Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

Annonser

Vad gör Sverige till ett föregångsland i klimatarbetet?

Nyligen publicerade Skogforsk en rapport om skogsbrukets klimatpåverkan. Den visar tydligt att skogen gör störst klimatnytta när den brukas och när skogsprodukter ersätter produkter och bränslen som i stor utsträckning påverkar klimatet. Det står helt klart att de produkter som tas från skogen tagit upp lika mycket koldioxid som frigörs när de bryts ner eller förbränns. Detta samtidigt som skogens kolförråd inte minskar. Ändå menar fortfarande delar av miljörörelsen att skogen gör mest klimatnytta när den lämnas orörd.

Allt som växer i skogen kommer förr eller senare brytas ner eller förbrännas. Det innebär koldioxidutsläpp. Utsläppen kan ske antingen i skogen eller från skogsprodukter som tagits ut från skogen. För skogens nettoutsläpp spelar det därför på lång sikt ingen roll om produkterna tas ut ur skogen eller inte. Däremot har det betydelse om vi använder fossila produkter som skogsråvaran kan ersätta. Markens kolförråd ökar visserligen hela tiden, men tillväxten i markens kollager är bara ca en promille av tillväxten i träden. Det avgörande är därför hur träden används och hur fort träden växer.

De som hävdar att obrukad skog binder lika mycket kol som brukad skog har inte förstått utvecklingen för svenska skogar det senaste seklet. Kolförrådet ovan mark har fördubblats under denna period samtidigt som markens kollager sannolikt också ökat. Och ändå har merparten av skogarna slutavverkats minst en gång under perioden.

Samma naturvårdare som hävdar att de planterade skogarna blivit för täta för den biologiska mångfalden hävdar att naturskogar binder lika mycket kol som de som brukas. Någonstans stämmer det inte.

Skälet till att skogsägare planterat och vårdat sina skogar så att de blivit virkesrika och växtliga, är att man sett det som en investering. Hade man inte räknat med att kommande generationer en gång skulle få avverka skogen hade man aldrig gjort investeringen.

Det borde egentligen vara uppenbart att skog binder mest koldioxid när den brukas. Då blir miljörörelsens kvarstående klimatargument för att lämna skogarna orörda, att det är fel att räkna med substitution. Det finns ett synsätt där det helt enkelt inte är okey att konsumtion ersätts med annan konsumtion. Att koldioxid är koldioxid oavsett om den kommer från olja eller trä. Att mycket av träet blir toapapper, bindor och andra kortlivade produkter där det inte finns något oljebaserat alternativ.

Men substitutionen är relevant. Ungefär 80 % av vår skogsråvara går på export. Vi har en växande världsbefolkning med en ökande välfärd. Det är därför inte mycket som talar för att världens konsumtion kommer att minska. Kommer man inte använda skogsprodukter kommer man i de flesta fall använda något som är sämre för klimatet.

Frågan är hur Sverige bäst kan bidra till att begränsa de globala klimatförändringarna? Sverige är ett litet land med koldioxidutsläpp som ligger under världsgenomsnittet. Alla insatser är förstås viktiga, men det får begränsad effekt globalt om vi minskar våra utsläpp. Ändå kan Sverige ha en viktig roll i klimatarbetet –som ett föregångsland. Men vill vi att andra länder ska följa våra exempel måste vi visa att det är attraktivt. Minskningen av utsläppen måste ske med en bibehållen välfärd och en god ekonomi. Innebär våra åtgärder att Sverige halkar efter i välfärdsligan kommer man inte se oss som föregångsland. Kan vi inte behålla en stark ekonomi kommer vi inte ha råd med de satsningar på forskning, utveckling och innovation som behövs för att ligga kvar i toppen.

För att människor runt om i världen ska acceptera klimatbegränsande åtgärder tror jag framförallt att det måste finnas alternativ till det som belastar klimatet. För de flesta människorna i världen är inte minskad konsumtion något som väcker lusten till ett klimatsmart liv. Det är här substitutionen blir så viktig. Ska vi få fler i andra länder att engagera sig för klimatet är det knappast heller framgångsrikt med budskapet att vi ska sluta använda toapapper och bindor. Vi måste visa att man kan leva ganska gott med liten klimatpåverkan. Skogens kanske viktigaste betydelse för klimatet är kanske just att visa att detta är möjligt.

I Sverige kan vi utan större uppoffringar minska delar av vår konsumtion. Vi kan flyga mindre och oftare ta cykeln till jobbet. Det är angelägna åtgärder. Men det är knappast där vi kommer ses som ett föregångsland. Föregångsland blir vi när klimatarbetet kan ske utan försämrad välfärd – eller ännu bättre – med stärkt välfärd. Och när vi kan visa att det finns klimatsmarta alternativ. Då är skogen vår största tillgång.

Hur mycket naturskog krävs för att bevara mångfalden?

Ett påstående som ofta förekommer i skogsdebatten är att forskning visar på ett tröskelvärde där minst 20 % av skogen måste skyddas eller utgöras av ursprungliga miljöer för att klara den biologiska mångfalden. Senast dök påståendet upp här. Problemet med påståendet är att de vetenskapliga beläggen för tröskelvärdet är mycket svagt.

När Artdatabanken rapporterar bevarandestatusen för svenska naturtyper till EU sätter man referensnivån för gynnsam bevarandestatus till 20 % av vad som bedöms ha funnits i ett förindustriellt landskap. Det är en nivå vi aldrig kommer nå och den bygger på samma tveksamma antagande om tröskelvärde för ursprunglig areal. Andra länder sätter referensnivån vid vad som fanns då art- och habitatdirektivet började gälla.

De som driver frågan om 20 % skyddad natur menar ofta att skyddet måste vara proportionerligt. Vi ska skydda 20 % av alla naturtyper, gärna nedbrutet på olika skogstyper; lövskog, ädellövskog, tallskog, kalkbarrskog osv. Tjugo procent av den produktiva skogsmarken behöver skyddas liksom 20 % av den lågproduktiva. En skarp biologisk gräns tycks gå vid en bonitet på 1 m3/ha och år.

Borde man inte egentligen även skilja på brukad skog och obrukad skog eftersom de precis som produktiv/improduktiv skog närmast anses ha diametralt olika förutsättningar för mångfalden? Men skulle vi bara skydda 20 % av den obrukade skogen skulle ju inte särskilt många värdekärnor skyddas. Frågan låter kanske raljant, men den har faktiskt relevans.

I många andra länder har man ianspråktagit stora delar av sitt land till jordbruk och annan markanvändning, medan vi i Sverige har ianspråktagit stora delar av vårt land för skogsbruk. Ändå är det 20 % av skogen som ska skyddas, vilket förstås innebär ett betydligt lägre åtagande för avskogade länder. I ett land som till 20 % utgörs av skog skulle det räcka för mångfalden att 4 % av landskapet utgörs av naturliga skogsmiljöer. Skulle skogarnas mångfald bevaras bättre i detta land än i Sverige, trots att de bevarade skogarna är så mycket mer fragmenterade där? Våra brukade skogar ger ju en betydligt bättre ”grön infrastruktur” för skogsarter än åkrar och urbana miljöer.

De studier jag sett som gör antaganden om att 20 % ursprungliga miljöer behövs, bygger sina antaganden på tröskelvärden för enskilda arter eller artgrupper. Dessa arter bedöms behöva 10-30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att överleva långsiktigt. Observera att lämplig miljö är något helt annat än ursprunglig eller skyddad. Exempelvis stjärtmesen behöver minst 15 % lövrik skog på landskapsnivå. Skogen behöver dock inte vara skyddad eller ursprunglig.

Stjärtmesen hade kunnat överleva i ett land med bara 20 % skog, om skogen huvudsakligen var lövrik. Om skogen inte var så lövrik skulle det dock knappast hjälpa att 4 % av landskapet (20 % av skogen) utgjordes av ursprunglig eller skyddad skog.

Det kan förstås vara så att skogarter med stora krav på landskapet inte finns kvar i skogfattiga länder. Men om vi nu bortser från det; Tänk er två länder med lika mycket naturlig skog som andel av hela landskapet. Det ena landets naturskogar omges av brukad skog och det andra landets av åkrar och asfaltsytor. I vilket land bevaras skogsarterna bäst? Drar ni samma slutsats som jag är det lika relevant med andel av den obrukade skogen i Sverige som andel av hela skogen i ett huvudsakligen avskogat land.

När man pratar om tröskelvärden för skyddad/ursprunglig natur ser man ofta värdekärnorna som öar i ett i övrigt otjänligt hav. Så ser det inte ut i svenska skogar. De flesta växterna och djuren finns i den brukade skogen. I hela skogslandskapet finns strukturer som är viktiga även för många arter som anses känsliga för skogsbruk. Men ofta glömmer vi bort de arter som trivs bra i den brukade skogen och kanske även gynnas av brukandet. Det gäller inte minst alla störningsgynnade arter som får nya chanser varje gång ett hygge tas upp. De är sällan hotade, men behöver likväl sin del av landskapet.

Tröskelvärdena på 10-30 % lämplig miljö gäller förstås bara vissa arter, ofta arter med mer generella krav. Mycket specialiserade arter skulle aldrig överlevt med sådana krav eftersom landskapet aldrig kunnat erbjuda så mycket livsmiljö. Men en del arter kräver ganska stora arealer och olika arter har helt olika krav på sin miljö. 20 % av landskapet kommer därför aldrig räcka för att tillfredsställa alla arters behov. Jag tror inte heller att det räcker med 100 % när vi räknar in alla arter, inklusive de som tål skogsbruk. En del arter har dykt upp av en slump och har egentligen inte förutsättningar att överleva långsiktigt i Sverige. Hur mycket vi ska avsätta handlar istället om en ambitionsnivå. Det finns inget vetenskapligt svar på frågan.

Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

Nyligen publicerade Länsstyrelsen i Örebro län rapporten Från skydd av skog till grön infrastruktur skriven av Per Angelstam. I rapporten knyter Angelstam an till sina gamla bristanalyser men gör också bedömningar av vad som krävs för att Sverige ska uppfylla Aichi-mål 11 från CBD-avtalet från Nagoya. Angelstam drar tämligen långtgående slutsatser som till stor del tycks vara hans personliga bedömningar.

1997 var Angelstam en av författarna till en regional bristanalys som fick stort genomslag för bedömningar av hur mycket skog som anses behöva skyddas. Bristanalysen fick en uppföljning år 2010. I dessa gjordes bedömningen att mellan 8-16 % av skogslandskapet behöver ges ett skydd för att klara den biologiska mångfalden. Den högsta siffran, 16 %, gäller sydligaste Sverige. I snitt ansågs 10 % behöva ett skydd. Nivåerna ansågs nog på sin tid vara mycket svåra att nå, men med den dramatiska utveckling naturvården haft de senaste 20 åren skulle nog många mena att vi idag nått nivåerna i stora delar av landet.

Men i Angelstams nya rapport hävdar han att nivåerna inte längre är aktuella. Nivåerna var nämligen satta så att de gällde om tillräckligt mycket av det brukade landskapet skulle skötas med skogsbruksmetoder som härmade naturlig skogsdynamik. Angelstam menar att skogsbruket inte levt upp till förväntningarna och att det därför krävs betydligt större avsättningar. Vad Angelstam förväntade sig 1997 (och 2010 när man ännu ansåg att bedömningarna stod sig) vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att skogsbrukets naturvårdsinsatser har överträffat alla rimliga förväntningar de senaste 20 åren. Mängden frivilliga avsättningar blev dubbelt så stora som de målnivåer man hade då. Den generella hänsynen ligger idag på ca 8 % av avverkningsarealen medan man för 10 år sedan bedömde att den låg mellan 2-3 %. Genom målbildsarbetet torde hänsynen också utformas på ett bättre sätt.

Tyvärr känns de nya bedömningarna som en efterhandskonstruktion vilket inte stärker tilltron till rapportens vetenskapliga kvalitet. Jag tror personligen inte det går att hitta en nivå för hur mycket naturskydd som behövs för att bevara biologisk mångfald. Mångfalden som den ser ut vid ett särskilt tillfälle är inget som kan bevaras. Hur mycket som ska avsättas handlar istället om en ambitionsnivå. De artspecifika tröskelvärden som belagts i vetenskapliga studier handlar om andelen lämplig miljö för arten, och inte om andelen ursprunglig eller skyddad miljö.

Aichi-mål 11 från CBD-mötet i Nagoya innebär att världens länder ska bevara minst 17 % av land- och sötvattensytan i form av områden av särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Angelstam menar att Sverige är långt ifrån målet eftersom bara formellt skydd och frivilliga avsättningar på produktiv skogsmark kan räknas med, för att 17 % måste skyddas i alla biogeografiska regioner och för att många områden inte kan inräknas på grund av bristande konnektivitet. Angelstam tycks helt ha missat att nivån är politiskt beslutad som en avvägning mellan olika intressen, inte satt för att tillgodose naturvårdens önskemål. Den har framförhandlats mellan länder för att vara möjlig att nå. Det går därför inte att som Angelstam tro att ens egen tolkning av målen är korrekt, utan tolkningen måste bli ett politiskt beslut.

Faktum är att Sverige till stor del redan gjort sin tolkning av hur målet ska uppfyllas genom regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Där anges att etappmålet visar hur Sverige ska uppnå Aichimål 11. Hit räknas formella och frivilliga avsättningar oberoende av naturtyp, men också de skogliga impediment som håller tillräcklig kvalitet för att medräknas.

Men vari ligger då Angelstams misstag? Först anser han att målet gäller 17 % för produktiv skogsmark och att målet ska vara 17 % i varje naturgeografisk region. Han menar därför att Sverige inte kan tillgodoräkna sig stora avsättningar kring fjällen. Detta motiverar han med att det ska vara representativa områden. Men Nagoyamålet specificerar aldrig hur bevarandet ska fördelas mellan naturtyper eller regioner. Och vad som är representativt torde vara ganska mycket i betraktarens öga. Någon kanske skulle säga att ett stort fokus på fjällmiljöer vore representativt för Sverige.

CBD (Konventionen om biologisk mångfald) anger dock själva i en vägledning hur det kan tolkas. Där förklarar man “be ecologically representative” som “protected area systems should contain adequate samples of the full range of existing ecosystems and ecological processes, including at least 10% of each ecoregion within the country”.  Det handlar alltså om urval av existerande ekosystem, och inte en proportionell fördelning av dem. Likaså pratar man om minst 10 % i varje ekoregion inom länderna när Angelstam hänvisar till 17 % i varje biogeografisk region.

Men det jag upplever som mest problematiskt med Angelstams tolkning är kanske att han anser att många områden inte kan inräknas för att de inte ingår i en fungerande grön infrastruktur. Han anser att en stor del av avsättningarna och värdekärnorna inte är funktionella. För att arterna ska överleva måste det nämligen finnas tillräckligt mycket av rätt miljö i landskapet. Men hela det svenska skogslandskapet är en del av den gröna infrastrukturen. Även i det brukade landskapet finns strukturer som är värdefulla även för arter som anses missgynnas av skogsbruk. Avsättningarna har därför betydelse för en mängd arter och kan bidra till bevarandet även av många arter som har långt till nästa avsättning.

Med bedömningen att avsättningar och värdekärnor inte är tillräckligt funktionella för att inräknas i Nagoya-målet säger han också indirekt att de flesta nyckelbiotoper inte alls har särskild betydelse för biologisk mångfald och därmed egentligen inte är nyckelbiotoper.

Områdena ska enligt Nagoyamålet ha särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, vilket inte betyder att alla arter ska bevaras av miljöerna för att de ska medräknas. För övrigt kan även områden som är viktiga för ekosystemtjänster inräknas. CBD exemplifierar detta med områden av betydelse för vattenförsörjning, erosionsskydd samt heliga platser. Ett område avsatt för friluftslivet kan alltså inräknas även om det helt saknar betydelse för bevarandet av ovanliga arter.

Som forskare får man naturligtvis ha åsikter och torgföra dem precis som andra. Men det är olyckligt när mer privata ställningstaganden ges en legitimitet i sken av att vara forskning, när de publiceras i myndigheternas rapporter.

Att försöka styra frivillig naturvård genom ordens innebörd

Jag har många gånger lyft behovet att i större grad kombinera naturvård med brukande. Ska vi ha en ambitiös naturvård samtidigt som skogen ska kunna användas till allt annat vi önskar, är det nödvändigt.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har nyligen gått ut med en remiss som går i precis motsatt riktning. Det handlar om en ordlista för naturvårdande skogsskötsel där man önskar en samsyn kring hur olika begrepp ska användas. Det låter ju ganska oskyldigt, men i praktiken innebär det att man vill styra vad som får kallas naturvårdande skötsel och hur den utformas. Det är i nuläget bara en remiss, men är ändå ett tydligt exempel på när myndigheterna inte riktigt förstår värdet av att skogsägare vill göra olika. Denna strävan efter likriktning rimmar dåligt med en skogspolitik med principen ”frihet under ansvar”.

Enligt ordlistan ska begreppet naturvårdande skötsel bara tillämpas på objekt och områden som enbart har naturvårdsmål. Begreppet får inte användas i bestånd med kombinerade mål och inte om åtgärder där det finns ekonomiska incitament. Samtidigt skriver man i ordlistan att naturvårdande skötsel ofta efterliknar tidigare hävd. Hävd som förstås hade ekonomiska incitament. Den markägare som har betande djur på skogen som en del i sitt förtagande, och genom betet gynnar mångfalden, bör alltså inte hävda att hen bedriver naturvårdande skötsel.

Uttag av virke och GROT får normalt inte ske. Eventuellt avverkade träd ska helst lämnas på platsen eller flyttas till annat lämpligt ställe inom området. Åtgärderna ska alltså bara kosta pengar.

Detta är förstås inget som lockar enskilda skogsägare att göra naturvårdande skötselinsatser.

Inte heller ska åtgärder för friluftslivet räknas in i begreppet trots att friluftslivsinsatser traditionellt har setts som en del av naturvården.

Jag menar att skogsägaren själv måste få välja vilka frivilliga naturvårdsinsatser som ska vidtas. Vad som är naturvård ligger ofta i betraktarens öga och är inget som ska definieras av myndigheterna över skogsägarnas huvuden.

Myndigheterna har också åsikter om hur naturvårdsinsatserna ska prioriteras. Först ska man prioritera insatser för att bevara befintliga värden, sen restaurera och sist nyskapa. Även detta är något myndigheterna inte borde lägga sig i när det gäller frivilliga insatser. Man ska vara glad för alla insatser som görs oavsett hur skogsägaren gjort sina prioriteringar.

Sist i ordlistan finns ett antal begrepp som myndigheterna anser att man bör undvika att använda i samband med naturvårdande skogsskötsel. Man ska exempelvis inte prata om avverkning, naturvårdsgallring eller kontinuitetsskogsbruk vid åtgärder med naturvårdande syfte. Allt för att naturvård aldrig ska kunna sammanblandas med skogsbruk.

Jag tycker skogsägaren själv ska få välja vad man kallar sina åtgärder. Och om skogsägaren avverkar gran för att gynna ett lövbestånd är det kanske just en avverkning man gör. Jag tror att kontinuitetsskogsbruk ibland måste ses som naturvårdande skötsel i skogar som blivit alltför täta för de arter man vill bevara, samtidigt som skogens kontinuitet är viktig. Kontinuitetsskogbruk ger lägre produktion och innebär högre kostnader. Samtidigt är det ibland ett bra sätt att kombinera naturvård med brukande. Men ska vi få skogsägare att ta merkostnaden måste man kunna tillgodoräkna sig insatsen som en naturvårdande åtgärd.

Hela ordlistan andas en strävan efter vattentäta skott mellan naturvård och skogsbruk. Med den synen kommer vi få mindre naturvårdande skötsel samtidigt som vi försämrar möjligheten till en kostnadseffektiv naturvård som går hand i hand med andra nyttor.

När intrångsersättningen ska prövas i domstol

Den senaste tiden har ett antal fall då skogsägare tvingats gå till domstol för att få ersättning för olika naturvårdsintrång uppmärksammats. Sådana fall menar jag oftast är slöseri med samhällets resurser.

Vid alla beslut som rör enskilda ska man göra en proportionalitetsavvägning. Om ett intrång ska kunna motiveras måste den vinst samhället gör vägas mot den skada den enskilde kan drabbas av. I denna avvägning tar man hänsyn till om det finns någon ersättningsrätt för intrånget.

Jag har full förståelse för beslut där staten i det enskilda fallet kan välja att göra ett intrång där man kalkylerar med ersättningen. Då har den som beslutar om intrånget gjort en bedömning att det är värt pengarna att göra dessa intrång. Men vad gäller exempelvis artskyddet och fjällskogsavverkningarna har staten genom domstolarna fråntagits rätten att välja när man tycker det är värt pengarna. Det har uppstått situationer där staten tycks tvingas till förbud även om man inte tycker det vara värt pengarna.

I fjällskogsfrågan var det Änokmålet som av Skogsstyrelsen tolkats som att avverkningstillstånd inte ska ges i fjällnära nyckelbiotoper. Myndigheten insåg att detta skulle bli dyrt och försökte undvika ersättning. Man tyckte inte det var värt pengarna att avsätta dessa områden när så mycket redan avsatts av den fjällnära skogen. Men när mark- och miljödomstolen tog ställning till skogsägarnas ersättningsanspråk drabbades Skogsstyrelsen av ett svidande nederlag. Det råder ingen tvekan om att rätten till ersättning finns.

En liknande situation har uppstått efter att staten förbjöd avverkning en bit från en tjäderspelplats. När frågan prövades av mark-och miljööverdomstolen fastslogs att förbudet var korrekt och proportionerligt eftersom skogsägaren har rätt till ersättning. Om detta tolkas som att myndigheterna ska meddela förbud i liknande situationer kommer man tvingas betala ut ersättning i många fall då man egentligen inte tycker det är värt pengarna att avsätta skogen. När Skogsstyrelsen meddelade förbudet utgick man från att ingen ersättningsrätt förelåg. Jag tror aldrig man hade drivit detta förbud med vetskapen om ersättningsrätten. Det är helt enkelt en dålig prioritering att avsätta stora arealer trivial skog inom en kilometer från spelplatsen för en livskraftig fågelart som inte tycks påverkas negativt av skogsbruket.

I ytterligare ett uppmärksammat fall stämmer skogsägare staten för att Skogsstyrelsen förbjudit dem att avverka skog i områden där orkidén knärot växer. Dessa skogsområden bedöms varken av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen som skyddsvärda. Man tvingas alltså lägga stora pengar på något man egentligen inte tycker det är värt pengarna att bevara. Knärot är en art som man ofta inte upptäcker eftersom den är liten och grönvit. Ofta syns bara de små bladen som ligger tryckta mot marken. Men den som letar noga kommer upptäcka att den är vanligare än man tror. Knärot finns i en stor del av våra skogar. Om man ska fortsätta förbjuda skogsbruk där knärot förekommer kommer hela naturvårdsanslaget och mer därtill att gå till detta.

knärot.jpg

Knärot ur grodperspektiv. Till vänster de blygsamma bladen så som de ofta syns. Till höger blommande knärot i 30-årig tallplantering i min egen skog.

Att ha generella förbud där proportionalitetsavvägningen i förväg anses avgjord för att markägaren kan stämma staten på ersättning innebär ett väldigt ineffektivt nyttjande av naturvårdsmedlen. Framförallt eftersom staten ofta inte anser att det är värt pengarna. Men också för att det innebär dyra domstolsprocesser som skogsägare förstås vill slippa, men som staten tvingas bekosta. Följden blir att det blir mindre pengar för den naturvård man skulle vilja prioritera.

Problemet kan lösas genom att i möjligaste mån undvika sådana generella förbud ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Istället får man, i de fall man anser mer omfattande intrång nödvändiga, lösa det med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vad gäller fjällskogen är 18:e och 19:e §§ i skogsvårdslagen helt onödiga. De reglerar när tillstånd inte ska ges och vilken ersättning som då gäller. I de fall det blir aktuellt med avslag tvingas man sannolikt ändå bilda reservat eller biotopskyddsområde. Det kan man göra utan dessa paragrafer, och utan dem kan staten själva välja när man tycker det är värt pengarna.

Detsamma gäller artskyddet. Det finns inget skäl att artskyddsförordningen ska kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. EU kräver inte det av oss. EU kräver i vissa fall att livsmiljöer för vissa arter ska skyddas från skador. Men detta kan också ske genom de instrument som är tänka att användas när mer långtgående intrång i markanvändningen krävs. Reservat, biotopskydd, naturvårdsavtal.

Brukandebegränsningar inom intrångströskeln, liksom begränsningar av ny markanvändning kan ibland behöva regleras med generella bestämmelser. Men när det gäller större intrång i pågående markanvändning måste den som meddelar förbudet i varje enskilt fall och i möjligaste mån kunna avgöra om det verkligen är värt pengarna. Jag skriver ”i möjligaste mån” eftersom det givetvis kan finns undantag som är svåra att förutse. Men i de exempel jag nämnt ovan finns ingen anledning till generella förbud som innebär en kostsam och ineffektiv naturvård.

En dom som väcker fler frågor än den besvarar

Strax före jul kom en viktig dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Den handlade om ett förbud från Skogsstyrelsen att avverka delar av ett skogsområde i närheten av en tjäderspelsplats. Den prejudicerande domen innebär ett godkännande av Skogsstyrelsens bedömning att artskyddsförordningens förbud även gäller potentiella kycklingbiotoper tämligen långt från själva spelplatsen. Åtminstone i delar av landet där tjädern har begränsade populationer. Att tjädern har gynnsam bevarandestatus i ett nationellt perspektiv ges ingen betydelse.

Domstolen anser att det finns ett krav i EU:s fågeldirektiv att förbjuda skador på fåglarnas fortplantningslokaler. Man drar denna slutsats utifrån en ganska vågad tolkning av en EU-dom mot Polen angående fördragsbrott i samband med avverkningar i Natura 2000-området Białowieska. Utifrån EU-domstolens argumentation kring att Polen ska bevara häckningslokaler för fåglar i det Natura 2000-område som utgör Mellaneuropas kanske värdefullaste naturskogsområde, drar MÖD slutsatsen att motsvarande krav gäller i hela skogslandskapet om fåglarnas bevarandestatus inte är säkerställd i området. Intressant nog är, såvitt jag vet, Sverige det enda EU-land som gjort denna tolkning av EU-direktivet. Inget annat land har, mig veterligen, infört generella förbud att skada fåglars fortplantningslokaler utanför Natura 2000-områdena.

Domen kan få väldigt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk och svensk naturvård även om den bara skulle gälla fåglar som är listade i EU:s fågeldirektiv. Det rör sig nämligen om ganska vanliga fåglar som tjäder, spillkråka, tretåig hackspett och flera ugglearter där man kan förvänta sig att skogsbruket i många fall skulle inskränkas långt utöver intrångsbegränsningen. Följden blir att skogsägare tvingas stämma staten på ersättning. Det blir både dyrt och skapar osäkerhet för framtiden när man inte på ett tydligt sätt reder ut vad som gäller. Vad händer om en ny ägare till fastigheten lämnar in en avverkningsanmälan som den tidigare fått ersättning för?

Den tills nu viktigaste domen om artskyddet i skogen är den så kallade bombmurkledomen. I den konstaterades att det aldrig varit lagstiftarens avsikt att artskyddsförordningens bestämmelser skulle kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta bland annat för att lagstiftaren aldrig övervägt rätten till ersättning. Om förbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras ska skogsägaren därför få dispens. Anser myndigheterna ändå att bevarandevärdena väger tyngre än intresset att kunna bruka skogen får man istället använda sig av områdesskydd där ersättningen till markägare en gång för alla reds ut.

Den stora frågan jag hoppades få besvarad av MÖD var om bombmurkledomen även är tillämplig på fåglar. Man förleds lätt att dra slutsatsen att den inte kan tillämpas eftersom MÖD tycks mena att EU kräver dessa förbud av oss. Men MÖD nämner aldrig bombmurkledomen och ger inga skäl till att den inte skulle vara tillämplig. Om domstolen väljer att helt avvika från den hittills viktigaste domen på området, är det ytterst märkligt att man inte resonerar kring varför. Kanske är det så att skogsägarna skulle fått dispens om man hade sökt dispens före förbudet? En nekad dispens hade kanske varit oproportionerlig eftersom ingen uttrycklig ersättningsrätt finns då.

Nu valde domstolen den enkla vägen genom att kalla beslutet proportionerligt till följd av den ersättningsrätt som förbud enligt 12 kap 6 § miljöbalken medför. Detta utan hänsyn till de konsekvenser det får för kostnader, långsiktighet och möjlighet till avvägning mellan samhällsintressen. Hade Skogsstyrelsen varit medveten om konsekvenserna av sitt förbud tror jag aldrig man hade meddelat det. Myndigheterna ges hos domstolarna en hög trovärdighet inom sitt kunskapsfält. Genom sitt sätt att driva kraven på hänsyn har Skogsstyrelsen därför ett stort ansvar för de konsekvenser domen kan få. Jag menar att man har fel vad gäller tjäderns behov och hoten mot tjädern. Det finns inget som talar för att det är avverkningar som gör att tjädern klarar sig sämre i Västra Götaland än i resten av landet.

Det finns fler frågor där domen skapar ny osäkerhet. Domstolen lyfter särskilt att tjädern är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet. Det tycks ges betydelse för frågan om huruvida EU:s medlemsstater ska sträva efter att undvika försämring av fåglarnas livsmiljöer även utanför Natura 2000-områdena. Vad betyder det för alla de fåglar som inte finns i bilagan men som myndigheterna anser vara prioriterade i det skogliga artskyddet? Gäller förbuden inte lavskrika, mindre hackspett och lappmes?

Domen gör det än viktigare att artskyddsförordningen ges en ny utformning. Men den ställer också stora krav på den som sätts att utreda förordningen. En ny utredare måste göra en annan tolkning av EU-domen om Białowieska än den MÖD gör. Annars kommer Sverige åter ställa sig ensamma i EU om sin tillämpning av EU-direktiven. Det skulle alla parter förlora på. En dyr och ineffektiv naturvård gynnar varken skogsbruket eller den biologiska mångfalden.