Har vi ett hållbart skogsbruk i Sverige?

Den finns många definitioner på hållbar utveckling. Den kanske mest etablerade är Brundtlandkommissionens ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. När jag nedan diskuterar om skogsbruket är hållbart eller bidrar till en hållbar utveckling kommer jag utgå från denna.

FAO har definierat hållbart skogsbruk som ”Förvaltning och nyttjande av skog och skogsmark på ett sådant sätt, och i en sådan takt att dess biologiska mångfald, produktivitet, föryngringskapacitet, vitalitet och förmåga att både nu och i framtiden fylla viktiga ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner på lokal, nationell och global nivå bevaras, utan att andra ekosystem skadas”. Även denna definition är relevant. Den beaktar dock inte på samma sätt hur skogsbruket påverkar samhället i stort.

Jag anser att skogsbruket inte kan ses isolerat. Det intressanta är egentligen inte om skogsbruket i sig är hållbart, utan om skogsbruket bidrar till ett mindre eller mer hållbart samhälle. Om alternativet till att bedriva en verksamhet är ohållbar, kan det vara relevant att diskutera hur verksamheten kan förbättras men knappast att definiera verksamheten i sig som ohållbar.

Väldigt många företeelser skulle vara ohållbara om de betraktades isolerat. En solcellsanläggning skulle aldrig vara hållbar om man bortsåg från att den producerar ren energi som kan ersätta något annat. Anläggningen i sig påverkar miljön negativt vid tillverkningen och upptar yta som begränsar den biologiska mångfalden lokalt. Ändå anser nog de flesta att en solcellsanläggning bidrar till ett mer hållbart samhälle. Då kanske den är hållbar?

Att skogsbruket bidrar till ett mer hållbart samhälle i många avseenden är nog odiskutabelt. Skogsbruket gör att vi utan några nettoutsläpp av koldioxid från skogen och dess produkter kan ersätta fossila och miljöbelastande material. Det skapar en råvara som aldrig tar slut. Skogsbruket ger arbetstillfällen i hela landet och utgör en viktig kapitalbas för investeringar på landsbygden. Då återstår frågan om skogsbruket i andra avseenden försvårar för kommande generationer att tillfredsställa sina behov på ett sätt som inte vägs upp av de positiva bidragen?

Väldigt många skogsägare har som mål att lämna över en skog till sina barn som är minst lika rik som den man själv en gång tog över, en tanke precis i Brundtlands anda. Få verksamheter har en så lång planeringshorisont som skogsbruket. Jag menar därför att man oftast strävar mot hållbarhet i ett långsiktigt perspektiv. Vilka behov framtida generationer behöver tillfredsställa vet vi dock inte med säkerhet idag.

Att virkesförrådet ökar innebär positiva hållbarhetsaspekter både för klimatet och för framtida virkestillgång. Ibland kritiseras skogsbruket för att försämra för friluftslivet, men de flesta människor uppskattar brukade, dock äldre, skogar. Och alltmer tätortsnära skog sköts med syfte att gynna friluftslivet. När ett skogsområde avverkas blir andra skogar äldre och alltmer attraktiva för friluftslivet. Möjligheterna till bra jakt är stora och allt talar för att vi även i framtiden kommer ha god tillgång till blåbär, lingon, hallon och matsvamp.

Hållbar skog för framtida generationer?

Vi har kanske ohållbara viltstammar och ohållbara barkborrepopulationer, men frågan är om det beror på ett ohållbart skogsbruk? Jag tillhör dem som tror att barkborreangreppen skulle varit värre utan ett aktivt skogsbruk. Ett undantag från detta är där man, innan ädellövskogslagens införande, aktivt ersatt ädellövskog med gran eller att gran planterats på mark som passar bättre för tall. 

Det som oftast åberopas av dem som inte anser att skogsbruket är hållbart är dess påverkan på den biologiska mångfalden. Men bara för att vissa arter minskar och några lokalt försvinner betyder inte det att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald i skogen. Andra sällsynta arter kommer att kolonisera de ekologiska nischer som skapas när vi får mer gammal skog, mer död ved och fler grova lövträd.

Men framförallt har jag mycket svårt att se att vi förlorar biologisk mångfald på ett sätt som innebär att kommande generationer har svårare att tillfredsställa sina behov. Åtminstone om vi mäter förlust av biologiskt mångfald i minskande populationer av sällsynta arter eller i regionala försvinnanden. Sådana arter i Sverige har på grund av sin sällsynthet generellt ytterst liten betydelse för att tillfredsställa våra behov och om de har en ekologisk funktion ersätts de vanligen av andra arter som fyller samma funktion.

Men för att säkert kunna tillfredsställa våra behov är vi beroende av en biologisk mångfald. Vi behöver en mångfald av relativt vanliga arter, en variation av trädslag, och träd eller trädbestånd i olika åldrar liksom även döda träd i den brukade skogen. En variation i brukningsmetoder kan också vara positivt. Visserligen ökar mängden lövträd i våra skogar och därmed sannolikt också trädslagsblandningen. Men här kan vi bli ännu bättre, bland annat för att minska risken för barkborrar och stormskador eller för att göra oss mindre beroende av vad som är lönsamt just idag.

Min slutsats är att dagens svenska skogsbruk definitivt gör samhället mer hållbart. Det hindrar inte att skogsbruket kan bli mer hållbart.

Hur länge kan klimatet vänta?

Det pågår en intensiv debatt om skogsbruket där även klimatet hamnat i fokus den senaste tiden. Skogsprodukter anses av somliga vara klimatskadliga även om de ersätter fossila och klimatbelastande produkter. Delar av miljörörelsen, Dagens Nyheter och vissa forskare menar att det är bättre att låta skogen stå än att tillvarata tillväxten för att använda till material och bränslen. Detta eftersom CO2-inbindningen i skogen under en tid kommer att vara större om träden står kvar än om de ersätts med nya träd.

Tankesättet bygger på att man ser varje skogsområde eller varje träd för sig. Om man däremot ser på hela skogslandskapet samlat kompenseras läckaget vid avverkningar momentant. Skogen binder hela tiden mer kol än den släpper ut även om vi räknar allt som tas ut ur skogen som utsläpp. Samtidigt håller vi bäst uppe tillväxten och CO2-bindningen genom att avverka och föryngra skogen.

Men varje levande träd kommer under en viss tid att binda mer koldioxid om det står kvar än vad nya träd på platsen skulle binda om trädet avverkas. Det gäller både om vi avverkar spridda träd i ett hyggesfritt skogsbruk eller om vi tar upp ett hygge.

Detta beror på att frön som just grott eller plantor som just planterats växer väldigt lite mätt i absolut volym jämfört med ett stort träd. Men med tiden kommer de nya träden växa allt snabbare och de gamla träden allt långsammare. Efter en tid, kanske några decennier, kommer de nya träden binda in mer kol än de gamla skulle ha gjort om de hade fått stå kvar. Hur lång tid det tar beror på trädens ålder, markens produktionsförmåga, trädslag mm.

Principskissen nedan är tänkt att förklara hur det fungerar. På X-axeln syns tiden eller trädens ålder och på Y-axeln hur mycket koldioxid som binds in.

Den blåa kurvan visar egentligen hur ett skogsbestånd binder in koldioxid momentant. Men principen är även tillämplig på ett enskilt träd i skogen (det är lättare att förklara). När fröet gror binder det ingenting. Men snart börjar det växa. Trädet binder som mest när det är ganska ungt och tillväxten avtar sedan successivt tills trädet dör. Men vid alla tillfällen innan trädet dör binder det mer än när fröet gror. Att avverka trädet innebär därför alltid en tillfällig tillväxtförlust. Det är detta som åberopas av dem som anser skogsbruk vara skadligt för klimatet.

Den röda kurvan visar hur mycket koldioxid skogsbeståndet (trädet) bundit i genomsnitt under sin livstid. Den kulminerar senare än kurvan för den momentana inbindningen. Ska vi optimera koldioxidinbindningen över lång tid vill vi ju att träden i genomsnitt ska ha växt så mycket som möjligt under sin livstid. Då ska vi alltså avverka vid tidpunkten som markeras med den streckade blå linjen. Detta blir relevant när vi ser till hela skogslandskapet, då vi ju ur ett klimatperspektiv vill att skogen i hela landskapet ska växa så mycket som möjligt i genomsnitt.

Avverkar vi trädet senare kommer genomsnittstillväxten vara lägre. Den momentana tillväxten kommer fortfarande att minska jämfört med om trädet stått kvar trots att det kvarståendet trädet nu binder mycket mindre kol. Men tiden innan det nya trädet ”vuxit ikapp” blir kortare.

Det enda tillfället att avverka utan en tillfällig tillväxtförlust blir precis när trädet dör. Men om vi inte heller tar om hand trädet då kommer trädet börja brytas ner och istället släppa ut koldioxid i skogen.

Om man bara ser till det specifika trädets plats och bara tittar på den närmaste tidsrymden är det därför bättre för klimatet att tillverka något av olja än att tillverka det av trä. Åtminstone om trädet lever när det avverkas. Det är detta tankesätt delar av miljörörelsen har när man säger att ”Klimatet kan inte vänta”. Frågan bevarandeförespråkarna behöver ställa sig är hur länge klimatet kan vänta? Är svaret ”Inte alls” är knappast några klimatinvesteringar motiverade. Avverkar vi äldre träd får vi kortare ”väntetid” men lägre genomsnittlig inbindning över tid. Men låter vi träden dö och brytas ner i skogen missgynnar vi klimatet om vi istället använder något fossilt. Då uppstår tillväxtförlusten av att vi inte avverkar. Detsamma gäller om vi inte tar tillvara restprodukter och grot. Det är ju också träddelar som ändå inte växer vidare och annars hade börjat brytas ner.

Själv tycker jag synsättet att spara träden i skogen för att undvika en tillfällig tillväxtförlust är extremt kortsiktigt. För sannolikt kommer vi att behöva material där skogen vore användbar även om 30 år. Om vi idag väljer olja eller betong av det som skulle kunnat göras av trä kommer skogen binda mindre kol om några decennier. Förlusten blir då större än den tillfälliga förlust vi gör på att avverka. Det är som att argumentera mot vindkraft för att det tar några år innan vindkraftverken tjänat in den energi det kostat att bygga dem.

Om vi vill begränsa klimatförändringarna inte bara nu, utan även i ett hundraårsperspektiv är det därför mycket bättre att använda trä än fossila material. Och då har jag inte ens beaktat att skog som inte tillvaratas kan drabbas av bränder, stormar eller barkborrar. Eller att fossila produkter är en ändlig resurs. Långsiktigt måste de resurser vi använder vara förnybara.

Oavsett om man resonerar som mig eller som de delar av miljörörelsen som vill spara träden i skogen för klimatet, blir nyttan med att ha kvar träden i skogen mindre ju äldre skogen är. Eller om man så vill; klimatförlusten av att låta trädet stå blir större ju äldre skogen är. Döda träd (liksom grot och restprodukter) gör ingen nytta i skogen. Om man bara ser till klimatet.

Men det bästa är att se skogslandskapet som en helhet. När skogen föryngras kommer hela tiden de träd som tas ut kompenseras av tillväxten hos andra träd. Trots att vi lämnar gamla och döda träd i skogen.

När vi inte kan lita på våra största nyhetskanaler

Dagens nyheter har under våren i minst 15 artiklar skrivit om skogsbruket, skogsföretagen och bioenergin ur ett kritiskt perspektiv. Man har valt att nästan bara lyfta de negativa aspekterna och aktivt utelämna förklarande fakta och fakta som visar på skogsbrukets fördelar. När man skriver att arealen skog över 160 år halverats de senaste 100 åren förtiger man att volymen gamla träd inte minskat och att arealen ökat rejält de senaste 25 åren. När man skriver en hel artikel om att CO2-utsläpp från biobränslen inte redovisas i Sveriges offentliga rapportering, berättar man inte att det beror på att den avverkning som ger biobränslen redovisas som utsläpp. Peer review-granskad skogsforskning framställs som styrd av näringen medan andra forskare med nära anknytning till motstående intressen intervjuas som oberoende. Och så vidare. Man har haft en tydlig agenda att spegla svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri som någon dåligt.

Men nu handlar detta blogginlägg inte om skog. Det handlar om vad som händer med samhället när våra största nyhetskanaler medvetet undanhåller förklarande fakta och bara speglar en del av verkligheten.

För den som kan lite om skog är det väldigt uppenbart att DN bara speglar ett perspektiv. Detta är en medveten strategi från Dagens nyheter. Man kallar det själva för en agendasättande journalistik. Syftet är alltså att sätta en agenda – i detta fall t.ex. att förändra skogsbruket eller minska användningen av biobränsle. Eller åtminstone att skapa en opinion för detta.

I grunden finns det säkert ett miljöengagemang hos de journalister som står bakom artiklarna, liksom hos ansvarig utgivare. Det finns nog en övertygelse om att det vore bättre om mer skog lämnades orörd. Man vill förändra världen till något bättre, vilket måste ses som vällovligt. Det hade lika gärna kunnat handla om klimatfrågan, världssvälten eller invandringsfrågan. Frågan är dock om våra tyngsta nyhetskanaler bättre lyckas förändra samhället genom att bara visa på de aspekter som talar för den förändring man vill åstadkomma?

Problemet är att sanningen oftast kommer fram. Eller åtminstone en annan sanning. En stor grupp människor kommer att ”veta” att Dagens Nyheter inte är att lita på. Att de medvetet undanhåller fakta. Vilket de ju bevisligen gör. En annan nyhetskanal kanske speglar frågan ur det andra perspektivet. Och döljer andra fakta. Då närmar vi oss ett amerikanskt medielandskap där var och en väljer fakta efter åsikt. I USA var det en legitim åsikt (eller ett konstaterande?) att det förekom ett omfattande valfusk till Demokraternas fördel i samband med presidentvalet. Jag tror det berodde på att man inte ansåg att det fanns nyhetskanaler man helt kunde lita på. Då litade man på sina egna kanaler. Jag tror inte det kan förklaras med att amerikaner generellt är dummare än svenskar.

I Sverige finns ett fåtal större rikstäckande TV-kanaler och tidningar som jag tror att de flesta har litat på. I andra länder har man inte samma skäl att lita på nyheterna. Då skapas alternativa sanningar. I Sverige finns det t.ex. en bred konsensus om att vi har en allvarlig klimatförändring orsakad av människan. Vi har inte haft skäl att ifrågasätta nyheter om detta. Men om vi inte litar på nyheterna, och tror att tidningarna överdriver för att de har en agenda – då kommer vi höra fler klimatförnekare. Många kommer istället lyssna på mediekanaler som tilltalar dem mer och ger dem argument för att fortsätta leva på det sätt de levt tidigare. Dessa får vatten på sin kvarn av reportageserier som DN:s skogsartiklar. Andra kommer kanske leva och agera utifrån Dagens Nyheters sanningar. Men man kommer få allt svårare att få hela samhället med sig.

Vi har stora utmaningar i världen. För att förstå det borde det vara tillräckligt att spegla världen som den ser ut. Utan att undanhålla förklarande fakta. Många intressenter, dit jag själv liksom miljörörelsen måste räknas, ger sin bild av verkligheten. Det gör att det är ännu viktigare att de stora nyhetskanalerna visar helheten. Annars vet vi aldrig vad som är fakta eller åsikter. Då kommer vi inte lyckas ställa om samhället. Istället låser grupperingar fast sig i sina gamla positioner.

Borde miljörörelsen ges större inflytande över naturvårdsinsatser?

Jag tror de konflikter vi idag ser i skogen till stor del beror på politisk otydlighet. Skogsbruket tycker sig ha gjort en hel del för att tillgodose olika naturvårdsintressen. Man har bland annat jobbat med  certifiering, frivilliga avsättningar och målbilder för god hänsyn för att slippa tvångsmedel. Uppenbarligen är det många som inte anser att det är tillräckligt.

Skogsbruket börjar nu sätta klackarna i backen samtidigt som miljörörelsen beskriver skogens tillstånd som sämre än någonsin och ställer krav som upplevs vara helt orealistiska av skogsbruket. Klyftan är uppenbar. Och denna klyfta gör att skogsbruket inte kan tänka sig att gå miljörörelsen till mötes. Kanske inte alls, eftersom man vet att man inte kommer belönas för insatsen. Kritiken kommer att fortsätta ändå.

För att debatten ska lugna ner sig tror jag att politiken måste sätta ner foten så att båda sidor vet vad de har att förhålla sig till. Man kan inte fortsätta med helt oförenliga mål eller mål som kanske inte ens kan nås i teorin. Politiken måste förtydliga ungefär i vilken omfattning skogen långsiktigt ska kunna brukas, samtidig som man sätter naturvårdsmål som är förenliga med detta. Om detta på sikt innebär att avverkningarna i framtiden ska kunna öka, måste minska eller ligga kvar på dagens nivå blir en politisk fråga som balanseras mot de insatser vi vill göra för naturvården.

Önskvärt är förstås att målen sätts genom blocköverskridande politiska beslut. Då kan målsättningarna vara mer långsiktiga och parterna vet att man kommer ha begränsad möjlighet att få igenom något helt avvikande under överskådlig tid. Skogsindustrin kommer veta ungefär vilket utrymme som finns för nya investeringar.

Fördelen med målstyrning är normalt att det finns olika vägar att nå målen. Det kan ge innovationskraft och öppna upp för att hitta synergier. Men dagens orealistiska miljömål innebär att miljörörelsen inte behöver ta något ansvar för orimliga krav. Om skogsbruket inte tror sig kunna nå målen, och får kritik oavsett vad man gör, ger målen inte incitament att göra naturvården effektivare. Naturvårdsintressenterna å sin sida vill bara ha mer och bryr sig inte om ifall naturvården är kostnadseffektiv eller inte. Kort sagt har man förlorat meningen med målstyrningen.

Men om naturvårds- och produktionsmålen balanseras och båda sidor ges incitament till effektiviseringar skulle viljan till nytänkande och att hitta synergier öka. Tänk er att vi skulle ge naturvårdsintressenterna en rejäl påse pengar och stort inflytande kring naturvårdens prioriteringar. Men att de måste hålla sig inom det politiskt beslutade produktionsmålets begränsningar. Då är jag övertygad om att man skulle satsa på att få ut så mycket naturvård som möjligt för varje krona, och att i möjligaste mån hitta lösningar där konflikterna med skogsproduktionen minimeras.

Jag tror att vi då skulle se mer naturvårdande skötsel och att naturvård oftare skulle kombineras med brukande. Vi skulle slippa se avverkningsförbud i triviala skogar för att tjäder eller lavskrika observerats – helt enkelt för att det skulle minska möjligheterna till effektivare naturvårdsinsatser. Framförallt tror jag att ett målsystem som tvingar båda sidor att bli effektivare inom sina ramar, gör att man kan komma bort från de värsta konflikterna. Båda parterna har då något att vinna på att komma överens. Genom att prata med varandra kan man sannolikt ofta hitta lösningar kring hur arter kan bevaras i den brukade skogen till så liten kostnad som möjligt. Detta oavsett om det sker genom frivilliga åtaganden eller genom ett avtal där skogsägaren ersätts. Var balansen mellan naturvård och produktion ska ligga måste vara ett politiskt beslut. Men när den politiska striden om denna balans har lagt sig tror jag att vi skulle få en mindre polariserad debatt och en effektivare naturvård.

Ett effektivt och rättssäkert artskydd

Ibland behövs domstolsprövningar för att få lagstiftning uttolkad. Med det är knappast önskvärt att domstolar ska avgöra i vilken omfattning enskilda arter och naturmiljöer berörs av avverkningar och huruvida skogsbruket är tillåtligt utifrån detta. Det blir kostsamt för alla parter och det blir knappast rättssäkert om skogsägaren själv tvingas bekosta sitt juridiska ombud. Skogsägaren har då att välja mellan att på egen hand försvara sig mot myndigheternas jurister och experter, eller att lägga ner stora belopp på ombudskostnader – kostnader man inte har någon möjlighet att få tillbaka oavsett utgång av målet. Ingetdera är rättssäkert.

Vad gäller de kända lavskrikemålen har de under 5 år gått igenom hela rättssystemet och varit upp och vänt två gånger i mark- och miljööverdomstolen, för att nu återvisas till Skogsstyrelsen. Markägarna är åter på ruta noll och kan räkna med ytterligare år i domstol om det en gång till ska genom rättssystemet. Risken är stor att myndigheten åter meddelar samma förbud, men med ett annat ordval. Även om lavskrikemålet får antas vara extremt eftersom det ännu inte finns någon praxis på området, kan vi vänta oss otaliga rättsprocesser även i framtiden om Artskyddsutredningen inte gör ett bra jobb.

Huruvida en arts fortplantningsområde skadas eller om en art störs på ett sätt som försvårar dess överlevnad kommer alltid vara föremål för subjektiva bedömningar. Den som blir förbjuden att avverka sin skog utan att bli fullt ut kompenserad kommer därför ofta ha starka skäl att överklaga beslutet. I en sån situation kommer vi se många rättsprocesser. Ändå kommer många aldrig överklaga för att man saknar förmågan, inte kan ta den ekonomiska risken eller saknar tilltro till att man ska få en rättvis prövning.  

Jag menar att otryggheten och rättsprocesserna är onödiga. Det enda som behövs är att man återgår till ungefär samma system som innan artskyddsförordningen fick ett genomslag i skogsbruket – men med något högre ambitioner. Men för det krävs ny lagstiftning.

Det handlar om att generell hänsyn ibland blir mer specifik, och det handlar om formellt skydd. Men det handlar också om att begränsa förbuden till vad EU kräver av oss.

Om vi fortsätter stoppa skogsbruk med motivet att någon fågel förekommer blir det föga effektivt och mycket kostsamt för staten. I fallen med lavskrika anser myndigheterna inte själva att skogen är skyddsvärd. Utan artskyddsförordningen skulle dessa områden kommit mycket lågt i prioriteringen för reservat eller biotopskydd eftersom den typen av avsättningar inte anses effektiva jämfört med områden med bredare naturvärden.

Det finns oftast en stor acceptans bland skogsägare för hänsyn inom skogsvårdslagens intrångsbegränsning. Jag tror därför sällan skogsägare skulle överklaga förelägganden om motsvarande hänsyn till följd av artskyddsregler. Jag tror också att man oftast skulle acceptera avverkningsförbud under häckningssäsong om det begränsas till skogar som har särskild betydelse för vissa utpekade arter vars häckning kan spolieras av avverkningen.

Likaså är det mycket sällan beslut om naturreservat och biotopskyddsområden överklagas eftersom proceduren sker på ett ordnat rättssäkert sätt och för att man oftast förhandlat färdigt om ersättningen innan själva reservatsbeslutet. Staten har stor frihet att avgöra när ett reservat är befogat. Ersättningen gör att de anses proportionerliga ändå. Men exakt när ett artskydddförbud aktualiseras i det enskilda fallet är mycket svårt att klargöra i lagstiftning. Huruvida ett beslut är korrekt eller inte kommer därmed ofta vara omtvistat och öppnar upp för domstolsprövningar. Vill man förbjuda avverkning och samtidigt undvika överklaganden är därmed reservatsbildning en betydligt bättre väg.

Lösningen på artskyddsproblematiken i skogen är alltså att staten tvingas använda formellt skydd i de fall ett förbud leder till att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Men då kan vi inte ha en förordning som förbjuder skogsbruk bara på grund av förekomst av tjäder eller lavskrika.

Vill man bevara naturområden är naturreservat och annat formellt skydd betydligt bättre än artskyddsbestämmelser. Det ger också mycket större frihetsgrader för staten. Det kan användas med syfte att bevara biologisk mångfald oavsett om det är en fågellokal man vill bevara eller om skogen hyser andra naturvärden.

Ska vi bibehålla naturskydd som saknar betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster?

Nyligen släppte Skogsutredningen sitt betänkande. Ur ett skogsägarperspektiv var det en stor besvikelse med tanke på skrivelserna i januariavtalet och i utredningsdirektivet. Ett skäl till att man hamnat snett, som jag ser det, är de långtgående tolkningar man gjort av Sveriges internationella åtaganden om biologisk mångfald. Med det följer förslag om omfattande naturvårdsinsatser som ofta står i strid med utredningens egentliga uppdrag.

LRF Skogsägarna har i denna rapport visat att Sverige i sin redovisning av skyddade områden exkluderar mindre strikta skyddsformer i betydligt högre grad än andra europeiska länder. I EU utgörs huvuddelen av det rapporterade naturskyddet av så kallade landskapsskydd där exempelvis jord- och skogsbruk vanligen är tillåtet. Det är oftast ett skydd mot förändrad markanvändning och inte mot pågående markanvändning. Synsättet är i stor utsträckning logiskt eftersom den största drivkraften som orsakar förlust av biologisk mångfald globalt enligt IPBES är just förändrad markanvändning.

Enligt EU:s biodiversitetsstrategi ska 30 % av naturen vara skyddad år 2030. Idag räknas hela 26 % av EU:s natur som skyddad tack vare att bland annat skydd mot förändrad markanvändning kan tillgodoräknas. Målet om 30 % har därmed upplevts som realistiskt av de politiker som beslutat om målet. Den rådande synen på vad som är skyddad natur i flertalet EU-länder har möjliggjort att man kunnat komma överens om målet. Men i Sverige har vi bara rapporterat 14,5 % som skyddat eftersom vi inte anser att vi kan tillgodoräkna oss generella skyddsformer eller skydd som bara reglerar förändrad markanvändning. Med en mer tillåtande syn på vad som är skyddad natur skulle Sverige redan ha klarat målet. Men om vi ska nå 30 % genom att bara räkna in nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, skogliga biotopskyddsområden och naturvårdsavtal kommer vi ta död på en stor del av svensk landsbygd samtidigt som vi troligen gör större skada än nytta för miljön.

Så länge världens resursbehov är större än vad de flesta länder kan producera på ett hållbart sätt, kan det inte ses som ansvarsfullt om Sverige skulle lägga ner stora delar av sitt jord- och skogsbruk. Sverige tillhör en minoritet av världens länder som hållbart kan göra uttag på nuvarande nivå så länge vi tillåts fortsätta bruka marken.

De bevarandeåtgärder som ska göras, både enligt Nagoya-avtalet och EU:s biodiversitetsstrategi, ska syfta till att bevara biologisk mångfald och säkerställa viktiga ekosystemtjänster. Det är därför rimligt att vi kan räkna in alla de skyddsformer vi har som anses viktiga för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Om det finns administrativa skäl för att de inte kan inräknas, t.ex. att de inte avgränsats var för sig på karta, bör vi lösa de administrativa knutarna. Det är betydligt enklare att rita in befintliga strandskyddsområden på karta än att skydda nya områden med samma areal.

Men det finns kanske bevarandeformer som begränsar markanvändningen och syftar till att bevara ekosystemtjänster eller biologisk mångfald, men som ändå inte anses viktiga för dessa? Det är i så fall ineffektiva felriktade skyddsformer där man bör överväga att bort restriktionerna. Varför ska vi ha strandskydd i områden där det inte anses viktigt för att bevara biologisk mångfald och rörligt friluftsliv?

Ett av Skogsutredningens förslag är att Artdatabanken och Riksskogstaxeringen ska ges i uppdrag att analysera förekomsten av höga naturvärden i improduktiv skogsmark. Detta eftersom endast områden med sådana värden ska kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden och våra miljömål. Jag tror att man måste vända på uppdraget. Ge Artdatabanken i uppdrag att utreda vilka impediment som inte har tillräckligt höga värden för biologisk mångfald och ekosystemtjänster för att skyddet av dem ska anses vara motiverat. Jag är övertygad om att man kommer anse att skyddet är motiverat på den absoluta majoriteten av impedimenten. Då bör de förstås även kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden om skydd av natur.

Betyder en längre rödlista att trenderna i naturen är negativa?

I den senaste fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar bedömde Skogsstyrelsen att utvecklingen i skogens miljö var neutral. I budgetpropositionen valde dock regeringen att gå emot sin expertmyndighet. Man angav där att trenden för miljömålet levande skogar är negativ. Förklaringen till att man gjorde en annan bedömning än Skogsstyrelsen angavs vara att antalet rödlistade arter hade ökat i den senaste rödlistan.

Det fick mig att titta lite noggrannare på varför de rödlistade skogsarterna har ökat. Det visar sig då att en mycket stor andel av de arter som är nya på rödlistan inte bedömdes 2015. Det är alltså inte hotet mot dessa arter som ökat utan att man för första gången bedömer dem.

Ju fler arter som bedöms, desto större andel av dem är sällsynta. Det beror på att de vanliga arterna redan är bedömda.

Figuren nedan beskriver grovt hur arterna naturligt fördelar sig i de flesta ekosystem. Det är ett relativt fåtal arter som dominerar ekosystemet, medan de allra flesta arterna är sällsynta och bara förekommer sporadiskt. Eftersom sällsynta arter löper större risk att utrotas blir de ofta rödlistade. De arter som inte tidigare bedömts för rödlistning är främst sådana som ligger långt ut till höger i grafen. Ju fler av dessa arter som bedöms desto större andel blir rödlistade. Att vi lär oss mer om arterna ger därför skenbart intrycket att hotet mot arterna ökar.

Arternas fördelning i ett naturligt ekosystem.

Utöver att många av de nya skogsarterna på rödlistan inte tidigare bedömts kan man konstatera att många heller inte angavs som påverkade av avverkning.

Bland de nya arterna avviker dock bedömningarna kring skalbaggar tydligt från andra artgrupper. De nya skogslevande skalbaggarna var i större omfattning bedömda och livskraftiga i 2015 års lista, och många angavs vara negativt påverkade av skogsbruk. I flertalet fall bedömdes de minska. Den vanligaste orsaken till den ändrade bedömningen är ”omvärdering av kunskap”. Varför expertkommittén för skalbaggar mer generellt gör dessa omvärderingar till skillnad från andra expertkommittéer är svårt att förstå.  Det finns ingen statistik varken för skalbaggarnas förekomst eller deras livsmiljöer som antyder en avvikande utveckling för dessa.

Nedan följer exempel från andra artgrupper som är viktiga i skogen. Jag kan ha missat någon art, vilket kan innebära att en annan sökning ger något avvikande siffror. Uppgifterna stämmer dock i stora drag.

  • Bland 13 nya skogslevande kärlväxter på rödlistan var det 6 som inte bedömdes 2015. Ingen av de nya arterna anges som negativt påverkade av skogsbruket.
  • Av 7 nya skogslevande mossor på rödlistan var alla utom en bedömda 2015. Tre anges som negativt påverkade av skogsbruket.
  • Bland svamparna var det 44 av 69 nya skogsarter som inte tidigare bedömts. 11 av dem var nyupptäckta eller nyligen beskrivna.
  • Bland lavarna var det 7 av 8 nya skogsarter som inte tidigare bedömts.
  • Bland fåglarna finns det relativt många arter som är nya på rödlistan för att de nu bedöms minska till skillnad från 2015. Detta kan dock i stor utsträckning förklaras med fluktuationer där det avgörande blir vad som är start- och slutår i bedömningen. Det har jag skrivit mer om här.
  • Även bland de skogslevande steklarna är en överväldigande majoritet  (29 av 34) nya på rödlistan för att de tidigare inte bedömts. Fyra arter är nyligen upptäckta.
  • Situationen är likartad för skogslevande tvåvingar. 16 av 25 nya på rödlistan bedömdes inte 2015. Nio är nyligen upptäckta eller nyligen beskrivna.
  • Det finns även 5 nya skogslevande halvvingar på rödlistan som alla bedöms minska på grund av almsjukan.

Kan man med detta underlag bedöma att trenden är negativ för att fler arter rödlistats? Jag anser inte det. De flesta av Sveriges arter är naturligt sällsynta, och ju fler sällsynta arter vi bedömer desto fler kommer hamna på rödlistan. Givetvis finns det även många arter där man gjort en avvikande bedömning från den förra rödlistan. Men att man gjort en avvikande bedömning (omvärderat kunskap) betyder inte att det skett en förändring i naturen. Det är endast i ett fåtal fall någon tydlig statistik motiverat den nya bedömningen. Det finns också många skogsarter som tagits bort från rödlistan sedan 2015. Hur många, och orsaken till förändringen har jag inte analyserat. Men vill man titta på trenden kan man bara jämföra de arter som bedömdes både 2015 och 2020.

Intressant är att ett inte obetydligt antal arter har tillkommit för att de nyligen är upptäckta, eller är nyligen beskrivna. Är det arter som tillkommit till den svenska faunan och floran kan de knappast ligga till grund för bedömningar om en minskad biologisk mångfald.

Ingen vet hur Levande skogar kan nås

Förra veckan hölls två intressanta seminarier om miljömålet Levande skogar. Ett som hölls av LRF Skogsägarna och ett som hölls inom det nationella skogsprogrammet. LRF Skogsägarnas seminarium kan man se i efterhand här. På samma plats kan man hitta rapporten som samtidigt släpptes om miljömålet. Rapporten visar att målet inte tycks kunna nås ens i teorin, liksom att det inte medger några avvägningar mot andra samhällsintressen. Risken blir att vi, bland vissa grupperingar, förväntas fortsätta sträva mot ett odefinierat mål oavsett vad det får för andra konsekvenser. Rapporten pekar också på förslag på hur miljömålet kan förändras för att det på ett bättre sätt ska kunna bidra till ett hållbart samhälle.

Kan då målet nås? Ja, Skogsstyrelsen menar att det går, även om det är utmanande. Frågan blir då vad som skulle göra att målet uppfylldes. På seminariet förklarade Skogsstyrelsen att man gör en sammanvägning av en mängd olika faktorer och indikatorer när man bedömer om miljömålet nås. Problemet med ett sådant system är att det blir väldigt subjektivt, beroende av tjänstepersoners värderingar och helt i avsaknad av transparens.

Skogsstyrelsen fick senare på Twitter frågan hur vi vet när vi nått miljömålet Levande skogar. Svaret blev en hänvisning till myndighetens åtgärdsförslag i den fördjupade utvärderingen, och ett påpekande att det bland annat krävs en fungerande grön infrastruktur för att ge arter spridningsvägar i landskapet. Men åtgärdsförslagen beskrivs i den fördjupade utvärderingen som ”viktiga steg mot att nå målet”. Att de genomförs betyder alltså inte att målet nåtts. Påpekandet att ”det bland annat krävs en grön infrastruktur” är också typiskt för synen på miljömålet. Man lyfter gärna vad som bland annat krävs, men aldrig vad som är tillräckligt. Inte ens Skogsstyrelsen vet vilka omständigheter som skulle göra att levande skogar nås.

På det nationella skogsprogrammets seminarium fick Herman Sundqvist frågan om målet Levande skogar alls kan nås. Efter viss tvekan svarade han ja, men gjorde också ett klokt tillägg. Han sa ungefär att vi måste hitta en samsyn om vad som krävs för att nå målet.

Blir det tydligt vad som krävs och är tillräckligt för att nå målet kan vi också någorlunda förutse vilka uppoffringar vi måste göra och vilka avvägningar som måste göras mot andra samhällsintressen. Först då har politikerna en chans att på ett välgrundat sätt ta ställning till om målet är värt att sträva mot. Idag ger miljömålet ingen egentlig vägledning för politiska beslut eftersom ingen vet hur långt det är kvar. Miljömålet är samtidigt så diffust att det är svårt för politikerna att ifrågasätta.

Som miljömålsansvarig myndighet är det förstås Skogsstyrelsens roll att försvara miljömålssystemet, och de kan knappast offentligt säga att målet inte kan nås. Därför har de en väldigt otacksam uppgift när de ska svara på frågan om vad som skulle vara tillräckligt för att målet ska nås. För jag tror att man själva inser problemet. Skogsstyrelsens första åtgärdsförslag i den fördjupade utvärderingen är att ”Miljömålssystemet bör utvecklas i syfte att bli än mer motivationsskapande, och som verktyg för att ytterligare stimulera aktörers drivkrafter.” Det är en bra insikt. Men att göra förändringar i miljömålssystemet är inte Skogsstyrelsens uppdrag. Det är en politisk fråga. Därför är det viktigt att fler får upp ögonen för att miljömålet är en hägring så som det hanteras idag.

Gynnsam eller dålig bevarandestatus i skogen?

Sveriges internationella rapportering om naturvård får stor betydelse för vilken bild vi och omvärlden får av situationen i den svenska naturen. Det gäller bland annat den så kallade artikel 17-rapporteringen där Sverige rapporterar bevarandestatusen för arter och naturtyper till EU.

Statistiken används ofta för att exemplifiera en till synes negativ utveckling för den biologiska mångfalden i svenska skogar. Exempelvis skrev WWF nyligen i en debattartikel där man argumenterade för en ny skogspolitik, att 14 av 15 skogstyper inte har gynnsam bevarandestatus. Skogsstyrelsen uppger som ett av skälen till att vi inte når miljömålet Levande Skogar att femton av de sexton skogliga naturtyperna som omfattas av habitatdirektivet, vid den senaste bedömningen hade dålig eller otillräcklig bevarandestatus.

Sveriges redovisning av bevarandestatusen till EU finns sammanställd här. I en jämförelse med andra EU-länder framstår Sverige som ett av de länder som har sämst bevarandestatus på sina skogar. Det kan tyckas märkligt för den som vet att det finns mycket lite kvar av naturliga skogar i större delen av EU. Men vad det egentligen handlar om är att Sverige väljer att framställa sig som sämre än andra länder när man rapporterar statusen för sina skogar.

Jag har tidigare skrivit om att Sveriges kriterier för när bevarandestatusen är gynnsam avviker från andra länders kriterier. För att bevarandestatusen ska vara gynnsam i Sverige krävs att aktuella naturtyper förekommer i en omfattning som motsvarar ett referensvärde på 20% av vad som bedömts ha funnits i ett förindustriellt tillstånd. Det är ett kriterium Sverige är ensamma om. Det gör att minst 2,5 miljoner hektar naturskog måste återskapas för att tillståndet ska betraktas som gynnsamt.

Naturvårdsverket hävdar dock att referensvärdet inte varit avgörande för att bevarandestatusen ska bedömas som ogynnsam eller dålig. Istället har det varit att den naturtypsklassade skogen minskat i areal eller att skogen inte hållit tillräcklig kvalitet i form av strukturer och funktioner. Även framtidsutsikterna för habitaten har vägts in.

Men har den naturtypsklassade skogen minskat i areal? Nej inte om vi tittar på de data som finns från Riksskogstaxeringen. De skogstyper där det finns tillräckligt statistiskt underlag har ökat i areal sedan naturtypsklassningen togs med i inventeringen. Det gäller exempelvis Västlig taiga som omfattar mest skog. Tittar man på den sammanlagda ytan naturtypsklassad skog har den också ökat, även när vi exkluderar de mest omfattande naturtyperna västlig taiga och skogbevuxen myr. Arealen naturtypsklassad skog har ökat i alla landsdelar. Observera att statistiken från de första åren är osäker på grund av att man då ännu inte helt hittat rutinerna för inventeringen. Det märks tydligast på 5-årsmedelvärdet som anges 2010 i figuren nedan. Det kan därför finnas skäl att bortse från det värdet (muntlig information från Riksskogstaxeringen).

Areal (hektar) naturtypsklassad skog. 5-årsmedelvärden. Källa Riksskogstaxeringen.


När Artdatabanken bedömt att skogshabitaten minskar har man ofta utgått från att varje avverkat skogsområde är en nettoförlust och att inga skogar av det här slaget nybildas. Men det stämmer inte. Även tidigare brukade skogar får med tiden karaktärer som gör att de uppfyller kriterierna för habitaten, vilket Riksskogstaxeringens statistik visar. Med ett synsätt som utgår från att skogshabitat inte nyskapas kommer vi ju alltid ha ogynnsam status efter att det första skogsområdet avverkats eller förstörts av andra skäl. Det skulle ju i praktiken göra dessa bedömningar meningslösa.

Nästa fråga är huruvida den naturtypsklassade skogen håller tillräckligt hög kvalitet, vilket Sverige i sin rapportering uppenbarligen inte anser att den gör. Men för att skogen ska naturtypsklassas i Riksskogstaxeringen måste den uppfylla vissa kvalitetskrav. Den skog som enligt taxeringens data anses vara av naturtypsklass uppfyller därför också kvalitetskriterierna. Nu är det sannolikt så att man använder dubbla måttstockar. Den skog som anses ha tillräckliga egenskaper för att klassas som exempelvis Västlig taiga anses samtidigt inte ha tillräckliga naturskogskaraktärer för att bidra till en gynnsam bevarandestatus. Men frågan blir då varför dessa kvalitetskrav ställs i Riksskogstaxeringen? Borde i så fall inte all boreal skog klassas som Västlig taiga eller någon annan naturtyp?

Jag kan konstatera att Sveriges areal naturtypsklassad skog skulle ligga i nivå med referensvärdena om vi likt andra länder satte referensvärdet till arealen då vi gick med i EU. Om vi utgått från Riksskogstaxeringens statistik skulle arealerna inte minska. Och om de kvalitetskrav som ställs i Riksskogstaxeringen skulle anses vara tillräckliga skulle inte heller detta vara skäl att betrakta statusen som ogynnsam. Med sådana bedömningar skulle en stor del av skogshabitaten anses ha gynnsam bevarandestatus och vi skulle inte anses vara ett av de länder i EU som har sämst bevarade skogar.

Ibland undrar jag om svenska institutioner vill framställa våra skogar i så dålig dager som möjligt.

Varför har så många fågelarter rödlistats?

Antalet fåglar på rödlistan har ökat dramatiskt. Med 21% jämfört med rödlistan 2015. Hela 45 % av de bedömda fågelarterna är rödlistade. Man kan fråga sig varför så stor andel av fåglarna är rödlistade? Även fler skogslevande fågelarter har rödlistats, trots att vi samtidigt vet att trenderna i huvudsak varit positiva.

Efter ett pressmeddelande från SLU gick ett flertal media ut med uppgiften att 30 % (ibland en tredjedel) av fågelarterna minskar så kraftigt att de blir rödlistade.

Den stora ökningen av antalet fågelarter på rödlistan gjorde mig lite förvånad eftersom vi i stor omfattning haft positiva trender för fåglarna den sista tiden enligt Svensk Fågeltaxering. För de 204 fågelarter på standardrutterna där fågeltaxeringen beräknat en trend för de senaste 10 åren hade endast 15 % en statistiskt säkerställd minskande trend, medan 19 % hade statistiskt säkerställda ökningar.

Fågeltrender 2019

Figur från Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2019

Varför gav rödlistan beskedet att 30 % av arterna minskar kraftigt medan Svensk Fågeltaxering bara anser att 15 % minskar kraftigt?

Den första förklaringen är att uppgiften i SLU´s pressmeddelande var fel (den korrigerades till 26 % på deras hemsida 2 veckor senare). Men endast 23% av de i Sverige förekommande fågelarterna rödlistas enligt A-kriteriet, dvs pga en kraftig minskning. Ytterligare 5 arter har rödlistats enligt C-kriteriet, dvs pga att populationen är liten och samtidigt bedöms minska. Hit räknar man in fortgående minskningar som inte bedöms vara kraftiga. Det handlar främst om fåglar där det inte finns statistiskt säkerställda minskningar. Bedömningarna går ibland stick i stäv med dem från fågeltaxeringen. Exempelvis fjällvråk som enligt Artdatabanken bedöms ha minskat med 5 % på 21 år hade enligt Svensk Fågeltaxering sin bästa notering någonsin under 2019. Inräknat de arter som listats enligt C-kriteriet är det 25 % av de regelbundet häckande fågelarterna som rödlistas för att de anses minska.

En annan förklaring till de stora skillnaderna mellan rödlistan och fågeltaxeringen kan vara att man jämför olika långa tidsperioder. För långlivade fåglar bedömer man minskningen över mer än 10 år.  Men åtminstone för skogsfåglarna är trenderna ännu bättre över en 20-årsperiod. Enligt en studie från SLU och Lunds universitet ökade populationerna signifikant mellan 1998 och 2015 för 33 arter av de 58 skogsfåglar där tillräckligt underlag fanns för bedömning. Endast 6 skogsfågelarter minskade signifikant i antal. Trenderna har dock inte varit lika positiva för fåglar i andra landskapstyper än skog.

Även för de arter som Artdatabanken bedömt minska kraftigt (A-kriteriet) avviker ibland bedömningen från den Svensk Fågeltaxering gjort. Exempelvis duvhök anses av Artdatabanken ha minskat med 22% på 18 år, medan den enligt fågeltaxeringen ökat mellan 2001 och 2019. Järpe noterade enligt Svensk Fågeltaxering ett ”all time high” under 2019 medan den av Artdatabanken bedömts minska med 25 % de senaste 12 åren. Sannolikt beror skillnaderna mycket på vad man valt som start- och slutår där Artdatabanken inte tycks ha beaktat resultaten för 2019.

Så åter till varför så många fåglar rödlistas. Helt uppenbart finns det långsiktiga negativa trender, grupper och landskapstyper där det finns anledning till oro. Det gäller exempelvis simänder och tropikflyttare men även vissa odlingslandskaps- och skogsfåglar. Men en stor del av arterna rödlistas av skäl som vi kanske inte bör oroa oss för i samma grad.

En förklaring till att många fåglar rödlistats är att många är sällsynta. 47 arter listas endast för att de har mycket små populationer. Inget tyder på att dessa arter minskar. De flesta arterna är sällsynta i de flesta ekosystem och bland de flesta artgrupperna – helt naturligt. Bland fåglarna känner vi väl till även de sällsynta arterna eftersom så många människor skådar fågel. Arter med färre än 2000 individer blir automatiskt rödlistade. Är individerna färre än 250 anses arten starkt hotad. Att många arter är sällsynta är ju en del av charmen med fågelskådning. Men arter med färre än 250 individer av t.ex. insekter skulle vi i många fall inte ens känna till att de existerade i landet.

Den andra viktiga förklaringen till att antalet rödlistade fåglar är högt är att fåglarnas antal fluktuerar och att vi har kunskap om hur de fluktuerar. Det kan bero på väder, tillgång på sork och bär eller mellanartskonkurrens, snarare än hur landskapet förändras. Tittar vi åter på den rödlistade järpen har den både hunnit minska och öka ett antal gånger under den period man genomfört standardrutterna. 2016 hade den haft en kraftig minskning men 2019 en ökning.

trend järpe

Det ser likadant ut för många andra fågelarter. Varje år kommer det vara ett stort antal fåglar som ökar, och ett stort antal som minskar. Vilka som minskar respektive ökar kommer avgöras av vilket år man utgår från. Och trots att fler arter ökar än de som minskar kommer många bli rödlistade eftersom den minskar med minst 15%. För skogens fåglar är situationen totalt sett betydligt bättre idag än den var år 2000. Andelen rödlistade arter ger en begränsad bild av trenderna generellt.