Hur långt räcker pengarna för att ersätta skogsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter?

Staten har tillskjutit 250 miljoner kronor per år för att ersätta skogsägare med en stor andel nyckelbiotop. Stor andel har man enligt Skogsstyrelsen om mer än 5 % av ens produktiva skogsmark utgörs av nyckelbiotop.

På ett markägarmöte gjorde jag en mycket grov uppskattning av hur långt pengarna för att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotop skulle räcka. Detta snappades upp av tidningen ATL som bad mig utveckla resonemanget. På samma tidningssida besvarade därefter Skogsstyrelsen mina uppskattningar.

Skogsstyrelsen bemötande samt det faktum att vissa saker är svåra att förklara i en tidningsintervju gör att jag här vill utveckla mitt resonemang ytterligare. Nedan följer därför ett sätt att uppskatta hur långt pengarna kan räcka:

Om 5 % av skogen skulle vara nyckelbiotop innebär det att varje fastighet i genomsnitt borde ha 5 % nyckelbiotop. Hälften av alla nyckelbiotoper borde då rent statistisk ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet.

Idag vet vi att det finns 67 000 hektar registrerade nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter, vilket motsvarar 14 % av nyckelbiotoperna. Detta när 2 % av skogen är registrerad nyckelbiotop. För att kunna göra en bedömning av hur mycket nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter det finns i verkligheten har jag lagt in punkterna 50 % och 14 % i diagrammet nedan. Utifrån detta kan man interpolera andelen på nyckelbiotopsrika fastigheter vid andra andelar nyckelbiotop i skogslandskapet.

Nyckelbiotopsrika fastigheter

Skogsstyrelsen kontrollinventering pekar på att 3,6 % av den produktiva skogen bedöms vara nyckelbiotop. Utifrån kurvan skulle i så fall ca 32 % av nyckelbiotoperna ligga på nyckelbiotopsrika fastigheter. Det skulle innebära att 265 000 hektar skulle ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet. En del av detta har redan getts ett formellt skydd, av de hittills registrerade knappt 28 000 ha. Några hittills oregistrerade nyckelbiotoper har säkert också getts ett formellt skydd efter kontrollinventeringen, men låt säga att 220 000 hektar återstår att skydda. Om kostnaden att skydda nyckelbiotoperna i snitt skulle vara 50 000 kr skulle det ta 44 år att skydda de prioriterade biotoperna med dagens anslag.

Nu finns det mycket att invända mot detta resonemang:

  • Inget talar för att nyckelbiotoperna fördelar sig jämnt över landskapet. Man kan därför inte utgå från att kurvan ovan stämmer med verkligheten. Men däremot bör en ojämn fördelning av nyckelbiotoperna snarast innebära att än fler biotoper hamnar på nyckelbiotopsrika fastigheter.
  • Det finns ju även ett ordinarie anslag för skydd av natur som borde göra att pengarna räcker längre. Men kommer detta anslag att finnas kvar efter att etappmålet om skydd av skog uppnås år 2020? Anslaget går dessutom huvudsakligen till länsstyrelsernas reservatsbildning, där stora områden prioriteras före nyckelbiotoperna. Även av de 250 miljonerna som specifikt riktas till nyckelbiotopsrika fastigheter går huvuddelen till länsstyrelserna, vilket gör att pengarna sannolikt även kommer användas till att skydda skog utanför nyckelbiotoperna.
  • 50 000 kr per hektar för skydd av nyckelbiotoper är lågt räknat. Den genomsnittliga kostnaden per hektar för biotopskydd är 147 000 kr. Jag har dock räknat med att en stor del kommer gå till biotoper i nordvästra Sverige som torde ha lägre värde per hektar, men siffran är sannolikt ändå i underkant.
  • Skogsstyrelsen menar att det bara är andelen som överstiger 5 % som ska ersättas. Det ser jag som ett märkligt antagande. Om en skogsägare har 100 hektar skog och en nyckelbiotop på 6 hektar ska alltså bara en sjättedel av biotopen skyddas. Att skogsägare med flera biotoper inte får ersättning för alla dessa kommer nog minska kostnaderna något, men jag ser det som helt orealistiskt att bara räkna på det som överskrider 5 %.
  • Vi vet inte att 3,6 % blir nyckelbiotop. Men vi vet samtidigt att vissa nyckelbiotoper som inte skulle bedömts vara nyckelbiotop förr, idag bedöms vara nyckelbiotop. Det talar snarast för att fler områden skulle bli nyckelbiotop med dagens bedömningar. Skulle istället 4 % vara nyckelbiotop skulle det innebära en ytterligare ökning av biotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter med 75 000 hektar enligt kurvan. På samma sätt skulle en andel under 3,6 % kraftigt dra ner mängden nyckelbiotopsrik mark.

Ovanstående visar att det finns stora osäkerheter i min beräkning. Det finns fakta som talar både för att pengarna ska räcka längre och kortare. Men det mesta talar för att pengarna inte alls kommer att räcka till med dagens bedömningar.

Jag tycker egentligen det är konstigt att alla skogsägare ska förväntas avstå brukande på 5 % av sin mark oavsett om man är certifierad eller inte. Genom denna gränssättning vill Skogsstyrelsen göra certifieringsnivån till norm. Men oavsett detta – Vill man att de skogsägare som prioriteras ska få ersättning finns bara en realistisk lösning. Då måste man höja tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

Annonser

Vem bär ansvar för minskade frihetsgrader i skogen?

I ett inlägg på sin blogg beskriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist hur debattklimatet kring skogen blivit allt hårdare, vilket gör att man till slut inte lyssnar på den andra sidans argument. Det är nog en riktig iakttagelse. Skogsstyrelsen har inte sällan kommit i skottgluggen i ordkriget. Men Herman Sundqvist tycks mena att det är fel att skylla på myndigheterna. De gör bara vad Riksdagen och regeringen har beslutat.

Jag tror att de flesta är överens om att skogsägarnas frihetsgrader minskat de sista åren, att det blivit vanligare med oersatta intrång och att skogsägare i fler fall tvingas gå till domstol för att försvara rätten till att bruka sin mark. Många känner en frustration över att man inte kan påverka sin situation. Andra drabbas hårt ekonomiskt. Det har bidragit till att tonläget höjts.

Trots att skogspolitiken sägs bygga på principen om frihet under ansvar har skogsägarnas frihetsgrader successivt minskat. Artskyddsförordningen har börjat tillämpas på skogsbruk på ett helt annat sätt än tidigare. Skogsområden som inte tidigare betraktades som nyckelbiotop får idag nyckelbiotopstatus. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit fler och mer detaljerade vilket gör att man allt oftare slår i taket av intrångsbegränsningen. Skogsstyrelsen meddelar allt oftare förelägganden om detaljerad hänsyn istället för att ge skogsägaren frihet att välja vilken hänsyn som ska tas. Miljöbalken börjar tillämpas alltmer parallellt med Skogsvårdslagen, och räknas då inte in i intrånget. Man ifrågasätter om de fjällnära skogsägare som inte får avverka sin skog ska få ersättning.

Det intressanta med exemplen ovan är att förändringarna inte handlar om några politiska beslut. Lagstiftningen har inte ändrats i dessa avseenden, utan det handlar om att myndigheterna ändrat sin tillämpning och delvis sina föreskrifter.

Men även hur myndigheterna förmedlar bilden av skogen spelar roll. Att man i miljömålsutvärderingar ger större vikt vid negativa än positiva trender påverkar de politiska besluten och bidrar till svartmålningen av skogsbruket. I Skogsstyrelsens senaste rapport om skogens ekosystemtjänster ger man en mycket dyster bild av skogens förutsättningar att skapa nytta för oss människor. Ett exempel på hur man där väljer negativa uppgifter är när man beskriver utvecklingen för skogens fåglar. Då skriver man att ”Stannfågelinventeringar visar att flera vanliga arter minskar, exempelvis titor och kungsfågel, som genom sin höga frekvens har stor betydelse för skogens ekosystemtjänster”. Inte med ett ord nämner man att den rapport uppgiften kommer ifrån också visar att skogens fåglar totalt ökat med 8 miljoner par sen 1998. Sånt här påverkar politiken och hur skogsägare känner sig betraktade av samhället.

Att myndigheterna har ett ansvar för att skogsägarnas frihetsgrader minskat råder det nog inget tvivel om. Det är i första hand hos myndigheterna en glidning har skett. Men politiken har också ett ansvar som låtit utvecklingen fortgå. Om skogspolitiken går i en annan riktning än man avsett måste man ge myndigheterna tydligare riktlinjer genom exempelvis regleringsbrev eller ny lagstiftning.

Det är bra när myndigheterna uppmärksammar regeringen på brister i lagstiftningen så som man gjort kring artskyddsförordningen, och det är olyckligt när regeringen på grund av interna oenigheter inte hörsammar sådana uppmaningar. Men den lagstiftning vi har idag kan oftast tillämpas på olika sätt. Den väg myndigheterna själva väljer kring tillämpningen måste man själva ta ansvar för.

Hoten mot skogens vedlevande skalbaggar

Nyligen fick en artikel i the Guardian om vedskalbaggar uppmärksamhet i svenska medier. Den handlade om att en stor den av Europas vedlevande skalbaggar riskerar att dö ut, och att hotet främst består i bristen på gamla och döda träd. Situationen bedöms vara densamma i Sverige vilket tagits upp i flera media. Man anger att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Att vi får allt färre gamla och döda träd i våra skogar. Direkt eller Indirekt säger man att skogsbruket är problemet.

När man läser detta blir man lite nyfiken eftersom vi ju får fler gamla träd i skogarna och eftersom den döda veden har ökat under hela det senaste seklet. Det stämmer ju inte att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Därför frågar jag mig om det också kan finnas andra förklaringar till rödlistningen än det moderna skogsbruket.

På rödlistan finns 390 vedlevande skalbaggsarter som lever i skog. Avverkning anses vara en negativ påverkansfaktor för 386 av dessa. För 381 stycken en påverkansfaktor av stor betydelse. Man får lätt intrycket att avverkningar är det stora problemet, och man framställer det ofta som att skogsbruket är hotet när avverkning är en påverkansfaktor. Men så är det inte nödvändigtvis. Det innebär mest att det är negativt om trädet där de lever avverkas. Jag har skrivit mer om detta här. I det följande blir det tydligt att det inte är så att alla dessa arter utom 4 hotas av skogsbruk.

Av de 390 arterna finns majoriteten, 233 stycken, också i jordbrukslandskapet. Det kan förstås finnas olika förklaringar till detta, vilket jag inte undersökt närmare. En förklaring kan vara att insekterna värdväxlar mellan skogsträd och växter i odlingslandskapet. Men då är det sällan rena urskogsarter. Min gissning är att många missgynnas av att trädbärande betesmarker inte längre hävdas. Det handlar ofta om gamla grova ädellövträd i öppna lägen, en miljö som minskar allt mer. Men hotet för dessa är oftast inte i första hand skogsbruk utan att det inte längre finns en lönsamhet i hagmarksbete. De gamla hagarna växer igen och nyrekryteringen är i stort sett obefintlig.

Jag valde att titta vidare lite på de arter som inte finns i jordbrukslandskapet men begränsade mig till de 75 helt skogslevande arterna som är hotade, dvs finns i någon av rödlistekategorierna CR, EN och VU. De flesta av dessa lever på döda eller döende träd av olika trädslag. Flertalet borde ha gynnats av de positiva trenderna med mer död ved och gamla träd i skogarna. En faktor som kan vara missgynnsam är förstås att skogarna ofta blir tätare, vilket är negativt för de arter som vill ha soliga lägen. För många arter anges att det saknas kunskap.

Men vissa arter sticker ut. Ett tiotal bedöms vara specifikt brandgynnade och har sannolikt gått tillbaka till följd av att skogarna sällan brinner idag.

Nästan lika många arter finns bara eller i stort sett bara på Gotska sandön. De flesta av dessa har heller aldrig tidigare funnits i Sverige utanför sandön, såvitt man känner till. Även för dessa anses avverkning vara en stor negativ påverkansfaktor. Men som jag ser det är det helt irrelevant att hävda att skogsbruket är problemet för arter som aldrig funnits utanför en ö som sedan mer än 100 år tillbaka är nationalpark.

Några arter har främst hittats på död ved på hyggen eller i vedavfall vid sågverk. Ytterligare några finns, trots att de bara ses som skogslevande, främst i alléer, parker, trädgårdar och odlingslandskap eller växer på trädslag som poppel och pil.

Vi ska inte förneka att skogsbruket är orsak till många arters nedgång även bland vedskalbaggarna. De allt tätare skogarna är en aspekt som ibland är missgynnsam. I andra fall finns en utdöendeskuld i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av det skogsbruk som bedrevs för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas.

Det jag vill få sagt är att det kan finnas många olika skäl till att vedlevande skalbaggar rödlistats och att det inte självklart behöver hänga samman med skogsbruket. Det gäller även de arter där avverkning angetts som negativ påverkansfaktor av betydelse.

Nyckelbiotopsregistreringar i samband med avverkningsanmälan

Nyckelbiotopsinventeringen orsakar bekymmer för skogsägare på många olika sätt. Men mest bekymmersamt är det kanske när nyckelbiotoper registreras i samband med avverkningsanmälan. Då har skogsägaren redan planerat in intäkten och sannolikt bestämt vad pengarna ska användas till. Det är långtifrån självklart att det finns andra bestånd att avverka istället.

Många har redan gjort sina frivilliga avsättningar på andra platser, och den som vill byta ut sin gamla avsättning mot den nya nyckelbiotopen riskerar att bli kritiserad för att avsättningarna inte är permanenta. Miljörörelsen har ofta kritiserat skogsbruket för att de frivilliga avsättningarna inte garanteras ett skydd på obegränsad tid. Men när nya nyckelbiotoper plötsligt tillkommer blir det kanske skogsägarens enda möjlighet. Att avverka ett område man valt ut som frivillig avsättning känns nog olustigt för de flesta, och för andra är det inte alls en möjlighet som ersättning för nyckelbiotopen.

Samtidigt måste man fråga sig vad som är syftet med att registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Skogsstyrelsen bedyrar gång på gång att det inte finns något syfte att stoppa avverkningar. Men då undrar man varför man gör det. Den som avverkningsanmält ett skogsområde har ju för avsikt att avverka det. Det måste också vara Skogsstyrelsens utgångspunkt. Vad certifieringen reglerar lägger man sig ju inte i, enligt egen utsago. Vid avverkningsanmälan står därför Skogsstyrelsen inför ett val att släppa igenom avverkningen med generell hänsyn, eller att bestämma sig för att skydda området formellt.

Om man väljer att släppa igenom avverkningen hjälper ingen nyckelbiotopsregistrering vid den tillsyn som kan bli fallet – om man förstås inte vill använda det som ett påtryckningsmedel.

Vill man skydda området formellt finns heller inget skäl att först registrera en nyckelbiotop. Beslutet måste ju tas på tämligen kort varsel. Frågan blir då om området är tillräckligt skyddsvärt oavsett om det är en registrerad nyckelbiotop eller inte.

Skogsstyrelsen kan förstås också ge råd om att skogsägaren kan avsätta området frivilligt. Även det går minst lika bra utan en nyckelbiotopsregistrering – om man inte vill använda det som ett påtryckningsmedel förstås.

Om skogsägaren efter rådgivning och av fri vilja väljer att avsätta området kan man möjligen i efterhand registrera det som nyckelbiotop. Detsamma gäller om skogsområdet ges ett formellt skydd. Då kan det vara del av ett underlag kring hur olika naturvärden är fördelade i landskapet.

Skogsstyrelsen ska nu internt utreda huruvida man ska fortsätta registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Det är klokt. Resultatet kommer helt avgöra trovärdigheten i myndighetens försäkran att nyckelbiotoper inte registreras för att stoppa avverkningar.

 

Hur ska förändringar i rödlisteindex över tid tolkas?

Jag känner att jag behöver förtydliga mig kring rödlisteindex efter reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag fick en del reaktioner och alla syns inte i kommentarsfältet. Några menar att jag gör en felaktig tolkning av rödlisteindex. Att rödlisteindex inte ändrats ska enligt dessa tolkas som att hotet fortfarande är lika stort mot arterna och att arterna fortsätter minska i samma takt. Man hänvisar till Artdatabankens tolkning. Där anges att ”Jämförelsen mellan 2000, 2005, 2010 och 2015 års rödlistor visar att trenden är mycket stabil, dvs. den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald har varken ökat eller minskat”.

Även Skogsstyrelsen gör en sådan tolkning i den årliga uppföljningen av miljömålet Levande Skogar. Där anges att Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats. Rödlisteindex tas också upp av Ulf Gärdenfors, Artdatabanken i senaste numret av Biodiverse där han menar att ”RLI är ett trögrörligt index och om det är stabilt över åren betyder det att utdöenderisken är likartad över tiden, inte att läget är under kontroll”.

Jag vidhåller. Det enda sätt man kan tolka ett oförändrat index på är att arterna inte i genomsnitt är närmare utrotning än de var år 2000. Artdatabanken misstolkar medvetet eller omedvetet sin egen statistik. Men framförallt pratar vi olika språk. Jag ska förklara.

Enligt Artdatabanken har indexet en skala mellan noll och ett, där noll betyder att samtliga arter i ett urval är utdöda, medan ett betyder att samtliga är livskraftiga. Ju närmare noll indexet ligger desto närmare är arterna utdöende i genomsnitt. Om indexet är oförändrat innebär det att de i genomsnitt inte är närmare att dö ut, dvs att nettoförlusten är noll. Ulf Gärdenfors har därför helt rätt när han säger att utdöenderisken är likartad över tiden. Risken att arter skulle dö ut ökar inte från år till år, vilket hade varit fallet om vi hade en nettoförlust. Arter som minskar borde ju med tiden löpa allt större risk att dö ut.

Att han menar att läget inte är under kontroll handlar mer om att vi har olika syn på hur allvarligt det är att vissa arter minskar samtidigt som andra ökar, och att det trots allt finns en risk att arter dör ut. Jag utesluter inte heller att han har rätt i att indexet är trögrörligt, vilket skulle innebära att bristen på förändring över 15 år inte säger någonting. Men det är trots allt Artdatabanken som publicerade figuren och måste tyckt att den visade något.

Men att indexet som Artdatabanken skriver visar att den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald varken har ökat eller minskat håller jag inte med om. Rödlisteindex för ett enskilt år visar inte hastigheten med vilken vi förlorar mångfald. Det visar inte heller huruvida vi har en nettoförlust av artmångfald. Tänk er en hypotetisk situation där inga arter minskar. Likväl skulle många arter vara rödlistade på grund av att de är sällsynta. Indexet skulle fortfarande ligga under ett. Indexet skulle ocskå vara oförändrat över åren precis som det är i verkligheten.

Förlorar vi ingen artmångfald har förstås hastigheten varken ökat eller minskat. Men om vi hade en pågående nettoförlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara närmare utrotning idag än för 15 år sedan.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar (A-kriteriet) tycks fortsätta att minska. Det rör sig om 13 % av de rödlistade arterna. Men om de hela tiden fortsätter att minska borde några av dessa med tiden bli så sällsynta eller få så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Då borde de också hamna i en allvarligare rödlistekategori.

Rödlisteindex visar hur nära utdöende arterna är i snitt, inte hastigheten för utdöendet. Därför visar ett oförändrat index att arterna i genomsnitt inte närmat sig utdöende utifrån den kunskap vi har. Ingenting annat.

Pågående förlust av biologisk mångfald?

I vissa kretsar har det närmast blivit en sanning att vi har en pågående förlust av biologisk mångfald i svenska skogar. De har rätt om de med det menar att det finns arter som sakta är på väg att dö ut. För så har det alltid varit. Arter dör ut oberoende av människans existens, och nya arter tillkommer. Sannolikt sker dessa processer fortare idag än innan människan tog plats i landskapet eftersom artsammansättningen har präglats av ett landskap som ser helt annorlunda ut än dagens. Det har missgynnat vissa arter och gynnat andra. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald.

Huruvida vi har sällsynta och minskande arter borde inte vara det viktiga när vi utvärderar skogsbruket. Att vi inte skulle ha det vore onaturligt. Det viktiga borde vara om vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, dvs en utarmning av mångfalden.

Jag hör företrädare för myndigheter, miljörörelsen och politiken hävda att mångfalden utarmas i Sveriges skogar. Men jag har faktiskt inte sett några belägg för att så är fallet totalt sett.

Man hänvisar ofta till att många skogslevande arter är rödlistade. Men rödlistan visar ju egentligen bara på att det finns arter som är minskande eller sällsynta. Och det ställs inte i relation till att det finns arter som ökar. Jag tvivlar inte på att många arter minskar, men vad gäller de stora artgrupperna bygger rödlistan mer på antaganden än på faktisk statistik över arternas utveckling. Bland de artgrupper där vi faktiskt har statistik, som för däggdjur och fåglar, går det bra för arterna. Likaså vet vi att vi har en positiv utveckling för många av arternas miljöer.

Rödlisteindex är ett mått i skala 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto närmare utdöende är arterna i genomsnitt. Ett index på 1 innebär att alla arter har livskraftiga populationer. Oavsett landskapstyp ligger indexet på ungefär 0,9. Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något med några hundradelar lägre index, vilket möjligen indikerar att mångfalden är något mer hotad där, eller att omsättningen av arter är större.

Men det intressanta är att rödlisteindex i praktiken är oförändrat mellan år 2000 och år 2015. Se följande bild från Artdatabanken:

rödlisteindex2

Arterna är alltså utifrån Artdatabankens egna uppgifter inte ett dugg närmare utrotning i genomsnitt än de var år 2000. Rödlistan och hur den förändras visar alltså inte på någon nettoförlust av biologisk mångfald bland de arter Artdatabanken bedömer.

Jag tror det stora misstaget man gör är att man tror att det alltid är dåligt att arter är rödlistade. Men ju fler arter vi har desto fler är sällsynta eller minskande och blir därmed rödlistade. De flesta arterna är naturligt sällsynta. Sen vet vi förstås inte hur stor andel av arterna som hade minskat om människan inte varit på plats.

För ett par år sedan genomförde LRF Skogsägarna tillsammans med KSLA ett seminarium med rubriken ”Nedåt eller uppåt för skogens mångfald?” Några av landets mest initierade forskare på området gav tillsammans med andra aktörer sin bild av hur skogens mångfald förändras. Den slutsats man kunde dra från seminariet var nog att det inte finns någon entydig bild av hur det går för biodiversiteten. Seminariet sammanfattas här på s 16-18.

Förlust av biologisk mångfald är globalt ett mycket stort problem. Till skillnad från i svenska skogar står även många däggdjur och andra ryggradsdjur under hot om utrotning. Det är viktigt att det uppmärksammas. Men den som hänvisar till utarmning av biologisk mångfald i utvärderingar av skogens miljömål eller för att svartmåla det svenska skogsbruket, har dåligt på fötterna.

Vi bör fortsätta effektivisera naturvårdsinsatserna och bli ännu bättre på hänsyn till vissa arter. Men det ska vi göra oavsett om mångfalden ökar eller minskar.

Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.