Författararkiv: gunnarlinden

Om gunnarlinden

Naturvårdsexpert på LRF och LRF Skogsägarna

Biologisk mångfald som ekosystemtjänst

Förra veckan skrev jag på ett remissvar till Skogsstyrelsens rapport Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Rapporten är i remissversionen anmärkningsvärt tendentiös, och ger en mycket dyster bild av den svenska skogens möjlighet att tillgodose människans behov.

Rapporten ska bland annat användas för att utvärdera om vi når miljömålen, vilket gör den viktig ifall den ses som relevant. Av vårt remissvar framgår tydligt att vi inte ser rapporten som relevant i nuvarande utförande. I detta inlägg kommer jag dock begränsa mig till problematiken med klassningen av Biologisk mångfald som ekosystemtjänst.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som syftar till att sätta människan i centrum. Det är de produkter och tjänster från naturen som människan har nytta av. Det finns delade meningar om huruvida biologisk mångfald i sig ska räknas som en ekosystemtjänst. Ursprungligen har man inte klassat det som ekosystemtjänst. Däremot har man sett mångfalden som en viktig förutsättning för att ekosystemtjänsterna ska kunna levereras. Och det är förstås viktigt med en mångfald i naturen för att tillgodose alla de nyttor vi vill få ut av den. Men i Sverige, där vi framförallt följer upp den biologiska mångfalden utifrån rödlistade arter uppstår en motsägelse. Det är väldigt sällan vi kan hävda att just de rödlistade arterna har betydelse för vår vällevnad. Vilka tjänster utförs av trådbrosklaven eller barkkvastmossan, som inte kan utföras av andra arter? Vi vill gärna tro att alla arter har en funktion i ekosystemet, men sanningen är att de flesta arter bara finns till för att slumpen erbjudit dem en plats. De gör ingen specifik nytta för någon annan än sig själva.

Det faktum att nyttor för människan inte kan motivera ett fokus på rödlistade arter har medfört att naturvårdsetablissemanget vill klassa biologisk mångfald i sig som en ekosystemtjänst. Då blir det ju per definition nödvändigt att hela den biologiska mångfalden behövs, inklusive de rödlistade arterna.

Ekosystemtjänster brukar ofta delas in i försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster. Jag kan köpa att biologisk mångfald klassas som en kulturell ekosystemtjänst, eftersom mångfalden i sig kan bidra till vår naturupplevelse, och eftersom vissa människor mår bra av själva vetskapen att det finns en rikedom av arter i naturen.

Skogsstyrelsen har valt att klassa Biologisk mångfald som en stödjande ekosystemtjänst. Stödjande ekosystemtjänster är funktioner och processer som behövs för de andra ekosystemtjänsterna. Exempel på sådana är fotosyntesen och markens biokemiska kretslopp, som ju är beroende av olika biologiska organismer. Biologisk mångfald är ingen process eller funktion. Att klassa det som stödjande ekosystemtjänst är lika relevant som att klassa ”träd” som ekosystemtjänst. Träden är förstås viktiga för att många ekosystemtjänster ska kunna levereras, men de är ingen funktion eller process i sig.

Ännu märkligare blir det när Skogsstyrelsen anser att Biologisk mångfald som stödjande ekosystemtjänst saknar god status, med motiveringen att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Man reflekterar överhuvudtaget inte kring ifall bristen på biologisk mångfald som stöd för andra ekosystemtjänster påverkar vårt välbefinnande negativt, vilket borde vara en förutsättning för att tjänsten ska klassas som otillräcklig.

För att späda på sitt cirkelresonemang ytterligare tar Skogsstyrelsen även med Habitat och livsmiljöer som stödjande ekosystemtjänst. Man tycker sig inte alls behöva visa hur bristen på habitat och livsmiljöer påverkar vårt välbefinnande negativt, utan klassar den som otillräcklig för att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Även om inte Habitat och livsmiljöer direkt behövs för människan så behövs de för Biologisk mångfald, som man i sin tur inte heller har visat varför det är en tjänst för människan.

Plötsligt har man två ekosystemtjänster som inte tillgodoses tillräckligt trots att man aldrig visat hur människan kommer in i bilden. Att miljömålen inte nås tas istället som intäkt för att tjänsterna är otillräckliga. Sedan kan denna bedömning i nästa miljömålsuppföljning ligga till grund för slutsatsen att miljömålen inte nås. Så är cirkeln sluten.

Annonser

I vilka skogar kan det förväntas finnas rödlistade arter?

Nyckelbiotoper definieras som skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. Samtidigt har ofta rödlistade arter i sig varit ett argument för att skogar ska lämnas obrukade. Jag tror att det är betydligt vanligare med rödlistade arter än vad man förleds att tro utifrån hur begreppet används.

Självklart finns det arter som har mycket stora krav på sin miljö eller som är mycket sällsynta. Men samtidigt finns rödlistade arter som är ganska vanliga liksom arter som förekommer i ganska vardagliga miljöer. Frågan är vilka skogar som kan förväntas hysa rödlistade arter?

I en studie från Göteborgs universitet jämfördes skalbaggsfaunan i 10 nyligen röjda unga produktionsbarrskogar, och 10 närliggande naturskogsartade nyckelbiotoper.  De två skogstyperna skiljde sig inte i antal funna arter, eller i antal funna rödlistade arter. I snitt hittades 4 rödlistade skalbaggsarter per biotop oavsett om det var ungskog eller nyckelbiotop. I en annan, men lite mindre studie av samma författare fick man motsvarande resultat när man jämförde hyggen med närliggande nyckelbiotoper.

Helt klart är att man kan förvänta sig förekomst av rödlistade arter på hyggen och nyröjda ungskogar i Jönköpings län där dessa studier gjordes.

Sveaskog lät Skogsstyrelsen genomföra en studie på deras innehav i nordvästra Dalarna. De jämförde förekomsten av rödlistade arter i nyckelbiotoper med annan skog som var äldre än 70 år. De rödlistade arterna var lika vanliga oberoende om skogen var nyckelbiotop eller inte. På varannan låga hittade man rödlistade arter.

Det är ingen tvekan om att i stort sett all äldre skog i nordvästra Dalarna, och troligen i hela nordvästra Sverige, kan förväntas hysa rödlistade arter. På min egen skog i nordöstra Jämtland hittar jag rödlistade arter i de flesta typer av skogar. Detta trots att jag bara kan några få procent av de rödlistade arterna som förekommer i landet. Exempelvis lunglav dyker upp lite varstans där man lämnat någon sälg i slutavverkningen.

Rödlistad ungskog

De rödlistade arterna lunglav, skrovellav och knärot i en 30 årig tallplantering med rikt inslag av självföryngrad björk. Egen mark nordöstra Jämtland.

Vissa rödlistade arter är dokumenterat vanliga. Ett exempel på en sådan art är kungsfågel som det finns mellan 2 och 5 miljoner par av i Sverige. Den kan förväntas finnas i en mycket stor del av Sveriges uppvuxna granskogar, egentligen oberoende av naturvärde.

I det samhälle utanför Uppsala där jag bor finns ett skogsområde som kommunen nu vill bebygga. Skogen har uppenbara rekreationsvärden, och mina barn fick ofta gå på utflykt till detta område när de gick i förskola. Jag tycker själv att det är lite tråkigt ifall skogen bebyggs, men jag har aldrig upplevt att skogen har unika biologiska värden. Skogen är visserligen varierad, ligger till stor del på kalkpåverkad mark och bitvis finns inslag av riktigt grova träd, men där finns inte mycket död ved och träden är inte exceptionellt gamla. Stora delar är igenvuxna odlingsmarker, medan andra utgörs av äldre barrskog. I skogen finns odlingsrösen, stenmurar och andra spår efter jordbruk, men delar har kanske länge varit skogbevuxen betesmark.

Adolfsberg collage.png

Bilder från skogsområde med höga rekreationsvärden i Storvreta som detaljplanerats för bebyggelse. I skogen har ett stort antal naturvårdsarter hittas.

Rekreationsvärden är sällan tillräckligt för att skogsmark ska bevaras. Chansen är större om man kan visa på biologiska värden, och kring Uppsala finns många artkunniga människor. När sådana inventerade skogen hittades 55 signalarter varav 19 rödlistade arter. De senare var främst svampar. Hur många arter hade man hittat om man också skickat ut entomologer i skogen? Frågan är om den långa artlistan visar på unika värden eller på att man faktiskt letat ordentligt?

När Sveaskog eller något annat skogsbolag hängs ut för någon avverkning, visar man nästan alltid på långa artlistor med minst 10 rödlistade arter. Då är det nästan alltid områden som någon person med naturvårdskunskaper har bedömt inte har unika värden. Det visar framför allt att man kan hitta många rödlistade arter i områden med begränsade naturvärden. Och då kan man sannolikt hitta enstaka arter i ganska triviala skogar.

I Ojnareskogen på Gotland där man ville ha ett kalkbrott uppgavs att man hittat 270 rödlistade arter. Jag vet inte om uppgiften stämmer men den rapporterades upprepat av de organisationer som kämpade mot täkten. Om så är fallet visar det förstås på en mycket artrik miljö. Men kan man hitta så många arter på en plats vore det ytterst märkligt om inte en stor del av dessa arter går att finna på andra platser på Gotland som inte alls anses ha samma bevarandevärden. Bara rätt personer letar. Om man letar noga och bara hittar 10 rödlistade arter ter det sig i sammanhanget som ganska trivialt.

För mig blir de långa artlistorna bara ytterligare ett bevis på att de rödlistade arterna är vanligare än man tror. I de fall man letat har man främst gjort det i områden som bedöms ha naturvärden.

Ju mer man letar och ju fler artkunniga personer som är delaktiga desto fler arter hittar man. Registreringar av rödlistade arter visar betydligt mer var biologer befunnit sig än var arterna faktiskt finns. För sannolikt kan rödlistade arter förväntas förekomma i en mycket stor del av den svenska skogen.

Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.

 

Nyckelbiotopsinventeringens kumulativa karaktär

Nyckelbiotoper är skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. I stort sett all äldre skog kan förväntas hysa rödlistade arter, så den delen av definitionen kan i stort sätt alltid inventeraren bocka av. Kvarstår gör en subjektiv bedömning kring huruvida skogen har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Med den här definitionen är det mycket lätt att klassa ett skogsområde som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att det inte är det. Detta är troligen det viktigaste skälet till att det knappt förekommer att Skogsstyrelsen avregistrerar nyckelbiotoper om inte skogens naturvärden av någon anledning gått förlorade.

Skogsstyrelsen har aldrig gjort någon egentlig kontrollinventering för att ta reda på hur stor avvikelsen är mellan olika nyckelbiotopsinventerare. Men i samband med Polytaxen (P0) och dess kvalitetskontroll skulle även nyckelbiotoper registreras. Bland de objekt som omfattades av kvalitetskontrollen av P0 upptäcktes och registrerades 14 nyckelbiotoper. Vid 13 av 14 fall hade de olika skogsstyrelseinventerarna inte identifierat och registrerat samma nyckelbiotop. Riktigt så divergerande bedömningar får man hoppas inte är regel, men det är, såvitt jag vet, faktiskt den bästa undersökningen av noggrannheten vi har. Helt klart är att det ofta är omöjligt att i förväg förutse vilken skog som kommer klassas som nyckelbiotop.

Olikheten i bedömningar i kombination med att inga nyckelbiotoper avregistreras innebär att ju fler inventerare som bedömer ett område desto större risk är det att skogsområdet klassas som nyckelbiotop.

Tänk er att två inventerare totalinventerar ett område enligt figuren nedan. Den ene inventerarens nyckelbiotoper markeras röda och den andres gula. Båda inventerarna kommer ibland att identifiera samma område, men kanske avgränsa det lite olika. I några fall kommer man att identifiera helt olika områden. Men vem ska då anses ha rätt när två inventerare inventerat samma trakt vid olika tillfällen? Jo, båda anses ha rätt. Slutresultatet av inventeringen blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

principskiss Nyckelbiotoper

Principskiss över när två personer nyckelbiotopsinventerat samma område. Den ena inventerarens nyckelbiotoper markeras med rött, den andres med gult. Slutresultatet blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

Skogsbrukets företrädare blir ofta ifrågasatta när de ställer sig negativa till en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Certifierade aktörer ska ju inte köpa virke från nyckelbiotoper oavsett om biotopen är registrerad eller inte. Då är det väl bra att i förväg veta vilken skog som är nyckelbiotop så man inte överraskas i samband med avverkningsanmälan?

Om det ändå vore så. Men precis som i fallet med de två tidigare landsomfattande omdreven kommer inte heller denna inventering ge ett slutresultat. Den stora skillnaden är att det kommer bli fler nyckelbiotoper. För den nya inventeringen kommer inte innebära att de gamla biotoperna ses över. Istället kommer de olika bedömningarna från båda inventeringarna att kumuleras. Till råga på allt kommer sedan ibland virkesköparen eller den tjänsteman som kontrollerar avverkningsanmälan, göra en tredje eller fjärde bedömning som innebär att ytterligare ett skikt läggs på och att ytterligare skogsområden bedöms vara nyckelbiotop.

Med dagens arbetssätt är skogsbruket inte betjänt av att fler inventerare besöker skogen. Det gör det inte mer förutsägbart var biotoperna finns. Resultatet blir inte mer korrekt. Men skogsbruket omöjliggörs i fler skogområden.

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.