Författararkiv: gunnarlinden

Om gunnarlinden

Naturvårdsexpert på LRF och LRF Skogsägarna

När intrångsersättningen ska prövas i domstol

Den senaste tiden har ett antal fall då skogsägare tvingats gå till domstol för att få ersättning för olika naturvårdsintrång uppmärksammats. Sådana fall menar jag oftast är slöseri med samhällets resurser.

Vid alla beslut som rör enskilda ska man göra en proportionalitetsavvägning. Om ett intrång ska kunna motiveras måste den vinst samhället gör vägas mot den skada den enskilde kan drabbas av. I denna avvägning tar man hänsyn till om det finns någon ersättningsrätt för intrånget.

Jag har full förståelse för beslut där staten i det enskilda fallet kan välja att göra ett intrång där man kalkylerar med ersättningen. Då har den som beslutar om intrånget gjort en bedömning att det är värt pengarna att göra dessa intrång. Men vad gäller exempelvis artskyddet och fjällskogsavverkningarna har staten genom domstolarna fråntagits rätten att välja när man tycker det är värt pengarna. Det har uppstått situationer där staten tycks tvingas till förbud även om man inte tycker det vara värt pengarna.

I fjällskogsfrågan var det Änokmålet som av Skogsstyrelsen tolkats som att avverkningstillstånd inte ska ges i fjällnära nyckelbiotoper. Myndigheten insåg att detta skulle bli dyrt och försökte undvika ersättning. Man tyckte inte det var värt pengarna att avsätta dessa områden när så mycket redan avsatts av den fjällnära skogen. Men när mark- och miljödomstolen tog ställning till skogsägarnas ersättningsanspråk drabbades Skogsstyrelsen av ett svidande nederlag. Det råder ingen tvekan om att rätten till ersättning finns.

En liknande situation har uppstått efter att staten förbjöd avverkning en bit från en tjäderspelplats. När frågan prövades av mark-och miljööverdomstolen fastslogs att förbudet var korrekt och proportionerligt eftersom skogsägaren har rätt till ersättning. Om detta tolkas som att myndigheterna ska meddela förbud i liknande situationer kommer man tvingas betala ut ersättning i många fall då man egentligen inte tycker det är värt pengarna att avsätta skogen. När Skogsstyrelsen meddelade förbudet utgick man från att ingen ersättningsrätt förelåg. Jag tror aldrig man hade drivit detta förbud med vetskapen om ersättningsrätten. Det är helt enkelt en dålig prioritering att avsätta stora arealer trivial skog inom en kilometer från spelplatsen för en livskraftig fågelart som inte tycks påverkas negativt av skogsbruket.

I ytterligare ett uppmärksammat fall stämmer skogsägare staten för att Skogsstyrelsen förbjudit dem att avverka skog i områden där orkidén knärot växer. Dessa skogsområden bedöms varken av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen som skyddsvärda. Man tvingas alltså lägga stora pengar på något man egentligen inte tycker det är värt pengarna att bevara. Knärot är en art som man ofta inte upptäcker eftersom den är liten och grönvit. Ofta syns bara de små bladen som ligger tryckta mot marken. Men den som letar noga kommer upptäcka att den är vanligare än man tror. Knärot finns i en stor del av våra skogar. Om man ska fortsätta förbjuda skogsbruk där knärot förekommer kommer hela naturvårdsanslaget och mer därtill att gå till detta.

knärot.jpg

Knärot ur grodperspektiv. Till vänster de blygsamma bladen så som de ofta syns. Till höger blommande knärot i 30-årig tallplantering i min egen skog.

Att ha generella förbud där proportionalitetsavvägningen i förväg anses avgjord för att markägaren kan stämma staten på ersättning innebär ett väldigt ineffektivt nyttjande av naturvårdsmedlen. Framförallt eftersom staten ofta inte anser att det är värt pengarna. Men också för att det innebär dyra domstolsprocesser som skogsägare förstås vill slippa, men som staten tvingas bekosta. Följden blir att det blir mindre pengar för den naturvård man skulle vilja prioritera.

Problemet kan lösas genom att i möjligaste mån undvika sådana generella förbud ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Istället får man, i de fall man anser mer omfattande intrång nödvändiga, lösa det med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vad gäller fjällskogen är 18:e och 19:e §§ i skogsvårdslagen helt onödiga. De reglerar när tillstånd inte ska ges och vilken ersättning som då gäller. I de fall det blir aktuellt med avslag tvingas man sannolikt ändå bilda reservat eller biotopskyddsområde. Det kan man göra utan dessa paragrafer, och utan dem kan staten själva välja när man tycker det är värt pengarna.

Detsamma gäller artskyddet. Det finns inget skäl att artskyddsförordningen ska kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. EU kräver inte det av oss. EU kräver i vissa fall att livsmiljöer för vissa arter ska skyddas från skador. Men detta kan också ske genom de instrument som är tänka att användas när mer långtgående intrång i markanvändningen krävs. Reservat, biotopskydd, naturvårdsavtal.

Brukandebegränsningar inom intrångströskeln, liksom begränsningar av ny markanvändning kan ibland behöva regleras med generella bestämmelser. Men när det gäller större intrång i pågående markanvändning måste den som meddelar förbudet i varje enskilt fall och i möjligaste mån kunna avgöra om det verkligen är värt pengarna. Jag skriver ”i möjligaste mån” eftersom det givetvis kan finns undantag som är svåra att förutse. Men i de exempel jag nämnt ovan finns ingen anledning till generella förbud som innebär en kostsam och ineffektiv naturvård.

Annonser

En dom som väcker fler frågor än den besvarar

Strax före jul kom en viktig dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Den handlade om ett förbud från Skogsstyrelsen att avverka delar av ett skogsområde i närheten av en tjäderspelsplats. Den prejudicerande domen innebär ett godkännande av Skogsstyrelsens bedömning att artskyddsförordningens förbud även gäller potentiella kycklingbiotoper tämligen långt från själva spelplatsen. Åtminstone i delar av landet där tjädern har begränsade populationer. Att tjädern har gynnsam bevarandestatus i ett nationellt perspektiv ges ingen betydelse.

Domstolen anser att det finns ett krav i EU:s fågeldirektiv att förbjuda skador på fåglarnas fortplantningslokaler. Man drar denna slutsats utifrån en ganska vågad tolkning av en EU-dom mot Polen angående fördragsbrott i samband med avverkningar i Natura 2000-området Białowieska. Utifrån EU-domstolens argumentation kring att Polen ska bevara häckningslokaler för fåglar i det Natura 2000-område som utgör Mellaneuropas kanske värdefullaste naturskogsområde, drar MÖD slutsatsen att motsvarande krav gäller i hela skogslandskapet om fåglarnas bevarandestatus inte är säkerställd i området. Intressant nog är, såvitt jag vet, Sverige det enda EU-land som gjort denna tolkning av EU-direktivet. Inget annat land har, mig veterligen, infört generella förbud att skada fåglars fortplantningslokaler utanför Natura 2000-områdena.

Domen kan få väldigt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk och svensk naturvård även om den bara skulle gälla fåglar som är listade i EU:s fågeldirektiv. Det rör sig nämligen om ganska vanliga fåglar som tjäder, spillkråka, tretåig hackspett och flera ugglearter där man kan förvänta sig att skogsbruket i många fall skulle inskränkas långt utöver intrångsbegränsningen. Följden blir att skogsägare tvingas stämma staten på ersättning. Det blir både dyrt och skapar osäkerhet för framtiden när man inte på ett tydligt sätt reder ut vad som gäller. Vad händer om en ny ägare till fastigheten lämnar in en avverkningsanmälan som den tidigare fått ersättning för?

Den tills nu viktigaste domen om artskyddet i skogen är den så kallade bombmurkledomen. I den konstaterades att det aldrig varit lagstiftarens avsikt att artskyddsförordningens bestämmelser skulle kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta bland annat för att lagstiftaren aldrig övervägt rätten till ersättning. Om förbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras ska skogsägaren därför få dispens. Anser myndigheterna ändå att bevarandevärdena väger tyngre än intresset att kunna bruka skogen får man istället använda sig av områdesskydd där ersättningen till markägare en gång för alla reds ut.

Den stora frågan jag hoppades få besvarad av MÖD var om bombmurkledomen även är tillämplig på fåglar. Man förleds lätt att dra slutsatsen att den inte kan tillämpas eftersom MÖD tycks mena att EU kräver dessa förbud av oss. Men MÖD nämner aldrig bombmurkledomen och ger inga skäl till att den inte skulle vara tillämplig. Om domstolen väljer att helt avvika från den hittills viktigaste domen på området, är det ytterst märkligt att man inte resonerar kring varför. Kanske är det så att skogsägarna skulle fått dispens om man hade sökt dispens före förbudet? En nekad dispens hade kanske varit oproportionerlig eftersom ingen uttrycklig ersättningsrätt finns då.

Nu valde domstolen den enkla vägen genom att kalla beslutet proportionerligt till följd av den ersättningsrätt som förbud enligt 12 kap 6 § miljöbalken medför. Detta utan hänsyn till de konsekvenser det får för kostnader, långsiktighet och möjlighet till avvägning mellan samhällsintressen. Hade Skogsstyrelsen varit medveten om konsekvenserna av sitt förbud tror jag aldrig man hade meddelat det. Myndigheterna ges hos domstolarna en hög trovärdighet inom sitt kunskapsfält. Genom sitt sätt att driva kraven på hänsyn har Skogsstyrelsen därför ett stort ansvar för de konsekvenser domen kan få. Jag menar att man har fel vad gäller tjäderns behov och hoten mot tjädern. Det finns inget som talar för att det är avverkningar som gör att tjädern klarar sig sämre i Västra Götaland än i resten av landet.

Det finns fler frågor där domen skapar ny osäkerhet. Domstolen lyfter särskilt att tjädern är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet. Det tycks ges betydelse för frågan om huruvida EU:s medlemsstater ska sträva efter att undvika försämring av fåglarnas livsmiljöer även utanför Natura 2000-områdena. Vad betyder det för alla de fåglar som inte finns i bilagan men som myndigheterna anser vara prioriterade i det skogliga artskyddet? Gäller förbuden inte lavskrika, mindre hackspett och lappmes?

Domen gör det än viktigare att artskyddsförordningen ges en ny utformning. Men den ställer också stora krav på den som sätts att utreda förordningen. En ny utredare måste göra en annan tolkning av EU-domen om Białowieska än den MÖD gör. Annars kommer Sverige åter ställa sig ensamma i EU om sin tillämpning av EU-direktiven. Det skulle alla parter förlora på. En dyr och ineffektiv naturvård gynnar varken skogsbruket eller den biologiska mångfalden.

Skilj på förlust av biologisk mångfald globalt och i Sverige

För en tid sedan publicerade WWF sin Living Planet Report. Den visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur i världen minskat med i genomsnitt 60 % under de senaste 44 åren. Situationen för den biologiska mångfalden i världen är i många avseenden allvarlig. Det är bra och viktigt att detta lyfts. Det konstiga är att miljöorganisationers fokus i naturvårdsfrågorna, trots dessa kunskaper, ofta ligger på svenska skogar.

Jag vet inte om det finns motsvarande studier kring hur det går för populationer av svenska ryggradsdjur. Men av de skogslevande artgrupper jag vet att det finns statistik kring, går det bra. Vi har sannolikt fler stora vilda däggdjur än på flera hundra år i Sverige. De stora rovdjuren liksom älg, vildsvin och hjortarna har ökat tydligt sen mitten av förra seklet. Antalet fågelpar har ökat med 8 miljoner i de svenska skogarna mellan 1998 och 2016. Även om många fågelarter sannolikt minskat tidigare har vi vänt utvecklingen i svensk skog.

Ändå har det i efterdyningarna av Living Planet Report, skrivits flera debattartiklar där fokus handlar om nya åtgärder i Sverige och inte sällan i skogen. Slutsatsen av brister i andra länder blir att vi måste göra mer i Sverige. Och självklart har vi utmaningar även här. Inte minst kring arter kopplade till det gamla jordbrukslandskapet. Men utifrån WWF-rapporten och svensk statistik drar jag slutsatsen att vårt skogsbruk bör ses som ett internationellt föredöme när det gäller nyttjande av naturresurser.

Svenska miljöorganisationer har de senaste åren aktivt försökt svartmåla svenskt skogsbruk och försökt förmå utländska marknader att bojkotta svenska skogsprodukter. Det bidrar inte till ett minskat tryck på de resurser runt om i världen som nyttjas på ett ohållbart sätt.

Den negativa utvecklingen i för ryggradsdjuren i världen har olika orsaker. Jakt, överfiske, exploatering och avskogning för att få ny jordbruksmark är viktiga faktorer. Men det övergripande problemet är att alltför många människor nyttjar resurser i samma områden. Ska trenderna vändas behöver vi fördela resurserna, bli mer resurseffektiva och mer resurssnåla.

Vi kan i Sverige minska vårt nyttjande av resurser. Men även om nyttjandet kan effektiviseras är minskad resursanvändning inte en möjlig väg för världen som helhet. Åtminstone inte på kort till medellång sikt. Det finns globalt ett stort och ökande behov av naturresurser. Och jag tror det är få som vill förvägra den växande världsbefolkningen mat, kläder, hygienprodukter och bostäder.

I Sverige har vi lyckats kombinera ett klimatsmart skogsbruk med bevarande av en rik biologisk mångfald. Detta samtidigt som vi kan bidra till lösningar på resursbristen i världen. Att begränsa vårt svenska skogsbruk löser inga problem. För när vi exporterar svenska trävaror ersätter det oftast något som är sämre för miljön. Varför ska vi lägga över ansvaret för produktionen på länder där den inte kan ske på ett hållbart sätt?

Kan svenska naturvårdstjänstemän lockas till korruption?

Tänk er en situation där en enskild myndighetstjänsteman kan göra ett subjektivt ställningstagande som kan vara avgörande för enskildas ekonomi samtidigt som det finns andra starka intressen i frågan. Beslutet kan inte överklagas och det är närmast omöjligt att avgöra om beslutet är rätt eller fel. Makten ligger helt i den enskilde tjänstemannens händer.

Sannolikt skulle många ha intresse av att försöka påverka tjänstemannens beslut. Hade vi hört om en sådan situation i någon helt annan del av världen hade det nog inte varit någon tvekan om att risken för korruption var uppenbar. Men i Sverige finns väl ingen risk för korruption?

Som alla förstår drar jag en parallell till nyckelbiotopsinventeringen, där Skogsstyrelsen nu fått ett regeringsuppdrag att säkerställa att den är rättssäker. Skogsstyrelsetjänstemannens bedömning vid inventeringen kan innebära skillnader på hundratusentals kronor för skogsägaren, i vissa fall upp till miljonbelopp. För skogsägaren skulle det ibland vara värt ganska mycket att få ett ställningstagande i rätt riktning. Samtidigt finns naturvårdare, stugägare, turistföretagare mfl som kan ha starka intressen av att bevara ett skogsområde.

Jag tror inte det kan uteslutas att svenska tjänstemän lockas att göra ställningstaganden som påverkas av andra faktorer än de man är satt att bedöma. Och jag tror det finns få myndighetsbeslut som riskerar att uppmuntra till korruption så mycket som nyckelbiotopsinventeringen gör.

Korruption behöver inte betyda att man tar mutor. Det kan handla om att man i maktutövningen gynnar sig själv, vänner eller anhöriga. Jag vet ett exempel där en inventerare registrerade en tveksam nyckelbiotop intill en nära anhörigs fritidsbostad. I det fallet skulle han kanske gjort samma bedömning någon annanstans. Men vi har ett problem vid blotta misstanken.

I processen att utveckla nyckelbiotopsinventeringen fanns tidigare en diskussion om att personer utanför Skogsstyrelsen skulle kunna ges ett certifikat för att bli behöriga att registrera nyckelbiotoper. Det borde även innebära att sådana certifierade inventerare har rätt att avregistrera biotoperna. Jag skojade och sa att det kunde vara ett lukrativt jobb för den som vill jobba som konsult åt skogsägare. Men man sätter skrattet i halsen om man tänker sig samma sak bland tjänstemännen.

Vill vi på allvar ha en rättssäker nyckelbiotopsinventering måste vi också tänka oss risken för korruption. Då måste vi i första hand undanröja de ekonomiska konsekvenserna av inventeringen för enskilda skogsägare. Men vi måste också jobba med en större grad av objektivitet där en markägare kan bevisa att ett skogsområde inte är nyckelbiotop eller tydligt få bevisat för sig att det är det.

Den nya metodiken i nordvästra Sverige sägs göra inventeringen mer objektiv, transparent och förutsägbar. Vad säger det om inventeringen i resten av landet? Vore det inte rimligt att dessa ledord skulle gälla överallt?

Skulle de rödlistade arterna bli färre om kalhyggesbruket upphörde?

Ofta höjs röster för att kalhyggesbruket bör upphöra eller åtminstone radikalt minska. Ett av motiven är att så många skogslevande arter är rödlistade. Jag tror att en begränsad ökning av andelen hyggesfritt skogsbruk skulle berika vår mångfald. Det betyder inte att antalet rödlistade arter skulle minska. Skulle vi dramatiskt minska mängden hyggen skulle utan tvivel antalet rödlistade arter öka. Det beror inte i första hand på att vi på sikt skulle få färre lövträdsrika skogar, vilket visserligen skulle bli en följd.

Kalhyggen är en artrik miljö. Det beror på att den nystörda miljön erbjuder möjlighet för en mängd arter att etablera sig samtidigt som de flesta arter gynnas av en rik tillgång på ljus. Jag skulle säga att hygget är den del av skogens omloppstid som hyser flest arter av kärlväxter, och troligen även av många grupper av insekter.

De flesta arter som rödlistas gör det för att de minskar. Det kan vara bara för att de minskar ganska kraftigt, med minst 15 % under 10 år eller 3 generationer för arten. Det kan också vara för en begränsad minskning samtidigt som de är sällsynta eller har liten utbredning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle sannolikt innebära att de flesta typiska hyggesarterna skulle minska med minst 15 % och därmed uppfylla kriteriet för rödlistning. Det gäller även vanliga arter som hallon, mjölkört och kruståtel.

Men i nästan alla ekosystem är de flesta arterna sällsynta. Hyggen torde inte vara något undantag. De flesta hyggesarter förekommer nog sällsynt eller i begränsade områden. Även många av dessa skulle minska med minst 15 %. Andra skulle minska i mindre omfattning. Men om de samtidigt har små populationer eller har litet utbredningsområde skulle de ändå uppfylla kriterierna för rödlistning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle alltså ge ett stort nytillskott av rödlistade arter.

De befintliga arterna på rödlistan skulle knappast falla ur i någon större omfattning. Även om kontinuiteten är viktig för vissa arter är det oftast inte frånvaron av hyggen som är begränsande utan bristen på miljöer med mycket specifika kvaliteter. En övergång till ett kontinuitetsskogsbruk skulle framförallt ge mer av skiktad granskog med kontinuitet. Inte mer av exempelvis gamla och döda träd. Lövträden skulle på sikt bli färre.

Ganska många arter finns på rödlistan bara för att de är mycket sällsynta. Sådana arter kommer finnas nästan oberoende av vårt brukande eftersom de flesta arter är sällsynta i nästan alla ekosystem. Men det som ger flest arter på rödlistan är större förändringar. Förändringar gör att vissa arter ökar samtidigt som andra minskar. Men det är bara de som minskar som ger utslag på rödlistan. Att kraftigt minska antalet hyggen skulle vara en sådan förändring. Om förändringen anses vara bra eller dålig tar inte rödlistans kriterier hänsyn till.

Exemplet väcker förhoppningsvis några frågor:

  • Kan vi bryta de minskande trenderna för dagens rödlistade arter utan att nya arter minskar?
  • Borde vi ha en acceptans för att vissa arter minskar och därmed rödlistas?
  • Är det alls eftersträvansvärt att inte ha några rödlistade arter?
  • Är det bara vissa arter som får minska, och hur väljer vi i så fall vilket landskap vi ska sträva efter?
  • Är arter som gynnats av människan sämre? Hur ser vi då på odlingslandskapet?

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.

Är invasiva trädslag ett problem i Sverige?

I Skogsstyrelsens förslag till nya föreskrifter för anläggning av skog vill man ta bort förbudet att plantera contortatall i södra Sverige och i närheten av reservat. Många har varit kritiska till detta eftersom man ser contorta som en invasiv art.

I samband med att Sverige ska ta fram en förteckning över invasiva främmande arter har ibland contortatall liksom sykomorlönn föreslagits som invasiva. Personligen kan jag inte se att dessa arter skulle vara invasiva på ett sätt som påverkar den biologiska mångfalden negativt. Det betyder inte att de är oproblematiska för mångfalden.

Begreppet invasiv har att göra med något som invaderar av egen kraft, angriper. Det ska dessutom ske på ett sätt så att det hotar den biologiska mångfalden eller orsakar skada. Självspridning av främmande trädslag utgör sällan något hot mot biologisk mångfald i Sverige. Ett undantag kan kanske vara bergtall som kan ta över stora arealer på sandmarker som är en ovanlig miljö och kan hysa många ovanliga arter.

De främmande trädslag som används för skogsodling i Sverige påverkar den biologiska mångfalden. Det betyder inte att de är invasiva. I vilken mån de påverkar mångfalden beror istället på hur stor del av landskapet som planteras med dem. För varje hektar som planteras med contortatall minskar utrymmet för inhemska trädslag att föryngra sig, naturligt eller genom skogsodling. Contortaskogarna får en annan karaktär än skog med inhemska träd, vilket ger en annan flora och fauna. Därmed missgynnas vissa av de arter som skulle etablerat sig där annars. De flesta är nog överens om att även skog som avverkats och föryngrats är viktiga för mångfalden. Då är det också självklart att det påverkar mångfalden när 6,2 % av den produktiva skogsmarken i Jämtland beskogats med contortatall.

Men att contortatallar här och var etableras utanför planteringarna utgör inget hot mot mångfalden. Inte ens om det sker i naturreservaten. Enstaka träd kommer aldrig slå ut de inhemska arterna i dessa områden. De utgör möjligen ett hot mot vår upplevelse av vad som är naturligt i skogen.

För sykomorlönnen är läget lite annorlunda. Den har funnits i Sverige sedan 1800-talet, och sprider sig flitigt. Den bidrar samtidigt till en rikare mångfald och blir värd för många arter som i Sverige tidigare bara funnit på inhemska lövträd. Den kan kanske orsaka lite röjningsbekymmer, men den kommer aldrig ”ta över” våra skogar.

Jag tror det är viktigt att vara försiktig med att låta nya arter etablera sig i Sverige. Det gäller särskilt arter som är potentiella skadegörare på t.ex. skogen och arter som riskerar att bli invasiva. Det är ofta svårt att förutse hur arterna reagerar i nya växt- och djursamhällen. Men i Sverige har vi en tendens att vara lite främlingsfientliga vad gäller växter och djur även när de inte gör skada. Att ett stort antal nya arter etablerat sig i Sverige betraktas, kanske med undantag för fåglar, nästan alltid som något negativt. Många av de nyetablerade arterna är förstås problematiska och räknas som invasiva, men de allra flesta bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Det avgörande borde istället vara om arten är till glädje eller skada. Varför är sykomorlönnen sämre än brännässlan och fästingen?