Skulle de rödlistade arterna bli färre om kalhyggesbruket upphörde?

Ofta höjs röster för att kalhyggesbruket bör upphöra eller åtminstone radikalt minska. Ett av motiven är att så många skogslevande arter är rödlistade. Jag tror att en begränsad ökning av andelen hyggesfritt skogsbruk skulle berika vår mångfald. Det betyder inte att antalet rödlistade arter skulle minska. Skulle vi dramatiskt minska mängden hyggen skulle utan tvivel antalet rödlistade arter öka. Det beror inte i första hand på att vi på sikt skulle få färre lövträdsrika skogar, vilket visserligen skulle bli en följd.

Kalhyggen är en artrik miljö. Det beror på att den nystörda miljön erbjuder möjlighet för en mängd arter att etablera sig samtidigt som de flesta arter gynnas av en rik tillgång på ljus. Jag skulle säga att hygget är den del av skogens omloppstid som hyser flest arter av kärlväxter, och troligen även av många grupper av insekter.

De flesta arter som rödlistas gör det för att de minskar. Det kan vara bara för att de minskar ganska kraftigt, med minst 15 % under 10 år eller 3 generationer för arten. Det kan också vara för en begränsad minskning samtidigt som de är sällsynta eller har liten utbredning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle sannolikt innebära att de flesta typiska hyggesarterna skulle minska med minst 15 % och därmed uppfylla kriteriet för rödlistning. Det gäller även vanliga arter som hallon, mjölkört och kruståtel.

Men i nästan alla ekosystem är de flesta arterna sällsynta. Hyggen torde inte vara något undantag. De flesta hyggesarter förekommer nog sällsynt eller i begränsade områden. Även många av dessa skulle minska med minst 15 %. Andra skulle minska i mindre omfattning. Men om de samtidigt har små populationer eller har litet utbredningsområde skulle de ändå uppfylla kriterierna för rödlistning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle alltså ge ett stort nytillskott av rödlistade arter.

De befintliga arterna på rödlistan skulle knappast falla ur i någon större omfattning. Även om kontinuiteten är viktig för vissa arter är det oftast inte frånvaron av hyggen som är begränsande utan bristen på miljöer med mycket specifika kvaliteter. En övergång till ett kontinuitetsskogsbruk skulle framförallt ge mer av skiktad granskog med kontinuitet. Inte mer av exempelvis gamla och döda träd. Lövträden skulle på sikt bli färre.

Ganska många arter finns på rödlistan bara för att de är mycket sällsynta. Sådana arter kommer finnas nästan oberoende av vårt brukande eftersom de flesta arter är sällsynta i nästan alla ekosystem. Men det som ger flest arter på rödlistan är större förändringar. Förändringar gör att vissa arter ökar samtidigt som andra minskar. Men det är bara de som minskar som ger utslag på rödlistan. Att kraftigt minska antalet hyggen skulle vara en sådan förändring. Om förändringen anses vara bra eller dålig tar inte rödlistans kriterier hänsyn till.

Exemplet väcker förhoppningsvis några frågor:

  • Kan vi bryta de minskande trenderna för dagens rödlistade arter utan att nya arter minskar?
  • Borde vi ha en acceptans för att vissa arter minskar och därmed rödlistas?
  • Är det alls eftersträvansvärt att inte ha några rödlistade arter?
  • Är det bara vissa arter som får minska, och hur väljer vi i så fall vilket landskap vi ska sträva efter?
  • Är arter som gynnats av människan sämre? Hur ser vi då på odlingslandskapet?
Annonser

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.

Är invasiva trädslag ett problem i Sverige?

I Skogsstyrelsens förslag till nya föreskrifter för anläggning av skog vill man ta bort förbudet att plantera contortatall i södra Sverige och i närheten av reservat. Många har varit kritiska till detta eftersom man ser contorta som en invasiv art.

I samband med att Sverige ska ta fram en förteckning över invasiva främmande arter har ibland contortatall liksom sykomorlönn föreslagits som invasiva. Personligen kan jag inte se att dessa arter skulle vara invasiva på ett sätt som påverkar den biologiska mångfalden negativt. Det betyder inte att de är oproblematiska för mångfalden.

Begreppet invasiv har att göra med något som invaderar av egen kraft, angriper. Det ska dessutom ske på ett sätt så att det hotar den biologiska mångfalden eller orsakar skada. Självspridning av främmande trädslag utgör sällan något hot mot biologisk mångfald i Sverige. Ett undantag kan kanske vara bergtall som kan ta över stora arealer på sandmarker som är en ovanlig miljö och kan hysa många ovanliga arter.

De främmande trädslag som används för skogsodling i Sverige påverkar den biologiska mångfalden. Det betyder inte att de är invasiva. I vilken mån de påverkar mångfalden beror istället på hur stor del av landskapet som planteras med dem. För varje hektar som planteras med contortatall minskar utrymmet för inhemska trädslag att föryngra sig, naturligt eller genom skogsodling. Contortaskogarna får en annan karaktär än skog med inhemska träd, vilket ger en annan flora och fauna. Därmed missgynnas vissa av de arter som skulle etablerat sig där annars. De flesta är nog överens om att även skog som avverkats och föryngrats är viktiga för mångfalden. Då är det också självklart att det påverkar mångfalden när 6,2 % av den produktiva skogsmarken i Jämtland beskogats med contortatall.

Men att contortatallar här och var etableras utanför planteringarna utgör inget hot mot mångfalden. Inte ens om det sker i naturreservaten. Enstaka träd kommer aldrig slå ut de inhemska arterna i dessa områden. De utgör möjligen ett hot mot vår upplevelse av vad som är naturligt i skogen.

För sykomorlönnen är läget lite annorlunda. Den har funnits i Sverige sedan 1800-talet, och sprider sig flitigt. Den bidrar samtidigt till en rikare mångfald och blir värd för många arter som i Sverige tidigare bara funnit på inhemska lövträd. Den kan kanske orsaka lite röjningsbekymmer, men den kommer aldrig ”ta över” våra skogar.

Jag tror det är viktigt att vara försiktig med att låta nya arter etablera sig i Sverige. Det gäller särskilt arter som är potentiella skadegörare på t.ex. skogen och arter som riskerar att bli invasiva. Det är ofta svårt att förutse hur arterna reagerar i nya växt- och djursamhällen. Men i Sverige har vi en tendens att vara lite främlingsfientliga vad gäller växter och djur även när de inte gör skada. Att ett stort antal nya arter etablerat sig i Sverige betraktas, kanske med undantag för fåglar, nästan alltid som något negativt. Många av de nyetablerade arterna är förstås problematiska och räknas som invasiva, men de allra flesta bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Det avgörande borde istället vara om arten är till glädje eller skada. Varför är sykomorlönnen sämre än brännässlan och fästingen?

Negativa påverkansfaktorer för rödlistade arter

Gång på gång läser jag debattartiklar där man anger att dagens skogsbruk är huvudskälet till att kring 2000 skogslevande arter är rödlistade, eller att ca 800 arter är hotade av skogsbruk. Uppgifterna bygger på statistik från Artdatabanken där man anger att för 1390 rödlistade arter är avverkning en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. För ytterligare 403 arter anges avverkning vara en negativ påverkansfaktor av viss betydelse.

För varje art på rödlistan anges vilka negativa påverkansfaktorer som påverkar arten, om man har kännedom om sådana. Avverkning är näst efter igenväxning den påverkansfaktor som anses påverka flest arter negativt. Räknar man bara de faktorer som har stor påverkan anses avverkning vara den viktigaste påverkansfaktorn.

negativa påverkansfaktorer

Negativa påverkansfaktorer enligt Artdatabanken.

Jag skulle säga att statistiken över påverkansfaktorer har haft stor betydelse i debatten och för hur skogsbrukets påverkan på den biologiska mångfalden beskrivs. Därför är det viktigt att förstå vilken relevans dessa bedömningar har.

Tittar man specifikt på de skogslevande arterna anges avverkning som negativ påverkansfaktor av stor betydelse för nästan tre fjärdedelar av arterna. Men är det verkligen skogsbruket som hotar alla dessa arter? När jag detaljgranskar ett urval av dessa visar det sig att bedömningarna i många fall är högst tveksamma.

Exempelvis anges avverkning som negativ påverkansfaktor för ett stort antal arter som hotas av att trädbärande betesmarker växer igen. Det finns bland annat många rödlistade marksvampar som just lever i sådana miljöer. Det skulle förstås vara negativt om arternas värdträd, till exempel gamla ekar, avverkas. Men hagmarksekar avverkas sällan för skogsbruksändamål. Hotet är ofta snarare brist på avverkning och annan hävd.

Samma sak gäller många lavar, mossor och insekter. Ändå anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för många av just de arter som hotas av att betesmarkerna växer igen.

Jag har tidigare gett exempel på detta kring vedlevande skalbaggar där merparten av de arter som anses påverkas starkt negativt av avverkning (ca 230 av 381) också finns i jordbrukslandskapet. Det handlar ofta om trädbärande betesmarker som i första hand hotas av minskad hävd. I samma blogginlägg tog jag också som exempel 7-8 arter av vedlevande skalbaggar som endast lever på Gotska sandön vilken varit nationalpark i mer än 100 år. Det kan knappast vara avverkning som är det stora hotet mot dessa arter. Ändå anses avverkning vara en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för dessa.

Att avverkning anges som negativ påverkansfaktor tycks bara visa att det vore negativt om just det träd där arten lever avverkas. Det har ingenting med de verkliga hoten att göra. Men ibland anges avverkning som negativ påverkansfaktor utan att ens arterna behöver träden.

Denna sommar när många skogsbränder härjat har skogsbruket ibland fått skulden för de många bränderna. Samtidigt finns ett stort antal arter som på olika sätt anses beroende av brand. Även för de brandberoende arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. Det gäller exempelvis brandnäva, svedjenäva, rökdansfluga, grov tallkapuschongbagge och bandad brandsvampbagge, men också många andra arter. Flera av dessa nyttjar inte ens träd. Men Artdatabanken anser att avverkning innebär att substrat som skulle kunna brinna tas bort genom avverkning och att avverkning därigenom missgynnar arterna. Det står stick i stäv med vad naturvårdsdebattörer som kritiserar skogsbruket för bränderna anger. Sanningen är att brukandet har mycket liten betydelse för bränderna när det är riktigt torrt.

Vad gäller nävorna anger Artdatabanken samtidigt att hyggen och markberedningsfläckar utgör livsmiljöer i brist på brand. Ändå anges avverkning som den enda negativa påverkansfaktorn, och arterna kommer därmed med i statistiken över de arter som hotas av skogsbruk.

Listan kan göras lång. Gulsparv och ortolansparv är två fågelarter som minskat kraftigt till följd av förändringar i jordbrukslandskapet. För båda dessa arter har dock hyggen blivit en viktig livsmiljö. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor, i dessa fall dock endast med viss negativ effekt. Likväl kommer de med i statistiken.

Exemplen antyder att man för många arter nästan schablonmässigt angett avverkning som en negativ påverkansfaktor. Det är ett skäl till att skogsbruket ges en alltför stor skuld till hoten mot den biologiska mångfalden. Jag misstänker att den som granskar rödlistan på djupet skulle hitta väldigt många tveksamma exempel på bedömningar av vad som påverkar arterna. Samtidigt ska vi inte förneka att det finns ett stort antal arter som missgynnas av skogsbruk. Många är rödlistade. Huvuddelen av dessa kommer att klara sig bra tack vare de avsättningar som görs och den hänsyn som tas.

Successionen i en frivillig avsättning

Bara 50 meter från vårt boningshus i Jämtland har vi en frivillig avsättning. Det är verkligen ett skogsområde som sticker ut. En högproduktiv gammal skog med grov och hög gran och massor med vindfällen. Här finns också många vedsvampar som anses känneteckna skog med lång kontinuitet av träd och lågor. Skogen är mindre än 1 hektar men förvånansvärt artrik.

file1.jpeg

Redan min morfar som dog 1971 ville att skogen skulle stå kvar. På sin tid tog han dock hand om vindfällen. För honom som var självverksam jord- och skogsbrukare var förstås vindfällen alldeles intill gården en alltför viktig resurs för att bara lämnas kvar i skogen. Men sedan han dog har de flesta vindfällena fått ligga. Själv tog jag ut ca 10 m3 som föll i samband med stormen Hilde, då risken för barkborreangrepp var uppenbar. I övrigt har nya lågor succesivt tillkommit och brutits ner under nästan 50 års tid.

De äldre träden verkar vara ca 150 år gamla. När de etablerades hade det varit någon form av odlings- eller betesmark på platsen. På kartan från Laga skifte från år 1850 anges marken som ”odlingsmark, käl” (käl innebar om jag förstått det rätt att det var fastmark, till skillnad från myrodlingar). Markvegetationen och markens påtagliga brist på sten, liksom det faktum att området har skogsinnehavets bästa bonitet tyder också på en tidigare användning för jordbruket.

I de närmaste omgivningarna finns ingen äldre skog, och det har inte heller funnits någon sådan under lång tid. Bilden nedan visar hur skogens omgivningar såg ut runt år 1960.

Svartskogen 1960

Flygfoto taget ca 1960. Urklipp från kartbild.com där det aktuella området markerats.

I norr, öster och väster omgavs skogen av åker, gård och betesmark när min mamma växte upp på 40-, 50- och 60-talen. Inte heller i söder har det funnits gammal skog på länge. Det angränsande området i avsättningens sydöstra hörn, som på flygfotot ser ut att vara äldre skog, är idag ca 30-årig tallskog. I byns omgivningar är skogarna sedan länge ganska intensivt brukade. Det är alltså ett litet tämligen isolerat område som inte på något sätt är någon ursprunglig skog. Ändå finns här de rödlistade arterna rosenticka, taigaskinn, rynkskinn, ullticka, granticka m.fl. Här finns säkerligen också intressanta arter av mossor och lavar, vilka jag dock är sämre på att identifiera.

För tjugo år sedan arbetade jag med nyckelbiotopsinventering och jag har länge haft ett intresse för skogens naturvärden och arter. Jag har därför följt områdets naturvärden i mer än tjugo års tid. Det går att få en ganska bra överblick över området eftersom det är så litet. Jag vet därför i stor utsträckning vilka lågor och arter som tillkommit. För 5-6 år sedan hittade jag rosenticka och rynkskinn för första gången och i år hittade jag taigaskinnet. Arterna kan förstås ha funnits några år, och som mycel tidigare än så. Men mycket talar för att de etablerats i sen tid. Detta trots att det inte tycks finnas några skogar i närområdet med potential att hysa arterna.

Vedsvampar

Taigaskinn, rosenticka (tillsammans med garnlav) och rynkskinn fotograferade i det aktuella området.

Idag är skogen helt dominerad av gran, men en del äldre tallar finns där också. Dessa tycks ha ungefär samma ålder som de äldsta granarna. Mycket tyder dock på att skogen sett annorlunda ut tidigare. Det finns en hel del rester av döda björkar, och jag gissar att skogen en gång haft ett betydande lövträdsinslag. Sannolikt har både tall, lövträd och en stor del av granen etablerades ungefär samtidigt för ca 150 år sedan, när marken var mer eller minde öppen. Förutom någon enstaka björk finns idag inga levande lövträd i skogen.

IMG_4524.JPG

Rester av gamla björkar, inklusive en högstubbe uppe till vänster i bild.

Eftersom det knappt finns några levande lövträd finns av naturliga skäl få arter knutna till lövträd. Tills för några år sedan fanns dock en asp som ännu levde. På aspen som nu är en låga växer ännu lunglav och stor aspticka som båda är rödlistade arter. Dessa är förstås dömda att dö ut i området när aspen brutits ner för mycket. Arterna får hitta nya miljöer i andra skogsområden, kanske på någon asp som vuxit upp efter att ha etablerat sig efter någon avverkning.

file.jpeg

Rester efter ett av skogsområdets sista levande lövträd, en asp där det fortfarande lever lunglav (i förgrunden) och stor aspticka (längs bort).

Skogen och hur den utvecklats påminner om att lövträdens naturvärden är förgängliga i boreala skogar på frisk mark. De kan inte bevaras på samma plats genom långsiktiga avsättningar utan måste hela tiden nyskapas i landskapet genom storskaliga störningar.

Men framförallt visar exemplet att höga naturvärden med ”kontinuitetsarter” kan utvecklas i skog som inte tidigare haft dessa värden. Även i små områden utan närhet till andra skogar med höga naturvärden. En större andel av skogsägares frivilliga avsättningar än vi idag tror kommer hysa arter som idag är rödlistade. Det ger hopp för framtiden.

 

Vad får en ”tankevurpa” kosta?

När Skogsstyrelsen för två år sedan förbjöd fem skogsägare i Hälsingland att avverka sin skog gjorde man det med motivet att utbredningsområdet riskerade att minska. Detta eftersom lavskrikan där levde nära gränsen av sitt utbredningsområde och hade minskat i trakten. Stor vikt lades vid att antalet revir i närområdet hade minskat från 23 stycket till 11 sedan 1990-talet, vilket påvisats av inventeringar av en lokal ornitolog. Myndigheterna uppgav även att arten minskat regionalt, ett påstående som senare visade sig sakna belägg.

Avverkningarna hade ett sammanlagt värde av miljonbelopp, men markägarna skulle inte få ersättning. Denna samhällskostnad drabbade ju inte statens naturvårdsbudget, och ifall man ville få sin sak prövad var det upp till markägarna att bevisa att lavskrikan inte påverkades negativt.

Skogsägarna var helt enkelt tvungna att gå till domstol för att få rätten att bruka sin egen mark prövad. Inte heller denna domstolsprocess betalar myndigheterna. Skogsägare måste själva stå för sina ombudskostnader. I detta fall har dock LRF, Mellanskog m.fl. bekostat ombuden. Bara ombudskostnaderna totalt sett rör sig om flera hundra tusen kronor. Därtill tillkommer domstolens egna kostnader som visserligen staten står för, men de belastar inte naturvårdsbudgeten.

Under processens gång har det framkommit nya uppgifter. Dagen före domstolsförhandlingarna i Östersunds tingsrätt i juni 2017 gör Skogsstyrelsen ett medgivande att man inte haft fog för två av förbuden. Efter att Artdatabanken tittat på förutsättningarna kom man fram till att dessa två avverkningar inte skulle påverka lavskrikans bevarandestatus. Då hade ett år gått från att Skogsstyrelsen meddelat de ursprungliga förbuden samtidigt som mycket tid och resurser lagts på försvaret av dessa markägares brukanderätt.

Att markägarsidan tvingats lägga dessa kostnader i onödan är inget Skogsstyrelsen tar ansvar för. Men frågan är om denna situation hade uppstått om myndigheterna hade haft bevisbördan och man redan före att ärendet hamnat i domstol tvingats visa att ett förbud verkligen var motiverat.

Men det stannar inte här. Hösten 2017 hindras ytterligare två avverkningar med samma motiv som i de tidigare meddelade förbuden. I juli 2018 fick de två skogsägarna ett officiellt förbud att avverka. En av dessa började gräva djupare i de uppgifter som ligger till grund för förbuden. Han begärde bland annat in uppgifterna från den lokala ornitologen som visar att antalet lavskrike-revir minskat från 23 till 11. Det är en lista på 23 revir som namngetts med siffror och bokstäver. Där ser man när reviren etablerats (eller upptäckts) och när de försvunnit, dvs när inga fåglar längre setts i området.

Nu kommer det intressanta. I området har det visserligen funnits 23 revir, men ornitologens anteckningar visar att de aldrig funnit där samtidigt. Reviren har flyttat på sig och som mest har man samtidigt kunnat konstatera 12-13 revir. Den minskning som förbuden byggt på visar sig vara en missuppfattning.

Det är länsstyrelsen som tolkat ornitologens anteckningar fel. När länsstyrelsen konfronteras med detta, svarar man i ett mail att det ”måste skett någon form av tankevurpa”.

I ljuset av det som framkommit visar det sig att dessa mycket kostsamma förbud och domstolsprocesser nästan helt tvingats fram på grund av en ”tankevurpa”. Utan de felaktiga uppgifterna hade sannolikt förbuden aldrig blivit aktuella.

Trots kännedom om misstaget valde Skogsstyrelsen att meddela de två sista förbuden. Att backa i dessa fall vore också att säga att man haft fel i de fall som prövas i domstol. Det skulle förstås innebära en stor prestigeförlust men också innebära att det mest principiellt viktiga artskyddsmålet inte skulle ge någon vägledning. Och det är förstås bra om vi får en prejudicerande dom. Istället för att backa fick Skogsstyrelsen byta argumentation.

Kunde detta ha undvikits? Jag tror det finns en uppenbar risk att tjänstemän inte tar ansvar för kostnader om det inte är deras egen budget som drabbas. Det har upplevts som ”gratis” att stoppa avverkningar med stöd av artskyddsförordningen. Hade kostnaden istället lagts på myndighetens budget hade man sannolikt bemödat sig om att kontrollera att det verkligen fanns ett behov av att skogen lämnades orörd och att det var en kostnadseffektiv åtgärd.

Om markägarna inte hade gått till domstol hade förbuden legat fast, och myndigheternas misstag hade aldrig uppdagats. Andra fall går aldrig till domstol för att markägare helt enkelt inte orkar, eller har råd att ta kostnaden. I detta fall hade myndigheterna från början gjort två allvarliga missbedömningar. Att tro att myndigheterna alltid har fog för sina beslut i andra sammanhang vore naivt. Ändå läggs bevisbördan på markägaren när det gäller artskyddsförordningen.

Det råder nog ingen tvekan om att artskyddsförordningen saknar rättssäkerhet om den tillämpas utifrån hur myndigheternas riktlinjer ser ut idag. Skulle man istället lägga kostnadsansvaret och bevisbördan på myndigheterna skulle en stor del av problematiken lösas. Den som är ansvarig för en stor budget brukar ofta räkna en extra gång och bemöda sig om att ingen tankevurpa gjorts.

Hur kan skogens klimatnytta bäst öka när nettotillväxten sker i naturvårdsavsättningarna?

Under Almedalsveckan i Visby höll Future Forests ett intressant seminarium under rubriken Vad räcker skogen till? Utgångspunkten var att vi faktiskt avverkar huvuddelen av den tillgängliga tillväxten och att skogen därför inte räcker till nya samhällsmål om att ersätta fossila produkter och bränslen. Åtminstone inte utan att hitta ny råvara.

Sveriges skogar växer varje år med ungefär 120 miljoner kubikmeter samtidigt som vi avverkar drygt 90 miljoner kubikmeter. Det innebär att vi bara avverkar drygt 75 % av tillväxten. Ändå konstaterar man att vi i stort sett avverkar lika mycket som den tillväxt som är tillgänglig för skogsbruket. Det beror på att en stor del av tillväxten sker i skog som undantagits från skogsbruk. De nästan 25 % av tillväxten som inte är tillgänglig sker främst i olika avsättningar för naturvård, men en del blir också död ved som successivt bryts ner i den brukade skogen. Här räknas ändå inte de trädbärande impedimenten, som inte heller är tillgängliga för skogsbruket, in. Där är tillväxten visserligen låg, men i gengäld har de en areal som är lika stor som de produktiva avsättningarna tillsammans. En betydande del av våra skogsresurser används för naturvård!

Fokus på seminariet var hur vi bäst ska använda den tillgängliga resursen, och om den kan ökas med tillväxthöjande åtgärder. Men seminariet väcker också frågan om hur mycket skog som kan avsättas för naturvårdsändamål, och hur den avsatta skogen ska skötas, för att inte klimatarbetet ska försvåras. Miljörörelsen lyfter ofta att vi kan kompensera den skog som blir otillgänglig med minskad konsumtion. Det är förstås i många avseenden önskvärt. Men även om så skulle ske i Sverige finns det globalt ett nästan obegränsat behov av att ersätta fossila och miljöskadliga produkter. Avsättningarna får därför också negativa miljökonsekvenser. Det finns en motsättning mellan dagens bevarandeåtgärder och klimat, som miljörörelsen ogärna vill erkänna. De som hela tiden vill ha mer avsättningar är svaret skyldiga hur vi på annat sätt ska kunna hjälpa till att fasa ut oljan.

Vad händer då med tillväxten i de avsatta skogarna? Till en början kommer skogarnas virkesförråd att öka. Skogarna blir allt tätare och mörkare. Men succesivt kommer träd att dö, och på lång sikt kommer avdöendet vara lika stort som tillväxten.

Jag tror inte att det är önskvärt att de skogar som i första hand ska producera biologisk mångfald blir alltför täta. Igenväxning och alltför täta skogar är trots allt bland de viktigaste problemen för många av de arter som minskar. Att låta 25 % av virket dö och brytas ner i skogen är knappast heller önskvärt ur ett klimatperspektiv.

Ska vi fortsätta öka våra naturvårdsavsättningar måste vi sänka våra klimatambitioner eller intensifiera skogsbruket på den brukade marken. Jag tror produktionen kommer att öka bl.a. till följd av klimatförändringar, och den kan öka mer genom bättre föryngringar, färre skador mm. Men ett alltför intensivt skogsbruk skulle vara negativt för många av skogens värden. Det är trots allt i den brukade skogen som den största delen av mångfalden finns. Det är ofta den som är viktigast för vår rekreation, det är där vi jagar och där vi plockar våra bär.

Vi måste förstås jobba på olika sätt för att effektivisera naturvården, men jag tror vi skulle vinna mycket på att oftare kombinera naturvård med brukande. Det innebär kanske att vi inte får allt, men vi kan få väldigt mycket. En stor del av mångfalden kan bevaras samtidigt som en betydande del av virket tas ut. Arter som missgynnas av mörkret skulle kunna gynnas av ett selektivt virkesuttag.

Alla fossila produkter kan inte ersättas med skogsprodukter. Men skogen kan bli en avgörande pusselbit. Det kan inte ske utan en förändrad syn på naturvården.