Etikettarkiv: certifiering

En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.

 

Annonser

Var finns FSC:s sociala ansvar?

Ingen vet idag hur mycket som kommer bli nyckelbiotop i Skogsstyrelsens nya nyckelbiotopsinventering. Men med den nivå man lagt den senaste tiden verkar det som om en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Stickprov på Holmens mark i Ströms Vattudal i Jämtland indikerar att nästan all deras slutavverkningsmogna skog där bedöms som nyckelbiotop. Det kanske inte är sannolik att situationen är den samma i resten av det som i nyckelbiotopssammanhang kallas för ”Nordvästra Sverige”. Det rör sig trots allt om en fjärdedel av landet. Men risken är stor att betydande delar av skogen i detta område i praktiken blir obrukbar i till följd av Skogsstyrelsens bedömningar och till följd av FSC:s regelverk.

FSC säger sig ha som mål att utveckla skogsbruksmetoder som på bästa sätt tar hänsyn till miljön och sociala förhållanden. Man arbetar utifrån tre olika kammare – en för miljö, en för ekonomi och en för social hållbarhet. De sociala aspekter man hanterar rör bland annat rennäringsfrågor och skogsarbetares villkor. Men man tycks helt negligera de sociala effekter nyckelbiotopsinventeringen får på tredje part. De som drabbas värst är nämligen inte de certifierade skogsbolagen, utan enskilda skogsägare som sällan är FSC-certifierade. Men även hela bygder kan drabbas.

Det handlar sannolikt om tusentals enskilda skogsägare som riskerar att inte kunna sälja sitt virke med den oligopolsituation vi har på massavedsmarknaden där alla aktörer är FSC-certifierade. Anledningen är att FSC-certifierade bolag anser sig tvingade att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Detta även när staten inte tycker det vara värt pengarna att skydda biotoperna, och oavsett vilka konsekvenser det får för markägaren.

Värst riskerar situationen att bli i nordvästra Sverige som på många håll redan idag har problem med befolkningsunderlaget. För det man nu gör, genom nyckelbiotopsinventeringen och certifieringsreglerna, är att man dränerar dessa landsdelar på ekonomiska resurser.

Jämtländsk nyckelbiotop

Jämtländsk nyckelbiotop?

Många boende i Norrlands inland kan idag renovera sina hus eller göra investeringar i jordbruket tack vare inkomster från skogen. Investeringarna skapar arbetstillfällen i form av hantverkare som gör dessa renoveringar och handlare som säljer material till byggena. Man glömmer lätt att skogsinkomsterna ofta är förutsättningen för ett livskraftigt jordbruk och för att husen i byarna ska hållas i skick. Utan skogsbruket skulle fler hus förfalla och fler byar växa igen. Och ju fler som hindras bruka sin skog utan ersättning, desto fler investeringar kommer att utebli.

Om en mycket stor del av den avverkningsbara skogen blir nyckelbiotop riskerar det att slå hårt mot de landsdelar som drabbas. Lyckas inte Skogsstyrelsen få till en rimlig nyckelbiotopshantering ligger ett tungt ansvar på FSC:s intressenter att hitta lösningar så att inte enskilda och hela landsändar kommer i kläm. Att fortsatt hävda att man tar ett socialt ansvar utan att reda ut nyckelbiotopsproblematiken vore inte trovärdigt.

Den som köper virke från FSC-skogsbruk får idag inte det mervärde man tror. Samma villkor vad gäller nyckelbiotoper omfattar ofrivilligt även de som inte certifierat sig. Och det är ofta dessa som tvingas avsätta störst andel av sin skog. Det rimliga vore att högre krav ställs på skogsägare som faktiskt anslutit sig till FSC-certifieringen. Den som förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper har ju valt detta själv.

Ska nyckelbiotoperna fungera som ett positivt styrmedel för naturvården måste vi ha ett system där staten tar ansvar för de nyckelbiotoper skogsägare inte själva valt att avsätta. Då kan vi inte ha en certifiering som tvingar skogsägare att ta detta ansvar själva oberoende av om man är certifierad eller inte. Ingen borde mot sin vilja och utan ersättning kunna bli fråntagen sin brukanderätt. Det är en princip FSC också måste anamma om man menar allvar med sitt sociala ansvar.

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Rik eller fattig flora och fauna – Vilken skog ska miljöcertifieras?

Om du skulle köpa miljömärkt mat – På vilken gård skulle du helst vilja att maten producerades? En gård med en rik biologisk mångfald eller en som inte har samma artrikedom?

Jag antar att de flesta skulle välja gården med rik mångfald. Så borde det vara även när det gäller miljömärkta skogsprodukter. Men köper du svenska FSC-certifierade skogsprodukter kan du nog utgå från att virket inte är producerat på de gårdar som har de största naturvärdena. Dessa gårdar missgynnas nämligen kraftigt av certifieringen. Ett företag med begränsade naturvärden kan däremot tryggt certifiera sin skog utan att riskera obehagliga överraskningar. För sådana företag är förstås FSC-certifieringen en garant för att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. Det är bra, men certifieringen innebär också en likriktning som utesluter dem som gör störst insatser för naturen.

FSC-certifieringen innebär att virke från nyckelbiotoper inte går att sälja, oavsett hur stor del av en fastighet som utgörs av nyckelbiotoper. Det är inte de FSC-certifierade skogsbolagen som drabbas hårdast av detta. Sett över hela sitt innehav har bolagen aldrig mer än 5 % av skogen klassad som nyckelbiotop. Det är de enskilda skogsägarna som har mycket stor andel nyckelbiotop som drabbas genom att skogsbruk omöjliggörs på en stor del av deras skog. De skogsägare som ofta brukat skogen lite okonventionellt och därmed varit de som gynnat mångfalden mest. De har sällan råd att FSC-certifiera sitt skogsbruk, men drabbas ändå hårdast av certifieringsbestämmelserna.

Jag tycker det är rimligt att en certifierad skogsägare förväntas långsiktigt avsätta 5 % av sin produktiva skog utöver generell hänsyn, inte minst för de arter som är kontinuitetsgynnade. Men flertalet arter torde hitta nya platser i landskapet när rätt förutsättningar skapas. Sådana arter kommer ofta att gynnas av att skogen får stå kvar lite längre innan den avverkas. Arterna som lever där kommer att ha nytta av den gamla skogen under den tid den finns där. Sedan får de hitta ett nytt skogsområde. Jag menar att den skogsägare som avverkar en skog med höga naturvärden vid 120 års ålder gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas. Men med dagens certifieringsbestämmelser är det få som vågar låta skogen bli så gammal om den inte sedan tidigare är nyckelbiotop eller inräknad bland frivilliga avsättningar. Därför är det bättre för naturen om staten förutsätts ta huvudansvaret att skydda skog som överstiger 5 %, och som man anser vara så värdefull att den inte får avverkas.

Kanske skulle man som konsument göra störst insats för naturen om man betalade extra för skogsprodukter från nyckelbiotoper, gamla skogar eller skogar med höga naturvärden. Då vet man att skogen gjort nytta för mångfalden och att man skapar incitament för skogsägare att skapa sådan skog. Skogsägare producerar ju i första hand det man tror går att sälja på en marknad. Ett exempel på detta är att en god efterfrågan på lövträ är bästa styrmedlet för att få skogsägare att gynna lövträd i föryngring, röjning och gallring.

På Föreningen Skogens höstexkursion förra året sa Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist ungefär att målet bör vara att alla avverkningar i framtiden ska ske i nyckelbiotoper eller skogar med höga naturvärden. Det är en bra vision för den som är engagerad i naturvård. Men den förutsätter förstås att certifieringsbestämmelserna ändras. Inte i framtiden när dessa skogar ska avverkas. Utan redan nu – om vi ska få skogsägare att låta dessa höga naturvärden uppstå.

 

Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

Nyckelbiotopsinventeringen sägs vara ett beslutsunderlag och inte något maktmedel. När inventeringen startades var syftet att det skulle utgöra ett underlag för rådgivning till markägare och för prioritering av skyddade områden. Idag har inventeringen i stort sett förlorat de funktionerna. Som rådgivningsunderlag är det i praktiken betydelselöst eftersom virke från nyckelbiotoper normalt inte kan säljas. Möjligen kan det vara användbart när det rör sig om naturvårdande skötsel. Som underlag för prioritering av skyddade områden har det också begränsad betydelse. De flesta nyckelbiotoperna förblir formellt oskyddade, även i de fall skogsägaren vill få dem avsatta.

Idag fungerar nyckelbiotopsinventeringen kanske främst som en gratistjänst åt certifieringsorganen som inte tillåter avverkning av nyckelbiotoper. När certifierade skogsägare under 90-talet åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper ansåg Skogsstyrelsen att biotoperna utgjorde någon enstaka procent av arealen. Idag bedömer man att de utgör 4 %. Många skogsägare upplever att Skogsstyrelsen utnyttjar kopplingen till certifieringen och har utvidgat nyckelbiotopsbegreppet. Att nyckelbiotopsinventeringen nu används för att stoppa avverkningar utan att behöva betala ut ersättning.

Av miljörörelsen används inventeringen definitivt så. När man åker ut på en avverkningsanmälan gör man det ofta för att samla material för att övertyga Skogsstyrelsen om att det är en nyckelbiotop, så att skogsägaren inte ska kunna avverka området.

Även om Skogsstyrelsen förnekar att man själva använder inventeringen för att stoppa avverkningar tror jag i praktiken ofta att den används så av enskilda tjänstemän. Nyckelbiotoper registreras allt oftare i samband med avverkningsanmälan, och nyckelbiotopens gränser följer gränserna för avverkningsanmälan. Vad finns det annars för motiv till att registrera en nyckelbiotop vid avverkningsanmälan, om man inte är beredda att prioritera den för skydd? Vill man förmå skogsägaren att frivilligt avstå kan man berätta om dess värden utan att registrera den som nyckelbiotop. Likaså om man vill ge råd om naturvårdande skötsel. Nu blir registreringen snarast ett maktmedel.

En skogsstyrelsetjänsteman beskrev för mig att de har ett uppdrag att jobba för att inga nyckelbiotoper ska avverkas. Det gäller såväl registrerade som oregistrerade nyckelbiotoper. Därför bör man registrera tidigare oupptäckta nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan eftersom risken då är mindre att de avverkas. Man säger alltså indirekt att man använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Men frågan är vem som gett dem detta uppdrag?

De flesta skogsägare vill nog gärna ha höga naturvärden i sin skog, och flertalet skogsägare har inget emot att frivilligt avsätta minst 5 % av sin skog för naturvårdsändmål. Men när arealerna blir betydligt större än så, och när man inte själv får bestämma om skogen ska bevaras eller inte – då är det inte längre frivilliga avsättningar. Det är oftast ytterst ofrivilliga avsättningar vilket gör att man upplever nyckelbiotoperna som ett hot. Särskilt problematiskt blir det när nyckelbiotoper registreras vid avverkningsanmälan, då man planerat för åtgärden och räknat med pengarna i sin budget. Jag tror att nyckelbiotopsbegreppet närmar sig ett läge där det gör mer skada än nytta för naturen.

Enligt Skogsstyrelsens nulägesbeskrivning av nyckelbiotoper finns 23 000 ha registrerade nyckelbiotoper som överstiger 5 % av enskilda skogsägares fastighetsinnehav och som inte omfattas av formella avsättningar. Men det är bara hälften av nyckelbiotoperna som är registrerade. Den verkliga siffran på ofrivilligt avsatta nyckelbiotoper är därför sannolikt flera gånger större. Men dessa får man oftast inte kännedom om förrän det är dags att avverka.

För att skogsägare även i fortsättningen ska ha en vilja att bevara och utveckla naturvärden måste nyckelbiotopsbegreppet vara förutsägbart, och man måste komma bort från risken att skogarna klassas som nyckelbiotoper i framtiden. Jag tror tyvärr inte att det räcker med att göra en ny inventering. Efter båda de tidigare satsningarna insåg man att man bara identifierat en begränsad mängd av biotoperna, samtidigt som nya biotoper hade utvecklats. Så kommer det vara även om man gör en ny satsning. Skogsägarna kommer fortsatt drabbas av att nyckelbiotoper upptäcks vid avverkningsanmälan.

Nyckelbiotopsinventeringen måste därför få en bortre gräns. Då skulle man kunna definiera nyckelbiotoper som sådana områden som registrerats i nyckelbiotopsinventeringen. Det skulle vara förutsägbart. Det betyder inte att Skogsstyrelsen måste sluta göra avsättningar eller ge råd till skogsägare som har skogar med höga naturvärden. Vill man i framtiden använda en naturvärdesinventering med nyckelbiotopsinventeringens ursprungliga syften bör man använda ett annat begrepp som inte är kopplat till certifieringen. Staten, och inte skogsägaren skulle då få huvudansvaret för eventuella avsättningar av naturvärden som identifierats därefter, om inte skogsägaren själv vill ta detta ansvar.

Då blir inte nyckelbiotoperna längre ett hot, och skogsägarna kommer åter våga bevara och utveckla naturvärden även utanför sina frivilliga avsättningar.

 

Det är bra att några vill avverka naturvärdesträd

Skogsbruket blir alltmer detaljreglerat. Förutom att skogsvårdslagens föreskrifter blivit mer omfattande tillämpas nu artskyddsförordningen och andra delar av miljöbalken på skogen. Därtill kommer certifieringsbestämmelser. Friheten att själv välja vilka träd som ska sparas är idag väldigt liten om man inte vill ta mer hänsyn än vad bestämmelserna kräver. Samtidigt höjs röster för att skogsvårdslagen ska göras ”tydligare”, vilket nästan alltid innebär mer detaljreglerad eller schabloniserad.

Bland annat anges i skogsvårdslagens föreskrifter att grova lövträd, ovanliga trädslag och träd av mycket hög ålder ska lämnas kvar. Sådana träd kallas ofta för naturvärdesträd. Att lämna sådana träd är självklart för de flesta skogsägare och det är givetvis bra med styrmedel som bidrar till att sådana träd blir kvar. Men det får aldrig bli ett absolut krav.

För ett skogsbolag som alltid arbetar med ungefär samma sortiment är inte bestämmelserna ett problem, och inte heller för de flesta enskilda skogsägare. Men jag tror det är viktigt att vi håller öppet för de skogsägare som vill ha en egen inriktning på sitt skogsbruk eller som vill använda specialsortiment. Många ser en möjlighet i udda trädslag exempelvis för finsnickeri ,och jag tror absolut att det finns en potential att ta betalt för gamla tallar med smala årsringar. Men ska vi få fram mer av sådana sortiment måste de få användas. Det är de skogsägare som ser ett användningsområde för  t.ex. sälg, rönn och körsbär som särskilt gynnar dem i röjning och gallring. Den som tror sig kunna ta bra betalt för gammal fura överhåller tallskogen.

Men innebär reglerna att träden inte får avverkas kommer ju det tänkta mervärdet för sortimenten plötsligt decimeras till något ekonomiskt värdelöst. Den som  tror att skogsägarna inte förstår detta underskattar skogsägarkåren. Därför är det olyckligt när överhållna eller sparade skogsområden och träd, bara för att de uppnått en viss ålder eller är av ett visst trädslag, klassas som nyckelbiotop, hänsynskrävande biotop eller naturvärdesträd.

Skogssektorn tillsammans med Skogsstyrelsen tar nu fram målbilder för god miljöhänsyn, vilket innebär att man förtydligar vilken hänsyn som eftersträvas. Det är utmärkt – så länge det tydliggörs att det just är målbilder, som faktiskt inte alla behöver följa. Men det blir farligt när samma riktlinjer blir lag eller certifieringsregler. Även den som vill bedriva ett hållbart skogsbruk utan att följa schablonerna bör kunna certifiera sig. Det gäller inte minst den som vill satsa på ovanliga sortiment.

De som vill avverka naturvärdesträden är ofta de som tydligast bidrar till variationen i skogslandskapet.