Etikettarkiv: död ved

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.

Är mer död ved avgörande för den biologiska mångfalden?

Jag läste ett Facebook-inlägg där markägare var besvikna på att deras mark som blivit reservat nu i stor utsträckning lämnades för fri utveckling. Utifrån det jag förstår var det en tidigare kulturpräglad miljö där man idag låter vindfällen ligga kvar och sly komma upp. Markägarna upplever att marken förlorat sin forna skönhet.

Jag känner inte närmare till omständigheterna i detta fall men generellt tror jag man skulle vinna mycket på att lyssna på markägarens vilja när man bildar naturreservat. Och ofta tror jag att man lägger alltför stor vikt vid död ved inom naturvården. Den döda veden för ju inte bara goda saker med sig. Alltför mycket död ved försämrar naturupplevelsen för många besökare och försvårar framkomligheten. Dessutom är det ju en naturresurs som bryts ner i skogen istället för att tas tillvara.

Jag är medveten om att en stor del av skogens rödlistade arter på olika sätt är knutna till död ved. Och ofta är kvarlämnande av död ved en kostnadseffektiv naturvårdsåtgärd som vi naturligtvis ska fortsätta med. Men det betyder inte att det alltid är vägen framåt.

I gamla kulturmiljöer och i anslutning till gårdar (som jag tror fallet var i Facebook-exemplet) tror jag att mängden död ved har varit ganska begränsad under mycket lång tid. Döende och döda träd var en alltför viktig resurs för att lämnas i skogen. Här måste vi fråga oss vilken biologisk mångfald vi egentligen vill bevara. Den som präglats av människan eller något som kanske fanns för hundratals år sedan? Givetvis finns det många sällsynta arter knutna till död ved i exempelvis kulturnära ädelskogsmiljöer. Men frågan är om inte många av dessa varit sällsynta sedan mycket lång tid tillbaka.

I de boreala skogarna och längre från bebyggelse såg det annorlunda ut. I de skogar som inte hade något större kommersiellt värde tills vid mitten av 1800-talet var nog tillgången på död ved betydligt rikare. Inte minst efter skogsbränder. Men även detta handlar om en tid som ligger långt tillbaka. Riksskogstaxeringens siffror visar att vi idag har betydligt mer död ved i våra skogar än vad vi hade för 100 år sedan. Egentligen är det ju lite märkligt att vi pekar ut död ved som en av de stora bristerna i skogarna trots att det i modern tid aldrig funnits mer död ved. Åter måste vi fråga oss vilken mångfald vi vill bevara; en historisk mångfald, den mångfald som faktiskt finns i skogarna eller någon helt annan.

Arternas populationer torde ha anpassats efter en tillgång på död ved som var lägre för 150 år sedan än idag. Därför menar norska forskare att vi kanske snarare än en utdöendeskuld, vad gäller arter knutna till död ved, har en invandringskredit. Med det menar man att den ökande mängden död ved gör att vi kan förvänta oss att många nya arter kommer att etablera sig i landet även om de ännu inte hunnit kolonisera den döda veden. Mångfalden av ved-arter blir rikare.

Vad gäller den långa listan över arter knutna till död ved på rödlistan bygger den på uppskattningar av arternas miljöer och substrat snarare än på faktisk statistik att arterna minskar. Mängden substrat i form av död ved generellt, minskar inte och har inte gjort det på länge.

Jag tror som sagt att vi ska fortsätta lämna död ved som generell hänsyn i skogsbruket. Men än viktigare än att lämna död ved generellt är kanske att satsa på specifika typer av död ved. Vi har en utdöendeskuld av vissa typer av död ved i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av brukandet för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas. Samma sak gäller mycket gamla ädellövträd med mulm liksom döda träddelar från kulturbygdernas gamla ekar. Också död ved från förrötade och mycket senvuxna träd har sannolikt minskat i ganska sen tid eller minskar kanske ännu.

Kanske borde vi släppa de förväntningar som finns att alla skogsägare ska lämna död ved, och att död ved nästan alltid ska lämnas i skogsreservaten. Istället borde vi kanske fokusera på att överbrygga det glapp som finns i nyskapandet av vissa typer av död ved. Då är det de levande träden vi ska fokusera på. Hagmarksekarna, de senvuxna granarna, de blivande silverfurorna. I många fall behövs aktiva åtgärder för att friställa eller veteranisera träd. Kanske är naturvårdande skötsel minst lika viktigt som fri utveckling.

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

De gamla skogarnas förändring över tid

Statistik från Riksskogstaxeringen visar att arealen gammal skog fördubblats de senaste 20 åren. Detta borde ses som en enormt positiv utveckling för den biologiska mångfalden. Miljörörelsen har dock en helt annan syn. De vill förringa den positiva trenden och menar att beståndsåldern inte visar på vad som egentligen är gammal skog, och att det är skillnad mellan gammal skog och gammelskog. De menar att naturliga skogar hade helt andra egenskaper, som exempelvis betydligt mer död ved och ännu äldre träd. Detta må delvis vara sant, men frågan är om vi verkligen kan förväntas bevara en biologisk mångfald som härrör från ett landskap som kanske inte funnits på flera hundra år? Åtminstone inte det senaste seklet. För skogarna var knappast mycket mer naturliga vid förra sekelskiftet än idag.

Riksskogstaxeringens data pekar visserligen på att det arealmässigt fanns mer gammal skog för 100 år sedan än idag. Men hade dessa skogar verkligen högre naturvärden än dagens gamla skogar? Helt klart är att dåtidens gamla skogar var starkt påverkade av dimensionsavverkningar vilket hade gjort dem mycket glesa. På 1950-talet höll de gamla skogarna ungefär 75 m3/hektar. Redan då hade virkesförrådet ökat, samtidigt som arealen gammal skog hade sjunkit, vilket tyder på att de gamla skogarna var ännu mer glesbestockade för 100 år sedan. I många gamla skogar kanske den kvarvarande volymen inte var mycket större än efter en avverkning med förstärkt hänsyn idag.

Att vi på nationell nivå idag har betydligt mer gammal skog mätt i volym framgår av figuren nedan. Om volymen eller arealen är viktigast kan man diskutera, men helt klart speglar den låga volymen bristande kvaliteter i de gamla skogar som fanns  under första halvan av förra seklet.

Volym i gammal skog över tid

Virkesförrådet i gammal skog över tid

Det finns inte heller mycket som talar för att dåtidens gamla skogar hade mer död ved än dagens. Jag vet inte om Riksskogstaxeringen har dessa data och jag har inte beställt någon sådan analys . Vi vet dock att mängden hård död ved totalt sett är betydligt större idag.

död ved

Volymen hård död ved över tid

Det är inte troligt att den döda veden för hundra år sedan hade en så stark förskjutning mot gammal skog att dessa gamla skogar skulle vara rikare på död ved än dagens gamla skogar. Troligare är att dagens gamla skogar har mer död ved. Död ved och gamla träd anses generellt vara de viktigaste bristfaktorerna för rödlistade arter i dagens skogar. Utifrån sina strukturer var de gamla skogarna knappast rikare för 100 år sedan.

Självklart finns det arter för vilka kontinuiteten är viktigare än förekomsten av gamla träd och död ved i landskapet. Vissa av dessa arter hade kanske bättre förutsättningar i det landskap som fanns vid förra sekelskiftet eftersom mängden kontinuitetsskogar faktiskt minskar. Det gäller dock inte gamla skogar med kontinuitet eftersom dagens gamla skogar torde ha motsvarande kontinuitet som skogar hade för 100 år sedan. Viktigt är också att vår artsammansättning i huvudsak är präglad av storskaliga störningar, vilket talar för att kontinuiteten inte är det viktiga för flertalet arter. Det är därför inte självklart att de skogar som fanns för 100 år sedan verkligen var bättre för mångfalden av naturskogsarter.

Vi vet att mycket få skogsarter har dött ut i Sverige efter 1950. Ofta påpekas dock att många arter lever på övertid och kommer få svårt att klara sig till följd av tidigare förluster av livsmiljöer. Forskare i Norge, där utvecklingen varit likartad, tror inte att vi har en sådan utdöendeskuld vad gäller vedsvampar. Istället har vi en invandringskredit där vi kan förvänta oss invandring av nya arter. Så här skriver de: Nedgangen i død ved i Norge har imidlertid foregått for lang tid tilbake, og bunnen ble trolig nådd en gang på seint 1800 eller tidlig 1900-tallet. Det er derfor vanskelig å se for seg at vi fremdeles skulle ”betale” en utdøelsesgjeld for vedlevende sopper mer enn 100 år seinere. Spørsmålet er om vi i dag har en innvandringskreditt.

Vi borde glädja oss åt den positiva utvecklingen vad gäller exempelvis gammal skog och död ved. Den ger oss inte exakt samma mångfald som skulle varit fallet utan att de svenska skogarna en gång hade börjat brukas. Men den kanske ger oss skogar med en allt rikare mångfald.

Ska människan få ta plats i naturen?

Skogsbruk, precis som jordbruk, påverkar naturen. Det brukade landskapet hyser andra arter än det obrukade. På gott och ont. Men av någon anledning accepterar vi att jordbruket påverkar mångfalden, men inte att skogsbruket gör det. Kanske är det uppenbart att vi varje dag behöver äta mat, men inte att vi varje dag använder skogsprodukter.

I debatten hör vi ofta att vi inte har tillräckligt med naturliga miljöer för den biologiska mångfalden. För att vi ska anses ha gynnsam bevarandestatus för naturtyper ska vi ha minst 20 % av de ursprungliga skogarna, vilket jag skrivit om här. Man bortser från att skogarna har brukats under lång tid och att vi inte kan förvänta oss samma artsammansättning som vi kanske hade i ett förhistoriskt samhälle.

Låt oss leka med tanken att även andra länder skulle ha samma synsätt. Att länder som för mycket länge sedan avskogades också skulle tvingas ha 20 % av landarealen beklädd med naturskogar för att mångfalden ska anses vara bevarad. Vissa arter kräver att en stor andel av landskapet utgör lämplig miljö. Men det relevanta för dessa arter är ju inte hur stor del av skogen som är lämplig, utan just hur stor del av hela landskapet som är lämpligt. Då hjälper det inte att man har mycket jordbruksmark eller hårdgjord yta.

Det anses märkligt nog inte alltid acceptabelt att vi brukar huvuddelen av skogen, men att lika stor andel av naturen i andra delar av världen brukas för exempelvis jordbruk. Dessa länder exporterar ofta jordbruksprodukterna på samma sätt som vi exporterar skogsprodukter. Är det verkligen sämre för mångfalden att vi brukar skogen med god hänsyn och avsättningar än att marken brukas som jordbruksmark eller för andra ändamål?

Trots att skogarna brukas hållbart talar man ofta i naturvårdskretsar om skogsbrukets historiska skuld. Vilken skuld har då alla de länder som tog bort skogen för hundratals eller tusentals år sedan?

Tjädern är ett bra exempel på hur skogsbrukets historiska skuld åberopas. Tjädern har haft en stabil eller något ökande trend de senaste 40 åren. Den klarar sig bra i de brukade skogarna. Ändå hävdar många naturvårdsföreträdare att den stabiliserat sig på en låg nivå jämfört med hur det var tidigare och att skogsbruket därför är ett problem för tjädern. Låt oss anta att de har rätt – tjädern var ännu vanligare förr. Kan vi inte i så fall ändå tycka att det är rätt bra med en stabil stam på 350 000 tjäderpar som representerar den största biomassan av alla Sveriges fågelarter. Att vi tillsammans med alla de nyttor skogsbruket ger också kan ha en hyfsat stor tjäderstam.

Jag tycker faktiskt också att man kan ifrågasätta synen att vi har en stor brist på död ved i skogarna. Riksskogstaxeringens data visar att vi idag har betydligt mer död ved i skogarna än vad vi någon gång haft under de senaste 100 åren. Se figuren nedan.

död vedVolym hård död ved utanför formellt skyddad natur. Figur från Riksskogstaxeringen.

Visserligen har skogar som aldrig brukats betydligt större mängd död ved än dagens skogar, och några arter behöver mer död ved än vad som finns i dagens skogar. Men är det verkligen skogar som aldrig brukats som ska vara förebilden? Skogsbruket har hållit nere mängden död ved under mycket lång tid. Ska vi verkligen eftersträva nivåer som vi kanske inte haft på ett par hundra år? Skogsbruk går trots allt ut på att tillvarata tillväxten och inte låta den dö i skogen.

Givetvis ska vi fortsätta spara död ved i våra skogar. Det är kostnadseffektiv naturvård. Med nuvarande utveckling torde arter knutna till död ved generellt öka i skogarna. Norska forskare gör samma bedömning. Även om enstaka arter har det svårt kanske vi ska vara nöjda med utvecklingen eftersom skogsbruket samtidigt ger så många fördelar.

Ur ett globalt hållbarhetsperspektiv är det bra att svenska skogar brukas. De skogsprodukter vi exporterar ersätter nästan alltid något annat som är sämre för miljön. Brukandet måste ske med stor hänsyn, och så att en rik biologisk mångfald bevaras. Men vi människor finns, och måste också få påverka naturen. Vi kan därför inte eftersträva en natur där människan inte har en plats. Skogsbruket har under lång tid påverkat artsammansättningen, men just nu får vi i många avseenden allt rikare skogar. Vi bör fokusera på att bibehålla denna trend och inte på det som kanske en gång var.