Författararkiv: gunnarlinden

Om gunnarlinden

Naturvårdsexpert på LRF och LRF Skogsägarna

Vad får en ”tankevurpa” kosta?

När Skogsstyrelsen för två år sedan förbjöd fem skogsägare i Hälsingland att avverka sin skog gjorde man det med motivet att utbredningsområdet riskerade att minska. Detta eftersom lavskrikan där levde nära gränsen av sitt utbredningsområde och hade minskat i trakten. Stor vikt lades vid att antalet revir i närområdet hade minskat från 23 stycket till 11 sedan 1990-talet, vilket påvisats av inventeringar av en lokal ornitolog. Myndigheterna uppgav även att arten minskat regionalt, ett påstående som senare visade sig sakna belägg.

Avverkningarna hade ett sammanlagt värde av miljonbelopp, men markägarna skulle inte få ersättning. Denna samhällskostnad drabbade ju inte statens naturvårdsbudget, och ifall man ville få sin sak prövad var det upp till markägarna att bevisa att lavskrikan inte påverkades negativt.

Skogsägarna var helt enkelt tvungna att gå till domstol för att få rätten att bruka sin egen mark prövad. Inte heller denna domstolsprocess betalar myndigheterna. Skogsägare måste själva stå för sina ombudskostnader. I detta fall har dock LRF, Mellanskog m.fl. bekostat ombuden. Bara ombudskostnaderna totalt sett rör sig om flera hundra tusen kronor. Därtill tillkommer domstolens egna kostnader som visserligen staten står för, men de belastar inte naturvårdsbudgeten.

Under processens gång har det framkommit nya uppgifter. Dagen före domstolsförhandlingarna i Östersunds tingsrätt i juni 2017 gör Skogsstyrelsen ett medgivande att man inte haft fog för två av förbuden. Efter att Artdatabanken tittat på förutsättningarna kom man fram till att dessa två avverkningar inte skulle påverka lavskrikans bevarandestatus. Då hade ett år gått från att Skogsstyrelsen meddelat de ursprungliga förbuden samtidigt som mycket tid och resurser lagts på försvaret av dessa markägares brukanderätt.

Att markägarsidan tvingats lägga dessa kostnader i onödan är inget Skogsstyrelsen tar ansvar för. Men frågan är om denna situation hade uppstått om myndigheterna hade haft bevisbördan och man redan före att ärendet hamnat i domstol tvingats visa att ett förbud verkligen var motiverat.

Men det stannar inte här. Hösten 2017 hindras ytterligare två avverkningar med samma motiv som i de tidigare meddelade förbuden. I juli 2018 fick de två skogsägarna ett officiellt förbud att avverka. En av dessa började gräva djupare i de uppgifter som ligger till grund för förbuden. Han begärde bland annat in uppgifterna från den lokala ornitologen som visar att antalet lavskrike-revir minskat från 23 till 11. Det är en lista på 23 revir som namngetts med siffror och bokstäver. Där ser man när reviren etablerats (eller upptäckts) och när de försvunnit, dvs när inga fåglar längre setts i området.

Nu kommer det intressanta. I området har det visserligen funnits 23 revir, men ornitologens anteckningar visar att de aldrig funnit där samtidigt. Reviren har flyttat på sig och som mest har man samtidigt kunnat konstatera 12-13 revir. Den minskning som förbuden byggt på visar sig vara en missuppfattning.

Det är länsstyrelsen som tolkat ornitologens anteckningar fel. När länsstyrelsen konfronteras med detta, svarar man i ett mail att det ”måste skett någon form av tankevurpa”.

I ljuset av det som framkommit visar det sig att dessa mycket kostsamma förbud och domstolsprocesser nästan helt tvingats fram på grund av en ”tankevurpa”. Utan de felaktiga uppgifterna hade sannolikt förbuden aldrig blivit aktuella.

Trots kännedom om misstaget valde Skogsstyrelsen att meddela de två sista förbuden. Att backa i dessa fall vore också att säga att man haft fel i de fall som prövas i domstol. Det skulle förstås innebära en stor prestigeförlust men också innebära att det mest principiellt viktiga artskyddsmålet inte skulle ge någon vägledning. Och det är förstås bra om vi får en prejudicerande dom. Istället för att backa fick Skogsstyrelsen byta argumentation.

Kunde detta ha undvikits? Jag tror det finns en uppenbar risk att tjänstemän inte tar ansvar för kostnader om det inte är deras egen budget som drabbas. Det har upplevts som ”gratis” att stoppa avverkningar med stöd av artskyddsförordningen. Hade kostnaden istället lagts på myndighetens budget hade man sannolikt bemödat sig om att kontrollera att det verkligen fanns ett behov av att skogen lämnades orörd och att det var en kostnadseffektiv åtgärd.

Om markägarna inte hade gått till domstol hade förbuden legat fast, och myndigheternas misstag hade aldrig uppdagats. Andra fall går aldrig till domstol för att markägare helt enkelt inte orkar, eller har råd att ta kostnaden. I detta fall hade myndigheterna från början gjort två allvarliga missbedömningar. Att tro att myndigheterna alltid har fog för sina beslut i andra sammanhang vore naivt. Ändå läggs bevisbördan på markägaren när det gäller artskyddsförordningen.

Det råder nog ingen tvekan om att artskyddsförordningen saknar rättssäkerhet om den tillämpas utifrån hur myndigheternas riktlinjer ser ut idag. Skulle man istället lägga kostnadsansvaret och bevisbördan på myndigheterna skulle en stor del av problematiken lösas. Den som är ansvarig för en stor budget brukar ofta räkna en extra gång och bemöda sig om att ingen tankevurpa gjorts.

Annonser

Hur kan skogens klimatnytta bäst öka när nettotillväxten sker i naturvårdsavsättningarna?

Under Almedalsveckan i Visby höll Future Forests ett intressant seminarium under rubriken Vad räcker skogen till? Utgångspunkten var att vi faktiskt avverkar huvuddelen av den tillgängliga tillväxten och att skogen därför inte räcker till nya samhällsmål om att ersätta fossila produkter och bränslen. Åtminstone inte utan att hitta ny råvara.

Sveriges skogar växer varje år med ungefär 120 miljoner kubikmeter samtidigt som vi avverkar drygt 90 miljoner kubikmeter. Det innebär att vi bara avverkar drygt 75 % av tillväxten. Ändå konstaterar man att vi i stort sett avverkar lika mycket som den tillväxt som är tillgänglig för skogsbruket. Det beror på att en stor del av tillväxten sker i skog som undantagits från skogsbruk. De nästan 25 % av tillväxten som inte är tillgänglig sker främst i olika avsättningar för naturvård, men en del blir också död ved som successivt bryts ner i den brukade skogen. Här räknas ändå inte de trädbärande impedimenten, som inte heller är tillgängliga för skogsbruket, in. Där är tillväxten visserligen låg, men i gengäld har de en areal som är lika stor som de produktiva avsättningarna tillsammans. En betydande del av våra skogsresurser används för naturvård!

Fokus på seminariet var hur vi bäst ska använda den tillgängliga resursen, och om den kan ökas med tillväxthöjande åtgärder. Men seminariet väcker också frågan om hur mycket skog som kan avsättas för naturvårdsändamål, och hur den avsatta skogen ska skötas, för att inte klimatarbetet ska försvåras. Miljörörelsen lyfter ofta att vi kan kompensera den skog som blir otillgänglig med minskad konsumtion. Det är förstås i många avseenden önskvärt. Men även om så skulle ske i Sverige finns det globalt ett nästan obegränsat behov av att ersätta fossila och miljöskadliga produkter. Avsättningarna får därför också negativa miljökonsekvenser. Det finns en motsättning mellan dagens bevarandeåtgärder och klimat, som miljörörelsen ogärna vill erkänna. De som hela tiden vill ha mer avsättningar är svaret skyldiga hur vi på annat sätt ska kunna hjälpa till att fasa ut oljan.

Vad händer då med tillväxten i de avsatta skogarna? Till en början kommer skogarnas virkesförråd att öka. Skogarna blir allt tätare och mörkare. Men succesivt kommer träd att dö, och på lång sikt kommer avdöendet vara lika stort som tillväxten.

Jag tror inte att det är önskvärt att de skogar som i första hand ska producera biologisk mångfald blir alltför täta. Igenväxning och alltför täta skogar är trots allt bland de viktigaste problemen för många av de arter som minskar. Att låta 25 % av virket dö och brytas ner i skogen är knappast heller önskvärt ur ett klimatperspektiv.

Ska vi fortsätta öka våra naturvårdsavsättningar måste vi sänka våra klimatambitioner eller intensifiera skogsbruket på den brukade marken. Jag tror produktionen kommer att öka bl.a. till följd av klimatförändringar, och den kan öka mer genom bättre föryngringar, färre skador mm. Men ett alltför intensivt skogsbruk skulle vara negativt för många av skogens värden. Det är trots allt i den brukade skogen som den största delen av mångfalden finns. Det är ofta den som är viktigast för vår rekreation, det är där vi jagar och där vi plockar våra bär.

Vi måste förstås jobba på olika sätt för att effektivisera naturvården, men jag tror vi skulle vinna mycket på att oftare kombinera naturvård med brukande. Det innebär kanske att vi inte får allt, men vi kan få väldigt mycket. En stor del av mångfalden kan bevaras samtidigt som en betydande del av virket tas ut. Arter som missgynnas av mörkret skulle kunna gynnas av ett selektivt virkesuttag.

Alla fossila produkter kan inte ersättas med skogsprodukter. Men skogen kan bli en avgörande pusselbit. Det kan inte ske utan en förändrad syn på naturvården.

Rättssäkerhet i samband med nyckelbiotopsinventering

Riksdagen gjorde i våras ett tillkännagivande där man fastslog att nyckelbiotopsinventeringen ska vara rättssäker och effektiv. För att tillgodose detta angav regeringen pliktskyldigt i sitt uppdrag till Skogsstyrelsen att myndigheten ska säkerställa att inventeringen är rättssäker och effektiv. Hur detta ska ske preciseras inte. Det enda nya i instruktionerna var att inventeringsinsatser ska prioriteras i samband med avverkningsanmälningar.

När man gjorde sitt tillkännagivande måste Riksdagen ha menat att inventeringen, som den hittills gjorts, inte är rättssäker. Frågan är dock om man kan prata om rättssäkerhet när det rör sig om något som inte är reglerat i lag. Antingen kan man koppla det direkt till juridiken, eller så får man utgå från vad skogsägare upplever vara rättssäkerhet, eller brist på rättssäkerhet.

Ska vi koppla det direkt mot juridiken ser jag bara en tänkbar lösning. Att statliga åtgärder som innebär att skogsägare mot sin vilja hindras att bruka sin mark – måste vara grundade i lag. De lagliga medel som finns för att göra detta är formellt skydd som biotopskydd och naturreservat.

Att göra inventeringen till formellt överklagningsbara beslut kommer inte lösa rättssäkerhetsfrågan. Väldigt många skogsområden kan sägas rymmas inom nyckelbiotopsdefinitionen och det är närmast omöjligt att bevisa att ett område inte är nyckelbiotop. Skogsstyrelsen äger begreppet och den enskildes bedömning kommer alltid väga lätt i sammanhanget.

När man pratar om rättssäkerhet tror jag inte nödvändigtvis man måste koppla det till lagstiftning. Det handlar om skogsägarens upplevelse om rättvis behandling och möjligheten att påverka sin situation. Jag tror i grunden det kokar ner till tre ord. Frivillighet, ersättningsrätt och förutsägbarhet. Frivillighet kräver ändringar i certifieringsreglerna så att tredje part inte drabbas. Det kan inte Skogsstyrelsen besluta om. Med ersättningsrätt menar jag att den som hindras att bruka sin skog genom nyckelbiotopsklassning ska få ersättning om nyckelbiotopen inte ryms inom frivilliga avsättningar. Det bör ske genom formellt skydd.

Det behövs inga lagändringar för att möjliggöra en ersättningsrätt. De flesta nyckelbiotoper ryms idag inom frivilliga avsättningar och behöver inte ersättas. Men för att pengarna ska räcka till de övriga, måste man anpassa tröskeln för vad som är nyckelbiotop efter budgeten. Sannolikt räcker det med att lägga sig på den nivå Skogsstyrelsen tillämpade på 1990-talet, då delar av skogsbruket åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper.

Ersättningsrätten är betydligt viktigare än förutsägbarheten. Man kommer aldrig uppleva sig rättvist behandlad bara för att man kunnat förutse att man skulle drabbas av vad man upplever är ett övergrepp. Förutsägbarheten är viktig men alldeles otillräcklig.

Nyckelbiotopsinventeringen är subjektiv och det kommer sällan gå att förutse vilka områden som ska klassas som nyckelbiotop. De fall som är solklara är oftast redan identifierade och återstår gör främst mer svårbedömda skogar. I den bemärkelsen går det inte att göra inventeringen förutsägbar. Men i förutsägbarheten ingår också huruvida den som planerar en avverkning faktiskt kommer kunna avverka. Att en nyckelbiotopsregistrering inte kommer som en chock när man gjort en avverkningsanmälan och redan intecknat de pengar man räknar med att avverkningen ska ge. En förutsägbar inventering kan inte fyllas på i efterhand, och särskilt inte när avverkningsplaneringen redan är klar.

När regeringen nu ger direktiv om att avverkningsanmäld skog ska prioriteras i nyckelbiotopsinventeringen minskar skogsägarnas möjlighet att förutse vilken skog som kommer kunna avverkas och vilka inkomster man kan räkna med. Därmed minskar också rättssäkerheten. Det är nog inte heller någon tvekan om att inventeringen kommer att uppfattas som ett sätt att ”gratis” stoppa avverkningar när den sker i samband med avverkningsanmälningar. Det är inte rättssäkert.

När regeringen i sina direktiv anger att Skogsstyrelsen ska säkerställa att inventeringen är rättssäker sätter man myndigheten i en besvärlig sits. Direktivens preciseringar innebär nämligen en utveckling i precis motsatt riktning.

Hur påverkar värderingar naturvårdsforskningen?

Jag deltog nyligen i en diskussion på Twitter kring huruvida forskning kan anses vara trovärdig om den genomförts av personer med intressen i den fråga som beforskas, eller har finansierats av organisationer med intressen i frågan. I detta fall rörde det sig om en studie som finansierats av Södras forskningsstiftelse där också forskaren själv är skogsägare.

Det väcker frågan om vilken forskning man kan lita på. Skulle studien av detta skäl inte anses vara trovärdig borde det vara mycket forskning som man inte kan lita på. Det finns en mängd organisationer som finansierar forskning. Kan vi exempelvis lita på forskning finansierad av WWF eller av Skogsforsk? Frågan är intressant, särskilt i de fall forskningsresultaten blir politik.

Lika vanligt som att finansiärer har intressen är det att forskare, inte minst inom naturvårdsbiologin, har tydligt uttalade åsikter i de ämnen deras forskning berör.

Jag tror i huvudsak man ska lita på publicerad forskning som därmed också utsatts för en oberoende granskning. Detta även om finansiären eller forskaren har en uttalad inställning i ämnet. Däremot finns ofta skäl att kritiskt granska hur forskningen kommuniceras och vilka slutsatser som dras av forskningsresultaten.

Det är på många sätt bra att forskare deltar i debatten. Samtidigt kan alltför tydliga ställningstaganden påverka deras förtroende som forskare när de inom sitt forskningsfält argumenterar utan stöd i forskningen. För den utomstående är det ofta svårt att veta om det som sägs bygger på forskning eller bara är en åsikt.

För några år sedan skrev ett mycket stort antal naturvårdsforskare på ett forskarupprop från Skydda Skogen och krävde bl.a. att 20 % av Sveriges produktiva skogsmark ska ges ett formellt skydd ”i linje med ledande naturvårdsforskning”. Problemet är att det inte finns någon ledande naturvårdsforskning som kommit fram till detta. Åtminstone inte vad gäller svenska förhållanden där en stor del i naturvården består av frivilliga avsättningar, generell hänsyn och kvarlämnande av lågproduktiv skog. Det man uttalade var en åsikt och ingenting annat, en åsikt som visserligen delades av många ledande naturvårdsforskare.

Att en så stor andel av naturvårdsforskarna delar samma värderingar är inte konstigt. Att välja banan som forskare inom naturvårdsbiologi gör man nog bara om man brinner för frågorna. Men det är ett problem när så många av forskarna har samma åsikter och dessutom förmedlar dem. Naturvårdsforskningskretsen riskerar att utifrån uppfattas som en grupp av likasinnade. Vågar de som inte delar den gemensamma bilden ifrågasätta den? Och kan man lita på att de som gör den oberoende granskningen inför publicering verkligen är helt oberoende? Det senare kanske är ett mindre problem. Värre är risken att man begränsar de frågeställningar forskningen belyser.

Risken finns att alltför få ifrågasätter de dogmer som ofta tycks råda i naturvårdskretsar. I denna blogg försöker jag ibland väcka sådana frågor. Bland annat har jag ur olika perspektiv ifrågasatt hur rödlistan värderas, bilden av hur det går för skogens växter och djur, liksom det kloka i att avsättningar alltid ska lämnas obrukade. Det är frågor jag tror många funderar över men få vågar ställa offentligt.

Jag skulle önska att naturvårdsforskare skulle göra djupdykningar i sådana frågor. Det sker i Norge men sällan i Sverige. Är gemensamma värderingar bland naturvårdsforskare ett hinder för detta?

Är mer död ved avgörande för den biologiska mångfalden?

Jag läste ett Facebook-inlägg där markägare var besvikna på att deras mark som blivit reservat nu i stor utsträckning lämnades för fri utveckling. Utifrån det jag förstår var det en tidigare kulturpräglad miljö där man idag låter vindfällen ligga kvar och sly komma upp. Markägarna upplever att marken förlorat sin forna skönhet.

Jag känner inte närmare till omständigheterna i detta fall men generellt tror jag man skulle vinna mycket på att lyssna på markägarens vilja när man bildar naturreservat. Och ofta tror jag att man lägger alltför stor vikt vid död ved inom naturvården. Den döda veden för ju inte bara goda saker med sig. Alltför mycket död ved försämrar naturupplevelsen för många besökare och försvårar framkomligheten. Dessutom är det ju en naturresurs som bryts ner i skogen istället för att tas tillvara.

Jag är medveten om att en stor del av skogens rödlistade arter på olika sätt är knutna till död ved. Och ofta är kvarlämnande av död ved en kostnadseffektiv naturvårdsåtgärd som vi naturligtvis ska fortsätta med. Men det betyder inte att det alltid är vägen framåt.

I gamla kulturmiljöer och i anslutning till gårdar (som jag tror fallet var i Facebook-exemplet) tror jag att mängden död ved har varit ganska begränsad under mycket lång tid. Döende och döda träd var en alltför viktig resurs för att lämnas i skogen. Här måste vi fråga oss vilken biologisk mångfald vi egentligen vill bevara. Den som präglats av människan eller något som kanske fanns för hundratals år sedan? Givetvis finns det många sällsynta arter knutna till död ved i exempelvis kulturnära ädelskogsmiljöer. Men frågan är om inte många av dessa varit sällsynta sedan mycket lång tid tillbaka.

I de boreala skogarna och längre från bebyggelse såg det annorlunda ut. I de skogar som inte hade något större kommersiellt värde tills vid mitten av 1800-talet var nog tillgången på död ved betydligt rikare. Inte minst efter skogsbränder. Men även detta handlar om en tid som ligger långt tillbaka. Riksskogstaxeringens siffror visar att vi idag har betydligt mer död ved i våra skogar än vad vi hade för 100 år sedan. Egentligen är det ju lite märkligt att vi pekar ut död ved som en av de stora bristerna i skogarna trots att det i modern tid aldrig funnits mer död ved. Åter måste vi fråga oss vilken mångfald vi vill bevara; en historisk mångfald, den mångfald som faktiskt finns i skogarna eller någon helt annan.

Arternas populationer torde ha anpassats efter en tillgång på död ved som var lägre för 150 år sedan än idag. Därför menar norska forskare att vi kanske snarare än en utdöendeskuld, vad gäller arter knutna till död ved, har en invandringskredit. Med det menar man att den ökande mängden död ved gör att vi kan förvänta oss att många nya arter kommer att etablera sig i landet även om de ännu inte hunnit kolonisera den döda veden. Mångfalden av ved-arter blir rikare.

Vad gäller den långa listan över arter knutna till död ved på rödlistan bygger den på uppskattningar av arternas miljöer och substrat snarare än på faktisk statistik att arterna minskar. Mängden substrat i form av död ved generellt, minskar inte och har inte gjort det på länge.

Jag tror som sagt att vi ska fortsätta lämna död ved som generell hänsyn i skogsbruket. Men än viktigare än att lämna död ved generellt är kanske att satsa på specifika typer av död ved. Vi har en utdöendeskuld av vissa typer av död ved i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av brukandet för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas. Samma sak gäller mycket gamla ädellövträd med mulm liksom döda träddelar från kulturbygdernas gamla ekar. Också död ved från förrötade och mycket senvuxna träd har sannolikt minskat i ganska sen tid eller minskar kanske ännu.

Kanske borde vi släppa de förväntningar som finns att alla skogsägare ska lämna död ved, och att död ved nästan alltid ska lämnas i skogsreservaten. Istället borde vi kanske fokusera på att överbrygga det glapp som finns i nyskapandet av vissa typer av död ved. Då är det de levande träden vi ska fokusera på. Hagmarksekarna, de senvuxna granarna, de blivande silverfurorna. I många fall behövs aktiva åtgärder för att friställa eller veteranisera träd. Kanske är naturvårdande skötsel minst lika viktigt som fri utveckling.

Kan ett nytt samhällskontrakt bryta låsningarna i skogen?

Det har blivit uppenbart att motsättningarna mellan skogens olika intressenter blivit större och att debattklimatet kring skogen hårdnat. De fastlåsta positionerna gör att de som borde vara våra beslutsfattare inte fattar några beslut. Regeringen sitter med ett ben i vardera lägret. Det sker inga förändringar i den politiska styrningen av skogen och det blir i stor utsträckning upp till myndigheterna hur nuvarande regler och styrmedel ska tolkas.

I en debattartikel tar ett antal debattörer upp frågan på ett i huvudsak klokt sätt. Jag tror de flesta inser att situationen inte gagnar någon. Någon måste gå den andra till mötes om det låsta läget ska brytas.

Skulle skogsbrukets företrädare kunna göra ytterligare åtaganden för att stärka den biologiska mångfalden och därmed hoppas på att de tvingande inskränkningarna minskar?

Nej, jag tror inte det i nuläget. När skogsbruket de senaste 20 åren åtagit sig frivilliga avsättningar, målbilder för god miljöhänsyn, nyckelbiotopsmoratorium och mycket mer, har samhället svarat med fler föreskrifter, hårdare artskyddstillämpning och fler områden som ryms inom nyckelbiotopsbegreppet. Med den erfarenhet skogsägare har finns inga skäl att räkna med att ytterligare åtaganden skulle garantera färre inskränkningar.

För enskilda skogsägare är det aldrig acceptabelt att helt tvingas avstå brukanderätten på betydande delar av sitt innehav utan ersättning. Det måste företrädare för skogsägarna stå upp för – annars kan man aldrig hävda att man företräder dessa skogsägare.

Jag tror därför att det är nödvändigt att skogsägarna får sina garantier först.

Det behövs en bred överenskommelse som garanterar att den som har höga naturvärden inte ska förlora sin brukanderätt utan att ersättas. Då vågar skogsägare satsa på naturvårdande skötsel, förstärkt hänsyn och att låta naturvärden utvecklas. Mot sådana garantier tror jag också skogsbrukets aktörer skulle kunna göra nya miljöåtaganden som bidrar till en kostnadseffektiv naturvård.

Den här typen av samhällskontrakt bör också säkerställa en god produktion och framtida tillgång till skogsråvara så att skogsnäringen vågar (och kanske åtar sig att) investera i utveckling och produktion av nya förnybara produkter som både gagnar arbetsmarknaden och miljön.

Jag tror egentligen att det finns goda möjligheter till en bred politisk överenskommelse kring detta som garanterar en långsiktighet som sträcker sig över mandatperioderna. Det är inte det svåra. Den stora utmaningen är att få med de delar av miljörörelsen som är aktiva i skogsfrågor. Inte minst måste man hitta lösningar kring certifieringen där nyckelbiotopsinventeringen inte blir en svartlistning som drabbar en tredje part. Den som åtagit sig att inte avverka nyckelbiotoper har gjort det med öppna ögon. Men nyckelbiotoper som inte omfattas av krav som skogsägaren själv åtagit sig måste staten ta ansvar för. Det är en avgörande princip för att skogsägare ska känna sig trygga i sin brukanderätt.

Ska vi få till ett fungerande samhällskontrakt måste nyckelbiotopsproblematiken lösas, och med dagens tröskel för vad som är nyckelbiotop är en konstruktivitet från miljörörelsen avgörande. Det enda övriga alternativet är, som jag ser det, att skogsbruket själva skapar marknader för nyckelbiotopsvirke. Om miljörörelsens mål är ett bättre miljö- och naturvårdsarbete har de mycket att vinna på att vara del av denna typ av samhällskontrakt.

Skogsbrukets hänsyn och avsättningar har bidragit till en mycket positiv utveckling för många av de miljöer som är viktiga för skogens växter och djur. Om höga naturvärden påverkar brukanderätten negativt tror jag det finns en uppenbar risk att denna utveckling avstannar. Det har jag skrivit mer om här. Men med ett samhällskontrakt där skogsägare kan känna sig trygga tror jag det finns utrymme för nya kostnadseffektiva naturvårdsåtaganden. Inte minst tror jag det finns en stor potential att kombinera naturvård med brukande.

Den här typen av åtaganden måste göras av skogsbrukets större aktörer och kan aldrig omfatta alla skogsägare. I slutändan måste det vara den enskilda skogsägaren som väljer hur hen ska göra. Men skogsägarföreningar och virkesköpare har ett inflytande som de kan utnyttja med frivillighet som grund.

Som skogsägare är jag själv inte ekonomiskt beroende av min skog på det sätt många andra skogsägare är. Det gör att jag har möjlighet att avstå från brukande på betydligt större arealer än vad både lag och certifiering kräver. Men samtidigt vill jag ha en frihet för framtiden att själv disponera över min mark. Och jag vill inte att min skog ska förlora i värde när jag lämnar över den till mina barn eller säljer den. Med dagens styrmedel får jag störst handlingsutrymme om jag inte låter nya naturvärden utvecklas. Det borde vara precis tvärtom.

Vill vi ha en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden tror jag ett nytt samhällskontrakt behövs. Det bästa vore om miljörörelsen kunde spela en konstruktiv roll för att höga naturvärden inte ska bli ett hot. Det näst bästa är ett samhällskontrakt mellan staten och skogsnäringen där man på egen hand löser nyckelbiotopsproblematiken utan att tredje part drabbas ekonomiskt av certifieringen.

Ur ett medlemsperspektiv kanske miljörörelsen vinner på den konflikt som nu finns kring skogen. Men ur ett miljöperspektiv finns inga vinnare.

Reservaten och friluftslivet

Jag läste häromdagen en text i DN. Författaren upplevde att ett reservat hade blivit ett hinder för henne att röra sig i området. Det omöjliggjorde att lämpliga gångvägar iordningsställdes och att belysning sattes upp.

Jag tror att det är fler som upplever liknande saker. Även om man från myndigheterna säger att reservaten även syftar till att gynna friluftslivet är man ofta ovilliga att på riktigt anpassa föreskrifterna eller skötseln efter människors behov. Den biologiska mångfalden går alltid först, och de som arbetar med reservaten är ofta obenägna att se fördelarna med anpassningar till människan, eftersom det i någon mån kan påverka det naturliga. Att kompromissa med mångfalden är man helt enkelt inte beredd att göra. I fallet ovan bedömde man att belysning skulle kunna få negativa effekter för nattaktiva djur och påverka hela ekosystemet. Det kanske finns djur där som i någon mån påverkas, men jag menar att det kanske man måste kompromissa med i ett storstadsnära skogsområde.

Jag är på det personliga planet lite engagerad i Friluftsfrämjandets barnverksamhet. Vi bedriver vår verksamhet huvudsakligen i tätortsnära, och till största delen brukade skogar. Här finns det mesta att upptäcka för barnen; stigar, myrstackar, stenar att klättra på, olika trädslag och spår efter djur. Vi kan till exempel gräva ner en planka med olika sorters skräp för att se hur snabbt det bryts ner. Någon dispens från länsstyrelsen behövs inte.

Ungefär en kilometer från samhället, direkt i anslutning till de skogar där vi rör oss har man nyligen bildat ett stort naturreservat för dess höga naturvärden. Det har egentligen inte påverkat barnverksamheten. Vi fortsätter att vara på samma platser där vi hittar det vi behöver. Men det har heller inte blivit någon fördel för friluftslivet. Att bedriva verksamheten där innebär att det blir mycket mer osäkert vad man kan göra med barnen. Min dotters grupp har exempelvis efter tillåtelse från markägaren byggt en egen lägerplats. Det skulle inte vara möjligt i reservatet.

Stig

De flesta människor uppskattar välgallrade skogar – pelarsalar, dvs sena stadier i ett trakthyggesskogsbruk. Det gör jag också, men jag tillhör egentligen den minoritet av befolkningen som allra mest uppskattar ganska orörda skogar. Jag vill gärna ha artrika miljöer och gillar att upptäcka ovanliga arter även av svampar och lavar. Jag går därför gärna i reservat eller andra områden med liknande värden. Men jag gillar också att tillvarata det naturen erbjuder. Gör jag en längre utflykt vill jag gärna kunna göra upp eld – helst endast av det jag hittar i skogen. Jag rastar gärna på en höjd i en hyggeskant där utsikten är god och solen ligger på. I sådana sammanhang är det bättre med den brukade skogen med färre begränsningar.

Vid ett tillfälle planerade vi en paddling med övernattning i en populär kanotled. Problemet var att det fanns få platser att slå upp ett tält på. Ån omgavs av flera reservat där det till stor del var tältningsförbud. Ville man dessutom ha ett ställe som var plant och torrt och slippa trängas med andra skulle det bli svårt att hitta en bra plats. Även om tältning inte vore förbjudet i reservaten medför en övernattning ibland att man vill göra annat som kanske inte är tillåtet, men som egentligen har ytterst marginell betydelse för naturvärdena. Reservaten blev här ett hinder för oss.

Ibland är det skönt att inte alls behöva ha koll på reservatsföreskrifterna. Att inte fundera på om jag får plocka blommor eller inte?

Naturvårdsverket tar med jämna mellanrum fram statistik över i vilka kommuner och län som invånarna har närmast till skyddad natur. Man gör starka kopplingar till friluftslivet. Ofta är det i de stora städerna man har närmast. I botten bland länen ligger Norrbotten sämst till, följt av Värmland, Jämtland, Västerbotten, Gävleborg och Västernorrland. Trots det ganska stora avståndet till skyddad natur är kanske dessa de län där invånarna faktisk har närmast till naturen. Jag tror inte att man där avundas invånarna i Huddinge eller Örebro för deras möjlighet att komma ut i naturen.

Det privatägda Erstavik har ett större skogsinnehav strax söder om Stockholm. Det är ett mycket populärt och uppskattat besöksområde med 1,5 miljoner (!) besökare per år. I området bedrivs vanligt skogsbruk. För några år sedan genomfördes en undersökning kring hur området användes. En fråga man ställde till besökarna var om de stördes av något. Det man stördes mest av var nedskräpning (18 %), lösa hundar (16 %), cyklister (14 %) och trafikbuller (11 %). Endast 2 % av besökarna stördes av skogsbruk. Detta trots att skogarna faktiskt brukas rationellt.

Givetvis är reservaten i huvudsak bra för människors friluftsliv. De uppskattas verkligen av många. Men de kan också bli ett hinder för vissa typer av friluftsliv. Därför tror jag att man i större omfattning borde våga kompromissa med andra värden för att reservaten ska tillgängliggöras för fler. Och vi måste förstå att även den brukade naturen har en viktig roll för friluftslivet. Det viktiga för friluftslivet är knappast att skogen är formellt skyddad, utan att den är tillgänglig.