Minskar verkligen populationerna av flertalet arter på rödlistan?

En stor andel av de rödlistade arterna har hamnat på rödlistan för att de anses minska. Av de skogslevande arterna anses ca 70 % minska på ett sätt som är avgörande för att de ska hamna på rödlistan.

Ofta hänvisar man till rödlistan som vetenskap. Men rödlistningen bygger i huvudsak på expertbedömningar. Sådana är nödvändiga och kan vara av stort värde, men risken är också att bedömningarna präglas av egna uppfattningar om utvecklingen i miljön. Problemet med uppgifterna om minskning är att det för den absoluta merparten av arterna saknas statistik kring om huruvida arternas populationer minskar eller inte. I stället bygger bedömningarna på att arternas livsmiljöer anses minska. Men jag menar att även dessa bedömningar ofta är dåligt underbyggda.

En av få artgrupper där det finns statistik över populationernas utveckling är fåglar. Jag har tidigare skrivit om att skogsfåglarna som grupp mest haft positiva trender de senaste 20 åren, och att anledningen till att många ändå rödlistats är fluktuationer, där start och slutår för bedömningen avgör om de ökar eller minskar.

Men för de stora artgrupperna på rödlistan finns alltså ingen statistik alls om förändringar i antalet individer. Enligt Riksskogstaxeringen får vi fler skogsavsättningar, mer död ved, mer gammal skog, mer lövträdsdominerad skog, mer grova lövträd och mer ädellövskog. Det är miljöer som anses viktiga för en stor del av de rödlistade arterna. Ändå anses arternas livsmiljöer minska för en majoritet av de rödlistade skogsarterna. Givetvis finns det förhållanden i skogen som minskar, t.ex. gles äldre skog och vissa typer av död ved. Men det förklarar bara minskningen för vissa arter. Det finns också svårspridda arter som inte lyckas etablera sig i nyskapade miljöer. Men långt ifrån alla arter som anses minska, trots att deras potentiella livsmiljöer ökar, är svårspridda. Och jag är övertygad om att specifika nischer som nyskapas i skogen inte bara koloniseras av trivialarter.

Jag tror att man i många fall missbedömer utvecklingen för arternas livsmiljöer. Nedan följer några exempel där jag tror att bedömningarna kan ifrågasättas:

Ullticka är en mycket välkänd vedsvamp som under lång tid använts som naturvårdsindikator. Den trivs i äldre granskogar med död ved. Ulltickan är inte ovanlig men har rödlistats för att den anses minska kraftigt. Det finns dock inga inventeringar som stöder att den minskar utan den bedömda minskningen baseras på minskad kvalitet på artens habitat. Detta trots att de miljöer som den borde trivas i ökar.

Minskar verkligen ulltickan kraftigt?

Utifrån populationsmodeller som bygger på finska data har forskare undersökt framtida populationsutveckling för ulltickan utifrån olika skogsbruksscenarier. I det scenario som kallas ”dagens skogsbruk” bedöms ulltickan öka i Sverige de närmaste 100 åren.

Björkpraktbaggen anses enligt Artdatabanken minska för att dess miljö minskar och den anses ”hotas av att mängden grova björkar minskat genom flera decenniers aktiv lövbekämpning i det boreala skogslandskapet, samt uteblivna bränder”.

Huruvida arten minskar eller inte i verkligheten är svårt att säga, men jag ser det som en högst tveksam bedömning att dess livsmiljö minskar. Följande bild från Riksskogstaxeringen behandlar visserligen inte specifikt grova björkar, men väl grova lövträd. Ökningen har tvärtemot Artdatabankens uppgift varit dramatisk de senaste decennierna.

Jag tror inte heller att mängden branddödad skog minskat väsentligt i sen tid när man inkluderar kontrollerade naturvårdsbränningar.

Artdatabanken anger vidare att björkpraktbaggen gynnas av ”lämnande av grova björkar efter slutavverkning. Avblåsta björkar på hyggen har visat sig utnyttjas av arten”. Detta menar jag är en miljö som ökat de senaste 25 åren. Arter som så tydligt gynnats av skogsbränder och även trivs på hyggen kan inte heller anses vara beroende av skoglig kontinuitet.

Mindre träfjäril lever på grövre aspar i lite soligare lägen. I Artdatabankens artfaktablad anges att ”Skogsbruket avverkar åtskilliga aspar som är lämpliga eller kan bli det framöver och solitärer som sparas blåser ofta omkull efter några år och blir obrukbara för fjärilen”. Den anses vara beroende av kontinuitet av grova aspträd. Då detta inte tillgodoses tillräckligt i skogslandskapet bedöms den minska. Inte heller här finns någon statistik som visar att arten minskar, utan bedömningen görs utifrån påverkan på dess miljö.

Till skillnad från vad Artdatabanken uppger sparas ofta grov asp vid skogsbruksåtgärder, och mängden grova aspar ökar i skogslandskapet. Ökningen av grova aspar sker i stor utsträckning i öppna lägen.

Frågan är då om det är kontinuiteten som är begränsande, dvs att arten inte hittar till nya aspar som tillkommer? Aspen är ett utpräglat pionjärträd som främst föryngras efter storskaliga störningar, eller på permanent solbelysta platser (t.ex. sydbranter, åkerkanter). Jag har mycket svårt att tro att arter vars miljö i huvudsak alltid har flyttat runt i landskapet, är specifikt beroende av kontinuitet.

Platt punktbagge ansågs utdöd i Sverige 2005. Sedan har den återfunnits ett antal gånger från 2008. Den verkar leva under svampangripen bark och har påträffats på brandfält. Ekologin är dock dåligt känd. Att arten rödlistas idag baseras på liten förekomstarea och sannolikt fragmenterat utbredningsområde i kombination med att arten bedöms minska. Minskningen motiveras med minskad kvalitet på artens habitat. Men minskar verkligen mängden död svampangripen ved? Och kan man säga att en art som gått från att vara bedömd som utdöd till att ha hittats vid 12 tillfällen de senaste 15 åren verkligen minskar?

En liknande situation gäller för Silverbandad rotfjäril. Den ansågs utdöd 2015 då den inte hittats under andra halvan av 1900-talet trots att den eftersökts. Den återfanns dock 2019 och 2020 och klassas i senaste rödlistan som starkt hotad. Trots att den är mycket sällsynt baseras rödlistningen även på att den bedöms minska. Minskningen motiveras med minskad kvalitet på artens habitat. Men artens ekologi anses dåligt känd och inga hot mot arten är kända. Ett småskaligt skogsbruk verkar inte påverka lokala populationer negativt i Finland. Man måste fråga sig varför arten bedöms minska när man så sent som fem år tidigare bedömde att arten inte existerade i landet.

För huvuddelen av arterna som anses minska går det inte tydligt att visa om arterna eller deras livsmiljöer ökar eller minskar. Problemet är att Artdatabanken ofta utgår från att de minskar trots att man egentligen inte vet.

Sannolikt gör Artdatabanken i stor utsträckning helt korrekta bedömningar. Givetvis är det många arter som minskar. Men det går inte att tillfredsställa alla arters behov så att inga minskar. Även att lämna skogen orörd leder till att arter minskar. Det tråkiga är att rödlistan osynliggör alla de positiva trender vi har för skogens miljöer. Trenderna för skogens miljöer bidrar förstås också till att många sällsynta arter ökar.

Att kombinera naturvård med brukande

I Sverige tycks det ofta saknas en acceptans för att naturvård kombineras med brukande. I skogar som blir reservat eller biotopskydd får sällan skogsbruksingrepp vidtas om syftet med åtgärden inte är att gynna de värden man vill bevara. Inte ens i naturvårdsavtal som bygger på frivilliga överenskommelser med markägare accepteras ingrepp med syfte att ta ut virke, trots att sådana avtal kunnat bli betydligt billigare för staten och omfattat större arealer. Enligt certifieringsbestämmelser får åtgärder i nyckelbiotoper bara utföras om syftet är att gynna områdets naturvärden.

I kontrast till andra europeiska länder är huvuddelen av de områden Sverige rapporterar som skyddade s.k. strikt skydd, där inget brukande tillåts.

Skogen ska antingen vara produktionsyta eller naturvårdsyta. Det gör att vi vill få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje avsatt hektar. Ändå lyckas vi inte helt med det. Jag tror det hade varit klokare att försöka få ut så mycket naturvård som möjligt från varje satsad krona, eller från varje kubikmeter virke som inte kan användas till annat. Men då behöver vi ibland tänka annorlunda.

Att ett skogsområde har naturvärden betyder ju inte att alla träd i området är lika viktiga. Genom att acceptera ett visst brukande skulle vi ha råd att arbeta med naturvård över större arealer. Det skulle också underlätta möjligheten att beakta landskapsperspektivet i naturvården och sannolikheten skulle öka att behövliga naturvårdande skötselinsatser blir av. Är ett syfte med naturvården att gynna ekosystemtjänster, dvs nyttor för människan, tror jag också detta är effektivare. Ekosystemtjänsterna kräver sällan en unik biologisk mångfald, men mångfalden bör finnas där människan finns och verkar. Då är det knappast effektivast att exkludera människan och hennes nyttor från naturvården.

Nedan följer några exempel på  situationer där naturvården med fördel skulle kunna kombineras med brukande.

Tänk dig ett skogsområde med slutavverkningsbar skog men där naturvärdet främst består i ca 15 riktigt gamla tallar (typ 250-300 år) per hektar. Kanske någon torraka, brandstubbe eller gammal låga. Resten av skogen är vanlig 120-årig barrskog. En sådan skog kan mycket väl klassas som nyckelbiotop. Betyder det självklart att skogen inte ska användas för produktionsändamål?

Låt säga att man sparar de gamla tallarna och några arvtagare i närheten. Skapar goda ljusförhållanden för dessa och kanske aktivt veteraniserar (skadar för att påskynda äldre träds egenskaper) eller dödar några träd. Man kanske har en långsiktig plan för hur området kring de sparade träden ska skötas. Resten av skogen avverkar man. Har naturvärdena då självklart gått förlorade? Jämfört med att hela skogen lämnades skulle man kunna få pengar över till naturvård på andra platser. Jag menar att det kan ge mer naturvård för pengarna och bibehålla en del av skogen som virkesresurs.

Ett annat exempel är sena successionsstadier av pionjärlövträd. Det kan röra sig om gamla lövbrännor eller före detta hyggen där lövträden blivit kvar och börjar dö i skogen. Dessa lövträd har ofta mycket höga naturvärden, särskilt när de utgörs av asp. I sådana skogar på frisk mark brukar ofta granen successivt ta över om inga åtgärder görs. Med tiden blir det en ren granskog som förstås också kan utveckla höga värden. Ett exempel på denna utveckling har jag beskrivit här. Under en övergångsperiod kan man hitta rödlistade arter knutna både till lövträd och gran i samma miljö. Men lövträdens naturvärden är dömda att dö ut om ingenting görs. Ändå är det vanliga att dessa skogar lämnas för fri utveckling.

Pionjärlövträdens naturvärden är något som finns temporärt i landskapet. För att lövträdens arter ska överleva krävs att nya lövträdsmiljöer ständigt nyskapas. Då räcker det inte med att skog bevaras, det krävs också incitament till att man låter nya naturvärden utvecklas. Lövträdens livslängd kan kanske förlängas genom att granen avverkas. Men man kan också överväga att låta lövträden dö och sedan avverka skogen. Pengarna man får över genom avverkningen skulle kunna användas till att överhålla ett annat lövrikt bestånd. Då går kanske en ”nyskapad” granmiljö förlorad, men man har samtidigt bevarat lövträdens värden så länge som möjligt och gett dess arter chans att sprida sig. Samtidigt har man skapat resurser som möjliggör att vi får nya sena lövsuccessioner.

Aspens naturvärden är förgängliga i landskapet. Ska vi låta nya aspar åldras kanske vi måste kunna avverka äldre skog där aspen gjort sitt.

Mitt tredje exempel handlar om att möjliggöra att naturvårdande skötsel blir av. Många skogar måste skötas för att behålla sina naturvärden. I en rapport från Skogsstyrelsen framgick att i vart tredje område som myndigheten gett formellt skydd behövs akuta skötselinsatser, inom fem år, för att inte naturvärden ska gå förlorade. Även i frivilliga avsättningar och andra privat förvaltade områden skulle naturvärdena tjäna på att naturvårdande skötsel genomförs.

Naturvårdande skötsel innebär bara en kostnad om den inte kan kombineras med uttag av virke. Det finns därför inga starka incitament för att sådana åtgärder ska genomföras. Ska de bli genomförda måste det vara enkelt och åtminstone inte innebära att skogsägaren gör en förlust. Bäst är ofta om åtgärderna kan göras när man ändå är på plats med en maskin. Fanns det en acceptans för att virke tas ut av ekonomiska skäl skulle man samtidigt kunna vidta naturvårdande skötselåtgärder. Och virkesuttaget skulle kanske dessutom kunna finansiera naturvården.

Det finns goda exempel på när naturvård kombineras med brukande. Inom FSC har man infört ett nytt krav att utöver de frivilliga avsättningarna 5 % av skogsmarksarealen ska skötas med anpassade metoder. FSC har en skadlig hållning kring nyckelbiotoper, men detta är ett steg i rätt riktning som skogsägaren bör få betalt för. Ett annat gott exempel är Sveaskogs ekoparker. Några av dessa, t.ex. Hornsö, har en särskilt rik biologisk mångfald kanske just på grund av kombinationen naturvård/brukande. Jag är därför inte odelat positiv till förslagen att göra nationalpark av ekoparkerna, eftersom man då riskerar att ta död på konceptet.

Men den stora potentialen för att kombinera naturvård med brukande finns nog inom familjeskogsbruket och särskilt hos självverksamma skogsägare. Här borde det finnas stora möjligheter att avtala med skogsägare om hur skogarna kan brukas så att huvuddelen av naturvärdena bevaras samtidigt som andra naturvärden utvecklas. Även naturvård som kombineras med brukande har en kostnad och kan inte förväntas utföras gratis av alla skogsägare. Den måste kunna räknas som naturvård. Både i skogsbruksplaner och nationell statistik.

Är förlust av biologisk mångfald ett problem i svenska skogar?

Förlust av biologisk mångfald är ett mycket stort problem globalt, men förändringarna av biologisk mångfald ser helt olika ut i olika delar av världen. Använder man Living Planet Index, som WWF använder har ryggradsdjuren minskat i nästan alla delar av världen sedan 1970. Dock inte i Västeuropa där de ökat med 36%.

Även om mångfalden i vissa avseenden ökar i en region kan förlust av biologisk mångfald i samma region få allvarliga konsekvenser. Förlust av arter och genotyper kan bidra till minskad mångfald nationellt eller globalt. Det kan också vara så att de arter och genotyper som försvinner är viktigare eller bättre än de som tillkommer.

Nedan kommer jag resonera kring huruvida förlust av biologisk mångfald i svenska skogar är ett stort problem. I resonemanget begränsar jag mig till förändringar i artmångfald eftersom det är väldigt svårt att avgöra hur förändringar inom arter påverkar de aspekter jag behandlar.

Minskar skogens mångfald i Sverige?

Det råder knappast någon tvekan om att fler arter tillkommit till Sverige än försvunnit från Sverige. Mycket få skogsarter har dött ut i Sverige de senaste 100 åren. Faktum är att vi enligt rödlistan har färre utdöda skogsarter idag än vi hade år 2000. Det innebär att fler utdöda arter återupptäcks än arter som dör ut. Samtidigt upptäcks ofta arter som aldrig tidigare setts i Sverige.

Det mesta talar för att svenska skogar följer den västeuropeiska trenden som innebär att ryggradsdjuren blir fler. Vi vet exempelvis att vi fått 7-8 miljoner fler fågelpar i svenska skogar sedan 1998.

Vi vet också att vi får mer av många av de miljöer som anses viktigast för att bevara skogens arter. Vi får exempelvis mer gammal skog, mer död ved, fler grova lövträd och mer ädellövskog. När nya miljöer skapas är det inte säkert att alla arter knutna till sådana miljöer hittar dit. Men då borde ändå andra arter hitta dit. Det torde knappast bara vara vanliga arter som koloniserar dessa miljöer.

Även om vi kan ha förluster i delar av mångfalden finns det inget som talar för att vi har en nettoförlust av skogsarter i Sverige som helhet.

Bidrar svenskt skogsbruk till global utrotning av arter?

Om arter försvinner globalt är det ett problem eftersom det ofrånkomligt minskar mångfalden räknat i antalet arter i världen. Varje sådan förlust är irreversibel.

Men ingen skogsart som försvunnit från Sverige har försvunnit globalt och endast ett fåtal arter som är hotade i Sverige är hotade globalt. Inget talar för att eventuella förluster av arter i Sverige skulle riskera att arterna försvinner globalt.

Är de arter som minskar/försvinner från svenska skogar viktigare än de som tillkommer?

Sällsynta arter har mycket sällan en funktion för ekosystemen som inte kan ersättas av andra arter (ett undantag från detta kan vara toppredatorer). När det blir mer av en nisch i naturen kan vi därför räkna med att det även kommer tillkomma arter som tillvaratar nischen. Det finns därför inte större skäl att tro att viktiga funktioner skulle slås ut för att sällsynta arter minskar eller försvinner. Värre kan det i så fall vara om mycket vanliga arter minskar kraftigt, t.ex. om blåbärsris ersätts av gräs.

Om nyttiga arter ersätts med skadliga är det förstås ett problem. Främmande invasiva arter ska därför inte ses som ett tillskott till vår mångfald. Men de flesta arter som tillkommer bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Om arterna blir fler trots de invasiva arterna kan knappast artmångfalden anses ha minskat. Främmande invasiva arter kan förstås (precis som inhemska) orsaka skador, men det kan i så fall inte sägas bero på en förlust av biologisk mångfald.

Har vi fler artfattiga skogar, och är det i så fall ett problem?

Här skulle jag dessvärre svara ja. Samtidigt som många skogsområden får en allt rikare mångfald gissar jag att vi har större arealer skog som är ganska ensartade jämfört med vad vi hade för, låt säga 50 eller 100 år sedan. Det beror inte på kalhyggesbruket. Tvärtom – kalhyggesbruket skapar förutsättningar för ökad variation, både på bestånds- och landskapsnivå.

Det beror på att vi anlagt skogar som är ganska ensartade. I många fall har granskog planterats på gammal odlingsmark vilket gett rena granskogar, nästan utan markvegetation. Granplanteringar har även i andra fall, särskilt i södra Sverige, varit så lyckade att självföryngrade träd inte kunnat konkurrera och nästan inget ljus kommit ner till marken. Plantering av snabbväxande främmande trädslag har ibland gett samma resultat. Under lång tid har vi röjt och gallrat skogar för att gynna endast ett trädslag.

Förutsättningarna för täta föryngringar där ljuset knappt når marken är olika i landet. På min jämtländska skogsmark är det aldrig aktuellt. Här finns inte förutsättningar för monokulturer och ensartade föryngringar även om jag hade velat. Åtminstone inte med inhemska trädslag.

T.v. normal föryngring på skogsmark i Jämtland där en variation i fält- och trädskikt uppstår naturligt. T.h. plantering med sitkagran där artrikedomen på beståndsnivå riskerar att bli lägre.

Skogsbruket i hela landet har förändrats genom att fler trädslag får vara kvar efter röjning och gallring och genom att den hänsyn som lämnas vid avverkning ger ökat mångfald i den uppväxande skogen. Mer varierade skogar kommer därför med tiden ofta ersätta de skogar som är ganska ensartade idag. Men fortsatt kan ibland täta föryngringar skapa en konflikt mellan biologisk mångfald och produktion.

De ensartade föryngringarna har gett snabbväxande skogar som bidragit till stor klimatnytta men de hyser en lägre biologisk mångfald, vilket sannolikt gör dem mer känsliga för kalamiteter som stormar och insektsangrepp. I ett förändrat klimat skulle jag säga att det är ett problem. Ett problem som dock måste vägas mot annat.

Mina slutsatser

Med största sannolikhet ökar mångfalden av skogsarter i Sverige som helhet. Att det som händer i svenska skogar idag skulle bidra till den globala förlusten av artmångfald är inte sannolikt. Det är knappast heller så att arter som riskerar försvinna regionalt eller nationellt inte kan ersättas av andra arter. Givetvis är det tråkigt om en sällsynt art inte längre kan hittas, men för den artintresserade kanske det kan vägas upp av möjligheten att hitta nya sällsynta arter som inte tidigare funnits i området.

Om vi har ett problem med den biologiska mångfalden kanske det inte handlar om förlust av sällsynta arter, utan om att vanliga arter minskar eller saknas lokalt. För att skogarna ska vara motståndskraftiga vid förändringar krävs en mångfald av ganska vanliga arter. En tillräcklig sådan mångfald har vi oftast på landskapsnivå, men inte alltid i det enskilda skogsbeståndet. Det kan exempelvis handla om rovinsekter som äter barkborrar eller inslag av lövträd som bidrar till ökad stormfasthet.

Vi ska vara stolta över vad vi åstadkommit genom bevarande av områden med särskilt höga naturvärden. Det har gjort att vi varken bidrar till den globala förlusten av biologisk mångfald eller har en nationell nettoförlust av mångfald i svenska skogar. Men det är knappast där våra utmaningar ligger i framtiden. Det handlar mer om hur vi ska undvika skador i ett förändrat klimat. Då behöver vi fokusera mer på mångfalden i vardagslandskapet.

Vad som rapporteras som skyddad natur handlar om vilja

Nyligen redovisade Naturvårdsverket sitt regeringsuppdrag att jämföra hur olika länder rapporterar skyddad natur, och föreslå förändringar i den svenska rapporteringen för att göra naturskyddet mer jämförbart. Rapporten är mycket intressant och visar på mycket stora skillnader mellan de sex studerade länderna i hur man rapporterar. Tyskland, Österrike och Storbritannien redovisar att 24-32% av naturen skyddats, men i nästan hela den rapporterade arealen saknas restriktioner för jord- och skogsbruk. Även i Estland tillåts skogsbruk på privat mark i nationalparker, reservat och andra inräknade skyddsformer. Där utgör det rapporterade skyddet 19% av landarealen varav 3,7% har ett strikt skydd. Sverige och Finland avviker genom att bara redovisa runt 10 % som skyddat, varav nästan allt är strikt.

Det är mycket bra att denna jämförelse blir offentlig. Men ska Sverige inte fortsatt framstå som sämst i EU måste Sverige också ändra sin rapportering så att Sverige redovisar på ett liknande sätt som andra länder gör. Det är inte Naturvårdsverket beredda att göra. Om Naturvårdsverket får som de vill kommer Sverige, trots mindre förändringar, fortsatt redovisa mindre än EU-genomsnittet och vi kommer ha långt kvar till att nå EU-målet om 30% skydd.

Naturvårdsverket ser inga brister i hur Sverige rapporterar. Det är andra länder som gör fel. Problemet med resonemanget är att målet om 30% skydd har satts utifrån ett europeiskt synsätt, inte ett svenskt. I EU utgör idag det rapporterade skyddet 26 %. Men om andra länder hade varit lika restriktiva som Sverige i sin rapportering hade huvuddelen av dessa arealer försvunnit. Då hade man aldrig satt ett mål om 30 %. Sverige strävar därför mot ett helt annat, betydligt ambitiösare mål än övriga EU.

Men är det verkligen så att t.ex. strandskydd, våtmarksimpediment och riksintressen för naturvård inte kan räknas? Jag menar att det beror på om man vill eller inte.

Först är det bra att vara medveten om att EU-målet om 30% innebär att 20% kan vara ett icke strikt skydd, men att 10% måste vara strikt. Huvuddelen förutsätts alltså vara icke-strikt, dvs en annan typ av skydd än den Sverige främst redovisar. Då måste det också vara möjlig att redovisa skyddsformer som inte garanterar bevarande av alla ekosystemets naturvärden, men ändå syftar till att bevara vissa av dem.

Naturvårdsverket utgår i stor omfattning från IUCNs vägledning när man bedömer att svenska skyddsformer inte kan rapporteras. Men man tolkar den på ett mycket restriktivt sätt, till synes för att försvara att man exkluderat stora arealer skyddad natur som hade kunnat rapporteras med ett annat synsätt.

Ett exempel på detta är de slutsatser man drar utifrån att vägledningen anger att man bara får räkna in skyddsformer som prioriterar biologisk mångfald före andra syften. Utifrån detta exkluderar Naturvårdsverket strandskydd för att det också syftar till att skydda friluftslivet utan att mångfalden prioriteras högre. Detta trots att bevarandet för friluftslivet inte står i konflikt med bevarandet av biologisk mångfald. Med detta synsätt skulle även reservat som också syftar till att gynna friluftslivet exkluderas.

Naturvårdsverket drar mycket långtgående slutsatser av att de skyddade områdena ska bevaras för att skydda biologisk mångfald. IUCN definierar ett skyddat område som “A clearly defined geographical space, recognised, dedicated and managed, through legal or other effective means, to achieve the long-term conservation of nature with associated ecosystem services and cultural values”. IUCN förklarar i vägledningen att “Nature” i detta sammanhang ska tolkas som biologisk mångfald på genetisk nivå, artnivå och ekosystemnivå. Här menar Naturvårdsverket att exempelvis våtmarksimpediment inte kan räknas in eftersom bestämmelsen inte uttryckligen syftar till att bevara naturvärden. Naturvårdsverket har en mycket snäv syn på vad som är biologisk mångfald jämfört med andra länder. Jag menar att skyddet i detta fall syftar till att bevara ekosystem i form av våtmarker vilket förstås är att bevara biologisk mångfald. I andra fall (t.ex. strandskydd) syftar skyddet i själva verket till att bevara ett ekosystem för att den naturen uppskattas av friluftslivet. Även då syftar skyddet till att bevara biologisk mångfald, till skillnad från om man exempelvis anlägger en skidbacke för att gynna friluftslivet.

Naturvårdsverket vill inte heller redovisa naturskydd där brukad skogsmark ingår. Även här hänvisar man fyrkantigt till IUCNs vägledning. I vägledningen finns specifika kriterier för vad som kan räknas som skyddad skog. Men denna skiljer på skyddad natur där skog ingår och ”skyddad skog”. Att brukad skog ingår i t.ex. strandskydd är inget hinder för att naturen ska klassas som skyddad. Det är dock inte skyddad skog. Vägledningen exemplifierar detta med Snowdonia National Park i Wales. Det är ett skyddat område i kategori V (skyddat landskap) men i nationalparken finns statsägda kommersiella planteringar av exotiska träd för virkesproduktion. IUCN anser inte att planteringarna kan klassas som ”skyddad skog”, men inget hindrar att de ingår som en del i ett skyddat område. På samma sätt borde exempelvis strandskydd kunna klassas som ett (icke strikt) skyddat område utan att betraktas som ”skyddad skog”. Nu kan någon invända att skog bara kan brukas i skyddade områden om den är av plantage-karaktär. Men det vore ju ytterst anmärkningsvärt om man i ett skyddat område skulle får bedriva ”plantage-skogsbruk” men inte vanligt skogsbruk.

Skyddad natur? Stränder som skyddats mot exploatering och flertalet åtgärder som kan skada flora och fauna, dock inte mot skogsbruk.

Möjligen kan man tycka att jag läser IUCNs vägledning utifrån mina syften. Och så kanske det är. Grejen är att det finns ett tolkningsutrymme kring vad som är skyddad natur och Naturvårdsverket väljer att tolka det mycket snävt till skillnad från andra länder. Vägledningen är inte ens bindande. Vad ett land väljer att rapportera som skyddad natur handlar mycket om vilja. Naturvårdsverket tycks vilja hålla nere de svenska siffrorna medan andra länder vill hålla uppe dem. Det gör att Sverige framställs som sämre än vi är och att vi riskerar att tvingas in i regleringar vi inte önskar.

Om Sverige anser att problemet ligger i att andra länder rapporterar fel borde man agerat för ett annat mål i EUs biodiversitetsstrategi. Och man kan knappast acceptera ett mål om 30% skydd på samma premisser när nya mål nu ska sättas inom CBD, konventionen för biologisk mångfald.

Har vi ett hållbart skogsbruk i Sverige?

Den finns många definitioner på hållbar utveckling. Den kanske mest etablerade är Brundtlandkommissionens ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. När jag nedan diskuterar om skogsbruket är hållbart eller bidrar till en hållbar utveckling kommer jag utgå från denna.

FAO har definierat hållbart skogsbruk som ”Förvaltning och nyttjande av skog och skogsmark på ett sådant sätt, och i en sådan takt att dess biologiska mångfald, produktivitet, föryngringskapacitet, vitalitet och förmåga att både nu och i framtiden fylla viktiga ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner på lokal, nationell och global nivå bevaras, utan att andra ekosystem skadas”. Även denna definition är relevant. Den beaktar dock inte på samma sätt hur skogsbruket påverkar samhället i stort.

Jag anser att skogsbruket inte kan ses isolerat. Det intressanta är egentligen inte om skogsbruket i sig är hållbart, utan om skogsbruket bidrar till ett mindre eller mer hållbart samhälle. Om alternativet till att bedriva en verksamhet är ohållbar, kan det vara relevant att diskutera hur verksamheten kan förbättras men knappast att definiera verksamheten i sig som ohållbar.

Väldigt många företeelser skulle vara ohållbara om de betraktades isolerat. En solcellsanläggning skulle aldrig vara hållbar om man bortsåg från att den producerar ren energi som kan ersätta något annat. Anläggningen i sig påverkar miljön negativt vid tillverkningen och upptar yta som begränsar den biologiska mångfalden lokalt. Ändå anser nog de flesta att en solcellsanläggning bidrar till ett mer hållbart samhälle. Då kanske den är hållbar?

Att skogsbruket bidrar till ett mer hållbart samhälle i många avseenden är nog odiskutabelt. Skogsbruket gör att vi utan några nettoutsläpp av koldioxid från skogen och dess produkter kan ersätta fossila och miljöbelastande material. Det skapar en råvara som aldrig tar slut. Skogsbruket ger arbetstillfällen i hela landet och utgör en viktig kapitalbas för investeringar på landsbygden. Då återstår frågan om skogsbruket i andra avseenden försvårar för kommande generationer att tillfredsställa sina behov på ett sätt som inte vägs upp av de positiva bidragen?

Väldigt många skogsägare har som mål att lämna över en skog till sina barn som är minst lika rik som den man själv en gång tog över, en tanke precis i Brundtlands anda. Få verksamheter har en så lång planeringshorisont som skogsbruket. Jag menar därför att man oftast strävar mot hållbarhet i ett långsiktigt perspektiv. Vilka behov framtida generationer behöver tillfredsställa vet vi dock inte med säkerhet idag.

Att virkesförrådet ökar innebär positiva hållbarhetsaspekter både för klimatet och för framtida virkestillgång. Ibland kritiseras skogsbruket för att försämra för friluftslivet, men de flesta människor uppskattar brukade, dock äldre, skogar. Och alltmer tätortsnära skog sköts med syfte att gynna friluftslivet. När ett skogsområde avverkas blir andra skogar äldre och alltmer attraktiva för friluftslivet. Möjligheterna till bra jakt är stora och allt talar för att vi även i framtiden kommer ha god tillgång till blåbär, lingon, hallon och matsvamp.

Hållbar skog för framtida generationer?

Vi har kanske ohållbara viltstammar och ohållbara barkborrepopulationer, men frågan är om det beror på ett ohållbart skogsbruk? Jag tillhör dem som tror att barkborreangreppen skulle varit värre utan ett aktivt skogsbruk. Ett undantag från detta är där man, innan ädellövskogslagens införande, aktivt ersatt ädellövskog med gran eller att gran planterats på mark som passar bättre för tall. 

Det som oftast åberopas av dem som inte anser att skogsbruket är hållbart är dess påverkan på den biologiska mångfalden. Men bara för att vissa arter minskar och några lokalt försvinner betyder inte det att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald i skogen. Andra sällsynta arter kommer att kolonisera de ekologiska nischer som skapas när vi får mer gammal skog, mer död ved och fler grova lövträd.

Men framförallt har jag mycket svårt att se att vi förlorar biologisk mångfald på ett sätt som innebär att kommande generationer har svårare att tillfredsställa sina behov. Åtminstone om vi mäter förlust av biologiskt mångfald i minskande populationer av sällsynta arter eller i regionala försvinnanden. Sådana arter i Sverige har på grund av sin sällsynthet generellt ytterst liten betydelse för att tillfredsställa våra behov och om de har en ekologisk funktion ersätts de vanligen av andra arter som fyller samma funktion.

Men för att säkert kunna tillfredsställa våra behov är vi beroende av en biologisk mångfald. Vi behöver en mångfald av relativt vanliga arter, en variation av trädslag, och träd eller trädbestånd i olika åldrar liksom även döda träd i den brukade skogen. En variation i brukningsmetoder kan också vara positivt. Visserligen ökar mängden lövträd i våra skogar och därmed sannolikt också trädslagsblandningen. Men här kan vi bli ännu bättre, bland annat för att minska risken för barkborrar och stormskador eller för att göra oss mindre beroende av vad som är lönsamt just idag.

Min slutsats är att dagens svenska skogsbruk definitivt gör samhället mer hållbart. Det hindrar inte att skogsbruket kan bli mer hållbart.

Hur länge kan klimatet vänta?

Det pågår en intensiv debatt om skogsbruket där även klimatet hamnat i fokus den senaste tiden. Skogsprodukter anses av somliga vara klimatskadliga även om de ersätter fossila och klimatbelastande produkter. Delar av miljörörelsen, Dagens Nyheter och vissa forskare menar att det är bättre att låta skogen stå än att tillvarata tillväxten för att använda till material och bränslen. Detta eftersom CO2-inbindningen i skogen under en tid kommer att vara större om träden står kvar än om de ersätts med nya träd.

Tankesättet bygger på att man ser varje skogsområde eller varje träd för sig. Om man däremot ser på hela skogslandskapet samlat kompenseras läckaget vid avverkningar momentant. Skogen binder hela tiden mer kol än den släpper ut även om vi räknar allt som tas ut ur skogen som utsläpp. Samtidigt håller vi bäst uppe tillväxten och CO2-bindningen genom att avverka och föryngra skogen.

Men varje levande träd kommer under en viss tid att binda mer koldioxid om det står kvar än vad nya träd på platsen skulle binda om trädet avverkas. Det gäller både om vi avverkar spridda träd i ett hyggesfritt skogsbruk eller om vi tar upp ett hygge.

Detta beror på att frön som just grott eller plantor som just planterats växer väldigt lite mätt i absolut volym jämfört med ett stort träd. Men med tiden kommer de nya träden växa allt snabbare och de gamla träden allt långsammare. Efter en tid, kanske några decennier, kommer de nya träden binda in mer kol än de gamla skulle ha gjort om de hade fått stå kvar. Hur lång tid det tar beror på trädens ålder, markens produktionsförmåga, trädslag mm.

Principskissen nedan är tänkt att förklara hur det fungerar. På X-axeln syns tiden eller trädens ålder och på Y-axeln hur mycket koldioxid som binds in.

Den blåa kurvan visar egentligen hur ett skogsbestånd binder in koldioxid momentant. Men principen är även tillämplig på ett enskilt träd i skogen (det är lättare att förklara). När fröet gror binder det ingenting. Men snart börjar det växa. Trädet binder som mest när det är ganska ungt och tillväxten avtar sedan successivt tills trädet dör. Men vid alla tillfällen innan trädet dör binder det mer än när fröet gror. Att avverka trädet innebär därför alltid en tillfällig tillväxtförlust. Det är detta som åberopas av dem som anser skogsbruk vara skadligt för klimatet.

Den röda kurvan visar hur mycket koldioxid skogsbeståndet (trädet) bundit i genomsnitt under sin livstid. Den kulminerar senare än kurvan för den momentana inbindningen. Ska vi optimera koldioxidinbindningen över lång tid vill vi ju att träden i genomsnitt ska ha växt så mycket som möjligt under sin livstid. Då ska vi alltså avverka vid tidpunkten som markeras med den streckade blå linjen. Detta blir relevant när vi ser till hela skogslandskapet, då vi ju ur ett klimatperspektiv vill att skogen i hela landskapet ska växa så mycket som möjligt i genomsnitt.

Avverkar vi trädet senare kommer genomsnittstillväxten vara lägre. Den momentana tillväxten kommer fortfarande att minska jämfört med om trädet stått kvar trots att det kvarståendet trädet nu binder mycket mindre kol. Men tiden innan det nya trädet ”vuxit ikapp” blir kortare.

Det enda tillfället att avverka utan en tillfällig tillväxtförlust blir precis när trädet dör. Men om vi inte heller tar om hand trädet då kommer trädet börja brytas ner och istället släppa ut koldioxid i skogen.

Om man bara ser till det specifika trädets plats och bara tittar på den närmaste tidsrymden är det därför bättre för klimatet att tillverka något av olja än att tillverka det av trä. Åtminstone om trädet lever när det avverkas. Det är detta tankesätt delar av miljörörelsen har när man säger att ”Klimatet kan inte vänta”. Frågan bevarandeförespråkarna behöver ställa sig är hur länge klimatet kan vänta? Är svaret ”Inte alls” är knappast några klimatinvesteringar motiverade. Avverkar vi äldre träd får vi kortare ”väntetid” men lägre genomsnittlig inbindning över tid. Men låter vi träden dö och brytas ner i skogen missgynnar vi klimatet om vi istället använder något fossilt. Då uppstår tillväxtförlusten av att vi inte avverkar. Detsamma gäller om vi inte tar tillvara restprodukter och grot. Det är ju också träddelar som ändå inte växer vidare och annars hade börjat brytas ner.

Själv tycker jag synsättet att spara träden i skogen för att undvika en tillfällig tillväxtförlust är extremt kortsiktigt. För sannolikt kommer vi att behöva material där skogen vore användbar även om 30 år. Om vi idag väljer olja eller betong av det som skulle kunnat göras av trä kommer skogen binda mindre kol om några decennier. Förlusten blir då större än den tillfälliga förlust vi gör på att avverka. Det är som att argumentera mot vindkraft för att det tar några år innan vindkraftverken tjänat in den energi det kostat att bygga dem.

Om vi vill begränsa klimatförändringarna inte bara nu, utan även i ett hundraårsperspektiv är det därför mycket bättre att använda trä än fossila material. Och då har jag inte ens beaktat att skog som inte tillvaratas kan drabbas av bränder, stormar eller barkborrar. Eller att fossila produkter är en ändlig resurs. Långsiktigt måste de resurser vi använder vara förnybara.

Oavsett om man resonerar som mig eller som de delar av miljörörelsen som vill spara träden i skogen för klimatet, blir nyttan med att ha kvar träden i skogen mindre ju äldre skogen är. Eller om man så vill; klimatförlusten av att låta trädet stå blir större ju äldre skogen är. Döda träd (liksom grot och restprodukter) gör ingen nytta i skogen. Om man bara ser till klimatet.

Men det bästa är att se skogslandskapet som en helhet. När skogen föryngras kommer hela tiden de träd som tas ut kompenseras av tillväxten hos andra träd. Trots att vi lämnar gamla och döda träd i skogen.

När vi inte kan lita på våra största nyhetskanaler

Dagens nyheter har under våren i minst 15 artiklar skrivit om skogsbruket, skogsföretagen och bioenergin ur ett kritiskt perspektiv. Man har valt att nästan bara lyfta de negativa aspekterna och aktivt utelämna förklarande fakta och fakta som visar på skogsbrukets fördelar. När man skriver att arealen skog över 160 år halverats de senaste 100 åren förtiger man att volymen gamla träd inte minskat och att arealen ökat rejält de senaste 25 åren. När man skriver en hel artikel om att CO2-utsläpp från biobränslen inte redovisas i Sveriges offentliga rapportering, berättar man inte att det beror på att den avverkning som ger biobränslen redovisas som utsläpp. Peer review-granskad skogsforskning framställs som styrd av näringen medan andra forskare med nära anknytning till motstående intressen intervjuas som oberoende. Och så vidare. Man har haft en tydlig agenda att spegla svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri som någon dåligt.

Men nu handlar detta blogginlägg inte om skog. Det handlar om vad som händer med samhället när våra största nyhetskanaler medvetet undanhåller förklarande fakta och bara speglar en del av verkligheten.

För den som kan lite om skog är det väldigt uppenbart att DN bara speglar ett perspektiv. Detta är en medveten strategi från Dagens nyheter. Man kallar det själva för en agendasättande journalistik. Syftet är alltså att sätta en agenda – i detta fall t.ex. att förändra skogsbruket eller minska användningen av biobränsle. Eller åtminstone att skapa en opinion för detta.

I grunden finns det säkert ett miljöengagemang hos de journalister som står bakom artiklarna, liksom hos ansvarig utgivare. Det finns nog en övertygelse om att det vore bättre om mer skog lämnades orörd. Man vill förändra världen till något bättre, vilket måste ses som vällovligt. Det hade lika gärna kunnat handla om klimatfrågan, världssvälten eller invandringsfrågan. Frågan är dock om våra tyngsta nyhetskanaler bättre lyckas förändra samhället genom att bara visa på de aspekter som talar för den förändring man vill åstadkomma?

Problemet är att sanningen oftast kommer fram. Eller åtminstone en annan sanning. En stor grupp människor kommer att ”veta” att Dagens Nyheter inte är att lita på. Att de medvetet undanhåller fakta. Vilket de ju bevisligen gör. En annan nyhetskanal kanske speglar frågan ur det andra perspektivet. Och döljer andra fakta. Då närmar vi oss ett amerikanskt medielandskap där var och en väljer fakta efter åsikt. I USA var det en legitim åsikt (eller ett konstaterande?) att det förekom ett omfattande valfusk till Demokraternas fördel i samband med presidentvalet. Jag tror det berodde på att man inte ansåg att det fanns nyhetskanaler man helt kunde lita på. Då litade man på sina egna kanaler. Jag tror inte det kan förklaras med att amerikaner generellt är dummare än svenskar.

I Sverige finns ett fåtal större rikstäckande TV-kanaler och tidningar som jag tror att de flesta har litat på. I andra länder har man inte samma skäl att lita på nyheterna. Då skapas alternativa sanningar. I Sverige finns det t.ex. en bred konsensus om att vi har en allvarlig klimatförändring orsakad av människan. Vi har inte haft skäl att ifrågasätta nyheter om detta. Men om vi inte litar på nyheterna, och tror att tidningarna överdriver för att de har en agenda – då kommer vi höra fler klimatförnekare. Många kommer istället lyssna på mediekanaler som tilltalar dem mer och ger dem argument för att fortsätta leva på det sätt de levt tidigare. Dessa får vatten på sin kvarn av reportageserier som DN:s skogsartiklar. Andra kommer kanske leva och agera utifrån Dagens Nyheters sanningar. Men man kommer få allt svårare att få hela samhället med sig.

Vi har stora utmaningar i världen. För att förstå det borde det vara tillräckligt att spegla världen som den ser ut. Utan att undanhålla förklarande fakta. Många intressenter, dit jag själv liksom miljörörelsen måste räknas, ger sin bild av verkligheten. Det gör att det är ännu viktigare att de stora nyhetskanalerna visar helheten. Annars vet vi aldrig vad som är fakta eller åsikter. Då kommer vi inte lyckas ställa om samhället. Istället låser grupperingar fast sig i sina gamla positioner.

Borde miljörörelsen ges större inflytande över naturvårdsinsatser?

Jag tror de konflikter vi idag ser i skogen till stor del beror på politisk otydlighet. Skogsbruket tycker sig ha gjort en hel del för att tillgodose olika naturvårdsintressen. Man har bland annat jobbat med  certifiering, frivilliga avsättningar och målbilder för god hänsyn för att slippa tvångsmedel. Uppenbarligen är det många som inte anser att det är tillräckligt.

Skogsbruket börjar nu sätta klackarna i backen samtidigt som miljörörelsen beskriver skogens tillstånd som sämre än någonsin och ställer krav som upplevs vara helt orealistiska av skogsbruket. Klyftan är uppenbar. Och denna klyfta gör att skogsbruket inte kan tänka sig att gå miljörörelsen till mötes. Kanske inte alls, eftersom man vet att man inte kommer belönas för insatsen. Kritiken kommer att fortsätta ändå.

För att debatten ska lugna ner sig tror jag att politiken måste sätta ner foten så att båda sidor vet vad de har att förhålla sig till. Man kan inte fortsätta med helt oförenliga mål eller mål som kanske inte ens kan nås i teorin. Politiken måste förtydliga ungefär i vilken omfattning skogen långsiktigt ska kunna brukas, samtidig som man sätter naturvårdsmål som är förenliga med detta. Om detta på sikt innebär att avverkningarna i framtiden ska kunna öka, måste minska eller ligga kvar på dagens nivå blir en politisk fråga som balanseras mot de insatser vi vill göra för naturvården.

Önskvärt är förstås att målen sätts genom blocköverskridande politiska beslut. Då kan målsättningarna vara mer långsiktiga och parterna vet att man kommer ha begränsad möjlighet att få igenom något helt avvikande under överskådlig tid. Skogsindustrin kommer veta ungefär vilket utrymme som finns för nya investeringar.

Fördelen med målstyrning är normalt att det finns olika vägar att nå målen. Det kan ge innovationskraft och öppna upp för att hitta synergier. Men dagens orealistiska miljömål innebär att miljörörelsen inte behöver ta något ansvar för orimliga krav. Om skogsbruket inte tror sig kunna nå målen, och får kritik oavsett vad man gör, ger målen inte incitament att göra naturvården effektivare. Naturvårdsintressenterna å sin sida vill bara ha mer och bryr sig inte om ifall naturvården är kostnadseffektiv eller inte. Kort sagt har man förlorat meningen med målstyrningen.

Men om naturvårds- och produktionsmålen balanseras och båda sidor ges incitament till effektiviseringar skulle viljan till nytänkande och att hitta synergier öka. Tänk er att vi skulle ge naturvårdsintressenterna en rejäl påse pengar och stort inflytande kring naturvårdens prioriteringar. Men att de måste hålla sig inom det politiskt beslutade produktionsmålets begränsningar. Då är jag övertygad om att man skulle satsa på att få ut så mycket naturvård som möjligt för varje krona, och att i möjligaste mån hitta lösningar där konflikterna med skogsproduktionen minimeras.

Jag tror att vi då skulle se mer naturvårdande skötsel och att naturvård oftare skulle kombineras med brukande. Vi skulle slippa se avverkningsförbud i triviala skogar för att tjäder eller lavskrika observerats – helt enkelt för att det skulle minska möjligheterna till effektivare naturvårdsinsatser. Framförallt tror jag att ett målsystem som tvingar båda sidor att bli effektivare inom sina ramar, gör att man kan komma bort från de värsta konflikterna. Båda parterna har då något att vinna på att komma överens. Genom att prata med varandra kan man sannolikt ofta hitta lösningar kring hur arter kan bevaras i den brukade skogen till så liten kostnad som möjligt. Detta oavsett om det sker genom frivilliga åtaganden eller genom ett avtal där skogsägaren ersätts. Var balansen mellan naturvård och produktion ska ligga måste vara ett politiskt beslut. Men när den politiska striden om denna balans har lagt sig tror jag att vi skulle få en mindre polariserad debatt och en effektivare naturvård.

Ett effektivt och rättssäkert artskydd

Ibland behövs domstolsprövningar för att få lagstiftning uttolkad. Med det är knappast önskvärt att domstolar ska avgöra i vilken omfattning enskilda arter och naturmiljöer berörs av avverkningar och huruvida skogsbruket är tillåtligt utifrån detta. Det blir kostsamt för alla parter och det blir knappast rättssäkert om skogsägaren själv tvingas bekosta sitt juridiska ombud. Skogsägaren har då att välja mellan att på egen hand försvara sig mot myndigheternas jurister och experter, eller att lägga ner stora belopp på ombudskostnader – kostnader man inte har någon möjlighet att få tillbaka oavsett utgång av målet. Ingetdera är rättssäkert.

Vad gäller de kända lavskrikemålen har de under 5 år gått igenom hela rättssystemet och varit upp och vänt två gånger i mark- och miljööverdomstolen, för att nu återvisas till Skogsstyrelsen. Markägarna är åter på ruta noll och kan räkna med ytterligare år i domstol om det en gång till ska genom rättssystemet. Risken är stor att myndigheten åter meddelar samma förbud, men med ett annat ordval. Även om lavskrikemålet får antas vara extremt eftersom det ännu inte finns någon praxis på området, kan vi vänta oss otaliga rättsprocesser även i framtiden om Artskyddsutredningen inte gör ett bra jobb.

Huruvida en arts fortplantningsområde skadas eller om en art störs på ett sätt som försvårar dess överlevnad kommer alltid vara föremål för subjektiva bedömningar. Den som blir förbjuden att avverka sin skog utan att bli fullt ut kompenserad kommer därför ofta ha starka skäl att överklaga beslutet. I en sån situation kommer vi se många rättsprocesser. Ändå kommer många aldrig överklaga för att man saknar förmågan, inte kan ta den ekonomiska risken eller saknar tilltro till att man ska få en rättvis prövning.  

Jag menar att otryggheten och rättsprocesserna är onödiga. Det enda som behövs är att man återgår till ungefär samma system som innan artskyddsförordningen fick ett genomslag i skogsbruket – men med något högre ambitioner. Men för det krävs ny lagstiftning.

Det handlar om att generell hänsyn ibland blir mer specifik, och det handlar om formellt skydd. Men det handlar också om att begränsa förbuden till vad EU kräver av oss.

Om vi fortsätter stoppa skogsbruk med motivet att någon fågel förekommer blir det föga effektivt och mycket kostsamt för staten. I fallen med lavskrika anser myndigheterna inte själva att skogen är skyddsvärd. Utan artskyddsförordningen skulle dessa områden kommit mycket lågt i prioriteringen för reservat eller biotopskydd eftersom den typen av avsättningar inte anses effektiva jämfört med områden med bredare naturvärden.

Det finns oftast en stor acceptans bland skogsägare för hänsyn inom skogsvårdslagens intrångsbegränsning. Jag tror därför sällan skogsägare skulle överklaga förelägganden om motsvarande hänsyn till följd av artskyddsregler. Jag tror också att man oftast skulle acceptera avverkningsförbud under häckningssäsong om det begränsas till skogar som har särskild betydelse för vissa utpekade arter vars häckning kan spolieras av avverkningen.

Likaså är det mycket sällan beslut om naturreservat och biotopskyddsområden överklagas eftersom proceduren sker på ett ordnat rättssäkert sätt och för att man oftast förhandlat färdigt om ersättningen innan själva reservatsbeslutet. Staten har stor frihet att avgöra när ett reservat är befogat. Ersättningen gör att de anses proportionerliga ändå. Men exakt när ett artskydddförbud aktualiseras i det enskilda fallet är mycket svårt att klargöra i lagstiftning. Huruvida ett beslut är korrekt eller inte kommer därmed ofta vara omtvistat och öppnar upp för domstolsprövningar. Vill man förbjuda avverkning och samtidigt undvika överklaganden är därmed reservatsbildning en betydligt bättre väg.

Lösningen på artskyddsproblematiken i skogen är alltså att staten tvingas använda formellt skydd i de fall ett förbud leder till att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Men då kan vi inte ha en förordning som förbjuder skogsbruk bara på grund av förekomst av tjäder eller lavskrika.

Vill man bevara naturområden är naturreservat och annat formellt skydd betydligt bättre än artskyddsbestämmelser. Det ger också mycket större frihetsgrader för staten. Det kan användas med syfte att bevara biologisk mångfald oavsett om det är en fågellokal man vill bevara eller om skogen hyser andra naturvärden.

Ska vi bibehålla naturskydd som saknar betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster?

Nyligen släppte Skogsutredningen sitt betänkande. Ur ett skogsägarperspektiv var det en stor besvikelse med tanke på skrivelserna i januariavtalet och i utredningsdirektivet. Ett skäl till att man hamnat snett, som jag ser det, är de långtgående tolkningar man gjort av Sveriges internationella åtaganden om biologisk mångfald. Med det följer förslag om omfattande naturvårdsinsatser som ofta står i strid med utredningens egentliga uppdrag.

LRF Skogsägarna har i denna rapport visat att Sverige i sin redovisning av skyddade områden exkluderar mindre strikta skyddsformer i betydligt högre grad än andra europeiska länder. I EU utgörs huvuddelen av det rapporterade naturskyddet av så kallade landskapsskydd där exempelvis jord- och skogsbruk vanligen är tillåtet. Det är oftast ett skydd mot förändrad markanvändning och inte mot pågående markanvändning. Synsättet är i stor utsträckning logiskt eftersom den största drivkraften som orsakar förlust av biologisk mångfald globalt enligt IPBES är just förändrad markanvändning.

Enligt EU:s biodiversitetsstrategi ska 30 % av naturen vara skyddad år 2030. Idag räknas hela 26 % av EU:s natur som skyddad tack vare att bland annat skydd mot förändrad markanvändning kan tillgodoräknas. Målet om 30 % har därmed upplevts som realistiskt av de politiker som beslutat om målet. Den rådande synen på vad som är skyddad natur i flertalet EU-länder har möjliggjort att man kunnat komma överens om målet. Men i Sverige har vi bara rapporterat 14,5 % som skyddat eftersom vi inte anser att vi kan tillgodoräkna oss generella skyddsformer eller skydd som bara reglerar förändrad markanvändning. Med en mer tillåtande syn på vad som är skyddad natur skulle Sverige redan ha klarat målet. Men om vi ska nå 30 % genom att bara räkna in nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, skogliga biotopskyddsområden och naturvårdsavtal kommer vi ta död på en stor del av svensk landsbygd samtidigt som vi troligen gör större skada än nytta för miljön.

Så länge världens resursbehov är större än vad de flesta länder kan producera på ett hållbart sätt, kan det inte ses som ansvarsfullt om Sverige skulle lägga ner stora delar av sitt jord- och skogsbruk. Sverige tillhör en minoritet av världens länder som hållbart kan göra uttag på nuvarande nivå så länge vi tillåts fortsätta bruka marken.

De bevarandeåtgärder som ska göras, både enligt Nagoya-avtalet och EU:s biodiversitetsstrategi, ska syfta till att bevara biologisk mångfald och säkerställa viktiga ekosystemtjänster. Det är därför rimligt att vi kan räkna in alla de skyddsformer vi har som anses viktiga för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Om det finns administrativa skäl för att de inte kan inräknas, t.ex. att de inte avgränsats var för sig på karta, bör vi lösa de administrativa knutarna. Det är betydligt enklare att rita in befintliga strandskyddsområden på karta än att skydda nya områden med samma areal.

Men det finns kanske bevarandeformer som begränsar markanvändningen och syftar till att bevara ekosystemtjänster eller biologisk mångfald, men som ändå inte anses viktiga för dessa? Det är i så fall ineffektiva felriktade skyddsformer där man bör överväga att bort restriktionerna. Varför ska vi ha strandskydd i områden där det inte anses viktigt för att bevara biologisk mångfald och rörligt friluftsliv?

Ett av Skogsutredningens förslag är att Artdatabanken och Riksskogstaxeringen ska ges i uppdrag att analysera förekomsten av höga naturvärden i improduktiv skogsmark. Detta eftersom endast områden med sådana värden ska kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden och våra miljömål. Jag tror att man måste vända på uppdraget. Ge Artdatabanken i uppdrag att utreda vilka impediment som inte har tillräckligt höga värden för biologisk mångfald och ekosystemtjänster för att skyddet av dem ska anses vara motiverat. Jag är övertygad om att man kommer anse att skyddet är motiverat på den absoluta majoriteten av impedimenten. Då bör de förstås även kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden om skydd av natur.