Ska vi bibehålla naturskydd som saknar betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster?

Nyligen släppte Skogsutredningen sitt betänkande. Ur ett skogsägarperspektiv var det en stor besvikelse med tanke på skrivelserna i januariavtalet och i utredningsdirektivet. Ett skäl till att man hamnat snett, som jag ser det, är de långtgående tolkningar man gjort av Sveriges internationella åtaganden om biologisk mångfald. Med det följer förslag om omfattande naturvårdsinsatser som ofta står i strid med utredningens egentliga uppdrag.

LRF Skogsägarna har i denna rapport visat att Sverige i sin redovisning av skyddade områden exkluderar mindre strikta skyddsformer i betydligt högre grad än andra europeiska länder. I EU utgörs huvuddelen av det rapporterade naturskyddet av så kallade landskapsskydd där exempelvis jord- och skogsbruk vanligen är tillåtet. Det är oftast ett skydd mot förändrad markanvändning och inte mot pågående markanvändning. Synsättet är i stor utsträckning logiskt eftersom den största drivkraften som orsakar förlust av biologisk mångfald globalt enligt IPBES är just förändrad markanvändning.

Enligt EU:s biodiversitetsstrategi ska 30 % av naturen vara skyddad år 2030. Idag räknas hela 26 % av EU:s natur som skyddad tack vare att bland annat skydd mot förändrad markanvändning kan tillgodoräknas. Målet om 30 % har därmed upplevts som realistiskt av de politiker som beslutat om målet. Den rådande synen på vad som är skyddad natur i flertalet EU-länder har möjliggjort att man kunnat komma överens om målet. Men i Sverige har vi bara rapporterat 14,5 % som skyddat eftersom vi inte anser att vi kan tillgodoräkna oss generella skyddsformer eller skydd som bara reglerar förändrad markanvändning. Med en mer tillåtande syn på vad som är skyddad natur skulle Sverige redan ha klarat målet. Men om vi ska nå 30 % genom att bara räkna in nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, skogliga biotopskyddsområden och naturvårdsavtal kommer vi ta död på en stor del av svensk landsbygd samtidigt som vi troligen gör större skada än nytta för miljön.

Så länge världens resursbehov är större än vad de flesta länder kan producera på ett hållbart sätt, kan det inte ses som ansvarsfullt om Sverige skulle lägga ner stora delar av sitt jord- och skogsbruk. Sverige tillhör en minoritet av världens länder som hållbart kan göra uttag på nuvarande nivå så länge vi tillåts fortsätta bruka marken.

De bevarandeåtgärder som ska göras, både enligt Nagoya-avtalet och EU:s biodiversitetsstrategi, ska syfta till att bevara biologisk mångfald och säkerställa viktiga ekosystemtjänster. Det är därför rimligt att vi kan räkna in alla de skyddsformer vi har som anses viktiga för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Om det finns administrativa skäl för att de inte kan inräknas, t.ex. att de inte avgränsats var för sig på karta, bör vi lösa de administrativa knutarna. Det är betydligt enklare att rita in befintliga strandskyddsområden på karta än att skydda nya områden med samma areal.

Men det finns kanske bevarandeformer som begränsar markanvändningen och syftar till att bevara ekosystemtjänster eller biologisk mångfald, men som ändå inte anses viktiga för dessa? Det är i så fall ineffektiva felriktade skyddsformer där man bör överväga att bort restriktionerna. Varför ska vi ha strandskydd i områden där det inte anses viktigt för att bevara biologisk mångfald och rörligt friluftsliv?

Ett av Skogsutredningens förslag är att Artdatabanken och Riksskogstaxeringen ska ges i uppdrag att analysera förekomsten av höga naturvärden i improduktiv skogsmark. Detta eftersom endast områden med sådana värden ska kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden och våra miljömål. Jag tror att man måste vända på uppdraget. Ge Artdatabanken i uppdrag att utreda vilka impediment som inte har tillräckligt höga värden för biologisk mångfald och ekosystemtjänster för att skyddet av dem ska anses vara motiverat. Jag är övertygad om att man kommer anse att skyddet är motiverat på den absoluta majoriteten av impedimenten. Då bör de förstås även kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden om skydd av natur.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Betyder en längre rödlista att trenderna i naturen är negativa?

I den senaste fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar bedömde Skogsstyrelsen att utvecklingen i skogens miljö var neutral. I budgetpropositionen valde dock regeringen att gå emot sin expertmyndighet. Man angav där att trenden för miljömålet levande skogar är negativ. Förklaringen till att man gjorde en annan bedömning än Skogsstyrelsen angavs vara att antalet rödlistade arter hade ökat i den senaste rödlistan.

Det fick mig att titta lite noggrannare på varför de rödlistade skogsarterna har ökat. Det visar sig då att en mycket stor andel av de arter som är nya på rödlistan inte bedömdes 2015. Det är alltså inte hotet mot dessa arter som ökat utan att man för första gången bedömer dem.

Ju fler arter som bedöms, desto större andel av dem är sällsynta. Det beror på att de vanliga arterna redan är bedömda.

Figuren nedan beskriver grovt hur arterna naturligt fördelar sig i de flesta ekosystem. Det är ett relativt fåtal arter som dominerar ekosystemet, medan de allra flesta arterna är sällsynta och bara förekommer sporadiskt. Eftersom sällsynta arter löper större risk att utrotas blir de ofta rödlistade. De arter som inte tidigare bedömts för rödlistning är främst sådana som ligger långt ut till höger i grafen. Ju fler av dessa arter som bedöms desto större andel blir rödlistade. Att vi lär oss mer om arterna ger därför skenbart intrycket att hotet mot arterna ökar.

Arternas fördelning i ett naturligt ekosystem.

Utöver att många av de nya skogsarterna på rödlistan inte tidigare bedömts kan man konstatera att många heller inte angavs som påverkade av avverkning.

Bland de nya arterna avviker dock bedömningarna kring skalbaggar tydligt från andra artgrupper. De nya skogslevande skalbaggarna var i större omfattning bedömda och livskraftiga i 2015 års lista, och många angavs vara negativt påverkade av skogsbruk. I flertalet fall bedömdes de minska. Den vanligaste orsaken till den ändrade bedömningen är ”omvärdering av kunskap”. Varför expertkommittén för skalbaggar mer generellt gör dessa omvärderingar till skillnad från andra expertkommittéer är svårt att förstå.  Det finns ingen statistik varken för skalbaggarnas förekomst eller deras livsmiljöer som antyder en avvikande utveckling för dessa.

Nedan följer exempel från andra artgrupper som är viktiga i skogen. Jag kan ha missat någon art, vilket kan innebära att en annan sökning ger något avvikande siffror. Uppgifterna stämmer dock i stora drag.

  • Bland 13 nya skogslevande kärlväxter på rödlistan var det 6 som inte bedömdes 2015. Ingen av de nya arterna anges som negativt påverkade av skogsbruket.
  • Av 7 nya skogslevande mossor på rödlistan var alla utom en bedömda 2015. Tre anges som negativt påverkade av skogsbruket.
  • Bland svamparna var det 44 av 69 nya skogsarter som inte tidigare bedömts. 11 av dem var nyupptäckta eller nyligen beskrivna.
  • Bland lavarna var det 7 av 8 nya skogsarter som inte tidigare bedömts.
  • Bland fåglarna finns det relativt många arter som är nya på rödlistan för att de nu bedöms minska till skillnad från 2015. Detta kan dock i stor utsträckning förklaras med fluktuationer där det avgörande blir vad som är start- och slutår i bedömningen. Det har jag skrivit mer om här.
  • Även bland de skogslevande steklarna är en överväldigande majoritet  (29 av 34) nya på rödlistan för att de tidigare inte bedömts. Fyra arter är nyligen upptäckta.
  • Situationen är likartad för skogslevande tvåvingar. 16 av 25 nya på rödlistan bedömdes inte 2015. Nio är nyligen upptäckta eller nyligen beskrivna.
  • Det finns även 5 nya skogslevande halvvingar på rödlistan som alla bedöms minska på grund av almsjukan.

Kan man med detta underlag bedöma att trenden är negativ för att fler arter rödlistats? Jag anser inte det. De flesta av Sveriges arter är naturligt sällsynta, och ju fler sällsynta arter vi bedömer desto fler kommer hamna på rödlistan. Givetvis finns det även många arter där man gjort en avvikande bedömning från den förra rödlistan. Men att man gjort en avvikande bedömning (omvärderat kunskap) betyder inte att det skett en förändring i naturen. Det är endast i ett fåtal fall någon tydlig statistik motiverat den nya bedömningen. Det finns också många skogsarter som tagits bort från rödlistan sedan 2015. Hur många, och orsaken till förändringen har jag inte analyserat. Men vill man titta på trenden kan man bara jämföra de arter som bedömdes både 2015 och 2020.

Intressant är att ett inte obetydligt antal arter har tillkommit för att de nyligen är upptäckta, eller är nyligen beskrivna. Är det arter som tillkommit till den svenska faunan och floran kan de knappast ligga till grund för bedömningar om en minskad biologisk mångfald.

Ingen vet hur Levande skogar kan nås

Förra veckan hölls två intressanta seminarier om miljömålet Levande skogar. Ett som hölls av LRF Skogsägarna och ett som hölls inom det nationella skogsprogrammet. LRF Skogsägarnas seminarium kan man se i efterhand här. På samma plats kan man hitta rapporten som samtidigt släpptes om miljömålet. Rapporten visar att målet inte tycks kunna nås ens i teorin, liksom att det inte medger några avvägningar mot andra samhällsintressen. Risken blir att vi, bland vissa grupperingar, förväntas fortsätta sträva mot ett odefinierat mål oavsett vad det får för andra konsekvenser. Rapporten pekar också på förslag på hur miljömålet kan förändras för att det på ett bättre sätt ska kunna bidra till ett hållbart samhälle.

Kan då målet nås? Ja, Skogsstyrelsen menar att det går, även om det är utmanande. Frågan blir då vad som skulle göra att målet uppfylldes. På seminariet förklarade Skogsstyrelsen att man gör en sammanvägning av en mängd olika faktorer och indikatorer när man bedömer om miljömålet nås. Problemet med ett sådant system är att det blir väldigt subjektivt, beroende av tjänstepersoners värderingar och helt i avsaknad av transparens.

Skogsstyrelsen fick senare på Twitter frågan hur vi vet när vi nått miljömålet Levande skogar. Svaret blev en hänvisning till myndighetens åtgärdsförslag i den fördjupade utvärderingen, och ett påpekande att det bland annat krävs en fungerande grön infrastruktur för att ge arter spridningsvägar i landskapet. Men åtgärdsförslagen beskrivs i den fördjupade utvärderingen som ”viktiga steg mot att nå målet”. Att de genomförs betyder alltså inte att målet nåtts. Påpekandet att ”det bland annat krävs en grön infrastruktur” är också typiskt för synen på miljömålet. Man lyfter gärna vad som bland annat krävs, men aldrig vad som är tillräckligt. Inte ens Skogsstyrelsen vet vilka omständigheter som skulle göra att levande skogar nås.

På det nationella skogsprogrammets seminarium fick Herman Sundqvist frågan om målet Levande skogar alls kan nås. Efter viss tvekan svarade han ja, men gjorde också ett klokt tillägg. Han sa ungefär att vi måste hitta en samsyn om vad som krävs för att nå målet.

Blir det tydligt vad som krävs och är tillräckligt för att nå målet kan vi också någorlunda förutse vilka uppoffringar vi måste göra och vilka avvägningar som måste göras mot andra samhällsintressen. Först då har politikerna en chans att på ett välgrundat sätt ta ställning till om målet är värt att sträva mot. Idag ger miljömålet ingen egentlig vägledning för politiska beslut eftersom ingen vet hur långt det är kvar. Miljömålet är samtidigt så diffust att det är svårt för politikerna att ifrågasätta.

Som miljömålsansvarig myndighet är det förstås Skogsstyrelsens roll att försvara miljömålssystemet, och de kan knappast offentligt säga att målet inte kan nås. Därför har de en väldigt otacksam uppgift när de ska svara på frågan om vad som skulle vara tillräckligt för att målet ska nås. För jag tror att man själva inser problemet. Skogsstyrelsens första åtgärdsförslag i den fördjupade utvärderingen är att ”Miljömålssystemet bör utvecklas i syfte att bli än mer motivationsskapande, och som verktyg för att ytterligare stimulera aktörers drivkrafter.” Det är en bra insikt. Men att göra förändringar i miljömålssystemet är inte Skogsstyrelsens uppdrag. Det är en politisk fråga. Därför är det viktigt att fler får upp ögonen för att miljömålet är en hägring så som det hanteras idag.

Gynnsam eller dålig bevarandestatus i skogen?

Sveriges internationella rapportering om naturvård får stor betydelse för vilken bild vi och omvärlden får av situationen i den svenska naturen. Det gäller bland annat den så kallade artikel 17-rapporteringen där Sverige rapporterar bevarandestatusen för arter och naturtyper till EU.

Statistiken används ofta för att exemplifiera en till synes negativ utveckling för den biologiska mångfalden i svenska skogar. Exempelvis skrev WWF nyligen i en debattartikel där man argumenterade för en ny skogspolitik, att 14 av 15 skogstyper inte har gynnsam bevarandestatus. Skogsstyrelsen uppger som ett av skälen till att vi inte når miljömålet Levande Skogar att femton av de sexton skogliga naturtyperna som omfattas av habitatdirektivet, vid den senaste bedömningen hade dålig eller otillräcklig bevarandestatus.

Sveriges redovisning av bevarandestatusen till EU finns sammanställd här. I en jämförelse med andra EU-länder framstår Sverige som ett av de länder som har sämst bevarandestatus på sina skogar. Det kan tyckas märkligt för den som vet att det finns mycket lite kvar av naturliga skogar i större delen av EU. Men vad det egentligen handlar om är att Sverige väljer att framställa sig som sämre än andra länder när man rapporterar statusen för sina skogar.

Jag har tidigare skrivit om att Sveriges kriterier för när bevarandestatusen är gynnsam avviker från andra länders kriterier. För att bevarandestatusen ska vara gynnsam i Sverige krävs att aktuella naturtyper förekommer i en omfattning som motsvarar ett referensvärde på 20% av vad som bedömts ha funnits i ett förindustriellt tillstånd. Det är ett kriterium Sverige är ensamma om. Det gör att minst 2,5 miljoner hektar naturskog måste återskapas för att tillståndet ska betraktas som gynnsamt.

Naturvårdsverket hävdar dock att referensvärdet inte varit avgörande för att bevarandestatusen ska bedömas som ogynnsam eller dålig. Istället har det varit att den naturtypsklassade skogen minskat i areal eller att skogen inte hållit tillräcklig kvalitet i form av strukturer och funktioner. Även framtidsutsikterna för habitaten har vägts in.

Men har den naturtypsklassade skogen minskat i areal? Nej inte om vi tittar på de data som finns från Riksskogstaxeringen. De skogstyper där det finns tillräckligt statistiskt underlag har ökat i areal sedan naturtypsklassningen togs med i inventeringen. Det gäller exempelvis Västlig taiga som omfattar mest skog. Tittar man på den sammanlagda ytan naturtypsklassad skog har den också ökat, även när vi exkluderar de mest omfattande naturtyperna västlig taiga och skogbevuxen myr. Arealen naturtypsklassad skog har ökat i alla landsdelar. Observera att statistiken från de första åren är osäker på grund av att man då ännu inte helt hittat rutinerna för inventeringen. Det märks tydligast på 5-årsmedelvärdet som anges 2010 i figuren nedan. Det kan därför finnas skäl att bortse från det värdet (muntlig information från Riksskogstaxeringen).

Areal (hektar) naturtypsklassad skog. 5-årsmedelvärden. Källa Riksskogstaxeringen.


När Artdatabanken bedömt att skogshabitaten minskar har man ofta utgått från att varje avverkat skogsområde är en nettoförlust och att inga skogar av det här slaget nybildas. Men det stämmer inte. Även tidigare brukade skogar får med tiden karaktärer som gör att de uppfyller kriterierna för habitaten, vilket Riksskogstaxeringens statistik visar. Med ett synsätt som utgår från att skogshabitat inte nyskapas kommer vi ju alltid ha ogynnsam status efter att det första skogsområdet avverkats eller förstörts av andra skäl. Det skulle ju i praktiken göra dessa bedömningar meningslösa.

Nästa fråga är huruvida den naturtypsklassade skogen håller tillräckligt hög kvalitet, vilket Sverige i sin rapportering uppenbarligen inte anser att den gör. Men för att skogen ska naturtypsklassas i Riksskogstaxeringen måste den uppfylla vissa kvalitetskrav. Den skog som enligt taxeringens data anses vara av naturtypsklass uppfyller därför också kvalitetskriterierna. Nu är det sannolikt så att man använder dubbla måttstockar. Den skog som anses ha tillräckliga egenskaper för att klassas som exempelvis Västlig taiga anses samtidigt inte ha tillräckliga naturskogskaraktärer för att bidra till en gynnsam bevarandestatus. Men frågan blir då varför dessa kvalitetskrav ställs i Riksskogstaxeringen? Borde i så fall inte all boreal skog klassas som Västlig taiga eller någon annan naturtyp?

Jag kan konstatera att Sveriges areal naturtypsklassad skog skulle ligga i nivå med referensvärdena om vi likt andra länder satte referensvärdet till arealen då vi gick med i EU. Om vi utgått från Riksskogstaxeringens statistik skulle arealerna inte minska. Och om de kvalitetskrav som ställs i Riksskogstaxeringen skulle anses vara tillräckliga skulle inte heller detta vara skäl att betrakta statusen som ogynnsam. Med sådana bedömningar skulle en stor del av skogshabitaten anses ha gynnsam bevarandestatus och vi skulle inte anses vara ett av de länder i EU som har sämst bevarade skogar.

Ibland undrar jag om svenska institutioner vill framställa våra skogar i så dålig dager som möjligt.

Varför har så många fågelarter rödlistats?

Antalet fåglar på rödlistan har ökat dramatiskt. Med 21% jämfört med rödlistan 2015. Hela 45 % av de bedömda fågelarterna är rödlistade. Man kan fråga sig varför så stor andel av fåglarna är rödlistade? Även fler skogslevande fågelarter har rödlistats, trots att vi samtidigt vet att trenderna i huvudsak varit positiva.

Efter ett pressmeddelande från SLU gick ett flertal media ut med uppgiften att 30 % (ibland en tredjedel) av fågelarterna minskar så kraftigt att de blir rödlistade.

Den stora ökningen av antalet fågelarter på rödlistan gjorde mig lite förvånad eftersom vi i stor omfattning haft positiva trender för fåglarna den sista tiden enligt Svensk Fågeltaxering. För de 204 fågelarter på standardrutterna där fågeltaxeringen beräknat en trend för de senaste 10 åren hade endast 15 % en statistiskt säkerställd minskande trend, medan 19 % hade statistiskt säkerställda ökningar.

Fågeltrender 2019

Figur från Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2019

Varför gav rödlistan beskedet att 30 % av arterna minskar kraftigt medan Svensk Fågeltaxering bara anser att 15 % minskar kraftigt?

Den första förklaringen är att uppgiften i SLU´s pressmeddelande var fel (den korrigerades till 26 % på deras hemsida 2 veckor senare). Men endast 23% av de i Sverige förekommande fågelarterna rödlistas enligt A-kriteriet, dvs pga en kraftig minskning. Ytterligare 5 arter har rödlistats enligt C-kriteriet, dvs pga att populationen är liten och samtidigt bedöms minska. Hit räknar man in fortgående minskningar som inte bedöms vara kraftiga. Det handlar främst om fåglar där det inte finns statistiskt säkerställda minskningar. Bedömningarna går ibland stick i stäv med dem från fågeltaxeringen. Exempelvis fjällvråk som enligt Artdatabanken bedöms ha minskat med 5 % på 21 år hade enligt Svensk Fågeltaxering sin bästa notering någonsin under 2019. Inräknat de arter som listats enligt C-kriteriet är det 25 % av de regelbundet häckande fågelarterna som rödlistas för att de anses minska.

En annan förklaring till de stora skillnaderna mellan rödlistan och fågeltaxeringen kan vara att man jämför olika långa tidsperioder. För långlivade fåglar bedömer man minskningen över mer än 10 år.  Men åtminstone för skogsfåglarna är trenderna ännu bättre över en 20-årsperiod. Enligt en studie från SLU och Lunds universitet ökade populationerna signifikant mellan 1998 och 2015 för 33 arter av de 58 skogsfåglar där tillräckligt underlag fanns för bedömning. Endast 6 skogsfågelarter minskade signifikant i antal. Trenderna har dock inte varit lika positiva för fåglar i andra landskapstyper än skog.

Även för de arter som Artdatabanken bedömt minska kraftigt (A-kriteriet) avviker ibland bedömningen från den Svensk Fågeltaxering gjort. Exempelvis duvhök anses av Artdatabanken ha minskat med 22% på 18 år, medan den enligt fågeltaxeringen ökat mellan 2001 och 2019. Järpe noterade enligt Svensk Fågeltaxering ett ”all time high” under 2019 medan den av Artdatabanken bedömts minska med 25 % de senaste 12 åren. Sannolikt beror skillnaderna mycket på vad man valt som start- och slutår där Artdatabanken inte tycks ha beaktat resultaten för 2019.

Så åter till varför så många fåglar rödlistas. Helt uppenbart finns det långsiktiga negativa trender, grupper och landskapstyper där det finns anledning till oro. Det gäller exempelvis simänder och tropikflyttare men även vissa odlingslandskaps- och skogsfåglar. Men en stor del av arterna rödlistas av skäl som vi kanske inte bör oroa oss för i samma grad.

En förklaring till att många fåglar rödlistats är att många är sällsynta. 47 arter listas endast för att de har mycket små populationer. Inget tyder på att dessa arter minskar. De flesta arterna är sällsynta i de flesta ekosystem och bland de flesta artgrupperna – helt naturligt. Bland fåglarna känner vi väl till även de sällsynta arterna eftersom så många människor skådar fågel. Arter med färre än 2000 individer blir automatiskt rödlistade. Är individerna färre än 250 anses arten starkt hotad. Att många arter är sällsynta är ju en del av charmen med fågelskådning. Men arter med färre än 250 individer av t.ex. insekter skulle vi i många fall inte ens känna till att de existerade i landet.

Den andra viktiga förklaringen till att antalet rödlistade fåglar är högt är att fåglarnas antal fluktuerar och att vi har kunskap om hur de fluktuerar. Det kan bero på väder, tillgång på sork och bär eller mellanartskonkurrens, snarare än hur landskapet förändras. Tittar vi åter på den rödlistade järpen har den både hunnit minska och öka ett antal gånger under den period man genomfört standardrutterna. 2016 hade den haft en kraftig minskning men 2019 en ökning.

trend järpe

Det ser likadant ut för många andra fågelarter. Varje år kommer det vara ett stort antal fåglar som ökar, och ett stort antal som minskar. Vilka som minskar respektive ökar kommer avgöras av vilket år man utgår från. Och trots att fler arter ökar än de som minskar kommer många bli rödlistade eftersom den minskar med minst 15%. För skogens fåglar är situationen totalt sett betydligt bättre idag än den var år 2000. Andelen rödlistade arter ger en begränsad bild av trenderna generellt.

Fåglarna som hotas av skogsbruk?

Nu har 2020 års rödlista kommit. Det är delvis en dyster läsning.

Först vill jag säga att jag tycker rödlistan i grunden är något bra. Det är en viktig kunskapsbas för naturvården som vi ska tillvarata. Men jag tycker tyvärr den ofta används på ett felaktigt sätt. Inte minst för att framställa skogsbruket i dålig dager. Hur rödlistan redovisas bidrar delvis till detta.

Ett exempel på detta är uppgiften att 1900 arter påverkas negativt av avverkning. Ofta anges att skogsbruk är det största hotet mot arterna med hänvisning till detta. Ibland att 1900 arter hotas av skogsbruk. Det sista stämmer förstås inte, särskilt med tanke på att många av dem inte alls är hotade.

Bakgrunden är att Artdatabanken för varje art anger negativa (och ibland positiva) påverkansfaktorer. För ungefär 1900 av arterna har man angett avverkning som negativ påverkansfaktor. Min upplevelse är att detta ofta anges mer eller mindre schablonmässigt och att man anger det ifall avverkning av specifika träd kan vara negativt för individer av arterna, trots att avverkning inte alls utgör något hot för arten som sådan. Jag har nedan valt att fördjupa mig lite i hur skogsbruket hotar de rödlistade fåglarna.

42 rödlistade fågelarter har klassificerats som negativt påverkade av avverkning. Min bedömning är att minst hälften av dessa har populationer som inte alls påverkas av skogsbruket, eller har rödlistats av skäl som inte alls har med skogsbruket att göra.

Några arter är nya i den svenska faunan, eller lever på gränsen av sitt utbredningsområde. De rödlistas för att de av förklarliga skäl har små populationer, men minskar inte. Hotet mot dessa är främst oförutsedda utdöenden på grund av de små populationerna. Exempel på sådana arter är brun glada, flodsångare, pungmes, gulhämpling, lundsångare och taigablåstjärt. Taigablåstjärten gynnas visserligen av mer opåverkad skog, men har uppenbarligen haft förutsättningar att etablera sig i Sverige i sen tid. Att skogsbrukets inriktning skulle vara avgörande för pungmesens och gulhämplingens överlevnad är det nog få som tror.

Minskningen av arter som kornsparv, gulsparv och ortolansparv är starkt knuten till förändringar i jordbrukslandskapet. För gulsparv och ortolansparv har hyggen snarast blivit en viktig livsmiljö i brist på lämpliga miljöer i jordbrukslandskapet. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor för dessa arter.

Ett flertal fåglar som kråka, rosenfink, sävsparv, tornseglare, råka, stare, ärtsångare, höksångare och rödvingetrast minskar av skäl som inte har med skogsbruket att göra, men klassas ändå till dem som påverkas negativt av avverkning. Rödvingetrasten har ofta ansetts gynnad av skogsbruket.

Ett specialfall är tornugglan som också anses påverkas negativt av avverkning. Den har under lång tid endast funnit i ett fåtal exemplar i Sverige med Skåne som nordgräns. Den bor i uthus och byggnader och missgynnas av att byggnader renoveras och av bristen på betande djur. Den vita storken har en liknande situation och jag tror inte att någon på allvar anser att det är skogsbruket som är hotet mot storken.

Även nationellt utdöda arter som blåkråka och härfågel anses negativt påverkade av avverkningar trots att de främst är knutna till det brukade landskapet.

Fåglarna är en begränsad artgrupp som vi vet ganska mycket om. Jag valde därför att titta lite noggrannare på dem. Men om hälften av fåglarna som anses påverkas negativt av avverkning inte alls hotas av skogsbruk måste man nog vara ganska försiktig med påståenden om att 1900 arter hotas av skogsbruk eller att skogsbruket (med dagens hänsyn och avsättningar) utgör det största hotet mot de rödlistade arterna.

Jag vet att många brinner för att bevara skogar. Men ska vi utnyttja våra resurser för naturvård på rätt sätt får vi inte missledas av statistiken. Är det fåglar vi vill bevara kanske skogsavsättningar inte är högsta prioritet.

Har 55 000 ha nyckelbiotoper avverkats i nordvästra Sverige?

Ofta hör vi miljörörelsen referera till att 55 000 ha nyckelbiotoper avverkats i nordvästra Sverige sedan år 2000. Nyligen stod Skogsstyrelsen bland en synnerligen tendentiös skara föredragshållare under Miljöpartiets riksdagsseminarium och berättade detta. Att man redovisar sin uppföljning av kontrollinventeringen år 2000 är bra. Men det hade också varit klädsamt om man samtidigt förklarade omständigheterna och berättade att betydligt mer nyckelbiotoper tillkommit än de som avverkats (Här bör förtydligas att Skogsstyrelsen visade en bild där uppgiften 128 000 ha nya nyckelbiotoper fanns med, vilken jag missat då den inte syntes i TV-sändningen, uppgiften nämndes dock aldrig muntligt).

Men först vad nordvästra Sverige omfattar. Det är nämligen lätt att tro att nordvästra Sverige är den fjällnära regionen. I detta sammanhang är det dock ett betydligt större område som täcker in en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark.

År 2000 genomförde Skogsstyrelsen en kontrollinventering av nyckelbiotoper. Rutor på 1 X 1 km totalinventerades, dvs all skog i rutan besöktes. De områden som i denna inventering bedömdes vara nyckelbiotoper dokumenterades, men de offentliggjordes aldrig. Därför har det aldrig kommit till skogsägares kännedom att de bedömts vara nyckelbiotop. Detta har samtidigt möjliggjort en uppföljning.

När man i samma områden i nordvästra Sverige år 2018 gjorde en testinventering kunde man se vad som hänt i dessa 1 X 1 km-rutor. En del områden som bedömts vara nyckelbiotop hade avverkats. Om man skalade upp de avverkade områden som bedömts vara nyckelbiotop i rutorna till hela nordvästra Sverige, skulle det motsvara en areal på 55 000 ha.

En minst lika intressant uppgift från testinventeringen var att 128 000 ha nyckelbiotop hade tillkommit. Dvs skogar som besöktes år 2000 och då inte bedömdes vara nyckelbiotop bedömdes nu vara nyckelbiotop. Denna siffra lyfter man sällan. Det hade alltså totalt sett blivit 73 000 ha nyckelbiotoper mer, netto, i området under tidsperioden! Ändå menar Skogsstyrelsen att avverkningen av de 55 000 hektaren är avgörande för att vi inte når miljömålet Levande Skogar.

Nu till säkerheten i bedömningen av de förändringar som skett bland nyckelbiotoperna.

Hur mycket som anses ha avverkats och hur mycket som tillkommit är starkt beroende av var man sätter tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

3,5 % av den produktiva arealen i nordvästra Sverige är registrerade som nyckelbiotoper. Huvuddelen av detta är formellt avsatt eller utgörs av skogsbolagens frivilliga avsättningar. Endast en mindre del av den skog man kunnat avverka har alltså av skogsägare uppfattats som nyckelbiotop. Man har helt logiskt uppfattat att en högre tröskel för nyckelbiotop ska tillämpas i nordvästra Sverige sett till t.ex. gamla träd och vissa arter, just för att dessa är betydligt vanligare där.

Men när Skogsstyrelsen gjorde sin testinventering av sin nya metod för nordvästra Sverige la man sig på en nivå som skulle innebära att 30 % (!) av den slutavverkningsmogna skogen (12 % av all produktiv skog) utanför formellt skyddade områden ansågs vara nyckelbiotop. Skogsstyrelsen skriver i sitt pressmeddelande att man ställer större krav på nyckelbiotoperna med den nya metoden än tidigare.

De som berörs av inventeringen uppfattar förstås inte att man gjort någon höjning av tröskeln då endast en bråkdel av detta är registrerat. Man delar heller knappast synen att mer än hälften av den slutavverkningsmogna skogen har särskild betydelse för skogens flora och fauna om reservaten räknas in. (Jo det är faktiskt så med Skogsstyrelsens nya tröskel – mer än hälften av den slutavverkningsmogna skogen är antingen formellt avsatt eller bedöms vara nyckelbiotop i nordvästra Sverige!) Så den som avverkat ett område som Skogsstyrelsen bedömt som nyckelbiotop har knappast själv sett det som nyckelbiotop.

Med en högre tröskel hade färre nyckelbiotoper avverkats och färre nyskapats. Hade tröskeln satts på en nivå som stämmer med de berördas uppfattning hade siffran 55 000 ha varit fullständigt irrelevant. Likaså hade inte i närheten av 128 000 ha nyskapats.

119

Nyckelbiotop?

Ett minst lika viktigt skäl till att siffran 55 000 ha är olämplig att använda är att inventeringen är subjektiv. Olika inventerare gör helt enkelt olika bedömningar. Många av de biotoper som år 2000 bedömdes vara nyckelbiotop hade inte klassats som nyckelbiotop av en annan inventerare. Inte ens vid motsvarande tröskel. Man kanske istället hade bedömt någon av de (128 000 ha) som anses tillkommit som nyckelbiotop. Samma skillnader kan finnas i skogsägares och virkesköpares bedömningar – på goda grunder. Det gör att vissa skogar avverkas trots att någon bedömer dem som nyckelbiotop och att andra skogar avsätts trots att en viss inventerare inte bedömer dem vara nyckelbiotop. I själva verket går det inte att veta om nyckelbiotoper avverkats och tillkommit eller om man bara gjort olika bedömningar vid de olika inventeringarna.

Skogsstyrelsen har aldrig kontrollerat hur stor skillnad det är mellan olika inventerares bedömningar vad gäller nyckelbiotoper. Man har dock gjort det vad gäller hänsynskrävande biotoper. Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av myndighetens egen hänsynsuppföljning  (polytax) tydliggör hur subjektiv bedömningen är. Här skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmigt”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält ska bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gör man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Det finns inget som tyder på att bedömningarna skulle vara samstämmiga vad gäller nyckelbiotoper heller.

Självklart kan skogsägare och virkesköpare göra andra bedömningar av vad som är nyckelbiotop än Skogsstyrelsen, om Skogsstyrelsens egna tjänstemän gör olika bedömningar.

I samband med Polytaxinventeringen lyfte man att 35 % av de hänsynskrävande biotoperna skadades vid avverkning. Skogsstyrelsen förstod senare att siffran var missvisande när de egna tjänstemännen hade ännu större avvikelse. Detta för att naturvärden i skogen nästan är omöjliga att bedöma samstämmigt. Nu hävdar Skogsstyrelsen att 55 000 ha nyckelbiotoper har avverkats. De tycks inte ha lärt sig någonting av kvalitetskontrollen av Polytax.

Går det bra eller dåligt för skogens fåglar?

För några år sedan publicerades en artikel av forskare på SLU och Lunds universitet som visade på en mycket positiv utveckling för svenska skogsfåglar sedan 1998. Forskarna menade att de positiva trenderna till stor del kan härledas till positiva trender för skogens strukturer som gammal skog, död ved och grova kvarlämnade träd. Även om trenderna planat ut de sista åren hade de flesta fågelarter ökad under den senaste 20-årsperioden. Men när skogen och dess fåglar diskuteras idag ges ofta en negativ bild. Vad har egentligen hänt sen artikeln publicerades?

Nyligen släppte BirdLife sin årsrapport, Sveriges Fåglar 2019 där man gör en fördjupning om skogens fåglar. Rapporten är i grunden bra och läser man det finstilta visar den också på en ganska positiv situation för skogsfåglarna. Men BirdLife vill ge en annan bild.

BirdLife själva lyfte fram rapporten med rubriken ”Oroande utveckling för skogens fåglar”. Även Sveriges Television gav en dyster bild när man rapporterade om BirdLifes rapport och pekade på att många skogsfåglar backar. Och visst är det så – att vissa fåglar backar. Så har det alltid varit. Att alla fåglar alltid ska öka eller ha stabila populationer är förstås helt orealistiskt. Det viktiga är att se större trender. Men ofta tycks man bara vilja förmedla negativa trender och tendenser.

När biomassan av insekter i Tyskland minskat dramatiskt, oberoende av art, sågs det – med rätta – som något mycket oroväckande. Men när mängden fåglar i skogarna totalt sett ökar ser man ingenting positivt i detta utan pekar istället bara på att vissa fågelarter minskar. När man väljer att bara fokusera på arter som minskar blir förstås bilden negativ.

De senaste 20 åren har antalet fågelpar i svenska skogar blivit 8 miljoner fler. Ökningen har avtagit den sista 10-årsperioden, men även sedan 2009 har antalet par ökat med en miljon enligt BirdLife´s rapport. Men detta tonas ner.

I rapporten lyfter man särskilt fåglar som anses knutna till strukturellt komplexa miljöer, vilket ofta anses liktydigt med att de är känsliga för skogsbruk. Man har valt att peka ut 15 arter som beroende av komplexa miljöer. Dessa arter är:

  • tjäder
  • spillkråka
  • vitryggig hackspett
  • tretåig hackspett
  • rödstjärt
  • lundsångare
  • mindre flugsnappare
  • entita
  • talltita
  • tofsmes
  • trädkrypare
  • lavskrika
  • mindre hackspett
  • lappmes
  • tallbit

Tittar man bara på de 15 arter man valt ut har de minskat med 30 000 par den senaste 10-årsperioden. Men även inkluderat denna sentida minskning har de ökat med 400 000 par den senaste 20-årsperioden. Väljer man att också lägga till de arter som finns med som indikatorer för levande skogar (järpe, skogsduva, gröngöling, nötkråka, stjärtmes, svartmes och domherre) får vi istället en ökning med 120 000 par även de senaste 10 åren. Det framgår dock inte i rapporten om man inte räknar själv med hjälp av tabellerna.

Vad beror då minskningen av de utvalda 15 arterna mellan 2009 och 2018 på? Till att börja med är 30 000 par felräkningssiffror i sammanhanget. Hade vi exempelvis tagit bort rödstjärt (som minskade med 72 000 par) eller talltita (som minskade med 150 000 par) från listan hade vi plötsligt istället fått en ökning.

Men framförallt handlar det om normal årsvariation. Om man bortser från vitryggig hackspett och lundsångare som har så små populationer att statistiken inte är tillförlitlig, hade 10 av 13 av dessa arter (tjäder, spillkråka, tretåig hackspett, rödstjärt, mindre flugsnappare, entita, talltita, tofsmes, trädkrypare, lavskrika) minskat sommaren 2018 jämfört med 2017. Tre arter (mindre hackspett, lappmes, tallbit) ökade mellan dessa 2 år. I antalet individer utgör de 3 arter som inte minskade under 2018 en försvinnande liten andel, ungefär 1 %. Så om man räknar bort den minskning som skedde mellan 2017 och 2018 skulle vi haft en tydlig ökning sett över den senaste 10-årsperioden.

Vi minns sommaren 2018 som ett extremt varmt och torrt år med många bränder. Hur detta påverkat fjolårets inventeringsresultat vet jag inte, men det tydliggör att vädret enskilda år kan variera och påverka mängden fåglar. 2017 kunde vi inte se någon negativ trend för gruppen som helhet. Det blir därför vilseledande att peka på en negativ trend 2018 om det bara rör sig om årsvariation. Möjligen kan man säga att ökningen har avtagit eller upphört för de 15 utvalda arterna som grupp.

Egentligen har ingenting hänt sedan SLU och Lunds universitet publicerade sin artikel, mer än att vi kanske hade en dålig fågelsommar 2018.

Vi kanske inte kan säga att skogsbrukskänsliga arter fortfarande ökar. Men de rejält ökade populationerna som blev följden av 1990-talets nya skogspolitik har kunnat bibehållas. Det bör väl i huvudsak vara något positivt! Och när skogsfåglarna totalt sett fortfarande ökar, om än i mindre omfattning, kan man förstås välja att vinkla det som att trenden viker. Men fåglarna blir ju fortfarande fler. Det borde vi glädja oss över!

Att undvika eviga domstolsprocesser kring artskydd

För mer än fyra år sedan anmälde Lars-Göran Mårtensson i Vallsta i Hälsingland att han ville avverka sin skog. En ordinär slutavverkningsbar skog utan specifika naturvärden, se bild nedan. Sedan dess har han tvingats processa mot staten och senast mot fågelföreningar för att få bruka sin mark eftersom lavskrikor funnits i området. Han är inte ensam. Flera andra skogsägare i området har drabbats av samma förbud. I några fall har Skogsstyrelsen dragit tillbaka sina förbud innan domstolen kom med beslut. Några skogsägare har drabbats av nya förbud i sen tid.

Intressant i sammanhanget är att en mycket stor del av norra Sveriges skogar är betydligt viktigare för lavskrika än Lars-Görans mark. Och en mycket stor del av Sveriges skogar är betydligt viktigare för andra fåglar som också omfattas av artskyddsförordningen. Skulle artskyddsförordningen tillämpas utifrån betydelsen för fåglar med samma nivå som i Vallsta skulle alltså enorma arealer stå under förbud.

Lars Göran Mårtenssons skog Fångåsen 1

Fotografi från den skog Lars-Göran Mårtensson vill avverka

Detta har hänt:

Efter att Skogsstyrelsen förbjudit avverkningen överklagade Lars-Göran beslutet till Mark- och miljödomstolen (MMD) där han fick rätt.

Skogsstyrelsen överklagade då domen till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). MÖD tog aldrig ställning till sakfrågan utan återvisade ärendet till Mark- och miljödomstolen eftersom man ansåg att beslutet tagits på felaktiga grunder. En intressant sak i MÖD:s dom var dock att man lyfte att även frågan om det finns förutsättningar för dispens kan behandlas av MMD, om ansökan om dispens görs hos domstolen.

När domen åter prövades i MMD argumenterade därför skogsägarna i första hand för att avverkningen ska ses som tillåten, men i andra hand för att domstolen skulle pröva frågan om dispens. Mark- och miljödomstolen meddelade dom i augusti 2019 och gav skogsägarna rätt att avverka. Skogsstyrelsen valde att inte överklaga domen. Istället överklagades den till MÖD av BirdLife Sverige och några lokala fågel- och naturskyddsföreningar. MÖD lämnade prövningstillstånd den 20 november 2019 och det blev klart att man åter skulle pröva frågan. Detta är den fjärde domstolsprövningen i samma fråga för Lars-Göran.

 

I den här typen av mål bekostar varje part sina egna rättegångskostnader oavsett utgång av målet. Skogsägaren måste alltså själv betala sitt juridiska ombud om man inte vill föra sin egen talan. Detta samtidigt som det är helt nödvändigt att överklaga för att få fortsätta bruka sin mark. Myndigheterna har jurister och annan kompetens som används för att argumentera för förbudet, så möjligheten till en rättvis prövning är mycket liten om man saknar ett juridiskt ombud.

Att processa i domstol under flera års tid är mycket kostsamt. Det innebär att även den som vinner i domstol normalt kommer få mycket kännbara ekonomiska förluster till följd av myndigheternas förbud. I detta fall har LRF tillsammans med Mellanskog valt att driva frågan som ett principmål och därför hjälpt Lars-Göran med kostnaderna.

Förhoppningsvis får Lars-Göran nu rätt i MÖD och processen skulle därmed avslutas. Men det finns även flera andra scenarier. MÖD har tidigare lyft möjligheten att pröva frågan om dispens. Därför kan man, även om man bedömer att förbuden gäller, anse att dispensfrågan ska prövas. Frågan ska då åter återvisas till MMD, vars beslut åter kan överklagas till MÖD.

Om skogsägarna inte får dispens, eller om MÖD anser att förbuden gäller utan att pröva dispensfrågan har skogsägarna rätt till ersättning. Ersättningsfrågan måste dock som det ser ut nu prövas i domstol. Då får skogsägaren först vända sig till MMD vars beslut kan överklagas till MÖD, vars beslut i sin tur kan överklagas till Högsta domstolen.

Om skogsägarna inte får rätt i MÖD nu, finns alltså en uppenbar risk att skogsägarna får tampas i domstolar ytterligare flera år.

Bara för att kunna få sin grundlagsskyddade rätt.

Ingen är betjänt av det system vi har idag. Även för staten är hanteringen extremt kostsam. Kanske får vi med tiden en mer tydlig praxis kring när förbuden gäller. Då skulle vi slippa domstolsprövningar för att pröva själva förbudet, i de flesta fall. Men det löser inte ersättningen. Hittillsvarande domar tyder på att skogsägare har rätt till ersättning och att ersättningen ska prövas i domstol. I sådana fall står staten för domstolskostnaden. Staten ska alltså betala rättegångskostnader och ersättning för skog man ofta inte anser vara skyddsvärd. De tjänstemän som gör bedömningar om arters påverkan och meddelar förbud har hittills aldrig behövt ta ansvar för kostnaderna. Kostnaderna uppstår ju först i ett senare skede.

Det finns en enkel lösning på problemet om förordningen görs om. Det är att begränsa förbuden så att de inte får avsevärt försvåra pågående markanvändning om man inte först bildar ett reservat eller biotopskyddsområde eller gör en överenskommelse med markägaren. Då skulle handläggaren i varje enskilt fall tvingas ta ställning till om det är värt pengarna att hindra skogsbruket. Man skulle samtidigt slippa domstolskostnaderna och kunna lägga pengarna på natur man tycker är skyddsvärd. Men framförallt skulle skogsägarens situation bli betydligt mer rättssäker.

Lågproduktiva, men bevarandevärda skogar

Det saknas idag enighet om vilka skogar som får räknas in som bevarad skog, och därmed kan tillgodoräknas våra internationella åtaganden liksom svenska etappmål om bevarande av natur. Både de fjällnära skogsreservaten och de lågproduktiva skogarna, (de trädbärande impedimenten) är ifrågasatta. Ett skäl till detta är att de inte anses representativa. Ett annat skäl, vad gäller de lågproduktiva skogarna, är att de inte anses ha samma värde för den biologiska mångfalden. Jag menar att impedimenten har stort värde för mångfalden, inte minst som spridningsområden och som refugier för arter som är känsliga för avverkning.

Nyligen publicerade en forskargrupp från SLU en studie där de jämförde lavförekomster i talldominerade impediment och produktiva skogar, inkl naturvårdsavsättningar. Det visade sig, tvärt emot vad man förväntat sig, att den största artrikedomen fanns i bergimpedimenten. Där fanns till och med fler arter än i de produktiva naturvårdsavsättningarna. Forskarna drar slutsatsen att bergimpedimenten har stora bevarandevärden för lavar, kanske till och med större än den produktiva skogen. Slutsatsen gäller visserligen i detta fall bara lavar, men indikerar ändå att bevarande av impediment är viktigt och kan vara en mycket kostnadseffektiv bevarandeinsats.

Samma forskargrupp gjorde tidigare en liknande jämförelse för vedlevande skalbaggar. Impedimenten hyste ungefär motsvarande sammansättning av skalbaggar som de produktiva naturvårdsavsättningarna. Visserligen inte i samma omfattning, men om en större areal impediment skulle avsättas, skulle det ge motsvarande bevarandeeffekt för skalbaggarna som om produktiv mark avsattes.

Ovanstående studier gäller bara två artgrupper som lever i ved och bara i tallskog. Förekomsten av arterna var starkt korrelerat till mängden och variationen av substrat, dvs döda och levande tallar. Vi vet egentligen ganska lite om hur viktiga de lågproduktiva skogarna är för andra artgrupper. I de kalkrika trakter där jag äger skog tror jag t.ex. att impedimenten har minst lika stora värden för markfloran som den produktiva skogen.

Även om impedimenten ofta hyser höga naturvärden i sig är nog deras viktigaste värde för den biologiska mångfalden att de bidrar till en viktig kontinuitet och finns spridda i landskapet.

Men de avsättningar vi ska räkna in i våra mål behöver inte ha särskild betydelse för biologisk mångfald, utan de kan också vara viktiga för ekosystemtjänster. Det framgår av både våra nationella etappmål och de internationella målen från Nagoya. Skälet till att impedimenten är undantagna från skogsbruk enligt lag är just deras värde för ekosystemtjänster. Det framgår av propositionen 1992/93:226 som ledde till att de lågproduktiva skogarna skyddades. Där anges om impedimenten: ”De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i ekosystemen, de ingår som en del i vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden”. Det är just ekosystemtjänster man pratar om.

En viktig ekosystemtjänst som sällan nämns är att våtmarksimpedimenten lagrar mycket kol. Med utgångspunkt i våra klimatmål är det många som menar att vi bör lägga igen diken som våra förfäder grävt för att minska läckaget av kol från torvmarker. Än viktigare borde vara att bevara våra befintliga våtmarker odikade. Skyddet av våtmarkerna är därför viktigt och måste också erkännas.

Det finns många paralleller mellan skogsklädda impediment och fjällnära skog i ett naturvårdsperspektiv. De fjällnära skogarna har precis som impedimenten i mindre utsträckning än andra skogar påverkats av skogsbruk. Det beror förstås på att det inte på samma sätt varit lönsamt att bruka skogarna. I många fall har skogarna aldrig varit kalhuggna. Även om vissa rödlistade arter är vanligare i fjällnära skog än i andra delar av landet, är de precis som impedimenten oftast tämligen artfattiga. I den fjällnära skogen finns många individer av ett fåtal rödlistade arter, men väldigt få är unika för den fjällnära skogen. Den överväldigande majoriteten av rödlistade arter hittar man inte här utan i andra delar av landet. Gör det dem mindre bevarandevärda?

Även i impedimenten är vissa arter vanligare än på andra platser, men de flesta rödlistade arterna finns i mer produktiv skog. Myndigheter och miljörörelse vill gärna utelämna både impedimenten och den fjällnära skogen från statistiken om skydd av skog. Detta samtidigt som man ofta tillmäter dem mycket stora bevarandevärden. Jag tror inte heller att det skulle finnas någon acceptans för att vi skulle börja bruka impedimenten.

I en statlig utredning ska man nu lämna förslag till hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Detta samtidigt som mycket talar för att FN-målen från Nagoya kommer att höjas på mötet i Kunming i Kina hösten 2020. Ska detta vara möjligt måste vi inkludera mer i begreppet bevarande. Det gäller brukade områden som bidrar till bevarande av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Men vi kan definitivt inte exkludera de impediment som faktiskt inte får brukas.