Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.

Annonser

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.

 

Nyckelbiotopsinventeringens kumulativa karaktär

Nyckelbiotoper är skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. I stort sett all äldre skog kan förväntas hysa rödlistade arter, så den delen av definitionen kan i stort sätt alltid inventeraren bocka av. Kvarstår gör en subjektiv bedömning kring huruvida skogen har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Med den här definitionen är det mycket lätt att klassa ett skogsområde som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att det inte är det. Detta är troligen det viktigaste skälet till att det knappt förekommer att Skogsstyrelsen avregistrerar nyckelbiotoper om inte skogens naturvärden av någon anledning gått förlorade.

Skogsstyrelsen har aldrig gjort någon egentlig kontrollinventering för att ta reda på hur stor avvikelsen är mellan olika nyckelbiotopsinventerare. Men i samband med Polytaxen (P0) och dess kvalitetskontroll skulle även nyckelbiotoper registreras. Bland de objekt som omfattades av kvalitetskontrollen av P0 upptäcktes och registrerades 14 nyckelbiotoper. Vid 13 av 14 fall hade de olika skogsstyrelseinventerarna inte identifierat och registrerat samma nyckelbiotop. Riktigt så divergerande bedömningar får man hoppas inte är regel, men det är, såvitt jag vet, faktiskt den bästa undersökningen av noggrannheten vi har. Helt klart är att det ofta är omöjligt att i förväg förutse vilken skog som kommer klassas som nyckelbiotop.

Olikheten i bedömningar i kombination med att inga nyckelbiotoper avregistreras innebär att ju fler inventerare som bedömer ett område desto större risk är det att skogsområdet klassas som nyckelbiotop.

Tänk er att två inventerare totalinventerar ett område enligt figuren nedan. Den ene inventerarens nyckelbiotoper markeras röda och den andres gula. Båda inventerarna kommer ibland att identifiera samma område, men kanske avgränsa det lite olika. I några fall kommer man att identifiera helt olika områden. Men vem ska då anses ha rätt när två inventerare inventerat samma trakt vid olika tillfällen? Jo, båda anses ha rätt. Slutresultatet av inventeringen blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

principskiss Nyckelbiotoper

Principskiss över när två personer nyckelbiotopsinventerat samma område. Den ena inventerarens nyckelbiotoper markeras med rött, den andres med gult. Slutresultatet blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

Skogsbrukets företrädare blir ofta ifrågasatta när de ställer sig negativa till en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Certifierade aktörer ska ju inte köpa virke från nyckelbiotoper oavsett om biotopen är registrerad eller inte. Då är det väl bra att i förväg veta vilken skog som är nyckelbiotop så man inte överraskas i samband med avverkningsanmälan?

Om det ändå vore så. Men precis som i fallet med de två tidigare landsomfattande omdreven kommer inte heller denna inventering ge ett slutresultat. Den stora skillnaden är att det kommer bli fler nyckelbiotoper. För den nya inventeringen kommer inte innebära att de gamla biotoperna ses över. Istället kommer de olika bedömningarna från båda inventeringarna att kumuleras. Till råga på allt kommer sedan ibland virkesköparen eller den tjänsteman som kontrollerar avverkningsanmälan, göra en tredje eller fjärde bedömning som innebär att ytterligare ett skikt läggs på och att ytterligare skogsområden bedöms vara nyckelbiotop.

Med dagens arbetssätt är skogsbruket inte betjänt av att fler inventerare besöker skogen. Det gör det inte mer förutsägbart var biotoperna finns. Resultatet blir inte mer korrekt. Men skogsbruket omöjliggörs i fler skogområden.

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

Brist på självinsikt i myndigheternas tolkning av artskyddsdomar

För ett drygt år sedan fastställde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket sina riktlinjer för artskydd i skogen. LRF Skogsägarna som jag företräder, var mycket kritiska till riktlinjerna, bland annat för att de knappast alls tar hänsyn till enskildas intressen. Förordningen tolkas på ett sätt som skulle begränsa brukandet betydligt mer än vad lagstiftaren egentligen avsåg.

Nu har det kommit några domar som i vissa avseenden tydliggör hur förordningen ska tolkas och inom en ganska snar framtid väntar vi ytterligare domar. Den viktigaste domen hittills är förstås bombmurkledomen. Jag har tidigare ifrågasatt hur myndigheterna tolkar den. Att man väljer att tolka domen till markägares nackdel beror som jag ser det på att de som varit tongivande för ställningstagandet helt enkelt gjort det utifrån sina influenser och preferenser.

I somras kom ytterligare en dom som borde ställa myndigheternas riktlinjer på ända. En skogsägare i Västra Götaland förelades av Skogsstyrelsen att lämna betydligt mer hänsyn än vad som skulle kunna krävas enligt skogsvårdslagen eftersom man misstänkte att det fanns en tjäderspelplats i närheten. Föreläggandet överklagades av skogsägaren, och Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Detta tolkar Skogsstyrelsen som att de fått rätt och att de kan fortsätta tolka artskyddsförordningen utifrån sina riktlinjer. Huruvida det finns en rätt till ersättning anser de att kommande prövningar får utvisa.

Domstolen anser att det i detta fall är rimligt med ett så långtgående föreläggande. Det intressanta här är dock domstolen domskäl. Redovisningen avslutas med orden:

Vid denna bedömning har domstolen också beaktat att i ett fall som detta när det är fråga om ett föreläggande enligt 12 kap 6 § miljöbalken och inte en dispensprövning enligt artskyddsförordningen finns en möjlighet enligt 31 kap 4 § miljöbalken till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Huruvida någon ska tåla ett visst ingrepp bör i ett fall som detta även bedömas med hänsyn till om någon viss ekonomisk ersättning kan aktualiseras för den enskilde (jfr. RÅ 1996 ref. 56).

Det är inte den dom jag skulle önskat. Men domen är, som jag ser det, ett underkännande av myndigheternas riktlinjer och bedömningar. Den ger inte stöd till uppfattningen att fåglar och direktivsarter ska tillämpas annorlunda än vad bombmurkledomen indikerar. Tvärtom är det beslutsformen, dvs att man använt föreläggande istället för dispensprövning, som är avgörande. Hade skogsägaren istället sökt dispens hade kanske ett avslag varit orimligt eftersom ersättningsbestämmelsen då saknas.

Ytterligare en dom har meddelats med ungefär samma inriktning.

Domstolen tycks inte heller alls dela myndigheternas bedömning att förbuden inte medför en rätt till ersättning. Det är möjligheten till ersättning som gör att inskränkningarna ses som rimliga. Men att i fortsättningen meddela långtgående förbud eller förelägganden där skogsägaren efteråt ska stämma staten på ersättning i domstol verkar inte vara en särskilt bra väg ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Som jag ser det är domarna en vink till myndigheterna att istället för att meddela förbud eller förelägganden uppmana skogsägarna att söka dispens. Om man inte tycker det är värt att betala för intrånget. Det är en olycklig väg eftersom det skapar mycket byråkrati. Men det kanske ger skogsägare rätt att bruka sin skog. Det är också en helt annan strategi än den myndigheterna föreslagit i sina riktlinjer.

Domen från i somras överklagades men skogsägaren fick inte prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen. Eftersom frågan inte prövats i högsta instans kanske man inte ska lägga så mycket vikt vid domen. Och det kan mycket väl vara så att kommande domar liksom domar i högre instans visar att jag haft fel. Det är i så fall inte konstigt. Mina influenser och preferenser präglar också mina tolkningar. Det konstiga är att myndigheterna ensidigt tolkar domarna som ett stöd för sina riktlinjer.