Etikettarkiv: nyckelbiotoper

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.

Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

Kan svenska naturvårdstjänstemän lockas till korruption?

Tänk er en situation där en enskild myndighetstjänsteman kan göra ett subjektivt ställningstagande som kan vara avgörande för enskildas ekonomi samtidigt som det finns andra starka intressen i frågan. Beslutet kan inte överklagas och det är närmast omöjligt att avgöra om beslutet är rätt eller fel. Makten ligger helt i den enskilde tjänstemannens händer.

Sannolikt skulle många ha intresse av att försöka påverka tjänstemannens beslut. Hade vi hört om en sådan situation i någon helt annan del av världen hade det nog inte varit någon tvekan om att risken för korruption var uppenbar. Men i Sverige finns väl ingen risk för korruption?

Som alla förstår drar jag en parallell till nyckelbiotopsinventeringen, där Skogsstyrelsen nu fått ett regeringsuppdrag att säkerställa att den är rättssäker. Skogsstyrelsetjänstemannens bedömning vid inventeringen kan innebära skillnader på hundratusentals kronor för skogsägaren, i vissa fall upp till miljonbelopp. För skogsägaren skulle det ibland vara värt ganska mycket att få ett ställningstagande i rätt riktning. Samtidigt finns naturvårdare, stugägare, turistföretagare mfl som kan ha starka intressen av att bevara ett skogsområde.

Jag tror inte det kan uteslutas att svenska tjänstemän lockas att göra ställningstaganden som påverkas av andra faktorer än de man är satt att bedöma. Och jag tror det finns få myndighetsbeslut som riskerar att uppmuntra till korruption så mycket som nyckelbiotopsinventeringen gör.

Korruption behöver inte betyda att man tar mutor. Det kan handla om att man i maktutövningen gynnar sig själv, vänner eller anhöriga. Jag vet ett exempel där en inventerare registrerade en tveksam nyckelbiotop intill en nära anhörigs fritidsbostad. I det fallet skulle han kanske gjort samma bedömning någon annanstans. Men vi har ett problem vid blotta misstanken.

I processen att utveckla nyckelbiotopsinventeringen fanns tidigare en diskussion om att personer utanför Skogsstyrelsen skulle kunna ges ett certifikat för att bli behöriga att registrera nyckelbiotoper. Det borde även innebära att sådana certifierade inventerare har rätt att avregistrera biotoperna. Jag skojade och sa att det kunde vara ett lukrativt jobb för den som vill jobba som konsult åt skogsägare. Men man sätter skrattet i halsen om man tänker sig samma sak bland tjänstemännen.

Vill vi på allvar ha en rättssäker nyckelbiotopsinventering måste vi också tänka oss risken för korruption. Då måste vi i första hand undanröja de ekonomiska konsekvenserna av inventeringen för enskilda skogsägare. Men vi måste också jobba med en större grad av objektivitet där en markägare kan bevisa att ett skogsområde inte är nyckelbiotop eller tydligt få bevisat för sig att det är det.

Den nya metodiken i nordvästra Sverige sägs göra inventeringen mer objektiv, transparent och förutsägbar. Vad säger det om inventeringen i resten av landet? Vore det inte rimligt att dessa ledord skulle gälla överallt?

Kan ett nytt samhällskontrakt bryta låsningarna i skogen?

Det har blivit uppenbart att motsättningarna mellan skogens olika intressenter blivit större och att debattklimatet kring skogen hårdnat. De fastlåsta positionerna gör att de som borde vara våra beslutsfattare inte fattar några beslut. Regeringen sitter med ett ben i vardera lägret. Det sker inga förändringar i den politiska styrningen av skogen och det blir i stor utsträckning upp till myndigheterna hur nuvarande regler och styrmedel ska tolkas.

I en debattartikel tar ett antal debattörer upp frågan på ett i huvudsak klokt sätt. Jag tror de flesta inser att situationen inte gagnar någon. Någon måste gå den andra till mötes om det låsta läget ska brytas.

Skulle skogsbrukets företrädare kunna göra ytterligare åtaganden för att stärka den biologiska mångfalden och därmed hoppas på att de tvingande inskränkningarna minskar?

Nej, jag tror inte det i nuläget. När skogsbruket de senaste 20 åren åtagit sig frivilliga avsättningar, målbilder för god miljöhänsyn, nyckelbiotopsmoratorium och mycket mer, har samhället svarat med fler föreskrifter, hårdare artskyddstillämpning och fler områden som ryms inom nyckelbiotopsbegreppet. Med den erfarenhet skogsägare har finns inga skäl att räkna med att ytterligare åtaganden skulle garantera färre inskränkningar.

För enskilda skogsägare är det aldrig acceptabelt att helt tvingas avstå brukanderätten på betydande delar av sitt innehav utan ersättning. Det måste företrädare för skogsägarna stå upp för – annars kan man aldrig hävda att man företräder dessa skogsägare.

Jag tror därför att det är nödvändigt att skogsägarna får sina garantier först.

Det behövs en bred överenskommelse som garanterar att den som har höga naturvärden inte ska förlora sin brukanderätt utan att ersättas. Då vågar skogsägare satsa på naturvårdande skötsel, förstärkt hänsyn och att låta naturvärden utvecklas. Mot sådana garantier tror jag också skogsbrukets aktörer skulle kunna göra nya miljöåtaganden som bidrar till en kostnadseffektiv naturvård.

Den här typen av samhällskontrakt bör också säkerställa en god produktion och framtida tillgång till skogsråvara så att skogsnäringen vågar (och kanske åtar sig att) investera i utveckling och produktion av nya förnybara produkter som både gagnar arbetsmarknaden och miljön.

Jag tror egentligen att det finns goda möjligheter till en bred politisk överenskommelse kring detta som garanterar en långsiktighet som sträcker sig över mandatperioderna. Det är inte det svåra. Den stora utmaningen är att få med de delar av miljörörelsen som är aktiva i skogsfrågor. Inte minst måste man hitta lösningar kring certifieringen där nyckelbiotopsinventeringen inte blir en svartlistning som drabbar en tredje part. Den som åtagit sig att inte avverka nyckelbiotoper har gjort det med öppna ögon. Men nyckelbiotoper som inte omfattas av krav som skogsägaren själv åtagit sig måste staten ta ansvar för. Det är en avgörande princip för att skogsägare ska känna sig trygga i sin brukanderätt.

Ska vi få till ett fungerande samhällskontrakt måste nyckelbiotopsproblematiken lösas, och med dagens tröskel för vad som är nyckelbiotop är en konstruktivitet från miljörörelsen avgörande. Det enda övriga alternativet är, som jag ser det, att skogsbruket själva skapar marknader för nyckelbiotopsvirke. Om miljörörelsens mål är ett bättre miljö- och naturvårdsarbete har de mycket att vinna på att vara del av denna typ av samhällskontrakt.

Skogsbrukets hänsyn och avsättningar har bidragit till en mycket positiv utveckling för många av de miljöer som är viktiga för skogens växter och djur. Om höga naturvärden påverkar brukanderätten negativt tror jag det finns en uppenbar risk att denna utveckling avstannar. Det har jag skrivit mer om här. Men med ett samhällskontrakt där skogsägare kan känna sig trygga tror jag det finns utrymme för nya kostnadseffektiva naturvårdsåtaganden. Inte minst tror jag det finns en stor potential att kombinera naturvård med brukande.

Den här typen av åtaganden måste göras av skogsbrukets större aktörer och kan aldrig omfatta alla skogsägare. I slutändan måste det vara den enskilda skogsägaren som väljer hur hen ska göra. Men skogsägarföreningar och virkesköpare har ett inflytande som de kan utnyttja med frivillighet som grund.

Som skogsägare är jag själv inte ekonomiskt beroende av min skog på det sätt många andra skogsägare är. Det gör att jag har möjlighet att avstå från brukande på betydligt större arealer än vad både lag och certifiering kräver. Men samtidigt vill jag ha en frihet för framtiden att själv disponera över min mark. Och jag vill inte att min skog ska förlora i värde när jag lämnar över den till mina barn eller säljer den. Med dagens styrmedel får jag störst handlingsutrymme om jag inte låter nya naturvärden utvecklas. Det borde vara precis tvärtom.

Vill vi ha en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden tror jag ett nytt samhällskontrakt behövs. Det bästa vore om miljörörelsen kunde spela en konstruktiv roll för att höga naturvärden inte ska bli ett hot. Det näst bästa är ett samhällskontrakt mellan staten och skogsnäringen där man på egen hand löser nyckelbiotopsproblematiken utan att tredje part drabbas ekonomiskt av certifieringen.

Ur ett medlemsperspektiv kanske miljörörelsen vinner på den konflikt som nu finns kring skogen. Men ur ett miljöperspektiv finns inga vinnare.

Hur långt räcker pengarna för att ersätta skogsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter?

Staten har tillskjutit 250 miljoner kronor per år för att ersätta skogsägare med en stor andel nyckelbiotop. Stor andel har man enligt Skogsstyrelsen om mer än 5 % av ens produktiva skogsmark utgörs av nyckelbiotop.

På ett markägarmöte gjorde jag en mycket grov uppskattning av hur långt pengarna för att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotop skulle räcka. Detta snappades upp av tidningen ATL som bad mig utveckla resonemanget. På samma tidningssida besvarade därefter Skogsstyrelsen mina uppskattningar.

Skogsstyrelsen bemötande samt det faktum att vissa saker är svåra att förklara i en tidningsintervju gör att jag här vill utveckla mitt resonemang ytterligare. Nedan följer därför ett sätt att uppskatta hur långt pengarna kan räcka:

Om 5 % av skogen skulle vara nyckelbiotop innebär det att varje fastighet i genomsnitt borde ha 5 % nyckelbiotop. Hälften av alla nyckelbiotoper borde då rent statistisk ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet.

Idag vet vi att det finns 67 000 hektar registrerade nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter, vilket motsvarar 14 % av nyckelbiotoperna. Detta när 2 % av skogen är registrerad nyckelbiotop. För att kunna göra en bedömning av hur mycket nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter det finns i verkligheten har jag lagt in punkterna 50 % och 14 % i diagrammet nedan. Utifrån detta kan man interpolera andelen på nyckelbiotopsrika fastigheter vid andra andelar nyckelbiotop i skogslandskapet.

Nyckelbiotopsrika fastigheter

Skogsstyrelsen kontrollinventering pekar på att 3,6 % av den produktiva skogen bedöms vara nyckelbiotop. Utifrån kurvan skulle i så fall ca 32 % av nyckelbiotoperna ligga på nyckelbiotopsrika fastigheter. Det skulle innebära att 265 000 hektar skulle ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet. En del av detta har redan getts ett formellt skydd, av de hittills registrerade knappt 28 000 ha. Några hittills oregistrerade nyckelbiotoper har säkert också getts ett formellt skydd efter kontrollinventeringen, men låt säga att 220 000 hektar återstår att skydda. Om kostnaden att skydda nyckelbiotoperna i snitt skulle vara 50 000 kr skulle det ta 44 år att skydda de prioriterade biotoperna med dagens anslag.

Nu finns det mycket att invända mot detta resonemang:

  • Inget talar för att nyckelbiotoperna fördelar sig jämnt över landskapet. Man kan därför inte utgå från att kurvan ovan stämmer med verkligheten. Men däremot bör en ojämn fördelning av nyckelbiotoperna snarast innebära att än fler biotoper hamnar på nyckelbiotopsrika fastigheter.
  • Det finns ju även ett ordinarie anslag för skydd av natur som borde göra att pengarna räcker längre. Men kommer detta anslag att finnas kvar efter att etappmålet om skydd av skog uppnås år 2020? Anslaget går dessutom huvudsakligen till länsstyrelsernas reservatsbildning, där stora områden prioriteras före nyckelbiotoperna. Även av de 250 miljonerna som specifikt riktas till nyckelbiotopsrika fastigheter går huvuddelen till länsstyrelserna, vilket gör att pengarna sannolikt även kommer användas till att skydda skog utanför nyckelbiotoperna.
  • 50 000 kr per hektar för skydd av nyckelbiotoper är lågt räknat. Den genomsnittliga kostnaden per hektar för biotopskydd är 147 000 kr. Jag har dock räknat med att en stor del kommer gå till biotoper i nordvästra Sverige som torde ha lägre värde per hektar, men siffran är sannolikt ändå i underkant.
  • Skogsstyrelsen menar att det bara är andelen som överstiger 5 % som ska ersättas. Det ser jag som ett märkligt antagande. Om en skogsägare har 100 hektar skog och en nyckelbiotop på 6 hektar ska alltså bara en sjättedel av biotopen skyddas. Att skogsägare med flera biotoper inte får ersättning för alla dessa kommer nog minska kostnaderna något, men jag ser det som helt orealistiskt att bara räkna på det som överskrider 5 %.
  • Vi vet inte att 3,6 % blir nyckelbiotop. Men vi vet samtidigt att vissa nyckelbiotoper som inte skulle bedömts vara nyckelbiotop förr, idag bedöms vara nyckelbiotop. Det talar snarast för att fler områden skulle bli nyckelbiotop med dagens bedömningar. Skulle istället 4 % vara nyckelbiotop skulle det innebära en ytterligare ökning av biotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter med 75 000 hektar enligt kurvan. På samma sätt skulle en andel under 3,6 % kraftigt dra ner mängden nyckelbiotopsrik mark.

Ovanstående visar att det finns stora osäkerheter i min beräkning. Det finns fakta som talar både för att pengarna ska räcka längre och kortare. Men det mesta talar för att pengarna inte alls kommer att räcka till med dagens bedömningar.

Jag tycker egentligen det är konstigt att alla skogsägare ska förväntas avstå brukande på 5 % av sin mark oavsett om man är certifierad eller inte. Genom denna gränssättning vill Skogsstyrelsen göra certifieringsnivån till norm. Men oavsett detta – Vill man att de skogsägare som prioriteras ska få ersättning finns bara en realistisk lösning. Då måste man höja tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

Vem bär ansvar för minskade frihetsgrader i skogen?

I ett inlägg på sin blogg beskriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist hur debattklimatet kring skogen blivit allt hårdare, vilket gör att man till slut inte lyssnar på den andra sidans argument. Det är nog en riktig iakttagelse. Skogsstyrelsen har inte sällan kommit i skottgluggen i ordkriget. Men Herman Sundqvist tycks mena att det är fel att skylla på myndigheterna. De gör bara vad Riksdagen och regeringen har beslutat.

Jag tror att de flesta är överens om att skogsägarnas frihetsgrader minskat de sista åren, att det blivit vanligare med oersatta intrång och att skogsägare i fler fall tvingas gå till domstol för att försvara rätten till att bruka sin mark. Många känner en frustration över att man inte kan påverka sin situation. Andra drabbas hårt ekonomiskt. Det har bidragit till att tonläget höjts.

Trots att skogspolitiken sägs bygga på principen om frihet under ansvar har skogsägarnas frihetsgrader successivt minskat. Artskyddsförordningen har börjat tillämpas på skogsbruk på ett helt annat sätt än tidigare. Skogsområden som inte tidigare betraktades som nyckelbiotop får idag nyckelbiotopstatus. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit fler och mer detaljerade vilket gör att man allt oftare slår i taket av intrångsbegränsningen. Skogsstyrelsen meddelar allt oftare förelägganden om detaljerad hänsyn istället för att ge skogsägaren frihet att välja vilken hänsyn som ska tas. Miljöbalken börjar tillämpas alltmer parallellt med Skogsvårdslagen, och räknas då inte in i intrånget. Man ifrågasätter om de fjällnära skogsägare som inte får avverka sin skog ska få ersättning.

Det intressanta med exemplen ovan är att förändringarna inte handlar om några politiska beslut. Lagstiftningen har inte ändrats i dessa avseenden, utan det handlar om att myndigheterna ändrat sin tillämpning och delvis sina föreskrifter.

Men även hur myndigheterna förmedlar bilden av skogen spelar roll. Att man i miljömålsutvärderingar ger större vikt vid negativa än positiva trender påverkar de politiska besluten och bidrar till svartmålningen av skogsbruket. I Skogsstyrelsens senaste rapport om skogens ekosystemtjänster ger man en mycket dyster bild av skogens förutsättningar att skapa nytta för oss människor. Ett exempel på hur man där väljer negativa uppgifter är när man beskriver utvecklingen för skogens fåglar. Då skriver man att ”Stannfågelinventeringar visar att flera vanliga arter minskar, exempelvis titor och kungsfågel, som genom sin höga frekvens har stor betydelse för skogens ekosystemtjänster”. Inte med ett ord nämner man att den rapport uppgiften kommer ifrån också visar att skogens fåglar totalt ökat med 8 miljoner par sen 1998. Sånt här påverkar politiken och hur skogsägare känner sig betraktade av samhället.

Att myndigheterna har ett ansvar för att skogsägarnas frihetsgrader minskat råder det nog inget tvivel om. Det är i första hand hos myndigheterna en glidning har skett. Men politiken har också ett ansvar som låtit utvecklingen fortgå. Om skogspolitiken går i en annan riktning än man avsett måste man ge myndigheterna tydligare riktlinjer genom exempelvis regleringsbrev eller ny lagstiftning.

Det är bra när myndigheterna uppmärksammar regeringen på brister i lagstiftningen så som man gjort kring artskyddsförordningen, och det är olyckligt när regeringen på grund av interna oenigheter inte hörsammar sådana uppmaningar. Men den lagstiftning vi har idag kan oftast tillämpas på olika sätt. Den väg myndigheterna själva väljer kring tillämpningen måste man själva ta ansvar för.

Vem sprider myter om nyckelbiotoperna?

Skogsstyrelsen för nu en kampanj under hashtaggen #biotopmyterna för att sprida sitt budskap om nyckelbiotoperna. Man menar att det florerar ett antal myter om nyckelbiotoperna och att man nu vill avliva dessa med fakta. Problemet är att man plockar statistik selektivt och därmed själva bidrar till mytbildningen. Detta samtidigt som man inte preciserar vad myterna säger eller redovisar några belägg för att myterna faktisk förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Bland annat anger man att en av myterna handlar om hur stora arealer som totalt sett berörs av nyckelbiotoperna, samtidigt som man anger som fakta i frågan att ”Två procent av svensk skog är klassad som nyckelbiotop”. Det stämmer att två procent av skogen registrerats som nyckelbiotop. Men siffran blir väldigt vilseledande när man samtidigt talar om hur stora arealer som berörs totalt sett. Det som oroar skogsägare är nämligen inte i första hand de registrerade nyckelbiotoperna utan de som riskerar att tillkomma. En kontrollinventering år 2000 indikerade att det då fanns lika mycket oregistrerade nyckelbiotoper som registrerade. Utöver detta vet vi att Skogsstyrelsen idag biotopklassar skogar som inte tidigare sågs som nyckelbiotop. Om det stannar runt 4 % vet vi därför inte idag.

twitter SkS

Skogsstyrelsen säger aldrig var myten förekommer eller vad den innefattar mer än att den handlar om hur stora arealer som berörs. Man misstänker att de använder sig av den klassiska taktiken att anklaga en motståndare för ett påhittat påstående och sedan argumentera mot det påståendet.

Särskilt i nordvästra Sverige finns en oro för att en stor del av skogen kan klassas som nyckelbiotop. Jag har själv gett uttryck för en sådan oro bland annat utifrån stickprovsinventeringar på Holmens mark i Ströms Vattudal, där nästan all slutavverkningsmogen skog betraktades som nyckelbiotop. Kanske tycker Skogsstyrelsen att jag sprider myter när jag skriver att en stor del av den slutavverkningsbara skogen i delar av nordvästra Sverige riskerar att betraktas som nyckelbiotop. I så fall hoppas jag de kan garantera att så inte kommer bli fallet.

I en debattartikel angav Skogsstyrelsen att det förekommer en myt att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper, trots att 85 % av dagens skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Motsvarande budskap sprids på facebook och Twitter.

Myt 85 % saknar nb

Även detta skulle jag säga är en påhittad myt. Jag har aldrig hört någon säga att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper. Här nämner man inte ens att siffran 85 % handlar om hittills registrerade nyckelbiotoper. Man tycks vilja invagga skogsägare i en falsk förhoppning att de övriga inte har något att oroa sig för.

I samma artikel anser man det vara en myt att skog ”beslagtas” utan ersättning. ”Beslagtas” är förstås ett tillspetsat ord. Men många skogsägare upplever nog just att skogen beslagtas. Och att många blir utan ersättning är ingen myt. Skogsstyrelsen vill här ge sken av att de flesta skogsägare kommer få ersättning om de blir med nyckelbiotoper de inte vill avsätta frivilligt. Så är inte fallet.

Förutom att nyckelbiotoperna blivit ett ekonomiskt problem skapar de stor oro och irritation hos många skogsägare. Jag förstår att Skogsstyrelsen vill dämpa oron genom att ge sin bild. Men jag tycker det är skamligt att man påstår att andra sprider myter om nyckelbiotoperna om sådana myter inte förekommit eller om Skogsstyrelsen inte vill precisera vari de består. Om man sedan med trovärdighet ska avliva eventuella myter måste man som myndighet nyansera sig. Man kan då inte bara redovisa selektiva fakta som är irrelevanta för det skogsägare faktiskt oroar sig för.