Författararkiv: gunnarlinden

Om gunnarlinden

Naturvårdsexpert på LRF och LRF Skogsägarna

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.

Annonser

Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Dåligt underbyggda slutsatser från BirdLife

BirdLife Sverige presenterade nyligen en studie om fåglars förekomst i och utanför skogliga värdetrakter med jämförelser inom och nedanför fjällnära skog. Rubriken i deras presentation är: ”Tallbit och lappmes kan snart vara utrotade nedanför fjällskogarna”. Samtidigt konstaterar de att även tretåig hackspett och lavskrika kan stå på tur. Man menar att lappmes och tallbit endast har kvar 8 respektive 5 % av sina tätheter utanför fjällskogarna. Slutsatsen drar man utifrån att dessa arter bara har 8 respektive 5 % täthet utanför värdetrakter i den boreala zonen nedanför fjällnära skog jämfört med i värdetrakter fjällnära skogar. Värdetrakter är områden med hög andel värdekärna i form av t.ex. nyckelbiotoper, och olika former av avsättningar. I detta fall rör det sig om de förslag till värdetrakter som Metria tog fram år 2017.

Den ursprungliga studien har man beställt av Svensk Fågeltaxering och deras data bygger på inventerade standardrutter. Svensk Fågeltaxering drar dock aldrig slutsatsen att bara 8 respektive 5 % av naturliga tätheter återstår. Man har ju egentligen ingen kunskap om vad som förr var naturligt i den boreala zonen, som omfattar halva Sveriges areal. Att fåglarna kanske är naturligt vanligare i fjällkanten kanske är värt att reflektera över. Intressant i sammanhanget är också att fåglarna i stora drag har lika stora populationer idag som för 20 år sedan.

Men studien visar en massa andra intressanta data som BirdLife inte lyfter fram. Totalt undersökte man 20 fågelarter som anses kräva strukturellt komplexa skogsmiljöer och som anses missgynnas av skogsbruk. Av dessa var 9 arter vanligare i värdetrakterna medan 11 arter var vanligare utanför värdetrakterna. För tallbit och lappmes fanns ingen skillnad innanför och utanför värdetrakter nedanför fjällnära skog. Lavskrika var vanligare utanför värdetrakterna nedan fjällnära skog. Tretåig hackspett var dock vanligast i värdetrakter både nedan och ovan fjällnäragränsen.

IMG_4497

I studien tar man upp förklaringar till varför vissa arter var vanligare utanför värdetrakterna. En förklaring är att värdetrakterna är vanligare ju närmare fjällkedjan man kommer, medan många av fåglarna har en större förekomst söderut och österut. Därför får man färre förekomster i värdetrakter än utanför. Man tänker lätt att även det omvända förhållandet borde kunna gälla för arter med en större utbredning i nordväst. Detta utesluter författaren dock eftersom de nordvästliga arterna har störst skillnad mellan skog utanför och i värdetrakter i den fjällnära skogen, detta till värdekärnornas fördel.

Men börjar man titta närmare på studien framkommer några konstigheter.

Egentligen borde all fjällnära skog vara värdetrakt. Om man utgår från hur stor andel av den fjällnära skogen som omfattas av avverkningstillstånd skulle bara 20 % av fjällskogen avverkas under en 100-årsperiod. I praktiken är 80 % av den fjällnära skogen undantagen från skogsbruk. Värdetrakter är därför ett irrelevant begrepp om man bara ser till den fjällnära skogen.

Svensk Fågeltaxerings standardrutter omfattar 95 rutter ovan fjällnäragränsen med tillräckligt mycket skog för att beaktas i studien. Av dessa ligger 33 helt inom värdetrakter medan 44 ligger helt utanför. Det är underligt med en så stor andel utanför värdetrakt när skogen huvudsakligen är obrukad. Men det finns minst en förklaring.

När Metria sökt ut värdetrakter har fjällbjörkskog inte ansetts utgöra värdekärna eftersom det är en annan naturtyp. Fjällbjörkzonen och områden med stor andel fjällbjörkskog bedöms därför ofta inte som värdetrakt. Fjällbjörkskogen räknas däremot som skog i samband med fågelinventeringen. När man i det fjällnära området jämför värdetrakter med icke värdetrakter gör man därmed i praktiken delvis en jämförelse mellan fjällbjörkskog och produktiv barrdominerad skog!

Tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika är alla fåglar som trivs bäst i barrskogen. Inte konstigt att de är vanligare i värdetrakterna!

Detta förklarar även en del andra konstigheter i statistiken. Exempelvis är mindre hackspett vanligare utanför värdetrakterna i fjällnära skog. Det är logiskt eftersom det är en lövskogsfågel.

Jag har fått bekräftat av den ansvarige för studien att fjällbjörkskogen ingår i de skogliga standardrutterna. Om det stämmer är BirdLife´s slutsatser inte mycket värda. Studien visar visserligen att några arter fortfarande är vanligare inom värdetrakter nedan fjällnära skog. Men vad gäller tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett visar den bara att de är vanligare ju närmare fjällen man kommer.

Det finns inget areellt tröskelvärde för bevarande av den biologiska mångfalden

Detta inlägg är delvis en fortsättning på mitt tidigare inlägg om hur mycket naturskog som behövs för att bevara mångfalden.

Vissa menar att det finns en tröskelnivå för bevarande av biologisk mångfald när andelen ursprunglig natur ligger mellan 20-30 %. Eller att denna nivå åtminstone ger en gräns för när den biologiska mångfalden kan bevaras. Ett tröskelvärde skulle innebära att marginalnyttan av insatser för att bevara den biologiska mångfalden är störst när andelen höga naturvärden närmar sig 20-30 % av landskapet. Det anses därför ofta bättre att göra ytterligare avsättningar i ett område som redan har runt 20 % avsättningar och värdekärnor än i ett landskap som bara har 5 %. Synsättet tar sig bland annat uttryck i arbetet med värdetrakter liksom i Skogsstyrelsens argumentation kring nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Jag menar att man drar felaktiga slutsatser av den forskning som finns.

Vissa arealkrävande arter behöver 10 -30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att bibehålla livskraftiga populationer. Exempel på arter man undersökt tröskelvärden på finns bl.a. i denna rapport på s 51. För de arter för vilka sådana tröskelvärden är belagda är det sällan eller aldrig nödvändigt med områden som har specifika naturvärden. En stor del av det brukade landskapet fungerar ofta utmärkt som livsmiljö, och kan för dessa arter räknas in i procentandelen lämplig miljö. De svenska arterna (främst fåglar) med belagda tröskelvärden har också i allmänhet haft stabila eller ökande populationer de senaste 20 åren vilket tyder på att de klarar sig bra i det svenska skogslandskapet som det ser ut idag. Om tillgången till livsmiljö understigit ett tröskelvärde borde vi ju sett dramatiska minskningar, åtminstone för några av arterna.

Mycket miljöspecifika arter, t.ex. de som lever i raviner, på silikatklippor eller månghundraåriga ekar hade aldrig kunnat överleva om 20 % av landskapet skulle varit nödvändigt för dem. Tröskelvärden på dessa nivåer är därför aldrig relevanta för sådana arter. Det samma gäller många av våra sällsynta naturskogsarter – de lever ofta på specifika substrat som aldrig heller var vanliga innan skogarna började brukas. Substraten är måhända bristmiljöer idag, men de fanns aldrig i 20 % av landskapet.

För de arter där tröskelvärden är belagda är lämplig miljö något helt annat än ursprunglig miljö. Men framförallt har tröskelvärden för enskilda arter ingenting att göra med tröskelvärden för hela mångfalden.

Ändå dras ofta slutsatsen att ca 20 % av landskapet behöver vara ”ursprungligt” för att bevara mångfalden och att arterna inte kan överleva långsiktigt om andelen är lägre. Slutsatsen av detta blir, om man behöver prioritera, att det är bäst att satsa resurserna i värdetrakter eller i nordvästra Sverige och prioritera bort övriga natur.

Ett tröskelvärde innebär att det är en dramatisk skillnad beroende på av vilken sida av tröskeln man befinner sig. En art skulle exempelvis kunna ha starka populationer i de flesta lämpliga miljöer om mer än 25 % av landskapet är lämplig miljö men knappt kunna tillgodogöra sig den lämpliga miljön alls, och därmed riskera att försvinna om miljön utgör mindre än 20 %. Tröskelvärdet ligger då på mellan 20-25 %.

Den här typen av tröskelvärden är inte relevanta när man ser till hela mångfalden. Det finns ingen nivå där en stor del av arterna skulle riskera att utrotas om andelen skyddad natur skulle understiga nivån. Hur mycket avsättningar som varje art behöver är individuellt, men de flesta rödlistade eller skogsbrukskänsliga arterna klarar sig på betydligt mindre än 20 % av landskapet, eller så kan de tillgodogöra sig mycket mer av landskapet än avsättningar och värdekärnor. En stor andel avsättningar bidrar förstås till bevarandet av en rik mångfald, men sett till hela mångfalden avtar sannolikt marginalnyttan av nya avsättningar långt tidigare än vid 20 %.

Om det fanns ett tröskelvärde för den biologiska mångfalden eller en nivå som behövs för att bevara mångfalden på 20 % ursprunglig miljö i landskapet, skulle mångfalden teoretiskt bevaras om drygt 20 % av naturen avsattes i perfekt fördelade områden. Detta även om resten av naturen asfalterades. Men så fungerar förstås inte naturen. Många arter trivs utmärkt i, och är mer eller mindre beroende av den brukade naturen. Vissa arter kräver storskaliga störningar och lever idag främst på hyggen eller i successioner efter dessa. Om vi skulle hitta en perfekt mix av avsättningar som ska klara hela mångfalden måste vi därför även ha en väsentlig andel hyggen i avsättningarna. Avsättningar om 20 % som även förväntas bevara vardagsnaturens arter skulle aldrig vara tillräckliga för många av de arter som faktiskt har tröskelvärden på runt 20 % lämplig miljö. Vad som är lämplig miljö för dessa är ju olika för olika arter.

Tack vare vårt brukade landskap har vi en enormt mycket rikare mångfald av skogsarter än vad vi skulle haft med 20 % reservat i ett i övrigt avskogat landskap.

Hur mycket avsättningar vi ska ha kan inte avgöras av vetenskapen. Det handlar om en ambitionsnivå som måste avvägas mot andra samhällsintressen. Och själv tror jag ofta det är en dålig strategi att satsa resurserna där vi redan har mest. Vi har en rik mångfald som ofta kan bevaras med ganska små insatser. Inte minst gäller det miljöer som är sällsynta i landskapet och som hyser arter som inte finns på så många platser. I sådana området är marginalnyttan av bevarande stor.

 

Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

Vad gör Sverige till ett föregångsland i klimatarbetet?

Nyligen publicerade Skogforsk en rapport om skogsbrukets klimatpåverkan. Den visar tydligt att skogen gör störst klimatnytta när den brukas och när skogsprodukter ersätter produkter och bränslen som i stor utsträckning påverkar klimatet. Det står helt klart att de produkter som tas från skogen tagit upp lika mycket koldioxid som frigörs när de bryts ner eller förbränns. Detta samtidigt som skogens kolförråd inte minskar. Ändå menar fortfarande delar av miljörörelsen att skogen gör mest klimatnytta när den lämnas orörd.

Allt som växer i skogen kommer förr eller senare brytas ner eller förbrännas. Det innebär koldioxidutsläpp. Utsläppen kan ske antingen i skogen eller från skogsprodukter som tagits ut från skogen. För skogens nettoutsläpp spelar det därför på lång sikt ingen roll om produkterna tas ut ur skogen eller inte. Däremot har det betydelse om vi använder fossila produkter som skogsråvaran kan ersätta. Markens kolförråd ökar visserligen hela tiden, men tillväxten i markens kollager är bara ca en promille av tillväxten i träden. Det avgörande är därför hur träden används och hur fort träden växer.

De som hävdar att obrukad skog binder lika mycket kol som brukad skog har inte förstått utvecklingen för svenska skogar det senaste seklet. Kolförrådet ovan mark har fördubblats under denna period samtidigt som markens kollager sannolikt också ökat. Och ändå har merparten av skogarna slutavverkats minst en gång under perioden.

Samma naturvårdare som hävdar att de planterade skogarna blivit för täta för den biologiska mångfalden hävdar att naturskogar binder lika mycket kol som de som brukas. Någonstans stämmer det inte.

Skälet till att skogsägare planterat och vårdat sina skogar så att de blivit virkesrika och växtliga, är att man sett det som en investering. Hade man inte räknat med att kommande generationer en gång skulle få avverka skogen hade man aldrig gjort investeringen.

Det borde egentligen vara uppenbart att skog binder mest koldioxid när den brukas. Då blir miljörörelsens kvarstående klimatargument för att lämna skogarna orörda, att det är fel att räkna med substitution. Det finns ett synsätt där det helt enkelt inte är okey att konsumtion ersätts med annan konsumtion. Att koldioxid är koldioxid oavsett om den kommer från olja eller trä. Att mycket av träet blir toapapper, bindor och andra kortlivade produkter där det inte finns något oljebaserat alternativ.

Men substitutionen är relevant. Ungefär 80 % av vår skogsråvara går på export. Vi har en växande världsbefolkning med en ökande välfärd. Det är därför inte mycket som talar för att världens konsumtion kommer att minska. Kommer man inte använda skogsprodukter kommer man i de flesta fall använda något som är sämre för klimatet.

Frågan är hur Sverige bäst kan bidra till att begränsa de globala klimatförändringarna? Sverige är ett litet land med koldioxidutsläpp som ligger under världsgenomsnittet. Alla insatser är förstås viktiga, men det får begränsad effekt globalt om vi minskar våra utsläpp. Ändå kan Sverige ha en viktig roll i klimatarbetet –som ett föregångsland. Men vill vi att andra länder ska följa våra exempel måste vi visa att det är attraktivt. Minskningen av utsläppen måste ske med en bibehållen välfärd och en god ekonomi. Innebär våra åtgärder att Sverige halkar efter i välfärdsligan kommer man inte se oss som föregångsland. Kan vi inte behålla en stark ekonomi kommer vi inte ha råd med de satsningar på forskning, utveckling och innovation som behövs för att ligga kvar i toppen.

För att människor runt om i världen ska acceptera klimatbegränsande åtgärder tror jag framförallt att det måste finnas alternativ till det som belastar klimatet. För de flesta människorna i världen är inte minskad konsumtion något som väcker lusten till ett klimatsmart liv. Det är här substitutionen blir så viktig. Ska vi få fler i andra länder att engagera sig för klimatet är det knappast heller framgångsrikt med budskapet att vi ska sluta använda toapapper och bindor. Vi måste visa att man kan leva ganska gott med liten klimatpåverkan. Skogens kanske viktigaste betydelse för klimatet är kanske just att visa att detta är möjligt.

I Sverige kan vi utan större uppoffringar minska delar av vår konsumtion. Vi kan flyga mindre och oftare ta cykeln till jobbet. Det är angelägna åtgärder. Men det är knappast där vi kommer ses som ett föregångsland. Föregångsland blir vi när klimatarbetet kan ske utan försämrad välfärd – eller ännu bättre – med stärkt välfärd. Och när vi kan visa att det finns klimatsmarta alternativ. Då är skogen vår största tillgång.

Hur mycket naturskog krävs för att bevara mångfalden?

Ett påstående som ofta förekommer i skogsdebatten är att forskning visar på ett tröskelvärde där minst 20 % av skogen måste skyddas eller utgöras av ursprungliga miljöer för att klara den biologiska mångfalden. Senast dök påståendet upp här. Problemet med påståendet är att de vetenskapliga beläggen för tröskelvärdet är mycket svagt.

När Artdatabanken rapporterar bevarandestatusen för svenska naturtyper till EU sätter man referensnivån för gynnsam bevarandestatus till 20 % av vad som bedöms ha funnits i ett förindustriellt landskap. Det är en nivå vi aldrig kommer nå och den bygger på samma tveksamma antagande om tröskelvärde för ursprunglig areal. Andra länder sätter referensnivån vid vad som fanns då art- och habitatdirektivet började gälla.

De som driver frågan om 20 % skyddad natur menar ofta att skyddet måste vara proportionerligt. Vi ska skydda 20 % av alla naturtyper, gärna nedbrutet på olika skogstyper; lövskog, ädellövskog, tallskog, kalkbarrskog osv. Tjugo procent av den produktiva skogsmarken behöver skyddas liksom 20 % av den lågproduktiva. En skarp biologisk gräns tycks gå vid en bonitet på 1 m3/ha och år.

Borde man inte egentligen även skilja på brukad skog och obrukad skog eftersom de precis som produktiv/improduktiv skog närmast anses ha diametralt olika förutsättningar för mångfalden? Men skulle vi bara skydda 20 % av den obrukade skogen skulle ju inte särskilt många värdekärnor skyddas. Frågan låter kanske raljant, men den har faktiskt relevans.

I många andra länder har man ianspråktagit stora delar av sitt land till jordbruk och annan markanvändning, medan vi i Sverige har ianspråktagit stora delar av vårt land för skogsbruk. Ändå är det 20 % av skogen som ska skyddas, vilket förstås innebär ett betydligt lägre åtagande för avskogade länder. I ett land som till 20 % utgörs av skog skulle det räcka för mångfalden att 4 % av landskapet utgörs av naturliga skogsmiljöer. Skulle skogarnas mångfald bevaras bättre i detta land än i Sverige, trots att de bevarade skogarna är så mycket mer fragmenterade där? Våra brukade skogar ger ju en betydligt bättre ”grön infrastruktur” för skogsarter än åkrar och urbana miljöer.

De studier jag sett som gör antaganden om att 20 % ursprungliga miljöer behövs, bygger sina antaganden på tröskelvärden för enskilda arter eller artgrupper. Dessa arter bedöms behöva 10-30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att överleva långsiktigt. Observera att lämplig miljö är något helt annat än ursprunglig eller skyddad. Exempelvis stjärtmesen behöver minst 15 % lövrik skog på landskapsnivå. Skogen behöver dock inte vara skyddad eller ursprunglig.

Stjärtmesen hade kunnat överleva i ett land med bara 20 % skog, om skogen huvudsakligen var lövrik. Om skogen inte var så lövrik skulle det dock knappast hjälpa att 4 % av landskapet (20 % av skogen) utgjordes av ursprunglig eller skyddad skog.

Det kan förstås vara så att skogarter med stora krav på landskapet inte finns kvar i skogfattiga länder. Men om vi nu bortser från det; Tänk er två länder med lika mycket naturlig skog som andel av hela landskapet. Det ena landets naturskogar omges av brukad skog och det andra landets av åkrar och asfaltsytor. I vilket land bevaras skogsarterna bäst? Drar ni samma slutsats som jag är det lika relevant med andel av den obrukade skogen i Sverige som andel av hela skogen i ett huvudsakligen avskogat land.

När man pratar om tröskelvärden för skyddad/ursprunglig natur ser man ofta värdekärnorna som öar i ett i övrigt otjänligt hav. Så ser det inte ut i svenska skogar. De flesta växterna och djuren finns i den brukade skogen. I hela skogslandskapet finns strukturer som är viktiga även för många arter som anses känsliga för skogsbruk. Men ofta glömmer vi bort de arter som trivs bra i den brukade skogen och kanske även gynnas av brukandet. Det gäller inte minst alla störningsgynnade arter som får nya chanser varje gång ett hygge tas upp. De är sällan hotade, men behöver likväl sin del av landskapet.

Tröskelvärdena på 10-30 % lämplig miljö gäller förstås bara vissa arter, ofta arter med mer generella krav. Mycket specialiserade arter skulle aldrig överlevt med sådana krav eftersom landskapet aldrig kunnat erbjuda så mycket livsmiljö. Men en del arter kräver ganska stora arealer och olika arter har helt olika krav på sin miljö. 20 % av landskapet kommer därför aldrig räcka för att tillfredsställa alla arters behov. Jag tror inte heller att det räcker med 100 % när vi räknar in alla arter, inklusive de som tål skogsbruk. En del arter har dykt upp av en slump och har egentligen inte förutsättningar att överleva långsiktigt i Sverige. Hur mycket vi ska avsätta handlar istället om en ambitionsnivå. Det finns inget vetenskapligt svar på frågan.