Etikettarkiv: nyckelbiotoper

Vem sprider myter om nyckelbiotoperna?

Skogsstyrelsen för nu en kampanj under hashtaggen #biotopmyterna för att sprida sitt budskap om nyckelbiotoperna. Man menar att det florerar ett antal myter om nyckelbiotoperna och att man nu vill avliva dessa med fakta. Problemet är att man plockar statistik selektivt och därmed själva bidrar till mytbildningen. Detta samtidigt som man inte preciserar vad myterna säger eller redovisar några belägg för att myterna faktisk förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Bland annat anger man att en av myterna handlar om hur stora arealer som totalt sett berörs av nyckelbiotoperna, samtidigt som man anger som fakta i frågan att ”Två procent av svensk skog är klassad som nyckelbiotop”. Det stämmer att två procent av skogen registrerats som nyckelbiotop. Men siffran blir väldigt vilseledande när man samtidigt talar om hur stora arealer som berörs totalt sett. Det som oroar skogsägare är nämligen inte i första hand de registrerade nyckelbiotoperna utan de som riskerar att tillkomma. En kontrollinventering år 2000 indikerade att det då fanns lika mycket oregistrerade nyckelbiotoper som registrerade. Utöver detta vet vi att Skogsstyrelsen idag biotopklassar skogar som inte tidigare sågs som nyckelbiotop. Om det stannar runt 4 % vet vi därför inte idag.

twitter SkS

Skogsstyrelsen säger aldrig var myten förekommer eller vad den innefattar mer än att den handlar om hur stora arealer som berörs. Man misstänker att de använder sig av den klassiska taktiken att anklaga en motståndare för ett påhittat påstående och sedan argumentera mot det påståendet.

Särskilt i nordvästra Sverige finns en oro för att en stor del av skogen kan klassas som nyckelbiotop. Jag har själv gett uttryck för en sådan oro bland annat utifrån stickprovsinventeringar på Holmens mark i Ströms Vattudal, där nästan all slutavverkningsmogen skog betraktades som nyckelbiotop. Kanske tycker Skogsstyrelsen att jag sprider myter när jag skriver att en stor del av den slutavverkningsbara skogen i delar av nordvästra Sverige riskerar att betraktas som nyckelbiotop. I så fall hoppas jag de kan garantera att så inte kommer bli fallet.

I en debattartikel angav Skogsstyrelsen att det förekommer en myt att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper, trots att 85 % av dagens skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Motsvarande budskap sprids på facebook och Twitter.

Myt 85 % saknar nb

Även detta skulle jag säga är en påhittad myt. Jag har aldrig hört någon säga att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper. Här nämner man inte ens att siffran 85 % handlar om hittills registrerade nyckelbiotoper. Man tycks vilja invagga skogsägare i en falsk förhoppning att de övriga inte har något att oroa sig för.

I samma artikel anser man det vara en myt att skog ”beslagtas” utan ersättning. ”Beslagtas” är förstås ett tillspetsat ord. Men många skogsägare upplever nog just att skogen beslagtas. Och att många blir utan ersättning är ingen myt. Skogsstyrelsen vill här ge sken av att de flesta skogsägare kommer få ersättning om de blir med nyckelbiotoper de inte vill avsätta frivilligt. Så är inte fallet.

Förutom att nyckelbiotoperna blivit ett ekonomiskt problem skapar de stor oro och irritation hos många skogsägare. Jag förstår att Skogsstyrelsen vill dämpa oron genom att ge sin bild. Men jag tycker det är skamligt att man påstår att andra sprider myter om nyckelbiotoperna om sådana myter inte förekommit eller om Skogsstyrelsen inte vill precisera vari de består. Om man sedan med trovärdighet ska avliva eventuella myter måste man som myndighet nyansera sig. Man kan då inte bara redovisa selektiva fakta som är irrelevanta för det skogsägare faktiskt oroar sig för.

Annonser

En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.

 

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Nyckelbiotopsinventeringens kumulativa karaktär

Nyckelbiotoper är skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. I stort sett all äldre skog kan förväntas hysa rödlistade arter, så den delen av definitionen kan i stort sätt alltid inventeraren bocka av. Kvarstår gör en subjektiv bedömning kring huruvida skogen har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Med den här definitionen är det mycket lätt att klassa ett skogsområde som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att det inte är det. Detta är troligen det viktigaste skälet till att det knappt förekommer att Skogsstyrelsen avregistrerar nyckelbiotoper om inte skogens naturvärden av någon anledning gått förlorade.

Skogsstyrelsen har aldrig gjort någon egentlig kontrollinventering för att ta reda på hur stor avvikelsen är mellan olika nyckelbiotopsinventerare. Men i samband med Polytaxen (P0) och dess kvalitetskontroll skulle även nyckelbiotoper registreras. Bland de objekt som omfattades av kvalitetskontrollen av P0 upptäcktes och registrerades 14 nyckelbiotoper. Vid 13 av 14 fall hade de olika skogsstyrelseinventerarna inte identifierat och registrerat samma nyckelbiotop. Riktigt så divergerande bedömningar får man hoppas inte är regel, men det är, såvitt jag vet, faktiskt den bästa undersökningen av noggrannheten vi har. Helt klart är att det ofta är omöjligt att i förväg förutse vilken skog som kommer klassas som nyckelbiotop.

Olikheten i bedömningar i kombination med att inga nyckelbiotoper avregistreras innebär att ju fler inventerare som bedömer ett område desto större risk är det att skogsområdet klassas som nyckelbiotop.

Tänk er att två inventerare totalinventerar ett område enligt figuren nedan. Den ene inventerarens nyckelbiotoper markeras röda och den andres gula. Båda inventerarna kommer ibland att identifiera samma område, men kanske avgränsa det lite olika. I några fall kommer man att identifiera helt olika områden. Men vem ska då anses ha rätt när två inventerare inventerat samma trakt vid olika tillfällen? Jo, båda anses ha rätt. Slutresultatet av inventeringen blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

principskiss Nyckelbiotoper

Principskiss över när två personer nyckelbiotopsinventerat samma område. Den ena inventerarens nyckelbiotoper markeras med rött, den andres med gult. Slutresultatet blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

Skogsbrukets företrädare blir ofta ifrågasatta när de ställer sig negativa till en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Certifierade aktörer ska ju inte köpa virke från nyckelbiotoper oavsett om biotopen är registrerad eller inte. Då är det väl bra att i förväg veta vilken skog som är nyckelbiotop så man inte överraskas i samband med avverkningsanmälan?

Om det ändå vore så. Men precis som i fallet med de två tidigare landsomfattande omdreven kommer inte heller denna inventering ge ett slutresultat. Den stora skillnaden är att det kommer bli fler nyckelbiotoper. För den nya inventeringen kommer inte innebära att de gamla biotoperna ses över. Istället kommer de olika bedömningarna från båda inventeringarna att kumuleras. Till råga på allt kommer sedan ibland virkesköparen eller den tjänsteman som kontrollerar avverkningsanmälan, göra en tredje eller fjärde bedömning som innebär att ytterligare ett skikt läggs på och att ytterligare skogsområden bedöms vara nyckelbiotop.

Med dagens arbetssätt är skogsbruket inte betjänt av att fler inventerare besöker skogen. Det gör det inte mer förutsägbart var biotoperna finns. Resultatet blir inte mer korrekt. Men skogsbruket omöjliggörs i fler skogområden.

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?