Hur länge kan ett skogsområde vara en kolsänka?

Det enkla svaret på frågan är att nettobindningen pågår tills nedbrytningen av döda träd är större än tillväxten. All skog som lämnas orörd kommer förr eller senare nå denna brytpunkt. Förenklat kan man säga att ett dött träd läcker kol och ett levande träd binder kol. Att låta träd dö i skogen ger därför ingen klimatnytta. Även om det tar tid innan trädet brutits ner och allt kol i det läckt ut, måste det vara betydligt bättre att ta ut trädet innan det dör och använda det till att ersätta fossila produkter.

Mitt resonemang handlar om när skogen slutar nettobinda kol. Nettoinbindningen minskar dock oftast successivt före denna punkt. För att i genomsnitt binda så mycket kol som möjligt är det vanligen bäst att föryngra skogen långt före brytpunkten.

I skogsdebatten hör man ibland att skogen bäst bör lämnas orörd för klimatet. Man säger att träd kan fortsätta binda kol i flera hundra år och att våra reservat är en nettosänka. Det sista stämmer men är bara en liten del av sanningen. Nedan försöker jag reda ut ett par missförstånd om skogens kolbindning.

Träds maximala livstid avgör inte hur länge skogen nettobinder kol

När träd dör naturligt beror det sällan på att de närmar sig trädslagets längsta möjliga livslängd. I en skog som lämnats orörd kan träd dö av t.ex. storm, bränder, insektsangrepp och svampangrepp. Ibland dör huvuddelen av träden och ibland enstaka träd. Men det är också vanligt att träd dör på grund av konkurrens från andra träd. Att det blir för trångt. I en skog som lämnas orörd kommer därför endast en minoritet av träden bli flera hundra år gamla. Att vissa träd fortsätter binda kol under mycket lång tid betyder inte att skogen i sig binder kol netto. Om trängseln blir för stor kommer skogen självgallras och risken är stor att de träd som dör och bryts ner bidrar med lika stora utsläpp som inbindningen från de levande träden.

Barkborreangripen skog som successivt kommer läcka allt mer CO₂. Storskogens naturreservat Uppsala.

Naturreservat fortsätter nettobinda kol för att de tidigare har brukats

Det är inte att träden slutar växa av ålder som gör att ett skogsområde övergår från att vara kolsänka till att bli CO₂-neutral/kolkälla. Det är hur stor del av träden som dör och hur mycket de bryts ner. Så länge träd tas ut ur skogen innan de dör kommer skogen därför förbli en kolsänka. Om konkurrensen är liten kommer få träd dö genom självgallring. En välgallrad skog kommer därför nettobinda kol betydligt längre än en skog som inte gallrats.

Huvuddelen av våra skogsreservat har bildats de senaste 30 åren och nästan alla har en historik av brukande. De har gallrats eller plockhuggits. Död ved har tillvaratagits. Det gör att självgallringen ännu är mycket begränsad. Givetvis dör fler träd i reservaten än i en genomsnittlig skog, men inte alls i den takt som hade varit fallet om skogen lämnats orörd under lång tid. Hade man utgått från ett hygge (brandfält, stormfällning) och lämnat skogen helt orörd i 120 år skulle väldigt mycket skog hinna dö på vägen.

I Götaland är boniteten i skyddade områden nästan 9 m³sk/hektar * år. Det innebär att skogen på 120 år skulle kunnat ha producerat över 1000 m³sk. Ändå är virkesförrådet i genomsnitt bara knappt 200 m³sk/hektar i Götalands naturreservat[1]. Någonstans har mer än 800 m³sk/hektar förlorats på vägen de senaste 120 åren. En del har säkert under årens lopp brutits ner och bildat CO₂, men huvuddelen har sannolikt tagits ut i tidigare brukande. Hade allt detta virke blivit kvar i skogen och till stor del varit under pågående nedbrytning hade skogarna knappast varit kolsänkor idag.

Många av våra äldre skogar och reservat kommer under lång tid framöver binda kol tack vare att de tidigare brukats. Ur ett klimatperspektiv ska vi därför vara tacksamma för att de en gång brukats. På samma sätt ska vi vara tacksamma för vårt nuvarande brukande av andra skogar. Det bidrar till klimatnytta så länge alternativet är att vi använder andra resurser som belastar klimatet. Det gör också att skogarna kommer nettobinda kol för lång tid framöver.

En politik med syfte att låta skogarna stå orörda för klimatet är inte att ta ansvar för framtiden. Det är ett sätt att slippa minska våra fossila utsläpp samtidigt som våra barn och barnbarn inte får samma chans att använda skogen i sitt klimatarbete. Naturreservaten är viktiga för den biologiska mångfalden, men är ingen lösning för klimatet.

---

[1] Skogsdata 2022, Riksskogstaxeringen. Motsvarande siffror i Sveland: 5,5 m³sk/hektar * år och 175 m³sk/hektar, södra Norrland: 3,6 m³sk/hektar * år och 130 m³sk/hektar, norra Norrland: 2,5 m³sk/hektar * år och 71 m³sk/hektar

Varför reagerar många skogsägare så starkt på skogsbrukskritik?

Skogsdebatten är ofta hård, och ibland rentav otrevlig. Jag har själv utsatts för en del otrevliga påhopp. På båda sidor i debatten finns det personer som definitivt går över gränsen för hur man bör tilltala medmänniskor. Sådana övertramp ska inte försvaras. Däremot vill jag ge min bild av varför reaktionerna ibland blir starka.

Jag tror att man uppfattar kritik och påståenden kring skogsbruket som personliga. Det gäller nog båda sidor, men jag kommer här fokusera på varför jag tror skogsägare och verksamma i skogsbruket känner sig träffade.

Det finns ca 300 000 skogsägare i landet och många andra som på olika sätt jobbar inom skogsnäringen. De är oftast helt vanliga människor och många känner ett starkt i engagemang i sitt skogsbruk. De sköter sina skogar, planterar, röjer och gallrar – ofta med syftet att framtida generationer ska få ännu rikare skogar. De lämnar naturvårdshänsyn, ofta utöver vad lagstiftningen kräver, och de avstår utan ersättning brukande på omfattande arealer för att bevara biologisk mångfald. Deras val har gjort att skogslandskapet blivit allt rikare på gammal skog, lövträdsdominerad skog, död ved och grova träd. Dessutom tillhandahåller de en förnybar produkt som kan ersätta fossila och miljöskadliga varor. Allt detta gör man på mark man samtidigt upplåter för allmänheten genom allemansrätten. Skogsägare och verksamma inom skogsbruket känner sig ofta med rätta stolta över vad de gör.

Den kritik som riktas mot skogsbruket handlar sällan om just den skogsbrukare som känner sig träffad. Men kritiken gäller ofta precis den typ av åtgärder man själv genomför. Därmed blir det en tydlig signal om att det man gör uppfattas som dåligt av kritikern. Det känns förstås inte bra när man själv är stolt över det man gör. När kritiken sker i massmedia med stor spridning eller av etablerade journalister eller andra inflytelserika personer svider det extra mycket. Om kritiken bygger på missuppfattningar vill man gärna försvara sig i de kanaler man har.

Det skogsbruk skogsägaren känner stolthet över väcker ibland kritik hos andra

När DN:s utrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén på X (f.d. Twitter) la upp ett inlägg som kunde uppfattas som skogsbrukskritik möttes hon av starka reaktioner, och många som svarade och kommenterade betedde sig klart otrevligt. Hon skrev då en krönika i DN där hon menade att angreppen var mobbningsstrategier och jämförde dem med ett övergrepp hon utsatts för av en polis i Ryssland.

Jag tror inte att det finns några likheter mellan polisen i Ryssland och de fula angreppen på X. Visserligen fanns det säkert personer som tog tillfället i akt att haka på ett drev. Men jag tror framförallt att många kände att den verksamhet de själva är stolta över ifrågasattes offentligt av en inflytelserik person. Man upplevde kritiken som personlig och ville försvara sig.

Det rättfärdigar inte personangrepp och otrevliga kommentarer.

En ”kvotplikt” för skog med höga naturvärden?

Det kanske största problemet med dagens styrmedel för naturvård är att de ofta missgynnar den som låter naturvärden utvecklas. Den som skapar förutsättningar för fridlysta eller rödlistade arter blir i praktiken ofta fråntagen möjligheten att bruka sin skog eller att sälja sitt virke. Det blir i längden kontraproduktivt. Den statliga naturvårdspolitiken bidrar till detta, och det gör tyvärr också FSC-certifieringen. Dagens certifiering som gör att virke från skogar med höga naturvärden inte tas emot av virkesköpare är problematiskt på flera olika sätt. De viktigaste problemen är som jag ser det att:

• Systemet är orättvist. Det mervärde marknaden är beredd att betala för att skogar med naturvärden bevaras tillfaller i huvudsak de certifierade skogsföretagen, medan kostnaden i stor utsträckning hamnar på skogsägare som inte är certifierade men har stor andel skog med höga naturvärden. De som ofrivilligt tvingas bevara skog med höga naturvärden får stå kostnaden för att skogsbolagen ska tjäna mer pengar.
• Systemet leder till en ovilja att skapa nya naturvärden. Den skogsägare som redan avsatt 5 procent har inga incitament att låta nya naturvärden utvecklas. Tvärtom riskerar nya naturvärden göra att skogen blir ekonomiskt värdelös. Färre skogsägare kommer därför låta nya skogar växa sig gamla så som systemet ser ut idag.

Jag tror vi behöver hitta ett system där den som låtit nya naturvärden utvecklas kan ta betalt för den naturvårdsinsats man gjort samtidigt som vi prioriterar rätt skogar för frivilliga avsättningar. Naturvärdena är ojämnt fördelade i landskapet, men dagens system innebär att varje skogsägare avsätter minst 5 % oavsett om det finns naturvärden på fastigheten eller inte. Det innebär en dålig prioritering.

En väg framåt skulle kunna vara att införa en ”kvotplikt” för certifierade skogsägare där alla förväntas avsätta skog med höga naturvärden i proportion till sitt skogsinnehav (t.ex. motsvarande 5 % av ens skogsmarksareal). Om man inte själv kan uppbringa tillräcklig andel skog med sådana naturvärden på sin mark tvingas man förhandla sig till avsättningar med andra.

Den som bevarar tillräckligt med sådan skog på egen eller annans mark kan få del av certifieringpremien. Om ingen vill betala för att ett skogsområde avsätts bör det kunna avverkas och virket säljas. Innebär det att skog med mycket höga naturvärden avverkas har kvoten satts för lågt.

Förslaget kräver att vi måste hitta ett trovärdigt system för att värdera naturvärden. Tidigare registrerade nyckelbiotoper bör kunna tillgodoräknas eller avskrivas. Men värderingen bör även kunna beakta landskapsekologiska värden mm.

Tidigare har det framfört förslag om att skogsbruket ska finansiera ersättning till skogsägare som inte kan bruka sin skog, t.ex. genom en fond. Kvotlösningen är på många sätt bättre. Fonder löser inte vem som kan få ersättning och ger inte incitament för att skapa en fungerande marknad. Om en potentiell köpare av virket skulle tvingas betala avsättningen kommer ingen träda fram som köpare.

Systemet med naturvärdeskvoter innebär utmaningar, men jag ser framför allt positiva effekter. Det gör att den som står för naturvårdsinsatsen också är den som tjänar pengar på certifieringen. De frivilliga avsättningarna kommer också styras mot de mest värdefulla områdena – och skog med begränsade naturvärden kan istället användas för viktig skogsproduktion. Behovet av avsättningar kan genom kvotens nivå vägas mot behovet av skogsråvara. Motståndet mot naturvärdesinventeringar torde minska kraftigt.

Men det viktigaste är kanske att systemet ger incitament till att låta nya naturvärden utvecklas.

Rättsosäkra generella förbud kom med EU

Utgångspunkten i svenskt skogsbruk har varit att skogsägaren har rätt att bruka sin mark, men att  man förväntas följa vissa regler och själv lämna hänsyn och frivilliga avsättningar. Sen har staten i det enskilda fallet kunnat förbjuda en viss åtgärd eller hela brukandet inom ett visst område. Det har funnits en insikt om att naturen inte med lätthet låter sig delas in i fack, och att det därför närmast är omöjligt att utifrån vissa företeelser i naturen, på förhand säga vad som är rätt eller fel.

Ett exempel på svårigheten är Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av sin egen hänsynsuppföljning  kring hänsynskrävande biotoper. Där skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmig”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält skulle bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gjorde man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Det säger sig självt att det inte vore rättssäkert med strikta förbud kring hänsynskrävande biotoper och liknande företeelser.

Men genom att EU:s naturvårdspolitik alltmer börjar tillämpas på svensk skog får vi alltfler generella förbud. Dessa skapar stora konflikter och en enorm rättsosäkerhet.

Mest problematiskt hittills har artskyddet varit. Det innebär bland annat generella förbud mot åtgärder som försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos vissa arter eller som innebär att kontinuerlig ekologisk funktion inte kan upprätthållas för vissa arters livsmiljöer. Det är förstås ofta närmast omöjligt att objektivt avgöra när så är fallet. Märkligt nog har myndigheter och domstolar börjat tillämpa EU-traditionen på nationellt fridlysta arter. Även där intrången kan bli långtgående och där lagstiftarens avsikt aldrig var förbud mot skogsbruk. För sådana situationer var det ju meningen att formellt områdesskydd skulle tillämpas. Nu vet ingen vad som egentligen gäller vilket ger otaliga domstolsprocesser till följd.

Om EU:s restaureringslag går igenom så som förslaget ser ut kan vi vänta oss ytterligare långtgående generella förbud och än större rättsosäkerhet för skogsägare. Lagförslaget innebär bland annat ett generellt förbud mot att försämra områden där det förekommer vissa av EU listade naturtyper. Det är i högsta grad en subjektiv bedömning vilka områden som hyser sådana livsmiljöer. Att sen avgöra vilka åtgärder som kan skada dem är inte heller enkelt.

Staten kan i teorin inventera alla dessa områden och göra reservat av dem. Det rör sig dock om miljontals hektar som ofta har helt olika förutsättningar. Även om sådana inventeringar görs och reservat bildas kommer det ta mycket lång tid innan man vet vad som gäller i varje område.

De generella förbuden har inneburit flera följdeffekter. En är att myndigheterna lagt över utredningsansvaret på skogsägaren. Istället för att myndigheterna ska visa sina skäl för ett förbud förväntas nu skogsägaren visa om åtgärden är tillåten eller inte. Ofta krävs att man köper in kostsamma inventeringstjänster. En annan effekt är att det öppnar upp för överklaganden av miljöorganisationer som har en annan syn på en företeelsens förekomst eller hur den påverkas. I dessa situationer blir det skogsägaren själv som förväntas försvara rätten att bruka sin mark i domstol. Jag ser framför mig många situationer där man med hänvisning till EU:s restaureringslag kommer hävda att ett område håller naturtypskvalitet och därmed inte kan avverkas. Ord kommer stå mot ord och avgörandet får ske i domstol.

Finns något generellt förbud att avverka här?

Utöver rättsosäkerheten finns det flera problem med generella förbud. Ett är att det innebär dåliga prioriteringar. Vi kommer lägga våra naturvårdsresurser där vissa företeelser bedöms finnas, och inte där resurserna gör störst naturvårdsnytta. Ett annat problem är att företeelser som egentligen är önskvärda blir en risk för skogsägare. Det minskar viljan att låta sådana företeelser utvecklas.

Vi har haft goda skäl att inte tillämpa generella förbud i svensk skog. Här blir det en smärtsam krock med den tradition som finns i EU-länder där skogsbruket inte varit lika viktigt.

Det är inte alla skogsägare som uppskattar naturreservat. Men jämfört med de generella förbuden är de fantastiska.

Hur kan formellt skydd bli en möjlighet för skogsägare?

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket arbetar med ett regeringsuppdrag att se över den nationella strategin kring formellt skydd av skog. Skyddet ska i större omfattning bygga på frivillighet och bättre tillvarata skogsägares egna initiativ till formellt skydd.

Om skogsägare kan känna trygghet i rådigheten över sin mark bidrar det till en större långsiktighet i beslut och investeringar. Men jag tror också att det på lång sikt gynnar naturvården. Den som förlorar på att naturvärden utvecklas kommer inte verka för att naturvärden ska utvecklas. Men den som ser att naturvärdena skapar nya valmöjligheter kommer med större sannolikhet verka för att nya naturvärden utvecklas.

För att naturvärdena inte ska upplevas som en risk för skogsägare tror jag arbetet med formellt skydd behöver förändras på två sätt. Först måste skogsägare som vill bruka sin mark kunna välja att göra det, utom i mycket speciella situationer. Sen måste det formella skyddet, eller ersättningen, kunna vara en lösning för dem vars skog inte kan brukas till följd av myndighetsbeslut.

Myndigheterna har nu tagit fram preliminära riktlinjer för hur arbetet med frivillighet ska gå till. Tyvärr löser riktlinjerna inte problemet i något av ovanstående avseenden. Frivilligheten att tacka nej till ett formellt skydd då skogen har vissa naturvärden, gäller enligt riktlinjerna bara ifall man inte avser att bruka marken. Det finns alltså ingen frivillighet i rätten att bruka sin mark. Och det finns små möjligheter att bli prioriterad för formellt skydd vid enskilda initiativ, även om staten pekat ut skogen som skyddsvärd genom nyckelbiotopsinventering eller artskyddsbeslut.

I de gamla riktlinjerna skulle enskilda initiativ prioriteras hos skogsägare som hade stor andel nyckelbiotop. Även om det inte löste problemet för alla kunde det vara en viktig lösning för många som inte kunde sälja sitt virke för att staten pekat ut den som skyddsvärd. Denna möjlighet försvinner nu med de nya preliminära riktlinjerna. Om en nyckelbiotop ska prioriteras för formellt skydd nu, ska den antingen vara större än 100 hektar, ligga inom en värdetrakt, ligga tätortsnära eller vara av en prioriterad naturtyp. Annars anses skogen inte vara tillräckligt skyddsvärd. För vissa kan det vara ganska stora värden man tvingas avstå utan ersättning.

För den enskilde kan det tyckas märkligt att staten först beslutar att skogen är nyckelbiotop, dvs att den genom sina höga naturvärden har mycket stor betydelse för skogens växter och djur. Men när skogsägaren vill få den skyddad anser man inte att skogen har så stora värden att den bör prioriteras för skydd. Särskilt märkligt blir det när Skogsstyrelsen, åtminstone tills nyligen, haft som policy att verka för att nyckelbiotoper inte ska avverkas.

Skyddsvärd skog?

Jag tror att myndigheterna skulle behöva göra omprioriteringar där man faktiskt tillvaratar enskildas initiativ kring skog man anser har höga naturvärden. Detta även om det innebär att något område med ännu större naturvärden riskerar att avverkas. Kortsiktigt kan detta tyckas irrationellt ur ett naturvårdsperspektiv, men i längden kan det bidra till att skogsägare mer ser naturvärden som en möjlighet än ett hot. Det tror jag långsiktigt gynnar naturvården.

Alternativet är att man konstaterar att skogarna inte genom sina höga naturvärden har mycket stor betydelse för skogens växter och djur. Då bör man inte längre kalla dem nyckelbiotoper. Skogar som per automatik är bortprioriterade från det formella skyddet borde inte heller kunna anses komma från sådana kontroversiella källor som gör att det blir svårt för virkesköpande organisationer att ta emot virket från dem. Här har skogsnäringen själva en läxa att göra.

Givetvis ska certifierade skogsägare frivilligt avsätta de skogsområden på fastigheten som har högst naturvärden. Men att därutöver tvingas avsätta skog trots att staten inte anser skogen vara skyddsvärd, blir i längden kontraproduktivt. Det uppmuntrar inte till att låta nya naturvärden utvecklas.

En variation i ägandet ger en mångfald i skogen

I flera sammanhang har det hävdats att enskilt ägd skog inte sköts annorlunda än skog som brukas av skogsbolag, eftersom skogsägarna inte själva utför avverkningen. Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur hade i somras ett reportage om detta. Jag fick själv frågor av tidningen i samband med att man gjorde reportaget och försökte förmedla att det inte bara är slutavverkningens utformning som avgör hur skogen ser ut. Det är bara någon procent av skogen som slutavverkas årligen. Minst lika viktigt är vad som inte slutavverkas, hur gammal skogen är när den avverkas, hur skogen föryngras och hur skogen sköts under dess omloppstid. Detta var dock inget man ville ha med i reportaget.

För att visa på att det finns skillnader mellan hur olika skogsägarkategorier sköter skogen har jag jämfört enskilt ägd skog och övriga skogsägares mark utifrån Riksskogstaxeringens data. Det visar på tydliga skillnader. Alla figurer nedan bygger på data från Riksskogstaxeringen.

I den enskilt ägda skogen finns betydligt mer lövskog och blandskog än i skog som ägs av större skogsägare. I den enskilt ägda skogen utgör också lövträden en större andel av virkesförrådet. Särskilt viktig för den biologiska mångfalden anses den äldre lövrika skogen vara. Även sådan skog är vanligare på enskilt ägd mark. Skillnaderna är oberoende av var i landet skogen finns.

Även grova träd, och särskilt grova lövträd, anses vara viktiga för biologisk mångfald. I enskilt ägd skog finns fler sådana grova träd än i skog som ägs av större skogsägare.

En större del av den enskilt ägda skogen har uppnått lägsta tillåtna ålder för slutavverkning. Detta beror sannolikt på att enskilda skogsägare i genomsnitt avverkar när skogen är äldre.

Enskilt ägd mark innehåller dock inte mer av alla parametrar som är viktiga för den biologiska mångfalden. Död ved finns det mer av hos de större skogsägarna. Det beror sannolikt på att enskilda skogsägare är mer aktiva i att ta hand om enskilda träd och därmed i större omfattning tar hand om enskilda vindfällen. Även detta visar dock på att skogen faktiskt brukas på olika sätt beroende på vem som är skogsägare. Alla ovan nämnda skillnader finns oberoende av var i landet skogen finns och är således inte slumpmässig.

Hyggena är mindre hos enskilda skogsägare. Statistik från Skogsstyrelsen visar att medelhygget i avverkningsanmälningar inom familjeskogsbruket var 3,4 hektar 2021 medan det hos större skogsägare var 5 hektar. Skillnaderna har minskat då bolagen halverat den genomsnittliga arealen för hyggesanmälningar sedan millennieskiftet. Stora hyggen är ofta negativt för upplevelsevärdena. Jag är däremot tveksam till att det bara är negativt ur biodiversitetssynpunkt förutsatt att den sammantagna hyggesarealen är densamma.

Större och mindre skogsägare bidrar till och påverkar mångfalden på olika sätt. Det betyder inte självklart att det ena är bättre än det andra. Men den som säger att skogsbruket ser likadant ut oberoende av markägarkategori har fel. En variation i ägandet bidrar till en större mångfald i skogen.

Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?

WWF släppte nyligen en rapport om arter som hotas av trakthyggesbruk, som de låtit Artdatabanken ta fram. Rapporten hävdar att 394 arter hotas av trakthyggesbruk, men lyfter också i vilken mån arter utrotats av skogsbruket nationellt eller regionalt. Rapporten är intressant och kommer med flera intressanta uppgifter som inte nödvändigtvis talar mot skogsbruket. Men den vilseleder samtidigt kring vad som utgör verkliga hot för många av arterna.

Tallbiten är tillsammans med den vitryggiga hackspetten de enda fågelarter som i studien anses hotade av trakthyggesbruk. Tallbiten anses hotad för att den minskar kraftigt. Den fluktuerar mellan år och skulle knappast klassas som hotad om rödlistningen skett idag. Pressbild från WWF.

Arter som «hotas» av trakthyggesbruk.

Att 394 arter hotas av trakthyggen kan låta mycket. Men det är en minoritet av de hotade skogsarterna och bara 17,5% av landets hotade arter. Det är ganska lite med tanke på att trakthyggesbruk bedrivs på nära hälften av Sveriges landareal och att hälften av arterna finns i skogen. Många skogsarter klassas som hotade utan att det egentligen har något med skogsbruket att göra.

Jag menar dock att det är fel att säga att dessa 394 arter hotas av trakthyggen. Däremot missgynnas de nog i flertalet fall av hyggen om sådana tas upp där de finns. Men många av arterna överlever, och klarar sig ibland ganska bra, tack vare den hänsyn och de avsättningar som görs. I dessa fall utgör inte trakthyggesbruket något hot för dem.

Jag ska ge några exempel där de listade arterna inte hotas av hyggen:

• 71 av arterna har klassats som hotade bara för att de har mycket små populationer. Det är oftast naturligt sällsynta arter som ofta finns i kanten av sitt utbredningsområde. Trots skogsbruket minskar de inte, utan hotas främst av slumpmässiga lokala utdöenden.
• Huvuddelen av arterna bedöms minska vilket är avgörande för att de ska klassas som hotade. Men bedömningen bygger sällan på en bekräftad minskning utan på en bedömning av att deras livsmiljöer minskar. Samtidigt saknas ofta belägg för att livsmiljön minskar och ibland visar statistiken att livsmiljön snarare ökar. Detta har jag skrivit mer om här.
• För alla de 394 arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor. Ofta anges flera negativa påverkansfaktorer. I själva verket är det ofta helt andra saker än skogsbruk som utgör hotet. Bland de 10 arter Artdatabanken föreslår att WWF ska använda i sin kommunikation (se nedan) skriver man själva om 6 av arterna att antingen avsaknad av skogsbrand eller upphört skogsbete kraftigt missgynnat dem.
• Ett annat exempel på ovanstående är att minst 5 av de arter som anses hotade av slutavverkningar är skalbaggar som bara finns på Gotska sandön, och de har aldrig hittats i Sverige utanför Gotska sandön. Eftersom Gotska sandön har varit nationalpark i mer än 100 år, kan trakthyggesbruk knappast anses vara ett hot mot arterna i Sverige. Jag är övertygad om att det finns ett stort antal liknande exempel, där de lokaler där arten lever faktiskt inte är hotade av kalavverkning, t.ex för att de främst lever i fjällnära skog.
• Många av arterna är knutna till pionjärlövträd och därför på lång sikt beroende av större öppna ytor som exempelvis kalhyggen. De kan missgynnas av vissa åtgärder i ett trakthyggesbruk, men i brist på storskaliga naturliga störningar är trakthyggesbruket samtidigt en förutsättning för att deras miljöer ska nyskapas på längre sikt. Och alternativet med hyggesfritt skogsbruk vore betydligt sämre.

Ovanstående betyder inte att allt är bra som det är. Om jag bara beaktar den biologiska mångfalden tror jag det skulle vara positivt om hyggesfria brukningsmetoder användes i större omfattning än de gör idag. För andra arter skulle längre omloppstidervara en lösning. Men trakthyggesbruket måste också utvärderas tillsammans med den hänsyn som tas och de avsättningar som görs. Att helt sluta med trakthyggesbruket är ingen lösning. Sannolikt är fler än 394 arter direkt eller indirekt beroende av storskaliga störningar som skapas i begränsad omfattning på naturlig väg.

Nationella utdöenden

För endast 9 arter anses skogsbruk vara en direkt orsak till försvinnandet enligt rapporten. Endast en av dessa arter har setts levande efter 1950-talet, den tid då trakthyggesbruket fick sitt stora genomslag. Det är brandmögelbaggen vars försvinnande helt får anses bero på avsaknad av skogsbrand. För ytterligare två av de 9 arterna anges förebyggande av skogsbrand vara en viktig bidragande faktor till försvinnandet.

Regionala utdöenden

Skogsbruk anses haft mindre påverkan för de arter som försvunnit regionalt. Artdatabanken skriver:

När det gäller arter som fortfarande är bofasta i Sverige, men som försvunnit från något län är andelen högst bland arter som har sin främsta förekomst i urbana miljöer och i jordbrukslandskapet. Orsaken bedöms vara de stora förändringar som skedde i jordbrukslandskapet under första halvan av 1900-talet. De mer sentida förändringarna i landskapet på grund av skogsbruksmetoder har sannolikt ännu inte resulterat i förluster i samma skala (Eide m.fl. 2020).

När det gäller regionala utdöenden ska man vara medveten om att det ofta rör sig om sällsynta arter som dykt upp slumpmässigt i något län men aldrig återfunnits. Sannolikt har många av de rödlistade arterna i minst samma omfattning tillkommit till något län. Det redovisas dock aldrig i statistiken.

Arter Artdatabanken ser som lämpliga att kommunicera kring

Nedan kommenterar jag kort de 10 arter som Artdatabanken föreslår att WWF ska använda i sin kommunikation om hur trakthyggesbruket hotar arterna:

• Raggtaggsvamp. Missgynnas sannolikt av hyggen men Artdatabanken anger också att hotbilden är mer komplicerad och att den lever i gamla bondeskogar som hävdats av skogsbete.
• Parasitsteklar i släktet Xorides. Artdatabanken anger att det inte är själva hyggesfasen som är problemet utan att den uppväxande skogen ofta är för tät. Det upphörda skogsbetet uppges utgöra en viktig anledning till att livsmiljöerna försämrats.
• Värmlandslav. Art som dog ut på 1950-talet i en tid då otillräcklig hänsyn togs till specifika arter. Den sista arten som dött ut vars utdöende direkt kan kopplas till skogsbruket.
• Mosippa. Avsaknaden av skogsbrand i skogsbruket uppges vara den kanske viktigaste orsaken till den vikande trenden på lång sikt. Gynnas sannolikt av avverkning men missgynnas av om den uppväxande skogen blir för tät.
• Cypresslummer. Liknande förutsättningar som Mosippa. Viktigt är också att förekomster på ljunghedar minskar kraftigt där igenplantering utgör ett hot.
• Gullvivefjäril. Arten är knuten till gullviva,- en ljuskrävande blomma som sällan växer i miljöer som är aktuella för slutavverkning. Artdatabanken skriver att ”En anledning till arternas tillbakagång tros vara igenväxning av trädbärande gräsmarker samt igenplantering med gran”.
• Vitryggig hackspett. Arten har missgynnats av skogsbruk, men knappast specifikt av trakthyggesbruk. Stora öppna ytor är snarast en förutsättning för att dess miljö på lång sikt ska återskapas. Det förutsätter förstås att lövträden får stå kvar. Ett produktionsinriktat hyggesfritt skogsbruk skulle vara mycket sämre för arten. Lämpliga vitryggsmiljöer ökar i skogslandskapet och de senaste åren har vitryggarna varit fler även om de ännu är mycket fåtaliga.
• Raggbock. Brandgynnad. Artdatabanken uppger att ”Även i skyddad skog missgynnas arten kraftigt av en ofta minst sekellång frånvaro av brand, och en därmed fortsatt naturlig succession mot allt tätare skog”.
• Talltita. Är inte hotad enligt rödlistan (klassas som NT) och ingår således inte i de 394 arter Artdatabanken lyfter som hotade av trakthyggesbruk. En vanlig fågelart som minskat parallellt med att andra mesfåglar ökat. Löper ingen risk att försvinna från Sverige. Skulle dock sannolikt kunna vara ännu vanligare med större andel hyggesfritt skogsbruk.
• Tretåig hackspett. Är inte hotad enligt rödlistan (klassas som NT) och ingår således inte i de 394 arter Artdatabanken lyfter som hotade av trakthyggesbruk. Har inte minskat i Sverige de senaste 25 åren.

Varför ändrades inte de nationella fridlysningsbestämmelserna i artskyddsförordningen?

I början av sommaren beslutade regeringen om förändringar i artskyddsförordningen. Det nya är att man skiljt fåglarna från de arter som omfattas av EU:s livsmiljödirektiv. Det kan mildra de mest absurda konsekvenserna kring vanliga fågelarter. Men skrivningarna är inte lättolkade. Vi har nog flera år av nya domstolsprocesser att vänta innan vi någorlunda vet vilka förbud kring fåglar som gäller.

Men märkligare är att man inte hanterade de nationellt fridlysta arterna när förordningen ändå sågs över. Det har knappast varit okänt för beslutsfattarna att bestämmelserna kring dessa arter är ett problem.

En grundläggande utgångspunkt när man ser över bestämmelser borde vara att de ska kunna tolkas någorlunda efter sin ordalydelse. Men det är inget man beaktat vad gäller artskyddsförordningen.

Enligt 8 § artskyddsförordningen är det förbjudet att skada exemplar av de fridlysta arterna. Mark- och miljööverdomstolen har fastslagit att det krävs en risk för påverkan på den skyddade artens bevarandestatus för att utlösa förbudet i 8 § artskyddsförordningen när det är fråga om verksamheter där syftet uppenbart är ett annat än att ta bort eller skada fridlysta växter (MÖD 2016:1).

Flera av de fridlysta arterna är vanliga eller påverkas inte negativt av skogsbruk. Det gäller exempelvis många orkidéer som spindelblomster och jungfru Marie nycklar, liksom blåsippa (i vissa län) och vanlig groda. Enligt ordalydelsen är det förbjudet att skada exemplar av dessa eller skada grodornas rom. Men praxis innebär att detta ändå inte gäller vid skogsbruksåtgärder eftersom deras bevarandestatus inte påverkas.

Flera av arterna (t.ex. flera orkidéer, backsippa och finnögontröst) är gynnade av slåtter och/eller bete. Men enligt ordalydelsen är det förbjudet att skada exemplar av dessa arter. Skulle lagen tolkas som den är skriven skulle alltså just de åtgärder som är nödvändiga för arternas överlevnad vara förbjudna. Slåtter och bete innebär nämligen att exemplar skadas. Men att plantera igen slåttermarken med träd innebär inte att exemplar skadas. Sannolikt tolkas det ändå som att det är förbjudet.

På många håll i landet växer det orkidéer och andra fridlysta arter i vägkanten. Enligt ordalydelsen är det förbjudet att slå sådana vägkanter. Det hindrar inte Trafikverket från att slå dem.

Det är kort sagt väldigt svårt att utifrån förordningstexten begripa vad som är förbjudet eller inte.

Fältgentiana gynnas av slåtter men i vissa län är det förbjudet att skada exemplar av arten.

Enligt bombmurkledomen (MÖD M 9914-15 ) ska dispens meddelas om de nationella fridlysningsförbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta trots att det inte finns någon sådan dispensgrund i förordningen.

Förklaringen till ovanstående konstigheter är att det aldrig var tänkt att de nationella fridlysningsbestämmelserna skulle gälla ändamålsenlig markanvändning. Det framgick av den tidigare naturvårdslagen, men skrivningen förvann när bestämmelsen blev en del av miljöbalken. Sannolikt avsåg man aldrig att bestämmelserna skulle tolkas på ett nytt sätt. Nu när man ändrade i förordningen borde man även ha rättat till detta – en chans man aldrig tog.

Men inte heller de arter vars bevarandestatus kan påverkas av skogsbruk borde hindra pågående markanvändning, om inte staten vill bevara skogen genom någon form av formellt skydd. Redan idag ska skogsägare få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Förbuden bidrar alltså inte med förbättringar för arterna utan bara till ytterligare byråkrati och tidsfördröjningar. Istället för att Skogsstyrelsen direkt i samband med avverkningsanmälan hade kunde bestämma sig för om skogen bör formellt skyddas, ska Skogsstyrelsen nu meddela ett förbud. Därefter ska skogsägaren söka dispens hos länsstyrelsen som ska meddela dispens. Alternativet till att meddela dispens är ju att betala skogsägaren ersättning.

Jag tror alla som i normala fall argumenterar för ett strategiskt arbete med skydd av skog borde ställa sig denna fråga: Kommer våra resurser för skydd av skog användas på ett effektivt sätt om knärot eller doftticka automatiskt medför stopp för avverkning och möjlighet att begära ersättning?

Ger artskyddsförordningen ett individskydd för fåglar?

Den 10 februari gick Skogsstyrelsen ut i ett pressmeddelande med uppgiften att hänsyn måste tas till alla vilda fåglar på individnivå. Nyligen dementerade Naturvårdsverket detta i en ny vägledning. Man menar att det inte alls handlar om något individskydd. Men hur är det egentligen?

Naturvårdsverket påpekar att EU-domstolen (C‑473/19 och C‑474/19) inte ger stöd för ett individskydd för fåglar i fågeldirektivet. Inte heller anser man att Mark- och miljööverdomstolen uttalat sig på ett sätt som ger ett individskydd vad gäller dödande och störning av fåglar eller skador på ägg. Om verksamheter som inte syftar till att döda eller störa fåglar eller förstöra deras ägg ändå får till följd att så sker är det endast förbjudet om det påverkar artens bevarandestatus. Så långt är allt som det ska.

Men det som hittills varit mest problematiskt för skogsbruket är förbudet att skada fåglars fortplantningsområden och viloplatser. Här gör Naturvårdsverket en annan tolkning som mer överensstämmer med den Skogsstyrelsen gjort. Man säger att det är förbjudet att skada fåglarnas fortplantningsområden på ett sätt som gör att fortplantningsområdets kontinuerliga ekologiska funktion (KEF) inte upprätthålls. Detta gäller för alla fågelarter oavsett om arterna har gynnsam bevarandestatus eller inte.

Nu blir det avgörande vad som räknas som ett fortplantningsområde. Myndigheterna har i många fall menat att fortplantningsområdet är detsamma som reviret för revirhävdande fåglar. Det kan inte sägas generellt, men exempelvis för lavskrika anses det av Skogsstyrelsen och Artdatabanken vara detsamma. Lavskrikans revir är 50-150 hektar stort och talltitans 10-20 hektar. I vilket fall som helst är fortplantningsområdet ofta det område där ett visst fågelpar häckar. Skadar man häckningsområdet för just dessa fågelindivider är det förbjudet. Detta oavsett om det är vanliga fåglar eller inte. Har vi då inte ett individskydd?

Indikator på fortplantningsområde för tretåig hackspett?

Nu kommer vi till det besvärliga begreppet KEF, kontinuerlig ekologisk funktion. Ett fortplantningsområde anses bara skadas om dess KEF går förlorad. Förenklat kan man säga att så är fallet om området inte längre duger som häckningsområde för berörda fåglar. KEF ska upprätthållas i varje fortplantningsområde. Det handlar alltså inte om att ha tillräckligt med lämpliga miljöer i ett större landskap eller på nationell nivå. Att förbudet bara aktualiseras när KEF går förlorad menar många innebär att det inte finns något skydd för bofinkar och talgoxar. Dessa arter anses vara mindre känsliga för skogsbruk, och en avverkning skulle därmed inte påverka KEF för dem. Indirekt menar man därför att det har betydelse hur arterna klarar sig i skogslandskapet.

Men många av de specialiserade skogsfåglarna som anses behöva komplexa skogsmiljöer har gynnsam bevarandestatus och ökande eller stabila populationer. Hit räknas exempelvis trädkrypare, domherre, tofsmes och svartmes. Bara dessa fyra finns det tillsammans runt 2,5 miljoner par av i Sverige. Kan vi räkna med att det går att avverka i deras fortplantningsområden utan att KEF för dem går förlorad? Har vi annars inte ett individskydd för de fågelparen av dessa arter?

I de omtalade domstolsmålen kring tjäder och lavskrika motiverades förbuden med att deras bevarandestatus inte var gynnsam just i dessa områden. Lavskrikan hade inte gynnsam status i kanten av sitt utbredningsområde i Hälsingland och tjädern inte i Västra Götaland, trots att deras bevarandestatus i Sverige är god. Att vi nu inte ska ta hänsyn till bevarandestatusen – betyder det att motsvarande förbud ska gälla i hela landet för dessa arter? Även för lavskrika i hela Norrlands inland?

Men jag menar att fortplantningsområdena även för individer av vanliga fåglar som inte påverkas av skogsbruk, är skyddade med Naturvårdsverkets tolkning. Om deras häckningsområde förlorar sin ekologiska funktion på grund av andra exploateringar som t.ex. en väg, ett bostadsområde eller en solcellsanläggning skulle det kunna betraktas som förbjudet.

Ett skydd av individer innebär inte per automatik att skyddet för arter blir bättre. Det är bara aktiva åtgärder som är förbjudna – inte underlåtelse att vidta åtgärder. Arter som gynnas av avverkningar, naturvårdsbränningar eller andra åtgärder som kan vara förbjudna riskerar att drabbas av dessa förbud. Ska alla arter bevaras på den plats där de befinner sig just nu, är risken stor att vi inte tillgodoser de arter som är beroende av ett föränderligt landskap och de successioner som är följden av att vi faktisk påverkar naturen.

I många avseenden vet vi ännu inte vad som gäller. Vad är ett fortplantningsområde i juridisk mening? Vad kan tillåtas innan går KEF förlorad? Ska pågående markanvändning hanteras annorlunda än förändrad markanvändning? Beroende på tolkningarna riskerar artskyddet få enorma konsekvenser för svensk markanvändning. Jag har inte blivit lugnad av Naturvårdsverkets besked. De bekräftar snarast bilden att sentida domar kan få en dramatisk effekt. Det är fortsatt bråttom att se över artskyddsförordningen.

Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten

Jag kan uppleva att det finns en tystnadskultur i naturvårdsdebatten bland etablerade personer. Många inom miljörörelsen, vissa myndigheter, miljöjournalistiken m.fl. ger en ganska ensidig bild av tillståndet i naturen, som få vill eller vågar ifrågasätta. Vissa naturvårdsforskare, ofta personer med ett sakpolitisk engagemang, stämmer in i kören, men få naturvårdsforskare går ut offentligt och nyanserar bilden. Vad beror det på?

Jag själv har, inte minst i denna blogg, ofta valt att ifrågasätta det jag uppfattar som dogmer i synen på naturvård. Ofta får jag frågan varför jag mest bara ifrågasätter rådande politik och hoten mot biologisk mångfald i svensk skog. Vissa vill ge en bild av att jag struntar i miljön och bara vill ge fri lejd för andra intressen.

Så är det förstås inte, även om jag ofta tycker att den snäva syn på naturvården som ofta ges försvårar möjligheten för olika intressen att samexistera. Men jag har sedan jag var liten haft ett stort engagemang för naturen. Jag älskar att upptäcka sällsynta arter eller speciella fenomen i naturen. Jag tycker verkligen att bevarande av biologisk mångfald är viktigt. Men jag tror också att felaktiga bilder måste ifrågasättas och att vi ständig måste fråga oss om det vi gör verkligen är det effektivaste. Givetvis håller jag ofta med etablissemanget om vad som är problematiskt ur ett naturvårdsperspektiv eller om vilka som är det bästa åtgärderna för naturvård. Men jag skulle inte tillföra någonting om jag bara höll med om vad andra säger. Det jag kan tillföra är att nyansera bilden och att väcka frågor. Särskilt eftersom så få andra vill eller vågar ifrågasätta.

För det kostar på att ifrågasätta. Man utsätts för tämligen mycket hat i sociala medier när man offentligt ifrågasätter den ofta förmedlade synen på naturvård och biologisk mångfald. Ett forum där sådant hat är vanligt är Skydda Skogens facebooksida. Där kan det bli ganska långa och otrevliga kommentarsfält om man uttalat sig på ett sätt som strider mot deras bild.

Knärot. Att uttala sig om hur vanlig denna växt är kan leda till otrevliga anklagelser.

Ofta är det inte så grovt. Men jag anklagas ibland för att ljuga när jag bevisligen har rätt. Och man pratar om mig i tredje person i en grupp med 15 000 medlemmar utan att jag ges chansen att bemöta anklagelserna. Senast hade jag i en tidningsartikel sagt att knärot finns på miljontals platser i Sverige. Det ledde bl.a. till följande kommentarer:

Att knärot finns på miljontals platser har jag belägg för genom riksskogstaxeringen. Jag har beskrivit detta utförligare här.

Vid ett tillfälle blev det en tråd med 176 kommentarer om vad jag hade sagt. Många var ganska grova.

I ovanstående fall förstod möjligen inte den som skrev det riktigt hur det kunde tolkas. I andra fall var det mer tydligt vad man avsåg.

De som skrivit dessa kommentarer är inga ensamma tokstollar. Flera av dem har eller har haft starka positioner inom sina respektive organisationer. Värst är ändå när jag ser att personer jag känner eller tidigare arbetat med gillar eller skriver den här typen av kommentarer.

Bland de sociala medierna är jag själv främst aktiv på Twitter. Det anses vara en plattform med hård ton och mycket hat. Jag upplever dock problemen som mindre där. När någon vet att den man angriper kan läsa det man skrivit håller man igen lite. Och man ges själv möjlighet att besvara påhopp. Även där finns dock personer som inte kan hålla igen. Den här kommentaren fick jag av en väletablerad person efter att jag länkat till en artikel där jag uttalat mig på ett tämligen okontroversiellt sett:

Uttalar man sig ofta innebär det förstås någon gång att det man säger inte stämmer, trots att man har ärliga avsikter. Det handlar ofta om slarv eller missuppfattningar. Men när jag utsatts för personangrepp på sociala medier handlar det sällan om att något jag sagt varit fel. Inte heller om att jag varit otrevlig. Jag försöker undvika att uttrycka mig på ett otrevligt sätt mot andra människor. Man gillar helt enkelt inte min åsikt, eller så vill man inte att det jag säger ska sägas.

Den senaste tiden tycks det nästan varit allmänt accepterat att hävda att forskningsresultat som ställer skogsbruket i bättre dager är köpta. Etablerade nyhetsmedier har bidragit till detta. Det ökar inte viljan bland forskare att offentligt ifrågasätta det som uppfattas som politiskt korrekt.

Jag förstår att väldigt få ger sig in och ifrågasätter det som upplevs som sanningar inom naturvården. Särskilt inte om man har en etablerad position och har nätverk i naturvårdslägret. Det är inte alla som är beredda att utsätta sig för osakliga påhopp och angrepp mot sin person. Och det är mycket svårare att lyfta fakta och argument som inte stöds av miljöetablissemanget. Här tycker jag också media har ett ansvar att bättre lyfta olika perspektiv, även på nyhetsplats.

Men förr eller senare kommer sanningar fram. Då är det ganska roligt att vara den som först berättade om det offentligt.