Kategoriarkiv: Rödlistning

Skulle de rödlistade arterna bli färre om kalhyggesbruket upphörde?

Ofta höjs röster för att kalhyggesbruket bör upphöra eller åtminstone radikalt minska. Ett av motiven är att så många skogslevande arter är rödlistade. Jag tror att en begränsad ökning av andelen hyggesfritt skogsbruk skulle berika vår mångfald. Det betyder inte att antalet rödlistade arter skulle minska. Skulle vi dramatiskt minska mängden hyggen skulle utan tvivel antalet rödlistade arter öka. Det beror inte i första hand på att vi på sikt skulle få färre lövträdsrika skogar, vilket visserligen skulle bli en följd.

Kalhyggen är en artrik miljö. Det beror på att den nystörda miljön erbjuder möjlighet för en mängd arter att etablera sig samtidigt som de flesta arter gynnas av en rik tillgång på ljus. Jag skulle säga att hygget är den del av skogens omloppstid som hyser flest arter av kärlväxter, och troligen även av många grupper av insekter.

De flesta arter som rödlistas gör det för att de minskar. Det kan vara bara för att de minskar ganska kraftigt, med minst 15 % under 10 år eller 3 generationer för arten. Det kan också vara för en begränsad minskning samtidigt som de är sällsynta eller har liten utbredning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle sannolikt innebära att de flesta typiska hyggesarterna skulle minska med minst 15 % och därmed uppfylla kriteriet för rödlistning. Det gäller även vanliga arter som hallon, mjölkört och kruståtel.

Men i nästan alla ekosystem är de flesta arterna sällsynta. Hyggen torde inte vara något undantag. De flesta hyggesarter förekommer nog sällsynt eller i begränsade områden. Även många av dessa skulle minska med minst 15 %. Andra skulle minska i mindre omfattning. Men om de samtidigt har små populationer eller har litet utbredningsområde skulle de ändå uppfylla kriterierna för rödlistning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle alltså ge ett stort nytillskott av rödlistade arter.

De befintliga arterna på rödlistan skulle knappast falla ur i någon större omfattning. Även om kontinuiteten är viktig för vissa arter är det oftast inte frånvaron av hyggen som är begränsande utan bristen på miljöer med mycket specifika kvaliteter. En övergång till ett kontinuitetsskogsbruk skulle framförallt ge mer av skiktad granskog med kontinuitet. Inte mer av exempelvis gamla och döda träd. Lövträden skulle på sikt bli färre.

Ganska många arter finns på rödlistan bara för att de är mycket sällsynta. Sådana arter kommer finnas nästan oberoende av vårt brukande eftersom de flesta arter är sällsynta i nästan alla ekosystem. Men det som ger flest arter på rödlistan är större förändringar. Förändringar gör att vissa arter ökar samtidigt som andra minskar. Men det är bara de som minskar som ger utslag på rödlistan. Att kraftigt minska antalet hyggen skulle vara en sådan förändring. Om förändringen anses vara bra eller dålig tar inte rödlistans kriterier hänsyn till.

Exemplet väcker förhoppningsvis några frågor:

  • Kan vi bryta de minskande trenderna för dagens rödlistade arter utan att nya arter minskar?
  • Borde vi ha en acceptans för att vissa arter minskar och därmed rödlistas?
  • Är det alls eftersträvansvärt att inte ha några rödlistade arter?
  • Är det bara vissa arter som får minska, och hur väljer vi i så fall vilket landskap vi ska sträva efter?
  • Är arter som gynnats av människan sämre? Hur ser vi då på odlingslandskapet?
Annonser

Negativa påverkansfaktorer för rödlistade arter

Gång på gång läser jag debattartiklar där man anger att dagens skogsbruk är huvudskälet till att kring 2000 skogslevande arter är rödlistade, eller att ca 800 arter är hotade av skogsbruk. Uppgifterna bygger på statistik från Artdatabanken där man anger att för 1390 rödlistade arter är avverkning en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. För ytterligare 403 arter anges avverkning vara en negativ påverkansfaktor av viss betydelse.

För varje art på rödlistan anges vilka negativa påverkansfaktorer som påverkar arten, om man har kännedom om sådana. Avverkning är näst efter igenväxning den påverkansfaktor som anses påverka flest arter negativt. Räknar man bara de faktorer som har stor påverkan anses avverkning vara den viktigaste påverkansfaktorn.

negativa påverkansfaktorer

Negativa påverkansfaktorer enligt Artdatabanken.

Jag skulle säga att statistiken över påverkansfaktorer har haft stor betydelse i debatten och för hur skogsbrukets påverkan på den biologiska mångfalden beskrivs. Därför är det viktigt att förstå vilken relevans dessa bedömningar har.

Tittar man specifikt på de skogslevande arterna anges avverkning som negativ påverkansfaktor av stor betydelse för nästan tre fjärdedelar av arterna. Men är det verkligen skogsbruket som hotar alla dessa arter? När jag detaljgranskar ett urval av dessa visar det sig att bedömningarna i många fall är högst tveksamma.

Exempelvis anges avverkning som negativ påverkansfaktor för ett stort antal arter som hotas av att trädbärande betesmarker växer igen. Det finns bland annat många rödlistade marksvampar som just lever i sådana miljöer. Det skulle förstås vara negativt om arternas värdträd, till exempel gamla ekar, avverkas. Men hagmarksekar avverkas sällan för skogsbruksändamål. Hotet är ofta snarare brist på avverkning och annan hävd.

Samma sak gäller många lavar, mossor och insekter. Ändå anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för många av just de arter som hotas av att betesmarkerna växer igen.

Jag har tidigare gett exempel på detta kring vedlevande skalbaggar där merparten av de arter som anses påverkas starkt negativt av avverkning (ca 230 av 381) också finns i jordbrukslandskapet. Det handlar ofta om trädbärande betesmarker som i första hand hotas av minskad hävd. I samma blogginlägg tog jag också som exempel 7-8 arter av vedlevande skalbaggar som endast lever på Gotska sandön vilken varit nationalpark i mer än 100 år. Det kan knappast vara avverkning som är det stora hotet mot dessa arter. Ändå anses avverkning vara en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för dessa.

Att avverkning anges som negativ påverkansfaktor tycks bara visa att det vore negativt om just det träd där arten lever avverkas. Det har ingenting med de verkliga hoten att göra. Men ibland anges avverkning som negativ påverkansfaktor utan att ens arterna behöver träden.

Denna sommar när många skogsbränder härjat har skogsbruket ibland fått skulden för de många bränderna. Samtidigt finns ett stort antal arter som på olika sätt anses beroende av brand. Även för de brandberoende arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. Det gäller exempelvis brandnäva, svedjenäva, rökdansfluga, grov tallkapuschongbagge och bandad brandsvampbagge, men också många andra arter. Flera av dessa nyttjar inte ens träd. Men Artdatabanken anser att avverkning innebär att substrat som skulle kunna brinna tas bort genom avverkning och att avverkning därigenom missgynnar arterna. Det står stick i stäv med vad naturvårdsdebattörer som kritiserar skogsbruket för bränderna anger. Sanningen är att brukandet har mycket liten betydelse för bränderna när det är riktigt torrt.

Vad gäller nävorna anger Artdatabanken samtidigt att hyggen och markberedningsfläckar utgör livsmiljöer i brist på brand. Ändå anges avverkning som den enda negativa påverkansfaktorn, och arterna kommer därmed med i statistiken över de arter som hotas av skogsbruk.

Listan kan göras lång. Gulsparv och ortolansparv är två fågelarter som minskat kraftigt till följd av förändringar i jordbrukslandskapet. För båda dessa arter har dock hyggen blivit en viktig livsmiljö. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor, i dessa fall dock endast med viss negativ effekt. Likväl kommer de med i statistiken.

Exemplen antyder att man för många arter nästan schablonmässigt angett avverkning som en negativ påverkansfaktor. Det är ett skäl till att skogsbruket ges en alltför stor skuld till hoten mot den biologiska mångfalden. Jag misstänker att den som granskar rödlistan på djupet skulle hitta väldigt många tveksamma exempel på bedömningar av vad som påverkar arterna. Samtidigt ska vi inte förneka att det finns ett stort antal arter som missgynnas av skogsbruk. Många är rödlistade. Huvuddelen av dessa kommer att klara sig bra tack vare de avsättningar som görs och den hänsyn som tas.

Hoten mot skogens vedlevande skalbaggar

Nyligen fick en artikel i the Guardian om vedskalbaggar uppmärksamhet i svenska medier. Den handlade om att en stor den av Europas vedlevande skalbaggar riskerar att dö ut, och att hotet främst består i bristen på gamla och döda träd. Situationen bedöms vara densamma i Sverige vilket tagits upp i flera media. Man anger att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Att vi får allt färre gamla och döda träd i våra skogar. Direkt eller Indirekt säger man att skogsbruket är problemet.

När man läser detta blir man lite nyfiken eftersom vi ju får fler gamla träd i skogarna och eftersom den döda veden har ökat under hela det senaste seklet. Det stämmer ju inte att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Därför frågar jag mig om det också kan finnas andra förklaringar till rödlistningen än det moderna skogsbruket.

På rödlistan finns 390 vedlevande skalbaggsarter som lever i skog. Avverkning anses vara en negativ påverkansfaktor för 386 av dessa. För 381 stycken en påverkansfaktor av stor betydelse. Man får lätt intrycket att avverkningar är det stora problemet, och man framställer det ofta som att skogsbruket är hotet när avverkning är en påverkansfaktor. Men så är det inte nödvändigtvis. Det innebär mest att det är negativt om trädet där de lever avverkas. Jag har skrivit mer om detta här. I det följande blir det tydligt att det inte är så att alla dessa arter utom 4 hotas av skogsbruk.

Av de 390 arterna finns majoriteten, 233 stycken, också i jordbrukslandskapet. Det kan förstås finnas olika förklaringar till detta, vilket jag inte undersökt närmare. En förklaring kan vara att insekterna värdväxlar mellan skogsträd och växter i odlingslandskapet. Men då är det sällan rena urskogsarter. Min gissning är att många missgynnas av att trädbärande betesmarker inte längre hävdas. Det handlar ofta om gamla grova ädellövträd i öppna lägen, en miljö som minskar allt mer. Men hotet för dessa är oftast inte i första hand skogsbruk utan att det inte längre finns en lönsamhet i hagmarksbete. De gamla hagarna växer igen och nyrekryteringen är i stort sett obefintlig.

Jag valde att titta vidare lite på de arter som inte finns i jordbrukslandskapet men begränsade mig till de 75 helt skogslevande arterna som är hotade, dvs finns i någon av rödlistekategorierna CR, EN och VU. De flesta av dessa lever på döda eller döende träd av olika trädslag. Flertalet borde ha gynnats av de positiva trenderna med mer död ved och gamla träd i skogarna. En faktor som kan vara missgynnsam är förstås att skogarna ofta blir tätare, vilket är negativt för de arter som vill ha soliga lägen. För många arter anges att det saknas kunskap.

Men vissa arter sticker ut. Ett tiotal bedöms vara specifikt brandgynnade och har sannolikt gått tillbaka till följd av att skogarna sällan brinner idag.

Nästan lika många arter finns bara eller i stort sett bara på Gotska sandön. De flesta av dessa har heller aldrig tidigare funnits i Sverige utanför sandön, såvitt man känner till. Även för dessa anses avverkning vara en stor negativ påverkansfaktor. Men som jag ser det är det helt irrelevant att hävda att skogsbruket är problemet för arter som aldrig funnits utanför en ö som sedan mer än 100 år tillbaka är nationalpark.

Några arter har främst hittats på död ved på hyggen eller i vedavfall vid sågverk. Ytterligare några finns, trots att de bara ses som skogslevande, främst i alléer, parker, trädgårdar och odlingslandskap eller växer på trädslag som poppel och pil.

Vi ska inte förneka att skogsbruket är orsak till många arters nedgång även bland vedskalbaggarna. De allt tätare skogarna är en aspekt som ibland är missgynnsam. I andra fall finns en utdöendeskuld i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av det skogsbruk som bedrevs för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas.

Det jag vill få sagt är att det kan finnas många olika skäl till att vedlevande skalbaggar rödlistats och att det inte självklart behöver hänga samman med skogsbruket. Det gäller även de arter där avverkning angetts som negativ påverkansfaktor av betydelse.

Hur ska förändringar i rödlisteindex över tid tolkas?

Jag känner att jag behöver förtydliga mig kring rödlisteindex efter reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag fick en del reaktioner och alla syns inte i kommentarsfältet. Några menar att jag gör en felaktig tolkning av rödlisteindex. Att rödlisteindex inte ändrats ska enligt dessa tolkas som att hotet fortfarande är lika stort mot arterna och att arterna fortsätter minska i samma takt. Man hänvisar till Artdatabankens tolkning. Där anges att ”Jämförelsen mellan 2000, 2005, 2010 och 2015 års rödlistor visar att trenden är mycket stabil, dvs. den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald har varken ökat eller minskat”.

Även Skogsstyrelsen gör en sådan tolkning i den årliga uppföljningen av miljömålet Levande Skogar. Där anges att Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats. Rödlisteindex tas också upp av Ulf Gärdenfors, Artdatabanken i senaste numret av Biodiverse där han menar att ”RLI är ett trögrörligt index och om det är stabilt över åren betyder det att utdöenderisken är likartad över tiden, inte att läget är under kontroll”.

Jag vidhåller. Det enda sätt man kan tolka ett oförändrat index på är att arterna inte i genomsnitt är närmare utrotning än de var år 2000. Artdatabanken misstolkar medvetet eller omedvetet sin egen statistik. Men framförallt pratar vi olika språk. Jag ska förklara.

Enligt Artdatabanken har indexet en skala mellan noll och ett, där noll betyder att samtliga arter i ett urval är utdöda, medan ett betyder att samtliga är livskraftiga. Ju närmare noll indexet ligger desto närmare är arterna utdöende i genomsnitt. Om indexet är oförändrat innebär det att de i genomsnitt inte är närmare att dö ut, dvs att nettoförlusten är noll. Ulf Gärdenfors har därför helt rätt när han säger att utdöenderisken är likartad över tiden. Risken att arter skulle dö ut ökar inte från år till år, vilket hade varit fallet om vi hade en nettoförlust. Arter som minskar borde ju med tiden löpa allt större risk att dö ut.

Att han menar att läget inte är under kontroll handlar mer om att vi har olika syn på hur allvarligt det är att vissa arter minskar samtidigt som andra ökar, och att det trots allt finns en risk att arter dör ut. Jag utesluter inte heller att han har rätt i att indexet är trögrörligt, vilket skulle innebära att bristen på förändring över 15 år inte säger någonting. Men det är trots allt Artdatabanken som publicerade figuren och måste tyckt att den visade något.

Men att indexet som Artdatabanken skriver visar att den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald varken har ökat eller minskat håller jag inte med om. Rödlisteindex för ett enskilt år visar inte hastigheten med vilken vi förlorar mångfald. Det visar inte heller huruvida vi har en nettoförlust av artmångfald. Tänk er en hypotetisk situation där inga arter minskar. Likväl skulle många arter vara rödlistade på grund av att de är sällsynta. Indexet skulle fortfarande ligga under ett. Indexet skulle ocskå vara oförändrat över åren precis som det är i verkligheten.

Förlorar vi ingen artmångfald har förstås hastigheten varken ökat eller minskat. Men om vi hade en pågående nettoförlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara närmare utrotning idag än för 15 år sedan.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar (A-kriteriet) tycks fortsätta att minska. Det rör sig om 13 % av de rödlistade arterna. Men om de hela tiden fortsätter att minska borde några av dessa med tiden bli så sällsynta eller få så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Då borde de också hamna i en allvarligare rödlistekategori.

Rödlisteindex visar hur nära utdöende arterna är i snitt, inte hastigheten för utdöendet. Därför visar ett oförändrat index att arterna i genomsnitt inte närmat sig utdöende utifrån den kunskap vi har. Ingenting annat.

I vilka skogar kan det förväntas finnas rödlistade arter?

Nyckelbiotoper definieras som skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. Samtidigt har ofta rödlistade arter i sig varit ett argument för att skogar ska lämnas obrukade. Jag tror att det är betydligt vanligare med rödlistade arter än vad man förleds att tro utifrån hur begreppet används.

Självklart finns det arter som har mycket stora krav på sin miljö eller som är mycket sällsynta. Men samtidigt finns rödlistade arter som är ganska vanliga liksom arter som förekommer i ganska vardagliga miljöer. Frågan är vilka skogar som kan förväntas hysa rödlistade arter?

I en studie från Göteborgs universitet jämfördes skalbaggsfaunan i 10 nyligen röjda unga produktionsbarrskogar, och 10 närliggande naturskogsartade nyckelbiotoper.  De två skogstyperna skiljde sig inte i antal funna arter, eller i antal funna rödlistade arter. I snitt hittades 4 rödlistade skalbaggsarter per biotop oavsett om det var ungskog eller nyckelbiotop. I en annan, men lite mindre studie av samma författare fick man motsvarande resultat när man jämförde hyggen med närliggande nyckelbiotoper.

Helt klart är att man kan förvänta sig förekomst av rödlistade arter på hyggen och nyröjda ungskogar i Jönköpings län där dessa studier gjordes.

Sveaskog lät Skogsstyrelsen genomföra en studie på deras innehav i nordvästra Dalarna. De jämförde förekomsten av rödlistade arter i nyckelbiotoper med annan skog som var äldre än 70 år. De rödlistade arterna var lika vanliga oberoende om skogen var nyckelbiotop eller inte. På varannan låga hittade man rödlistade arter.

Det är ingen tvekan om att i stort sett all äldre skog i nordvästra Dalarna, och troligen i hela nordvästra Sverige, kan förväntas hysa rödlistade arter. På min egen skog i nordöstra Jämtland hittar jag rödlistade arter i de flesta typer av skogar. Detta trots att jag bara kan några få procent av de rödlistade arterna som förekommer i landet. Exempelvis lunglav dyker upp lite varstans där man lämnat någon sälg i slutavverkningen.

Rödlistad ungskog

De rödlistade arterna lunglav, skrovellav och knärot i en 30 årig tallplantering med rikt inslag av självföryngrad björk. Egen mark nordöstra Jämtland.

Vissa rödlistade arter är dokumenterat vanliga. Ett exempel på en sådan art är kungsfågel som det finns mellan 2 och 5 miljoner par av i Sverige. Den kan förväntas finnas i en mycket stor del av Sveriges uppvuxna granskogar, egentligen oberoende av naturvärde.

I det samhälle utanför Uppsala där jag bor finns ett skogsområde som kommunen nu vill bebygga. Skogen har uppenbara rekreationsvärden, och mina barn fick ofta gå på utflykt till detta område när de gick i förskola. Jag tycker själv att det är lite tråkigt ifall skogen bebyggs, men jag har aldrig upplevt att skogen har unika biologiska värden. Skogen är visserligen varierad, ligger till stor del på kalkpåverkad mark och bitvis finns inslag av riktigt grova träd, men där finns inte mycket död ved och träden är inte exceptionellt gamla. Stora delar är igenvuxna odlingsmarker, medan andra utgörs av äldre barrskog. I skogen finns odlingsrösen, stenmurar och andra spår efter jordbruk, men delar har kanske länge varit skogbevuxen betesmark.

Adolfsberg collage.png

Bilder från skogsområde med höga rekreationsvärden i Storvreta som detaljplanerats för bebyggelse. I skogen har ett stort antal naturvårdsarter hittas.

Rekreationsvärden är sällan tillräckligt för att skogsmark ska bevaras. Chansen är större om man kan visa på biologiska värden, och kring Uppsala finns många artkunniga människor. När sådana inventerade skogen hittades 55 signalarter varav 19 rödlistade arter. De senare var främst svampar. Hur många arter hade man hittat om man också skickat ut entomologer i skogen? Frågan är om den långa artlistan visar på unika värden eller på att man faktiskt letat ordentligt?

När Sveaskog eller något annat skogsbolag hängs ut för någon avverkning, visar man nästan alltid på långa artlistor med minst 10 rödlistade arter. Då är det nästan alltid områden som någon person med naturvårdskunskaper har bedömt inte har unika värden. Det visar framför allt att man kan hitta många rödlistade arter i områden med begränsade naturvärden. Och då kan man sannolikt hitta enstaka arter i ganska triviala skogar.

I Ojnareskogen på Gotland där man ville ha ett kalkbrott uppgavs att man hittat 270 rödlistade arter. Jag vet inte om uppgiften stämmer men den rapporterades upprepat av de organisationer som kämpade mot täkten. Om så är fallet visar det förstås på en mycket artrik miljö. Men kan man hitta så många arter på en plats vore det ytterst märkligt om inte en stor del av dessa arter går att finna på andra platser på Gotland som inte alls anses ha samma bevarandevärden. Bara rätt personer letar. Om man letar noga och bara hittar 10 rödlistade arter ter det sig i sammanhanget som ganska trivialt.

För mig blir de långa artlistorna bara ytterligare ett bevis på att de rödlistade arterna är vanligare än man tror. I de fall man letat har man främst gjort det i områden som bedöms ha naturvärden.

Ju mer man letar och ju fler artkunniga personer som är delaktiga desto fler arter hittar man. Registreringar av rödlistade arter visar betydligt mer var biologer befunnit sig än var arterna faktiskt finns. För sannolikt kan rödlistade arter förväntas förekomma i en mycket stor del av den svenska skogen.

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

Ett stort antal rödlistade fåglar tyder också på en stor artrikedom

I mitt förra inlägg förklarade jag varför en lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald. Här kommer en fortsättning. Anledningen till det twitterinlägg som blev upprinnelsen till blogginlägget var en debattartikel från Sveriges ornitologiska förening. Där hävdade man att ”åskilliga rapporter visar att antalet rödlistade arter i skogen är oacceptabelt högt och att detta huvudsakligen beror på kalhyggestekniken”. Att föreningen vill att skogsbruket tar ännu större hänsyn till fåglarna förstår jag, men jag har svårt för argumentet att antalet rödlistade arter är oacceptabelt högt.  Det finns säkert många rapporter där detta anges, men min gissning är att det i så fall oftast bygger på tyckande snarare än på vetenskap.

Eftersom ornitologiska föreningen torde ha störst fokus på fåglar gick jag igenom de rödlistade skogslevande fågelarterna för att se om påståendet stämmer för fåglarna.

Som jag tidigare skrivit är det naturligt att de flesta arter är sällsynta. En brist på sällsynta arter är ett tecken på en utarmad fauna. Av de 30 rödlistade skogsfåglarna som finns i Sverige är hälften (15 st) listade enligt D-kriteriet som innebär att de är mycket sällsynta. Men de minskar inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg står det helt klart att vi får fler rödlistade arter enligt D-kriteriet ju rikare vår mångfald är. Man kan möjligen hävda att vi har oacceptabelt få sällsynta arter, men knappast att vi har oacceptabelt många. Sen kan man kanske tycka att någon specifik sällsynt art borde vara vanligare, men det är en annan sak.

Vi får förstås också fler minskande arter om mångfalden är rik. Antalet minskande arter är därför också kopplat till artrikedomen. Vi måste ha förståelse för att alla arter inte kan öka, och att vissa minskar just för att andra ökar. Men om en stor andel av fåglarna minskar är det bekymmersamt. Så är inte fallet i skogen. Betydligt fler fåglar ökar än de som minskar. Bilden nedan visar hur det går för skogsfåglar och skogslevande fåglar som är knutna till särskilda miljöer. Generellt går det ganska bra för skogens fåglar.

skogsfaglar-miljomalsuppfoljning

Inte ens bland de rödlistade arterna överväger de arter som minskar. Och att vi har många mycket sällsynta arter som inte minskar borde vara något att glädja sig åt.

Ännu tydligare blir det om vi begränsar oss till de hotade arterna, dvs de som i rödlistan klassats som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sårbara (VU). Då listas 9 av 15 fåglar enligt D- kriteriet, dvs för att de är mycket sällsynta men inte minskande. Av de 6 återstående som minskar gynnas minst två av hyggen (ortolansparv och gulsparv), staren hotas av förändringar i jordbrukslandskapet, videsparven anses främst hotad av åtgärder i övervintringsområdena, lappmesen anses främst hotad av klimatförändringar och kungsfågeln minskar av okända skäl där dagens skogsbruk knappast borde vara orsaken. Att antalet arter som listas på grund av D-kriteriet ökar vid en ökad mångfald tydliggörs av att 4 av dessa 9 arter (brun glada, brandkronad kungsfågel, gulhämpling och taigablåstjärt) finns med på listan för att de är nya i den svenska faunan, men ännu har små populationer. De bör betraktas som ett tillskott till mångfalden.

Bland de minskande arter som listats som nära hotade (NT) finns det förstås arter som missgynnas av skogsbruket. Men även utan skogsbruket hade arter minskat, och om artrikedomen vore rikare skulle vi få fler arter som minskade. Skogsbruket kan förstås bli ännu bättre på att hantera de minskande arterna. Men faktum kvarstår att hälften av de rödlistade fåglarna och huvuddelen av de hotade fåglarna är rödlistade bara för att de är sällsynta. Så frågan är om ornitlogiska föreningen egentligen tycker att antalet rödlistade arter är oacceptabelt många? Fågelskådning skulle väl vara betydligt tråkigare utan sällsynta arter?