Var finns FSC:s sociala ansvar?

Ingen vet idag hur mycket som kommer bli nyckelbiotop i Skogsstyrelsens nya nyckelbiotopsinventering. Men med den nivå man lagt den senaste tiden verkar det som om en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Stickprov på Holmens mark i Ströms Vattudal i Jämtland indikerar att nästan all deras slutavverkningsmogna skog där bedöms som nyckelbiotop. Det kanske inte är sannolik att situationen är den samma i resten av det som i nyckelbiotopssammanhang kallas för ”Nordvästra Sverige”. Det rör sig trots allt om en fjärdedel av landet. Men risken är stor att betydande delar av skogen i detta område i praktiken blir obrukbar i till följd av Skogsstyrelsens bedömningar och till följd av FSC:s regelverk.

FSC säger sig ha som mål att utveckla skogsbruksmetoder som på bästa sätt tar hänsyn till miljön och sociala förhållanden. Man arbetar utifrån tre olika kammare – en för miljö, en för ekonomi och en för social hållbarhet. De sociala aspekter man hanterar rör bland annat rennäringsfrågor och skogsarbetares villkor. Men man tycks helt negligera de sociala effekter nyckelbiotopsinventeringen får på tredje part. De som drabbas värst är nämligen inte de certifierade skogsbolagen, utan enskilda skogsägare som sällan är FSC-certifierade. Men även hela bygder kan drabbas.

Det handlar sannolikt om tusentals enskilda skogsägare som riskerar att inte kunna sälja sitt virke med den oligopolsituation vi har på massavedsmarknaden där alla aktörer är FSC-certifierade. Anledningen är att FSC-certifierade bolag anser sig tvingade att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Detta även när staten inte tycker det vara värt pengarna att skydda biotoperna, och oavsett vilka konsekvenser det får för markägaren.

Värst riskerar situationen att bli i nordvästra Sverige som på många håll redan idag har problem med befolkningsunderlaget. För det man nu gör, genom nyckelbiotopsinventeringen och certifieringsreglerna, är att man dränerar dessa landsdelar på ekonomiska resurser.

Jämtländsk nyckelbiotop

Jämtländsk nyckelbiotop?

Många boende i Norrlands inland kan idag renovera sina hus eller göra investeringar i jordbruket tack vare inkomster från skogen. Investeringarna skapar arbetstillfällen i form av hantverkare som gör dessa renoveringar och handlare som säljer material till byggena. Man glömmer lätt att skogsinkomsterna ofta är förutsättningen för ett livskraftigt jordbruk och för att husen i byarna ska hållas i skick. Utan skogsbruket skulle fler hus förfalla och fler byar växa igen. Och ju fler som hindras bruka sin skog utan ersättning, desto fler investeringar kommer att utebli.

Om en mycket stor del av den avverkningsbara skogen blir nyckelbiotop riskerar det att slå hårt mot de landsdelar som drabbas. Lyckas inte Skogsstyrelsen få till en rimlig nyckelbiotopshantering ligger ett tungt ansvar på FSC:s intressenter att hitta lösningar så att inte enskilda och hela landsändar kommer i kläm. Att fortsatt hävda att man tar ett socialt ansvar utan att reda ut nyckelbiotopsproblematiken vore inte trovärdigt.

Den som köper virke från FSC-skogsbruk får idag inte det mervärde man tror. Samma villkor vad gäller nyckelbiotoper omfattar ofrivilligt även de som inte certifierat sig. Och det är ofta dessa som tvingas avsätta störst andel av sin skog. Det rimliga vore att högre krav ställs på skogsägare som faktiskt anslutit sig till FSC-certifieringen. Den som förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper har ju valt detta själv.

Ska nyckelbiotoperna fungera som ett positivt styrmedel för naturvården måste vi ha ett system där staten tar ansvar för de nyckelbiotoper skogsägare inte själva valt att avsätta. Då kan vi inte ha en certifiering som tvingar skogsägare att ta detta ansvar själva oberoende av om man är certifierad eller inte. Ingen borde mot sin vilja och utan ersättning kunna bli fråntagen sin brukanderätt. Det är en princip FSC också måste anamma om man menar allvar med sitt sociala ansvar.

Annonser

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Biologisk mångfald som ekosystemtjänst

Förra veckan skrev jag på ett remissvar till Skogsstyrelsens rapport Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Rapporten är i remissversionen anmärkningsvärt tendentiös, och ger en mycket dyster bild av den svenska skogens möjlighet att tillgodose människans behov.

Rapporten ska bland annat användas för att utvärdera om vi når miljömålen, vilket gör den viktig ifall den ses som relevant. Av vårt remissvar framgår tydligt att vi inte ser rapporten som relevant i nuvarande utförande. I detta inlägg kommer jag dock begränsa mig till problematiken med klassningen av Biologisk mångfald som ekosystemtjänst.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som syftar till att sätta människan i centrum. Det är de produkter och tjänster från naturen som människan har nytta av. Det finns delade meningar om huruvida biologisk mångfald i sig ska räknas som en ekosystemtjänst. Ursprungligen har man inte klassat det som ekosystemtjänst. Däremot har man sett mångfalden som en viktig förutsättning för att ekosystemtjänsterna ska kunna levereras. Och det är förstås viktigt med en mångfald i naturen för att tillgodose alla de nyttor vi vill få ut av den. Men i Sverige, där vi framförallt följer upp den biologiska mångfalden utifrån rödlistade arter uppstår en motsägelse. Det är väldigt sällan vi kan hävda att just de rödlistade arterna har betydelse för vår vällevnad. Vilka tjänster utförs av trådbrosklaven eller barkkvastmossan, som inte kan utföras av andra arter? Vi vill gärna tro att alla arter har en funktion i ekosystemet, men sanningen är att de flesta arter bara finns till för att slumpen erbjudit dem en plats. De gör ingen specifik nytta för någon annan än sig själva.

Det faktum att nyttor för människan inte kan motivera ett fokus på rödlistade arter har medfört att naturvårdsetablissemanget vill klassa biologisk mångfald i sig som en ekosystemtjänst. Då blir det ju per definition nödvändigt att hela den biologiska mångfalden behövs, inklusive de rödlistade arterna.

Ekosystemtjänster brukar ofta delas in i försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster. Jag kan köpa att biologisk mångfald klassas som en kulturell ekosystemtjänst, eftersom mångfalden i sig kan bidra till vår naturupplevelse, och eftersom vissa människor mår bra av själva vetskapen att det finns en rikedom av arter i naturen.

Skogsstyrelsen har valt att klassa Biologisk mångfald som en stödjande ekosystemtjänst. Stödjande ekosystemtjänster är funktioner och processer som behövs för de andra ekosystemtjänsterna. Exempel på sådana är fotosyntesen och markens biokemiska kretslopp, som ju är beroende av olika biologiska organismer. Biologisk mångfald är ingen process eller funktion. Att klassa det som stödjande ekosystemtjänst är lika relevant som att klassa ”träd” som ekosystemtjänst. Träden är förstås viktiga för att många ekosystemtjänster ska kunna levereras, men de är ingen funktion eller process i sig.

Ännu märkligare blir det när Skogsstyrelsen anser att Biologisk mångfald som stödjande ekosystemtjänst saknar god status, med motiveringen att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Man reflekterar överhuvudtaget inte kring ifall bristen på biologisk mångfald som stöd för andra ekosystemtjänster påverkar vårt välbefinnande negativt, vilket borde vara en förutsättning för att tjänsten ska klassas som otillräcklig.

För att späda på sitt cirkelresonemang ytterligare tar Skogsstyrelsen även med Habitat och livsmiljöer som stödjande ekosystemtjänst. Man tycker sig inte alls behöva visa hur bristen på habitat och livsmiljöer påverkar vårt välbefinnande negativt, utan klassar den som otillräcklig för att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Även om inte Habitat och livsmiljöer direkt behövs för människan så behövs de för Biologisk mångfald, som man i sin tur inte heller har visat varför det är en tjänst för människan.

Plötsligt har man två ekosystemtjänster som inte tillgodoses tillräckligt trots att man aldrig visat hur människan kommer in i bilden. Att miljömålen inte nås tas istället som intäkt för att tjänsterna är otillräckliga. Sedan kan denna bedömning i nästa miljömålsuppföljning ligga till grund för slutsatsen att miljömålen inte nås. Så är cirkeln sluten.

I vilka skogar kan det förväntas finnas rödlistade arter?

Nyckelbiotoper definieras som skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. Samtidigt har ofta rödlistade arter i sig varit ett argument för att skogar ska lämnas obrukade. Jag tror att det är betydligt vanligare med rödlistade arter än vad man förleds att tro utifrån hur begreppet används.

Självklart finns det arter som har mycket stora krav på sin miljö eller som är mycket sällsynta. Men samtidigt finns rödlistade arter som är ganska vanliga liksom arter som förekommer i ganska vardagliga miljöer. Frågan är vilka skogar som kan förväntas hysa rödlistade arter?

I en studie från Göteborgs universitet jämfördes skalbaggsfaunan i 10 nyligen röjda unga produktionsbarrskogar, och 10 närliggande naturskogsartade nyckelbiotoper.  De två skogstyperna skiljde sig inte i antal funna arter, eller i antal funna rödlistade arter. I snitt hittades 4 rödlistade skalbaggsarter per biotop oavsett om det var ungskog eller nyckelbiotop. I en annan, men lite mindre studie av samma författare fick man motsvarande resultat när man jämförde hyggen med närliggande nyckelbiotoper.

Helt klart är att man kan förvänta sig förekomst av rödlistade arter på hyggen och nyröjda ungskogar i Jönköpings län där dessa studier gjordes.

Sveaskog lät Skogsstyrelsen genomföra en studie på deras innehav i nordvästra Dalarna. De jämförde förekomsten av rödlistade arter i nyckelbiotoper med annan skog som var äldre än 70 år. De rödlistade arterna var lika vanliga oberoende om skogen var nyckelbiotop eller inte. På varannan låga hittade man rödlistade arter.

Det är ingen tvekan om att i stort sett all äldre skog i nordvästra Dalarna, och troligen i hela nordvästra Sverige, kan förväntas hysa rödlistade arter. På min egen skog i nordöstra Jämtland hittar jag rödlistade arter i de flesta typer av skogar. Detta trots att jag bara kan några få procent av de rödlistade arterna som förekommer i landet. Exempelvis lunglav dyker upp lite varstans där man lämnat någon sälg i slutavverkningen.

Rödlistad ungskog

De rödlistade arterna lunglav, skrovellav och knärot i en 30 årig tallplantering med rikt inslag av självföryngrad björk. Egen mark nordöstra Jämtland.

Vissa rödlistade arter är dokumenterat vanliga. Ett exempel på en sådan art är kungsfågel som det finns mellan 2 och 5 miljoner par av i Sverige. Den kan förväntas finnas i en mycket stor del av Sveriges uppvuxna granskogar, egentligen oberoende av naturvärde.

I det samhälle utanför Uppsala där jag bor finns ett skogsområde som kommunen nu vill bebygga. Skogen har uppenbara rekreationsvärden, och mina barn fick ofta gå på utflykt till detta område när de gick i förskola. Jag tycker själv att det är lite tråkigt ifall skogen bebyggs, men jag har aldrig upplevt att skogen har unika biologiska värden. Skogen är visserligen varierad, ligger till stor del på kalkpåverkad mark och bitvis finns inslag av riktigt grova träd, men där finns inte mycket död ved och träden är inte exceptionellt gamla. Stora delar är igenvuxna odlingsmarker, medan andra utgörs av äldre barrskog. I skogen finns odlingsrösen, stenmurar och andra spår efter jordbruk, men delar har kanske länge varit skogbevuxen betesmark.

Adolfsberg collage.png

Bilder från skogsområde med höga rekreationsvärden i Storvreta som detaljplanerats för bebyggelse. I skogen har ett stort antal naturvårdsarter hittas.

Rekreationsvärden är sällan tillräckligt för att skogsmark ska bevaras. Chansen är större om man kan visa på biologiska värden, och kring Uppsala finns många artkunniga människor. När sådana inventerade skogen hittades 55 signalarter varav 19 rödlistade arter. De senare var främst svampar. Hur många arter hade man hittat om man också skickat ut entomologer i skogen? Frågan är om den långa artlistan visar på unika värden eller på att man faktiskt letat ordentligt?

När Sveaskog eller något annat skogsbolag hängs ut för någon avverkning, visar man nästan alltid på långa artlistor med minst 10 rödlistade arter. Då är det nästan alltid områden som någon person med naturvårdskunskaper har bedömt inte har unika värden. Det visar framför allt att man kan hitta många rödlistade arter i områden med begränsade naturvärden. Och då kan man sannolikt hitta enstaka arter i ganska triviala skogar.

I Ojnareskogen på Gotland där man ville ha ett kalkbrott uppgavs att man hittat 270 rödlistade arter. Jag vet inte om uppgiften stämmer men den rapporterades upprepat av de organisationer som kämpade mot täkten. Om så är fallet visar det förstås på en mycket artrik miljö. Men kan man hitta så många arter på en plats vore det ytterst märkligt om inte en stor del av dessa arter går att finna på andra platser på Gotland som inte alls anses ha samma bevarandevärden. Bara rätt personer letar. Om man letar noga och bara hittar 10 rödlistade arter ter det sig i sammanhanget som ganska trivialt.

För mig blir de långa artlistorna bara ytterligare ett bevis på att de rödlistade arterna är vanligare än man tror. I de fall man letat har man främst gjort det i områden som bedöms ha naturvärden.

Ju mer man letar och ju fler artkunniga personer som är delaktiga desto fler arter hittar man. Registreringar av rödlistade arter visar betydligt mer var biologer befunnit sig än var arterna faktiskt finns. För sannolikt kan rödlistade arter förväntas förekomma i en mycket stor del av den svenska skogen.

Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.