Etikettarkiv: nyckelbiotoper

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?

Rik eller fattig flora och fauna – Vilken skog ska miljöcertifieras?

Om du skulle köpa miljömärkt mat – På vilken gård skulle du helst vilja att maten producerades? En gård med en rik biologisk mångfald eller en som inte har samma artrikedom?

Jag antar att de flesta skulle välja gården med rik mångfald. Så borde det vara även när det gäller miljömärkta skogsprodukter. Men köper du svenska FSC-certifierade skogsprodukter kan du nog utgå från att virket inte är producerat på de gårdar som har de största naturvärdena. Dessa gårdar missgynnas nämligen kraftigt av certifieringen. Ett företag med begränsade naturvärden kan däremot tryggt certifiera sin skog utan att riskera obehagliga överraskningar. För sådana företag är förstås FSC-certifieringen en garant för att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. Det är bra, men certifieringen innebär också en likriktning som utesluter dem som gör störst insatser för naturen.

FSC-certifieringen innebär att virke från nyckelbiotoper inte går att sälja, oavsett hur stor del av en fastighet som utgörs av nyckelbiotoper. Det är inte de FSC-certifierade skogsbolagen som drabbas hårdast av detta. Sett över hela sitt innehav har bolagen aldrig mer än 5 % av skogen klassad som nyckelbiotop. Det är de enskilda skogsägarna som har mycket stor andel nyckelbiotop som drabbas genom att skogsbruk omöjliggörs på en stor del av deras skog. De skogsägare som ofta brukat skogen lite okonventionellt och därmed varit de som gynnat mångfalden mest. De har sällan råd att FSC-certifiera sitt skogsbruk, men drabbas ändå hårdast av certifieringsbestämmelserna.

Jag tycker det är rimligt att en certifierad skogsägare förväntas långsiktigt avsätta 5 % av sin produktiva skog utöver generell hänsyn, inte minst för de arter som är kontinuitetsgynnade. Men flertalet arter torde hitta nya platser i landskapet när rätt förutsättningar skapas. Sådana arter kommer ofta att gynnas av att skogen får stå kvar lite längre innan den avverkas. Arterna som lever där kommer att ha nytta av den gamla skogen under den tid den finns där. Sedan får de hitta ett nytt skogsområde. Jag menar att den skogsägare som avverkar en skog med höga naturvärden vid 120 års ålder gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas. Men med dagens certifieringsbestämmelser är det få som vågar låta skogen bli så gammal om den inte sedan tidigare är nyckelbiotop eller inräknad bland frivilliga avsättningar. Därför är det bättre för naturen om staten förutsätts ta huvudansvaret att skydda skog som överstiger 5 %, och som man anser vara så värdefull att den inte får avverkas.

Kanske skulle man som konsument göra störst insats för naturen om man betalade extra för skogsprodukter från nyckelbiotoper, gamla skogar eller skogar med höga naturvärden. Då vet man att skogen gjort nytta för mångfalden och att man skapar incitament för skogsägare att skapa sådan skog. Skogsägare producerar ju i första hand det man tror går att sälja på en marknad. Ett exempel på detta är att en god efterfrågan på lövträ är bästa styrmedlet för att få skogsägare att gynna lövträd i föryngring, röjning och gallring.

På Föreningen Skogens höstexkursion förra året sa Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist ungefär att målet bör vara att alla avverkningar i framtiden ska ske i nyckelbiotoper eller skogar med höga naturvärden. Det är en bra vision för den som är engagerad i naturvård. Men den förutsätter förstås att certifieringsbestämmelserna ändras. Inte i framtiden när dessa skogar ska avverkas. Utan redan nu – om vi ska få skogsägare att låta dessa höga naturvärden uppstå.

 

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.

 

Effektiv ekologisk kompensation förutsätter en trygghet i förfoganderätten

Just nu pågår en utredning om ekologisk kompensation som ska redovisas till regeringen den 1 mars. Utredaren ska enligt direktiven identifiera och föreslå åtgärder för att åstadkomma en effektivare och mer konsekvent tillämpning av ekologisk kompensation i samband med större exploatering och ingrepp i värdefulla mark- och vattenområden. En del i utredningen är att analysera hur tillgången till mark för kompensationsåtgärder kan förbättras.

Något som diskuteras mycket för att förbättra tillgången på kompensationsåtgärder är så kallade habitatbanker eller kompensationspooler. Det innebär att t.ex. markägare redan i förväg vidtagit olika åtgärder som utgör en bank av kompensationsområden. Dessa kan sedan säljas till exploatörer som fått krav på sig att kompensera för skador på naturmiljön. Genom habitatbankerna ska tillståndsprocesserna för olika exploateringar gå fortare eftersom det tar tid att hitta och planera kompensationsåtgärder. Samtidigt anses bankerna kunna bli en ny affärsidé för skogsägare och bönder som istället för att producera virke och mat skulle kunna tjäna pengar på att producera naturvård. Ett scenario som förstås vore önskvärt ur naturvårdsperspektiv.

Men frågan är hur man ska få markägare att börja leverera åtgärder till bankerna?

En grundförutsättning är förstås att kompensationsåtgärderna säljs på marknadsmässiga villkor. Det vore också önskvärt att det redan i förväg fanns någon som betalar för kompensationsåtgärderna, så att man vet att man har avsättning för sin investering. Men jag ser det inte som sannolikt att en ”bankir” i förväg skulle betala för kompensationsåtgärder innan man har en exploatör som vill köpa. Det skulle i så fall förutsätta en mycket stor efterfrågan. Man får nog istället förlita sig på att markägare utför åtgärder utan att köparen finns på plats.

För att en åtgärd ska kunna räknas som kompensationsåtgärd måste den tillföra något nytt. En åtgärd som ändå skulle ha genomförts kan därför inte räknas. Det behövs därför tydliga riktlinjer kring vad som kan anses innebära additionalitet, dvs att det tillför något nytt. För en certifierad skogsägare skulle man t.ex. kunna säga att frivilliga avsättningar som överstiger 5 % av innehavet anses vara additionella. Om vi inte har sådana tydliga spelregler är det riskabelt att själv ta initiativ till åtgärder eftersom myndigheterna alltid skulle kunna hävda att avsättningen redan fanns där.

Men vi har idag ett mycket större hinder för att skogsägare självmant ska börja genomföra åtgärder till habitatbankerna. Det handlar om bristande trygghet i rätten att förfoga över sin mark. Den som idag vidtar åtgärder för att skapa och utveckla naturvärden riskerar att förlora sin förfoganderätt genom att skogen klassas som nyckelbiotop eller genom att artskyddsförordningen tillämpas. Om man inte i förväg vet att någon vill köpa åtgärden är det nog ganska få som vågar satsa på åtgärder som innebär att alla intäktsmöjligheter från skogen riskerar att försvinna.

Om utredaren verkligen vill hitta lösningar på hur tillgången på kompensationsmark kan förbättras bör han börja med att analysera hur skogsägare ska kunna känna sig trygga i sin förfoganderätt.

 

Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

Nyckelbiotopsinventeringen sägs vara ett beslutsunderlag och inte något maktmedel. När inventeringen startades var syftet att det skulle utgöra ett underlag för rådgivning till markägare och för prioritering av skyddade områden. Idag har inventeringen i stort sett förlorat de funktionerna. Som rådgivningsunderlag är det i praktiken betydelselöst eftersom virke från nyckelbiotoper normalt inte kan säljas. Möjligen kan det vara användbart när det rör sig om naturvårdande skötsel. Som underlag för prioritering av skyddade områden har det också begränsad betydelse. De flesta nyckelbiotoperna förblir formellt oskyddade, även i de fall skogsägaren vill få dem avsatta.

Idag fungerar nyckelbiotopsinventeringen kanske främst som en gratistjänst åt certifieringsorganen som inte tillåter avverkning av nyckelbiotoper. När certifierade skogsägare under 90-talet åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper ansåg Skogsstyrelsen att biotoperna utgjorde någon enstaka procent av arealen. Idag bedömer man att de utgör 4 %. Många skogsägare upplever att Skogsstyrelsen utnyttjar kopplingen till certifieringen och har utvidgat nyckelbiotopsbegreppet. Att nyckelbiotopsinventeringen nu används för att stoppa avverkningar utan att behöva betala ut ersättning.

Av miljörörelsen används inventeringen definitivt så. När man åker ut på en avverkningsanmälan gör man det ofta för att samla material för att övertyga Skogsstyrelsen om att det är en nyckelbiotop, så att skogsägaren inte ska kunna avverka området.

Även om Skogsstyrelsen förnekar att man själva använder inventeringen för att stoppa avverkningar tror jag i praktiken ofta att den används så av enskilda tjänstemän. Nyckelbiotoper registreras allt oftare i samband med avverkningsanmälan, och nyckelbiotopens gränser följer gränserna för avverkningsanmälan. Vad finns det annars för motiv till att registrera en nyckelbiotop vid avverkningsanmälan, om man inte är beredda att prioritera den för skydd? Vill man förmå skogsägaren att frivilligt avstå kan man berätta om dess värden utan att registrera den som nyckelbiotop. Likaså om man vill ge råd om naturvårdande skötsel. Nu blir registreringen snarast ett maktmedel.

En skogsstyrelsetjänsteman beskrev för mig att de har ett uppdrag att jobba för att inga nyckelbiotoper ska avverkas. Det gäller såväl registrerade som oregistrerade nyckelbiotoper. Därför bör man registrera tidigare oupptäckta nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan eftersom risken då är mindre att de avverkas. Man säger alltså indirekt att man använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Men frågan är vem som gett dem detta uppdrag?

De flesta skogsägare vill nog gärna ha höga naturvärden i sin skog, och flertalet skogsägare har inget emot att frivilligt avsätta minst 5 % av sin skog för naturvårdsändmål. Men när arealerna blir betydligt större än så, och när man inte själv får bestämma om skogen ska bevaras eller inte – då är det inte längre frivilliga avsättningar. Det är oftast ytterst ofrivilliga avsättningar vilket gör att man upplever nyckelbiotoperna som ett hot. Särskilt problematiskt blir det när nyckelbiotoper registreras vid avverkningsanmälan, då man planerat för åtgärden och räknat med pengarna i sin budget. Jag tror att nyckelbiotopsbegreppet närmar sig ett läge där det gör mer skada än nytta för naturen.

Enligt Skogsstyrelsens nulägesbeskrivning av nyckelbiotoper finns 23 000 ha registrerade nyckelbiotoper som överstiger 5 % av enskilda skogsägares fastighetsinnehav och som inte omfattas av formella avsättningar. Men det är bara hälften av nyckelbiotoperna som är registrerade. Den verkliga siffran på ofrivilligt avsatta nyckelbiotoper är därför sannolikt flera gånger större. Men dessa får man oftast inte kännedom om förrän det är dags att avverka.

För att skogsägare även i fortsättningen ska ha en vilja att bevara och utveckla naturvärden måste nyckelbiotopsbegreppet vara förutsägbart, och man måste komma bort från risken att skogarna klassas som nyckelbiotoper i framtiden. Jag tror tyvärr inte att det räcker med att göra en ny inventering. Efter båda de tidigare satsningarna insåg man att man bara identifierat en begränsad mängd av biotoperna, samtidigt som nya biotoper hade utvecklats. Så kommer det vara även om man gör en ny satsning. Skogsägarna kommer fortsatt drabbas av att nyckelbiotoper upptäcks vid avverkningsanmälan.

Nyckelbiotopsinventeringen måste därför få en bortre gräns. Då skulle man kunna definiera nyckelbiotoper som sådana områden som registrerats i nyckelbiotopsinventeringen. Det skulle vara förutsägbart. Det betyder inte att Skogsstyrelsen måste sluta göra avsättningar eller ge råd till skogsägare som har skogar med höga naturvärden. Vill man i framtiden använda en naturvärdesinventering med nyckelbiotopsinventeringens ursprungliga syften bör man använda ett annat begrepp som inte är kopplat till certifieringen. Staten, och inte skogsägaren skulle då få huvudansvaret för eventuella avsättningar av naturvärden som identifierats därefter, om inte skogsägaren själv vill ta detta ansvar.

Då blir inte nyckelbiotoperna längre ett hot, och skogsägarna kommer åter våga bevara och utveckla naturvärden även utanför sina frivilliga avsättningar.