Gynnsam eller dålig bevarandestatus i skogen?

Sveriges internationella rapportering om naturvård får stor betydelse för vilken bild vi och omvärlden får av situationen i den svenska naturen. Det gäller bland annat den så kallade artikel 17-rapporteringen där Sverige rapporterar bevarandestatusen för arter och naturtyper till EU.

Statistiken används ofta för att exemplifiera en till synes negativ utveckling för den biologiska mångfalden i svenska skogar. Exempelvis skrev WWF nyligen i en debattartikel där man argumenterade för en ny skogspolitik, att 14 av 15 skogstyper inte har gynnsam bevarandestatus. Skogsstyrelsen uppger som ett av skälen till att vi inte når miljömålet Levande Skogar att femton av de sexton skogliga naturtyperna som omfattas av habitatdirektivet, vid den senaste bedömningen hade dålig eller otillräcklig bevarandestatus.

Sveriges redovisning av bevarandestatusen till EU finns sammanställd här. I en jämförelse med andra EU-länder framstår Sverige som ett av de länder som har sämst bevarandestatus på sina skogar. Det kan tyckas märkligt för den som vet att det finns mycket lite kvar av naturliga skogar i större delen av EU. Men vad det egentligen handlar om är att Sverige väljer att framställa sig som sämre än andra länder när man rapporterar statusen för sina skogar.

Jag har tidigare skrivit om att Sveriges kriterier för när bevarandestatusen är gynnsam avviker från andra länders kriterier. För att bevarandestatusen ska vara gynnsam i Sverige krävs att aktuella naturtyper förekommer i en omfattning som motsvarar ett referensvärde på 20% av vad som bedömts ha funnits i ett förindustriellt tillstånd. Det är ett kriterium Sverige är ensamma om. Det gör att minst 2,5 miljoner hektar naturskog måste återskapas för att tillståndet ska betraktas som gynnsamt.

Naturvårdsverket hävdar dock att referensvärdet inte varit avgörande för att bevarandestatusen ska bedömas som ogynnsam eller dålig. Istället har det varit att den naturtypsklassade skogen minskat i areal eller att skogen inte hållit tillräcklig kvalitet i form av strukturer och funktioner. Även framtidsutsikterna för habitaten har vägts in.

Men har den naturtypsklassade skogen minskat i areal? Nej inte om vi tittar på de data som finns från Riksskogstaxeringen. De skogstyper där det finns tillräckligt statistiskt underlag har ökat i areal sedan naturtypsklassningen togs med i inventeringen. Det gäller exempelvis Västlig taiga som omfattar mest skog. Tittar man på den sammanlagda ytan naturtypsklassad skog har den också ökat, även när vi exkluderar de mest omfattande naturtyperna västlig taiga och skogbevuxen myr. Arealen naturtypsklassad skog har ökat i alla landsdelar. Observera att statistiken från de första åren är osäker på grund av att man då ännu inte helt hittat rutinerna för inventeringen. Det märks tydligast på 5-årsmedelvärdet som anges 2010 i figuren nedan. Det kan därför finnas skäl att bortse från det värdet (muntlig information från Riksskogstaxeringen).

Areal (hektar) naturtypsklassad skog. 5-årsmedelvärden. Källa Riksskogstaxeringen.


När Artdatabanken bedömt att skogshabitaten minskar har man ofta utgått från att varje avverkat skogsområde är en nettoförlust och att inga skogar av det här slaget nybildas. Men det stämmer inte. Även tidigare brukade skogar får med tiden karaktärer som gör att de uppfyller kriterierna för habitaten, vilket Riksskogstaxeringens statistik visar. Med ett synsätt som utgår från att skogshabitat inte nyskapas kommer vi ju alltid ha ogynnsam status efter att det första skogsområdet avverkats eller förstörts av andra skäl. Det skulle ju i praktiken göra dessa bedömningar meningslösa.

Nästa fråga är huruvida den naturtypsklassade skogen håller tillräckligt hög kvalitet, vilket Sverige i sin rapportering uppenbarligen inte anser att den gör. Men för att skogen ska naturtypsklassas i Riksskogstaxeringen måste den uppfylla vissa kvalitetskrav. Den skog som enligt taxeringens data anses vara av naturtypsklass uppfyller därför också kvalitetskriterierna. Nu är det sannolikt så att man använder dubbla måttstockar. Den skog som anses ha tillräckliga egenskaper för att klassas som exempelvis Västlig taiga anses samtidigt inte ha tillräckliga naturskogskaraktärer för att bidra till en gynnsam bevarandestatus. Men frågan blir då varför dessa kvalitetskrav ställs i Riksskogstaxeringen? Borde i så fall inte all boreal skog klassas som Västlig taiga eller någon annan naturtyp?

Jag kan konstatera att Sveriges areal naturtypsklassad skog skulle ligga i nivå med referensvärdena om vi likt andra länder satte referensvärdet till arealen då vi gick med i EU. Om vi utgått från Riksskogstaxeringens statistik skulle arealerna inte minska. Och om de kvalitetskrav som ställs i Riksskogstaxeringen skulle anses vara tillräckliga skulle inte heller detta vara skäl att betrakta statusen som ogynnsam. Med sådana bedömningar skulle en stor del av skogshabitaten anses ha gynnsam bevarandestatus och vi skulle inte anses vara ett av de länder i EU som har sämst bevarade skogar.

Ibland undrar jag om svenska institutioner vill framställa våra skogar i så dålig dager som möjligt.

Varför har så många fågelarter rödlistats?

Antalet fåglar på rödlistan har ökat dramatiskt. Med 21% jämfört med rödlistan 2015. Hela 45 % av de bedömda fågelarterna är rödlistade. Man kan fråga sig varför så stor andel av fåglarna är rödlistade? Även fler skogslevande fågelarter har rödlistats, trots att vi samtidigt vet att trenderna i huvudsak varit positiva.

Efter ett pressmeddelande från SLU gick ett flertal media ut med uppgiften att 30 % (ibland en tredjedel) av fågelarterna minskar så kraftigt att de blir rödlistade.

Den stora ökningen av antalet fågelarter på rödlistan gjorde mig lite förvånad eftersom vi i stor omfattning haft positiva trender för fåglarna den sista tiden enligt Svensk Fågeltaxering. För de 204 fågelarter på standardrutterna där fågeltaxeringen beräknat en trend för de senaste 10 åren hade endast 15 % en statistiskt säkerställd minskande trend, medan 19 % hade statistiskt säkerställda ökningar.

Fågeltrender 2019

Figur från Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2019

Varför gav rödlistan beskedet att 30 % av arterna minskar kraftigt medan Svensk Fågeltaxering bara anser att 15 % minskar kraftigt?

Den första förklaringen är att uppgiften i SLU´s pressmeddelande var fel (den korrigerades till 26 % på deras hemsida 2 veckor senare). Men endast 23% av de i Sverige förekommande fågelarterna rödlistas enligt A-kriteriet, dvs pga en kraftig minskning. Ytterligare 5 arter har rödlistats enligt C-kriteriet, dvs pga att populationen är liten och samtidigt bedöms minska. Hit räknar man in fortgående minskningar som inte bedöms vara kraftiga. Det handlar främst om fåglar där det inte finns statistiskt säkerställda minskningar. Bedömningarna går ibland stick i stäv med dem från fågeltaxeringen. Exempelvis fjällvråk som enligt Artdatabanken bedöms ha minskat med 5 % på 21 år hade enligt Svensk Fågeltaxering sin bästa notering någonsin under 2019. Inräknat de arter som listats enligt C-kriteriet är det 25 % av de regelbundet häckande fågelarterna som rödlistas för att de anses minska.

En annan förklaring till de stora skillnaderna mellan rödlistan och fågeltaxeringen kan vara att man jämför olika långa tidsperioder. För långlivade fåglar bedömer man minskningen över mer än 10 år.  Men åtminstone för skogsfåglarna är trenderna ännu bättre över en 20-årsperiod. Enligt en studie från SLU och Lunds universitet ökade populationerna signifikant mellan 1998 och 2015 för 33 arter av de 58 skogsfåglar där tillräckligt underlag fanns för bedömning. Endast 6 skogsfågelarter minskade signifikant i antal. Trenderna har dock inte varit lika positiva för fåglar i andra landskapstyper än skog.

Även för de arter som Artdatabanken bedömt minska kraftigt (A-kriteriet) avviker ibland bedömningen från den Svensk Fågeltaxering gjort. Exempelvis duvhök anses av Artdatabanken ha minskat med 22% på 18 år, medan den enligt fågeltaxeringen ökat mellan 2001 och 2019. Järpe noterade enligt Svensk Fågeltaxering ett ”all time high” under 2019 medan den av Artdatabanken bedömts minska med 25 % de senaste 12 åren. Sannolikt beror skillnaderna mycket på vad man valt som start- och slutår där Artdatabanken inte tycks ha beaktat resultaten för 2019.

Så åter till varför så många fåglar rödlistas. Helt uppenbart finns det långsiktiga negativa trender, grupper och landskapstyper där det finns anledning till oro. Det gäller exempelvis simänder och tropikflyttare men även vissa odlingslandskaps- och skogsfåglar. Men en stor del av arterna rödlistas av skäl som vi kanske inte bör oroa oss för i samma grad.

En förklaring till att många fåglar rödlistats är att många är sällsynta. 47 arter listas endast för att de har mycket små populationer. Inget tyder på att dessa arter minskar. De flesta arterna är sällsynta i de flesta ekosystem och bland de flesta artgrupperna – helt naturligt. Bland fåglarna känner vi väl till även de sällsynta arterna eftersom så många människor skådar fågel. Arter med färre än 2000 individer blir automatiskt rödlistade. Är individerna färre än 250 anses arten starkt hotad. Att många arter är sällsynta är ju en del av charmen med fågelskådning. Men arter med färre än 250 individer av t.ex. insekter skulle vi i många fall inte ens känna till att de existerade i landet.

Den andra viktiga förklaringen till att antalet rödlistade fåglar är högt är att fåglarnas antal fluktuerar och att vi har kunskap om hur de fluktuerar. Det kan bero på väder, tillgång på sork och bär eller mellanartskonkurrens, snarare än hur landskapet förändras. Tittar vi åter på den rödlistade järpen har den både hunnit minska och öka ett antal gånger under den period man genomfört standardrutterna. 2016 hade den haft en kraftig minskning men 2019 en ökning.

trend järpe

Det ser likadant ut för många andra fågelarter. Varje år kommer det vara ett stort antal fåglar som ökar, och ett stort antal som minskar. Vilka som minskar respektive ökar kommer avgöras av vilket år man utgår från. Och trots att fler arter ökar än de som minskar kommer många bli rödlistade eftersom den minskar med minst 15%. För skogens fåglar är situationen totalt sett betydligt bättre idag än den var år 2000. Andelen rödlistade arter ger en begränsad bild av trenderna generellt.

Fåglarna som hotas av skogsbruk?

Nu har 2020 års rödlista kommit. Det är delvis en dyster läsning.

Först vill jag säga att jag tycker rödlistan i grunden är något bra. Det är en viktig kunskapsbas för naturvården som vi ska tillvarata. Men jag tycker tyvärr den ofta används på ett felaktigt sätt. Inte minst för att framställa skogsbruket i dålig dager. Hur rödlistan redovisas bidrar delvis till detta.

Ett exempel på detta är uppgiften att 1900 arter påverkas negativt av avverkning. Ofta anges att skogsbruk är det största hotet mot arterna med hänvisning till detta. Ibland att 1900 arter hotas av skogsbruk. Det sista stämmer förstås inte, särskilt med tanke på att många av dem inte alls är hotade.

Bakgrunden är att Artdatabanken för varje art anger negativa (och ibland positiva) påverkansfaktorer. För ungefär 1900 av arterna har man angett avverkning som negativ påverkansfaktor. Min upplevelse är att detta ofta anges mer eller mindre schablonmässigt och att man anger det ifall avverkning av specifika träd kan vara negativt för individer av arterna, trots att avverkning inte alls utgör något hot för arten som sådan. Jag har nedan valt att fördjupa mig lite i hur skogsbruket hotar de rödlistade fåglarna.

42 rödlistade fågelarter har klassificerats som negativt påverkade av avverkning. Min bedömning är att minst hälften av dessa har populationer som inte alls påverkas av skogsbruket, eller har rödlistats av skäl som inte alls har med skogsbruket att göra.

Några arter är nya i den svenska faunan, eller lever på gränsen av sitt utbredningsområde. De rödlistas för att de av förklarliga skäl har små populationer, men minskar inte. Hotet mot dessa är främst oförutsedda utdöenden på grund av de små populationerna. Exempel på sådana arter är brun glada, flodsångare, pungmes, gulhämpling, lundsångare och taigablåstjärt. Taigablåstjärten gynnas visserligen av mer opåverkad skog, men har uppenbarligen haft förutsättningar att etablera sig i Sverige i sen tid. Att skogsbrukets inriktning skulle vara avgörande för pungmesens och gulhämplingens överlevnad är det nog få som tror.

Minskningen av arter som kornsparv, gulsparv och ortolansparv är starkt knuten till förändringar i jordbrukslandskapet. För gulsparv och ortolansparv har hyggen snarast blivit en viktig livsmiljö i brist på lämpliga miljöer i jordbrukslandskapet. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor för dessa arter.

Ett flertal fåglar som kråka, rosenfink, sävsparv, tornseglare, råka, stare, ärtsångare, höksångare och rödvingetrast minskar av skäl som inte har med skogsbruket att göra, men klassas ändå till dem som påverkas negativt av avverkning. Rödvingetrasten har ofta ansetts gynnad av skogsbruket.

Ett specialfall är tornugglan som också anses påverkas negativt av avverkning. Den har under lång tid endast funnit i ett fåtal exemplar i Sverige med Skåne som nordgräns. Den bor i uthus och byggnader och missgynnas av att byggnader renoveras och av bristen på betande djur. Den vita storken har en liknande situation och jag tror inte att någon på allvar anser att det är skogsbruket som är hotet mot storken.

Även nationellt utdöda arter som blåkråka och härfågel anses negativt påverkade av avverkningar trots att de främst är knutna till det brukade landskapet.

Fåglarna är en begränsad artgrupp som vi vet ganska mycket om. Jag valde därför att titta lite noggrannare på dem. Men om hälften av fåglarna som anses påverkas negativt av avverkning inte alls hotas av skogsbruk måste man nog vara ganska försiktig med påståenden om att 1900 arter hotas av skogsbruk eller att skogsbruket (med dagens hänsyn och avsättningar) utgör det största hotet mot de rödlistade arterna.

Jag vet att många brinner för att bevara skogar. Men ska vi utnyttja våra resurser för naturvård på rätt sätt får vi inte missledas av statistiken. Är det fåglar vi vill bevara kanske skogsavsättningar inte är högsta prioritet.

Har 55 000 ha nyckelbiotoper avverkats i nordvästra Sverige?

Ofta hör vi miljörörelsen referera till att 55 000 ha nyckelbiotoper avverkats i nordvästra Sverige sedan år 2000. Nyligen stod Skogsstyrelsen bland en synnerligen tendentiös skara föredragshållare under Miljöpartiets riksdagsseminarium och berättade detta. Att man redovisar sin uppföljning av kontrollinventeringen år 2000 är bra. Men det hade också varit klädsamt om man samtidigt förklarade omständigheterna och berättade att betydligt mer nyckelbiotoper tillkommit än de som avverkats (Här bör förtydligas att Skogsstyrelsen visade en bild där uppgiften 128 000 ha nya nyckelbiotoper fanns med, vilken jag missat då den inte syntes i TV-sändningen, uppgiften nämndes dock aldrig muntligt).

Men först vad nordvästra Sverige omfattar. Det är nämligen lätt att tro att nordvästra Sverige är den fjällnära regionen. I detta sammanhang är det dock ett betydligt större område som täcker in en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark.

År 2000 genomförde Skogsstyrelsen en kontrollinventering av nyckelbiotoper. Rutor på 1 X 1 km totalinventerades, dvs all skog i rutan besöktes. De områden som i denna inventering bedömdes vara nyckelbiotoper dokumenterades, men de offentliggjordes aldrig. Därför har det aldrig kommit till skogsägares kännedom att de bedömts vara nyckelbiotop. Detta har samtidigt möjliggjort en uppföljning.

När man i samma områden i nordvästra Sverige år 2018 gjorde en testinventering kunde man se vad som hänt i dessa 1 X 1 km-rutor. En del områden som bedömts vara nyckelbiotop hade avverkats. Om man skalade upp de avverkade områden som bedömts vara nyckelbiotop i rutorna till hela nordvästra Sverige, skulle det motsvara en areal på 55 000 ha.

En minst lika intressant uppgift från testinventeringen var att 128 000 ha nyckelbiotop hade tillkommit. Dvs skogar som besöktes år 2000 och då inte bedömdes vara nyckelbiotop bedömdes nu vara nyckelbiotop. Denna siffra lyfter man sällan. Det hade alltså totalt sett blivit 73 000 ha nyckelbiotoper mer, netto, i området under tidsperioden! Ändå menar Skogsstyrelsen att avverkningen av de 55 000 hektaren är avgörande för att vi inte når miljömålet Levande Skogar.

Nu till säkerheten i bedömningen av de förändringar som skett bland nyckelbiotoperna.

Hur mycket som anses ha avverkats och hur mycket som tillkommit är starkt beroende av var man sätter tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

3,5 % av den produktiva arealen i nordvästra Sverige är registrerade som nyckelbiotoper. Huvuddelen av detta är formellt avsatt eller utgörs av skogsbolagens frivilliga avsättningar. Endast en mindre del av den skog man kunnat avverka har alltså av skogsägare uppfattats som nyckelbiotop. Man har helt logiskt uppfattat att en högre tröskel för nyckelbiotop ska tillämpas i nordvästra Sverige sett till t.ex. gamla träd och vissa arter, just för att dessa är betydligt vanligare där.

Men när Skogsstyrelsen gjorde sin testinventering av sin nya metod för nordvästra Sverige la man sig på en nivå som skulle innebära att 30 % (!) av den slutavverkningsmogna skogen (12 % av all produktiv skog) utanför formellt skyddade områden ansågs vara nyckelbiotop. Skogsstyrelsen skriver i sitt pressmeddelande att man ställer större krav på nyckelbiotoperna med den nya metoden än tidigare.

De som berörs av inventeringen uppfattar förstås inte att man gjort någon höjning av tröskeln då endast en bråkdel av detta är registrerat. Man delar heller knappast synen att mer än hälften av den slutavverkningsmogna skogen har särskild betydelse för skogens flora och fauna om reservaten räknas in. (Jo det är faktiskt så med Skogsstyrelsens nya tröskel – mer än hälften av den slutavverkningsmogna skogen är antingen formellt avsatt eller bedöms vara nyckelbiotop i nordvästra Sverige!) Så den som avverkat ett område som Skogsstyrelsen bedömt som nyckelbiotop har knappast själv sett det som nyckelbiotop.

Med en högre tröskel hade färre nyckelbiotoper avverkats och färre nyskapats. Hade tröskeln satts på en nivå som stämmer med de berördas uppfattning hade siffran 55 000 ha varit fullständigt irrelevant. Likaså hade inte i närheten av 128 000 ha nyskapats.

119

Nyckelbiotop?

Ett minst lika viktigt skäl till att siffran 55 000 ha är olämplig att använda är att inventeringen är subjektiv. Olika inventerare gör helt enkelt olika bedömningar. Många av de biotoper som år 2000 bedömdes vara nyckelbiotop hade inte klassats som nyckelbiotop av en annan inventerare. Inte ens vid motsvarande tröskel. Man kanske istället hade bedömt någon av de (128 000 ha) som anses tillkommit som nyckelbiotop. Samma skillnader kan finnas i skogsägares och virkesköpares bedömningar – på goda grunder. Det gör att vissa skogar avverkas trots att någon bedömer dem som nyckelbiotop och att andra skogar avsätts trots att en viss inventerare inte bedömer dem vara nyckelbiotop. I själva verket går det inte att veta om nyckelbiotoper avverkats och tillkommit eller om man bara gjort olika bedömningar vid de olika inventeringarna.

Skogsstyrelsen har aldrig kontrollerat hur stor skillnad det är mellan olika inventerares bedömningar vad gäller nyckelbiotoper. Man har dock gjort det vad gäller hänsynskrävande biotoper. Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av myndighetens egen hänsynsuppföljning  (polytax) tydliggör hur subjektiv bedömningen är. Här skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmigt”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält ska bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gör man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Det finns inget som tyder på att bedömningarna skulle vara samstämmiga vad gäller nyckelbiotoper heller.

Självklart kan skogsägare och virkesköpare göra andra bedömningar av vad som är nyckelbiotop än Skogsstyrelsen, om Skogsstyrelsens egna tjänstemän gör olika bedömningar.

I samband med Polytaxinventeringen lyfte man att 35 % av de hänsynskrävande biotoperna skadades vid avverkning. Skogsstyrelsen förstod senare att siffran var missvisande när de egna tjänstemännen hade ännu större avvikelse. Detta för att naturvärden i skogen nästan är omöjliga att bedöma samstämmigt. Nu hävdar Skogsstyrelsen att 55 000 ha nyckelbiotoper har avverkats. De tycks inte ha lärt sig någonting av kvalitetskontrollen av Polytax.

Går det bra eller dåligt för skogens fåglar?

För några år sedan publicerades en artikel av forskare på SLU och Lunds universitet som visade på en mycket positiv utveckling för svenska skogsfåglar sedan 1998. Forskarna menade att de positiva trenderna till stor del kan härledas till positiva trender för skogens strukturer som gammal skog, död ved och grova kvarlämnade träd. Även om trenderna planat ut de sista åren hade de flesta fågelarter ökad under den senaste 20-årsperioden. Men när skogen och dess fåglar diskuteras idag ges ofta en negativ bild. Vad har egentligen hänt sen artikeln publicerades?

Nyligen släppte BirdLife sin årsrapport, Sveriges Fåglar 2019 där man gör en fördjupning om skogens fåglar. Rapporten är i grunden bra och läser man det finstilta visar den också på en ganska positiv situation för skogsfåglarna. Men BirdLife vill ge en annan bild.

BirdLife själva lyfte fram rapporten med rubriken ”Oroande utveckling för skogens fåglar”. Även Sveriges Television gav en dyster bild när man rapporterade om BirdLifes rapport och pekade på att många skogsfåglar backar. Och visst är det så – att vissa fåglar backar. Så har det alltid varit. Att alla fåglar alltid ska öka eller ha stabila populationer är förstås helt orealistiskt. Det viktiga är att se större trender. Men ofta tycks man bara vilja förmedla negativa trender och tendenser.

När biomassan av insekter i Tyskland minskat dramatiskt, oberoende av art, sågs det – med rätta – som något mycket oroväckande. Men när mängden fåglar i skogarna totalt sett ökar ser man ingenting positivt i detta utan pekar istället bara på att vissa fågelarter minskar. När man väljer att bara fokusera på arter som minskar blir förstås bilden negativ.

De senaste 20 åren har antalet fågelpar i svenska skogar blivit 8 miljoner fler. Ökningen har avtagit den sista 10-årsperioden, men även sedan 2009 har antalet par ökat med en miljon enligt BirdLife´s rapport. Men detta tonas ner.

I rapporten lyfter man särskilt fåglar som anses knutna till strukturellt komplexa miljöer, vilket ofta anses liktydigt med att de är känsliga för skogsbruk. Man har valt att peka ut 15 arter som beroende av komplexa miljöer. Dessa arter är:

  • tjäder
  • spillkråka
  • vitryggig hackspett
  • tretåig hackspett
  • rödstjärt
  • lundsångare
  • mindre flugsnappare
  • entita
  • talltita
  • tofsmes
  • trädkrypare
  • lavskrika
  • mindre hackspett
  • lappmes
  • tallbit

Tittar man bara på de 15 arter man valt ut har de minskat med 30 000 par den senaste 10-årsperioden. Men även inkluderat denna sentida minskning har de ökat med 400 000 par den senaste 20-årsperioden. Väljer man att också lägga till de arter som finns med som indikatorer för levande skogar (järpe, skogsduva, gröngöling, nötkråka, stjärtmes, svartmes och domherre) får vi istället en ökning med 120 000 par även de senaste 10 åren. Det framgår dock inte i rapporten om man inte räknar själv med hjälp av tabellerna.

Vad beror då minskningen av de utvalda 15 arterna mellan 2009 och 2018 på? Till att börja med är 30 000 par felräkningssiffror i sammanhanget. Hade vi exempelvis tagit bort rödstjärt (som minskade med 72 000 par) eller talltita (som minskade med 150 000 par) från listan hade vi plötsligt istället fått en ökning.

Men framförallt handlar det om normal årsvariation. Om man bortser från vitryggig hackspett och lundsångare som har så små populationer att statistiken inte är tillförlitlig, hade 10 av 13 av dessa arter (tjäder, spillkråka, tretåig hackspett, rödstjärt, mindre flugsnappare, entita, talltita, tofsmes, trädkrypare, lavskrika) minskat sommaren 2018 jämfört med 2017. Tre arter (mindre hackspett, lappmes, tallbit) ökade mellan dessa 2 år. I antalet individer utgör de 3 arter som inte minskade under 2018 en försvinnande liten andel, ungefär 1 %. Så om man räknar bort den minskning som skedde mellan 2017 och 2018 skulle vi haft en tydlig ökning sett över den senaste 10-årsperioden.

Vi minns sommaren 2018 som ett extremt varmt och torrt år med många bränder. Hur detta påverkat fjolårets inventeringsresultat vet jag inte, men det tydliggör att vädret enskilda år kan variera och påverka mängden fåglar. 2017 kunde vi inte se någon negativ trend för gruppen som helhet. Det blir därför vilseledande att peka på en negativ trend 2018 om det bara rör sig om årsvariation. Möjligen kan man säga att ökningen har avtagit eller upphört för de 15 utvalda arterna som grupp.

Egentligen har ingenting hänt sedan SLU och Lunds universitet publicerade sin artikel, mer än att vi kanske hade en dålig fågelsommar 2018.

Vi kanske inte kan säga att skogsbrukskänsliga arter fortfarande ökar. Men de rejält ökade populationerna som blev följden av 1990-talets nya skogspolitik har kunnat bibehållas. Det bör väl i huvudsak vara något positivt! Och när skogsfåglarna totalt sett fortfarande ökar, om än i mindre omfattning, kan man förstås välja att vinkla det som att trenden viker. Men fåglarna blir ju fortfarande fler. Det borde vi glädja oss över!

Att undvika eviga domstolsprocesser kring artskydd

För mer än fyra år sedan anmälde Lars-Göran Mårtensson i Vallsta i Hälsingland att han ville avverka sin skog. En ordinär slutavverkningsbar skog utan specifika naturvärden, se bild nedan. Sedan dess har han tvingats processa mot staten och senast mot fågelföreningar för att få bruka sin mark eftersom lavskrikor funnits i området. Han är inte ensam. Flera andra skogsägare i området har drabbats av samma förbud. I några fall har Skogsstyrelsen dragit tillbaka sina förbud innan domstolen kom med beslut. Några skogsägare har drabbats av nya förbud i sen tid.

Intressant i sammanhanget är att en mycket stor del av norra Sveriges skogar är betydligt viktigare för lavskrika än Lars-Görans mark. Och en mycket stor del av Sveriges skogar är betydligt viktigare för andra fåglar som också omfattas av artskyddsförordningen. Skulle artskyddsförordningen tillämpas utifrån betydelsen för fåglar med samma nivå som i Vallsta skulle alltså enorma arealer stå under förbud.

Lars Göran Mårtenssons skog Fångåsen 1

Fotografi från den skog Lars-Göran Mårtensson vill avverka

Detta har hänt:

Efter att Skogsstyrelsen förbjudit avverkningen överklagade Lars-Göran beslutet till Mark- och miljödomstolen (MMD) där han fick rätt.

Skogsstyrelsen överklagade då domen till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). MÖD tog aldrig ställning till sakfrågan utan återvisade ärendet till Mark- och miljödomstolen eftersom man ansåg att beslutet tagits på felaktiga grunder. En intressant sak i MÖD:s dom var dock att man lyfte att även frågan om det finns förutsättningar för dispens kan behandlas av MMD, om ansökan om dispens görs hos domstolen.

När domen åter prövades i MMD argumenterade därför skogsägarna i första hand för att avverkningen ska ses som tillåten, men i andra hand för att domstolen skulle pröva frågan om dispens. Mark- och miljödomstolen meddelade dom i augusti 2019 och gav skogsägarna rätt att avverka. Skogsstyrelsen valde att inte överklaga domen. Istället överklagades den till MÖD av BirdLife Sverige och några lokala fågel- och naturskyddsföreningar. MÖD lämnade prövningstillstånd den 20 november 2019 och det blev klart att man åter skulle pröva frågan. Detta är den fjärde domstolsprövningen i samma fråga för Lars-Göran.

 

I den här typen av mål bekostar varje part sina egna rättegångskostnader oavsett utgång av målet. Skogsägaren måste alltså själv betala sitt juridiska ombud om man inte vill föra sin egen talan. Detta samtidigt som det är helt nödvändigt att överklaga för att få fortsätta bruka sin mark. Myndigheterna har jurister och annan kompetens som används för att argumentera för förbudet, så möjligheten till en rättvis prövning är mycket liten om man saknar ett juridiskt ombud.

Att processa i domstol under flera års tid är mycket kostsamt. Det innebär att även den som vinner i domstol normalt kommer få mycket kännbara ekonomiska förluster till följd av myndigheternas förbud. I detta fall har LRF tillsammans med Mellanskog valt att driva frågan som ett principmål och därför hjälpt Lars-Göran med kostnaderna.

Förhoppningsvis får Lars-Göran nu rätt i MÖD och processen skulle därmed avslutas. Men det finns även flera andra scenarier. MÖD har tidigare lyft möjligheten att pröva frågan om dispens. Därför kan man, även om man bedömer att förbuden gäller, anse att dispensfrågan ska prövas. Frågan ska då åter återvisas till MMD, vars beslut åter kan överklagas till MÖD.

Om skogsägarna inte får dispens, eller om MÖD anser att förbuden gäller utan att pröva dispensfrågan har skogsägarna rätt till ersättning. Ersättningsfrågan måste dock som det ser ut nu prövas i domstol. Då får skogsägaren först vända sig till MMD vars beslut kan överklagas till MÖD, vars beslut i sin tur kan överklagas till Högsta domstolen.

Om skogsägarna inte får rätt i MÖD nu, finns alltså en uppenbar risk att skogsägarna får tampas i domstolar ytterligare flera år.

Bara för att kunna få sin grundlagsskyddade rätt.

Ingen är betjänt av det system vi har idag. Även för staten är hanteringen extremt kostsam. Kanske får vi med tiden en mer tydlig praxis kring när förbuden gäller. Då skulle vi slippa domstolsprövningar för att pröva själva förbudet, i de flesta fall. Men det löser inte ersättningen. Hittillsvarande domar tyder på att skogsägare har rätt till ersättning och att ersättningen ska prövas i domstol. I sådana fall står staten för domstolskostnaden. Staten ska alltså betala rättegångskostnader och ersättning för skog man ofta inte anser vara skyddsvärd. De tjänstemän som gör bedömningar om arters påverkan och meddelar förbud har hittills aldrig behövt ta ansvar för kostnaderna. Kostnaderna uppstår ju först i ett senare skede.

Det finns en enkel lösning på problemet om förordningen görs om. Det är att begränsa förbuden så att de inte får avsevärt försvåra pågående markanvändning om man inte först bildar ett reservat eller biotopskyddsområde eller gör en överenskommelse med markägaren. Då skulle handläggaren i varje enskilt fall tvingas ta ställning till om det är värt pengarna att hindra skogsbruket. Man skulle samtidigt slippa domstolskostnaderna och kunna lägga pengarna på natur man tycker är skyddsvärd. Men framförallt skulle skogsägarens situation bli betydligt mer rättssäker.

Lågproduktiva, men bevarandevärda skogar

Det saknas idag enighet om vilka skogar som får räknas in som bevarad skog, och därmed kan tillgodoräknas våra internationella åtaganden liksom svenska etappmål om bevarande av natur. Både de fjällnära skogsreservaten och de lågproduktiva skogarna, (de trädbärande impedimenten) är ifrågasatta. Ett skäl till detta är att de inte anses representativa. Ett annat skäl, vad gäller de lågproduktiva skogarna, är att de inte anses ha samma värde för den biologiska mångfalden. Jag menar att impedimenten har stort värde för mångfalden, inte minst som spridningsområden och som refugier för arter som är känsliga för avverkning.

Nyligen publicerade en forskargrupp från SLU en studie där de jämförde lavförekomster i talldominerade impediment och produktiva skogar, inkl naturvårdsavsättningar. Det visade sig, tvärt emot vad man förväntat sig, att den största artrikedomen fanns i bergimpedimenten. Där fanns till och med fler arter än i de produktiva naturvårdsavsättningarna. Forskarna drar slutsatsen att bergimpedimenten har stora bevarandevärden för lavar, kanske till och med större än den produktiva skogen. Slutsatsen gäller visserligen i detta fall bara lavar, men indikerar ändå att bevarande av impediment är viktigt och kan vara en mycket kostnadseffektiv bevarandeinsats.

Samma forskargrupp gjorde tidigare en liknande jämförelse för vedlevande skalbaggar. Impedimenten hyste ungefär motsvarande sammansättning av skalbaggar som de produktiva naturvårdsavsättningarna. Visserligen inte i samma omfattning, men om en större areal impediment skulle avsättas, skulle det ge motsvarande bevarandeeffekt för skalbaggarna som om produktiv mark avsattes.

Ovanstående studier gäller bara två artgrupper som lever i ved och bara i tallskog. Förekomsten av arterna var starkt korrelerat till mängden och variationen av substrat, dvs döda och levande tallar. Vi vet egentligen ganska lite om hur viktiga de lågproduktiva skogarna är för andra artgrupper. I de kalkrika trakter där jag äger skog tror jag t.ex. att impedimenten har minst lika stora värden för markfloran som den produktiva skogen.

Även om impedimenten ofta hyser höga naturvärden i sig är nog deras viktigaste värde för den biologiska mångfalden att de bidrar till en viktig kontinuitet och finns spridda i landskapet.

Men de avsättningar vi ska räkna in i våra mål behöver inte ha särskild betydelse för biologisk mångfald, utan de kan också vara viktiga för ekosystemtjänster. Det framgår av både våra nationella etappmål och de internationella målen från Nagoya. Skälet till att impedimenten är undantagna från skogsbruk enligt lag är just deras värde för ekosystemtjänster. Det framgår av propositionen 1992/93:226 som ledde till att de lågproduktiva skogarna skyddades. Där anges om impedimenten: ”De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i ekosystemen, de ingår som en del i vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden”. Det är just ekosystemtjänster man pratar om.

En viktig ekosystemtjänst som sällan nämns är att våtmarksimpedimenten lagrar mycket kol. Med utgångspunkt i våra klimatmål är det många som menar att vi bör lägga igen diken som våra förfäder grävt för att minska läckaget av kol från torvmarker. Än viktigare borde vara att bevara våra befintliga våtmarker odikade. Skyddet av våtmarkerna är därför viktigt och måste också erkännas.

Det finns många paralleller mellan skogsklädda impediment och fjällnära skog i ett naturvårdsperspektiv. De fjällnära skogarna har precis som impedimenten i mindre utsträckning än andra skogar påverkats av skogsbruk. Det beror förstås på att det inte på samma sätt varit lönsamt att bruka skogarna. I många fall har skogarna aldrig varit kalhuggna. Även om vissa rödlistade arter är vanligare i fjällnära skog än i andra delar av landet, är de precis som impedimenten oftast tämligen artfattiga. I den fjällnära skogen finns många individer av ett fåtal rödlistade arter, men väldigt få är unika för den fjällnära skogen. Den överväldigande majoriteten av rödlistade arter hittar man inte här utan i andra delar av landet. Gör det dem mindre bevarandevärda?

Även i impedimenten är vissa arter vanligare än på andra platser, men de flesta rödlistade arterna finns i mer produktiv skog. Myndigheter och miljörörelse vill gärna utelämna både impedimenten och den fjällnära skogen från statistiken om skydd av skog. Detta samtidigt som man ofta tillmäter dem mycket stora bevarandevärden. Jag tror inte heller att det skulle finnas någon acceptans för att vi skulle börja bruka impedimenten.

I en statlig utredning ska man nu lämna förslag till hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Detta samtidigt som mycket talar för att FN-målen från Nagoya kommer att höjas på mötet i Kunming i Kina hösten 2020. Ska detta vara möjligt måste vi inkludera mer i begreppet bevarande. Det gäller brukade områden som bidrar till bevarande av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Men vi kan definitivt inte exkludera de impediment som faktiskt inte får brukas.

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.

Barkborrar i reservat och naturskogar

Det finns ibland på miljömyndigheterna en bild att barkborrar i naturskogar begränsas bäst genom fri utveckling. Att detta ofta är fel förstår nog Skogsstyrelsen, men man pratar ofta med kluven tunga. Ett sådant exempel är denna text från Skogsstyrelsens hemsida som jag menar skönmålar naturskogens förmåga att värja sig från barkborrar.

Man skriver bland annat att granbarkborren är en sällsynt art i en riktigt stor naturskog. Texten bygger på en del missuppfattningar. En sådan framkommer i meningen: ”I en riktig urskog är den grandominerade skogen mycket variationsrik med olika stora granar uppblandat med tall, rönn, björk, asp, sälg med flera trädslag”. I en grandominerad skog som inte utsätts för storskaliga störningar kommer på sikt pionjärträden oftast försvinna och granen helt ta över. Det ger nästan rena granskogar. Men granskogar på frisk mark drabbades förr ofta av bränder som i praktiken tog död på all gran. Lövbrännor etablerades där granen åter kom underifrån. Den nya gran-generationen som successivt tog över hade ofta inte så stor åldersspridning när lövträden åter började dö. Jag tror därför även att man ska se kritiskt på Skogsstyrelsens bild av att åldersspridningen i naturskogar gör avståndet mellan de gamla träden så stort att spridning av barkborrar förhindras. Naturskogar ser helt enkelt olika ut.

Produktionsgranskogar där angripna träd inte omhändertas löper störst risk för barkborrehärjningar. Men jag tror också att barkborrehärjningar bör betraktas som en naturlig storskalig störning som även förekom i ett svunnet naturlandskap när rätt förutsättningar fanns.

Att naturreservat drabbas av omfattande härjningar råder det inget tvivel om. Efter denna sommar har jag fått flera telefonsamtal från oroliga skogsägare som är fastighetsgrannar till barkborreangripna naturreservat i olika delar av södra Sverige. Själv bor jag nära ett stort naturreservat norr om Uppsala där delar av reservatet ser ut som på bilden nedan. Huvuddelen av de stora granarna i hektar efter hektar har dött under sommaren om de inte dött tidigare år. Så här stora sammanhängande arealer död granskog har jag personligen aldrig sett i produktionsskog. Det beror förstås på att träden där vanligtvis omhändertas.

IMG_5556

Angripna träd i Storskogens naturreservat norr om Uppsala

IMG_5554

Storskogens naturreservat. Även där tallinslaget är stort har de gamla granarna ofta dött.

För några år sedan var jag i Kanada, en resa där ett av syftena var att lära mer om härjningarna av den barkborre som främst angripit contortatall där. I British Columbia, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige, har en mycket stor del av contortaskogarna fullständigt slagits ut. Det gäller både naturlig skog och kulturskog. Vi besökte bl.a. angripna skogar och träffade forskare och entomologer. Anledningen till det enorma utbrottet var att flera gynnsamma faktorer för barkborrarna sammanföll. En avgörande faktor var den stora tillgången på gammal skog. Skogsbränder hade bekämpats effektivt samtidigt som avsaknaden av bränder inte kompenserats av avverkningar. Det gjorde att mängden gammal skog var större än naturligt. Trots att delstaten har omfattande arealer relativt orörd skog, har även de orörda skogarna drabbats.

När nästan alla större contortatallar i hela landskap nu har dött, saknas yngelmaterial och barkborrepopulationerna har nu minskat dramatiskt.

Innan skogsbruket fick stort genomslag skapade bränder en variation i svenska skogar och begränsade mängden gammal gran. Det bidrog säkert till att omfattande angrepp av barkborrar förhindrades. Men så ser det inte ut i svenska naturreservat. Även i Sverige har vi lyckats effektivt med brandbekämpningen. Det gör att en oproportionerligt stor andel av reservaten domineras av gammal granskog som är utmärkta förökningsområden för barkborrar.

På Skogsstyrelsen har man stor kunskap om granbarkborrar. Men när granbarkborrens roll i ekosystemet beskrivs görs det av bevarandebiologer som gärna vill beskriva naturskogen som det enda goda. Den bilden tar många av länsstyrelsernas naturvårdare till sig när de ska besluta om insatser i reservaten. Jag tror att det är farligt.

I ett läge när barkborrarna riskerar att få närmast katastrofala följder måste alla aktörer samverka för att förhindra spridningen. Viktigast är de insatser som görs i produktionsskogen. De stora aktörerna är medvetna om detta och kraftsamlar för att begränsa skadorna, även om man inte alltid lyckas. Men även staten måste ta sitt ansvar i de områden man förvaltar. I vissa fall ska den naturliga processen få fortgå. Men särskilt när kringliggande fastigheter riskerar att drabbas måste man överväga insatser, eller åtminstone kompensera skogsägarna för förluster och merkostnader utan att lägga över bevisbördan på den enskilde i domstol. Problemet får inte ignoreras utifrån en föreställning att det alltid är bäst att skogen lämnas för fri utveckling.

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.