Författararkiv: gunnarlinden

Om gunnarlinden

Naturvårdsexpert på LRF och LRF Skogsägarna

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Kan handlingsplaner för grön infrastruktur klargöra hur etappmålet om skydd av landområden nås?

Sverige har beslutat om ett etappmål att senast år 2020 ska 20 % av land- och sötvattensområdena i Sverige vara skyddade. Enligt Regeringsbeslutet ska det ske genom formellt skydd, frivilliga avsättningar och insatser för grön infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om de olika sätten att räkna på vilken skog som är skyddad kopplat till etappmålet.

Grön infrastruktur är sambanden mellan olika delar av naturen, som bland annat är viktiga för att olika arter ska kunna förflytta och sprida sig. Men frågan är vilka insatser för grön infrastruktur som kan räknas in i målet. I regeringsbeslutet skriver man:

Det finns även andra skydds- och bevarandeformer – utöver de som Miljömålsberedningen har redovisat – som är lämpliga komponenter i en grön infrastruktur. Till exempel omfattar det generella strandskyddet 100 meter från strandlinjen både på land och i vattenområ­det. Den miljöhänsyn som tas i samband med skogs­bruksåtgärder är värdefull för att bevara den biologiska mångfalden i skogen…

…En del, men inte hela ytan impediment kan av kvalitetsskäl inte räknas in som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur.

Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, till­sammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020.

Helt klart menade regeringen att även områden som varken är skyddade enligt miljöbalken eller som frivilliga avsättningar ska kunna räknas in om de har höga naturvärden eller bidrar till den gröna infrastrukturen. Det gäller lågproduktiv skogsmark och avsatta hänsynsytor, som båda har ett skydd enligt skogsvårdslagen.

Vad gäller det formella skyddet vet vi exakt var i terrängen det ligger och därmed hur stor areal det omfattar. Det finns också ganska bra statistik över de frivilliga avsättningarna. Det är betydligt svårare med den gröna infrastrukturen som aldrig ritats in på karta.

Nu har länsstyrelserna ett uppdrag av regeringen att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. Hur dessa kommer att utformas är ännu oklart och kommer variera mellan länen. I de flesta fall kommer man dock ta fram någon form av nulägesbeskrivning av vilka delar av landskapet som är viktiga för den gröna infrastrukturen.

Att på karta rita in områden som är viktiga för den gröna infrastrukturen är på många sätt problematiskt ur markägarsynpunkt. Sådana områden tenderar ibland att omöjliggöra markanvändning på ett sätt som från början inte var avsett. Men det kan också innebära en möjlighet att faktiskt bestämma storleken på alla områden som har ett skydd, men som inte koordinatsatts. Det kan ske oavsett om områdena ritas in på karta eller inte.

I de fall hänsynsytor och impediment anses ha betydelse för den gröna infrastrukturen bör de i enlighet med regeringsbeslutet också räknas in i miljömålet. Handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett utmärkt tillfälle att avgöra vilka hänsynsytor och impediment som faktiskt har betydelse. Inte nödvändigtvis på karta, men genom uppskattningar utifrån vad som anses viktigt i varje region.

Samtidigt kan man bedöma vilka strandskyddsområden mm som har betydelse för infrastrukturen. Då har vi också möjliggjort en uppföljning av om vi faktiskt klarar etappmålet.

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?

Finns det en motsättning mellan klimat och biologisk mångfald i skogen?

De flesta är nog överens om att en skog binder mer koldioxid ju snabbare den växer. Men alla delar inte synen att brukande av skogen bidrar till något positivt för klimatet. Många anför som argument för att låta skogarna stå att skogen aldrig slutar växa. Det är en sanning med modifikation. Givetvis kommer nya träd att växa i den gamla skogen. Men gamla träd dör med tiden och det kommer alltid en tidpunkt då volymen levande träd slutar öka. En förutsättning för att skogen därefter ska vara kolsänka är att den koldioxid skogen binder blir kvar på eller i marken, dvs att förnalagret (markens mer eller mindre nedbrutna rester av växtdelar) byggs upp. För allt som bryts ner blir koldioxid igen. Och det är egentligen detta, hur skogsbruket påverkar kolet i förnalagret, som forskarna är oense om.

I ett längre perspektiv kommer i stort sätt all koldioxid som skogen binder återgå till luften genom nedbrytning eller förbränning. Möjligen med undantag för (dikade) torvmarker släpper skogen på lång sikt ut lika mycket koldioxid oavsett om träden bryts ner i skogen eller om vi använder skogsprodukterna. Men om skogsprodukter ersätter fossila produkter kommer det fossila kolet inte ut i atmosfären i samma omfattning.

Att markens kolförråd inte byggs upp oavbrutet tydliggörs i förnalagren som alltid har begränsad tjocklek på fastmark. Det är bara i våtmarker vi får lager med flera meter organiskt material. Förutom att allt organiskt material som får syre till sist kommer brytas ner, beror detta på att skogen alltid utsatts för återkommande skogsbränder. Samma bränder som präglat artsammansättningen i de svenska skogarna och som vi effektivt hållit undan de senaste 150 åren när skogsbruket fått ökad betydelse.

Ett kalhygge kan förstås aldrig ersätta alla de förutsättningar för växt- och djurlivet som branden skapade, men till följd av de återkommande bränderna är det en stor del av våra arter som mer eller mindre är beroende av storskaliga störningar. Att varken ha bränder eller hyggen eller andra storskaliga störningar skulle få mycket negativa konsekvenser får mångfalden. Och ur klimatperspektiv är det ingen tvekan om att det är bättre att ta vara på skogsprodukterna än att låta dem brinna upp i skogen.

De senaste 100 åren har vi tack vare skogsbruket fördubblat kolförrådet i den stående skogen, och sannolikt har vi även ökat förrådet i förnalagren. Att skogsbruket bidragit till att allt detta kol bundits tror jag inga forskare ifrågasätter. Men i ett kortare perspektiv kan förstås skogsbrukets störningar innebära att nedbrytningen går fortare och att även brukad skog därför tillfälligt läcker kol. De som anser att klimatfrågan inte är ett långsiktigt problem utan främst ett kortsiktigt, argumenterar därför ofta för att skogarna ska lämnas orörda. De närmaste decennierna kan det kanske ge positiva effekter förutsatt att skogen under just denna tid inte drabbas av naturliga storskaliga störningar.

Jag vet inte i vilken omfattning forskning kring skogens kolbalans tar hänsyn till andra storskaliga störningar än avverkningar. Men tittar man bara på balansen under försöksperioden missar man sannolikt vad som hade hänt med kolet på längre sikt.

Greenpeace för nu en kampanj för bevarandet av det norra skogsbältet, där man lyfter bränder och avverkningar som stora problem. I svenska skogar råder det nog ingen tvekan om att avsaknaden av bränder är ett större problem för den biologiska mångfalden än förekomsten av dem. Greenpeace anger att 60 % av det man kallar ”bruttoförlust av skogsmark” i norra skogsbältet försvinner på grund av skogsbränder, och att 40 % försvinner på grund av avverkning, insektsangrepp och sjukdomar som leder till träddöd. Ur ett klimatperspektiv är det givetvis bättre att skogsprodukterna används till att ersätta fossila material än att de brinner upp eller äts upp av insekter. Att svenskt skogsbruk är bättre för klimatet än exempelvis det kanadensiska eller ryska är nog därför givet, men det kanske också innebär en kostnad för den biologiska mångfalden ifall vi eftersträvar naturskogens arter.

Vi som företräder skogsbruket lyfter ofta att vi har mer skog än någonsin, vilket ifrågasätts av dem som främst ser skogen som en livsmiljö för växter och djur. Och jag tror de har en poäng. Det är inte enbart positivt för mångfalden att skogarna rymmer allt större volymer träd. När vi får allt mer gammal skog, död ved och grova lövträd blir ett av de största hoten mot skogens biologiska mångfald att skogarna är för täta och mörka. I naturskogen var det ovanligt att skogarna var så virkesrika som dagens gamla granskogar eller reservat. Branden tog ofta död på granarna innan skogen fått denna slutenhet. Skogarna har tidigare också hållits glesa av skogsbete och plockhuggning vilket sällan sker i dagens äldre skogar. Är det mångfalden vi ska prioritera borde nog många skogar, särskilt i reservat, göras betydligt glesare.

Ur ett klimatperspektiv är det ingen tvekan om att uppbyggandet av virkesrika skogar tjänat oss väl. Men det står förstås i konflikt med målet om livskraftiga populationer för vissa arter. På samma sätt finns en konflikt kring långsiktiga avsättningar som förhindrar att tillväxten används till att ersätta fossila material, liksom kring skogsbränder som hade varit önskvärda för många arter.

Vi kan inte förneka att dessa konflikter finns eller att skogsbruket också bidrar till välstånd och en levande landsbygd. Därför måste vi göra avvägningar. Vi måste acceptera att skogens potential för klimatet inte alltid nyttjas maximalt samtidigt som vi inte kan förvänta oss att den biologiska mångfalden ska vara opåverkad av människan. Men den skogsbruksmodell vi har bidrar till välstånd och är ett av våra viktigaste verktyg i klimatarbetet. Detta samtidigt som det i de flesta avseenden går bra för skogens mångfald.