Skogsbruksdilemman i tätortsnära skog

Utanför huset där jag bor finns en skogsdunge som är några få hektar stor. Det är en fin skog med bland annat stort inslag av äldre grov tall, och skogen har stora rekreationsvärden. För oss och våra grannar är det förstås värdefullt att ha skogens djur och fåglar direkt utanför knuten och det är ett stort värde i att barnen i tidig ålder kunnat gå själva till skogen för att leka. Många människor tar vägen genom skogen när de går till tåget. Även om det finns större sammanhängande skogsområden bara några hundra meter bort får det här lilla skogsområdet stor betydelse.

Kommunen som äger skogen förstår detta, och även om man tillåtit att skogen naggats i kanten av några avstyckade tomter, är man mån om skogen och sköter den för att gynna rekreationsvärdena. För några veckor sedan gick man in och gallrade i skogen, sannolikt för att man tyckte den var för tät. Trots det stora inslaget av grov tall och även ett betydande inslag av lövträd, uppfattades skogen nog som grandominerad. Granarna var i allmänhet betydligt yngre och klenare än tallen men började successivt ta över.

Det kommunen nu gjorde var att framförallt gallra bort de klenare och mellangrova granarna. Skogen gick från att vara olikåldrig till att bli ganska enskiktad med få träd i mellanstorlek. Det var sannolikt helt rätt eftersom de flesta människor uppskattar äldre skog med god sikt. Tallarna kommer kunna leva under mycket lång tid framöver. Och i den här typen av tätortsnära skog är det ingen tvekan om att de sociala värdena är större än virkesvärdena.

Hemmaskog före och efter

Skogsdungen före och efter avverkning

Men ur ett skogshushållningsperspektiv är inte det här ett hållbart kontinuitetsskogsbruk. Förutom de kvarvarande grova träden kommer det nästan inte finnas något grövre virke att ta ut under mycket lång tid.

Ofta lyfts kontinuitetsskogsbruk som ett sätt att kombinera skogsproduktion med rekreationsvärden. Det här visar att det inte är så lätt. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk förutsätter att man tar ut huvuddelen av de grova träden och att små och halvstora träd som skymmer sikten lämnas kvar. Bland de självföryngrade småträden som finns i det här området finns nästan ingen tall. Hade man här velat fortsätta med ett hållbart virkesuttag med bibehållet trädskikt hade man tvingats acceptera att skogen blir alltmer grandominerad. Men nu efter avverkningen är skogen bitvis så gles att nya lövträd och kanske tall i viss kommer kunna etablera sig.

I tätortsnära skogar som ägs av kommuner finns det nog ofta skäl att låta skogsproduktionen stå tillbaka. Men när skogen ägs privat måste det finnas en större acceptans för skogsbruket om samhället inte är beredda att avtala med skogsägaren om annat.

En stor del av den tätortsnära skogen ägs av enskilda. De flesta av dessa småskogsägare kan sannolikt tänka sig att göra vissa anpassningar i skogsbruket för att gynna rekreationsvärden. Men den som har en stor del av sitt skogsinnehav i skogar som används flitigt av närboende kan inte förväntas bruka skogen på ett sätt som är väldigt kostsamt. I många fall har nog människor en acceptans och ibland till och med en preferens för den hänsynsfullt brukade skogen med bestånd i olika åldrar. När så inte är fallet måste man vara beredd att avtala med skogsägaren om andra brukningsmetoder. När samhället inte är beredd att betala merkostnaden för alternativa skogsbruksmetoder signalerar man samtidigt tydligt att man inte tycker det vara värt priset.

Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Rik eller fattig flora och fauna – Vilken skog ska miljöcertifieras?

Om du skulle köpa miljömärkt mat – På vilken gård skulle du helst vilja att maten producerades? En gård med en rik biologisk mångfald eller en som inte har samma artrikedom?

Jag antar att de flesta skulle välja gården med rik mångfald. Så borde det vara även när det gäller miljömärkta skogsprodukter. Men köper du svenska FSC-certifierade skogsprodukter kan du nog utgå från att virket inte är producerat på de gårdar som har de största naturvärdena. Dessa gårdar missgynnas nämligen kraftigt av certifieringen. Ett företag med begränsade naturvärden kan däremot tryggt certifiera sin skog utan att riskera obehagliga överraskningar. För sådana företag är förstås FSC-certifieringen en garant för att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. Det är bra, men certifieringen innebär också en likriktning som utesluter dem som gör störst insatser för naturen.

FSC-certifieringen innebär att virke från nyckelbiotoper inte går att sälja, oavsett hur stor del av en fastighet som utgörs av nyckelbiotoper. Det är inte de FSC-certifierade skogsbolagen som drabbas hårdast av detta. Sett över hela sitt innehav har bolagen aldrig mer än 5 % av skogen klassad som nyckelbiotop. Det är de enskilda skogsägarna som har mycket stor andel nyckelbiotop som drabbas genom att skogsbruk omöjliggörs på en stor del av deras skog. De skogsägare som ofta brukat skogen lite okonventionellt och därmed varit de som gynnat mångfalden mest. De har sällan råd att FSC-certifiera sitt skogsbruk, men drabbas ändå hårdast av certifieringsbestämmelserna.

Jag tycker det är rimligt att en certifierad skogsägare förväntas långsiktigt avsätta 5 % av sin produktiva skog utöver generell hänsyn, inte minst för de arter som är kontinuitetsgynnade. Men flertalet arter torde hitta nya platser i landskapet när rätt förutsättningar skapas. Sådana arter kommer ofta att gynnas av att skogen får stå kvar lite längre innan den avverkas. Arterna som lever där kommer att ha nytta av den gamla skogen under den tid den finns där. Sedan får de hitta ett nytt skogsområde. Jag menar att den skogsägare som avverkar en skog med höga naturvärden vid 120 års ålder gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas. Men med dagens certifieringsbestämmelser är det få som vågar låta skogen bli så gammal om den inte sedan tidigare är nyckelbiotop eller inräknad bland frivilliga avsättningar. Därför är det bättre för naturen om staten förutsätts ta huvudansvaret att skydda skog som överstiger 5 %, och som man anser vara så värdefull att den inte får avverkas.

Kanske skulle man som konsument göra störst insats för naturen om man betalade extra för skogsprodukter från nyckelbiotoper, gamla skogar eller skogar med höga naturvärden. Då vet man att skogen gjort nytta för mångfalden och att man skapar incitament för skogsägare att skapa sådan skog. Skogsägare producerar ju i första hand det man tror går att sälja på en marknad. Ett exempel på detta är att en god efterfrågan på lövträ är bästa styrmedlet för att få skogsägare att gynna lövträd i föryngring, röjning och gallring.

På Föreningen Skogens höstexkursion förra året sa Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist ungefär att målet bör vara att alla avverkningar i framtiden ska ske i nyckelbiotoper eller skogar med höga naturvärden. Det är en bra vision för den som är engagerad i naturvård. Men den förutsätter förstås att certifieringsbestämmelserna ändras. Inte i framtiden när dessa skogar ska avverkas. Utan redan nu – om vi ska få skogsägare att låta dessa höga naturvärden uppstå.

 

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.

 

Hur mycket kontinuitetsskog fanns i mitten av förra seklet?

Många menar att trakthyggesbruket började tillämpas i större skala runt år 1950. Innan dess anser man att skogarna var kontinuitetsskogar med stora biologiska värden. Men var det verkligen så? Ibland ger man till och med sken av att skogarna nästan var opåverkade, åtminstone i Norrland. I Artdatabankens rapport Tillståndet i skogen från 2011 gav man denna bild:

kontinuitetsskog.png

Figuren fick stort genomslag i skogsdebatten och används ibland fortfarande av miljörörelse och myndigheter som vill påvisa hotet mot skogens biologiska mångfald.

I rapportens bildtext anges att man uppskattat arealen avverkad skog till 3 miljoner hektar före 1955, dvs 13 % av skogen. Men när man dragit ut sträcket bakåt i tiden antyds att bara ca 3 % hade avverkats en bit in på 1930-talet. När Artdatabanken skriver ”avverkad skog” får man anta att de menar kalavverkad. För att nästan all svensk skog hade påverkats kraftigt av avverkning råder det nog inget tvivel om.

Men stämmer det att 87 % procent av den svenska skogsmarken var kontinuitetsskog runt 1955 och att återstoden till stor del kalavverkats först de närmaste seklerna dessförinnan? Nej, vi vet snarare att mycket få områden i södra Sverige inklusive Bergslagen haft ett kontinuerligt trädtäcke. Där försvann ungefär 30 %. Att många norrlandsskogar kalhuggits före 1950 vet vi också, men inte hur mycket. Om de skogar som inte kalhuggits var kontinuitetsskogar beror lite på hur vi definierar begreppet kontinuitetsskog.

Att det i många av dessa skogar rådde brist på gamla träd och död ved har jag skrivit om här. Men frågan är också hur gles en skog kan vara innan man anser att kontinuiteten är bruten?

Följande figur med data från Riksskogstaxeringen visar genomsnittlig avverkningsvolym i norra Norrland (Norr- och Västerbottens län) vid slutavverkning sedan 1950-talet jämfört med det genomsnittliga virkesförrådet i slutavverkningsskog. Observera att uttagen volym gäller slutavverkningar och inte blädningshuggningar eller gallringar.

Avverkningsvolymer.png

En genomsnittlig slutavverkning i norra Norrland 1955 innebar att man bara tog ut 41 m3sk/ha (samma siffra för södra Norrland är 51 m3sk/ha). Och då högg man nog ganska rent. Man prioriterade nog sönderhuggna skogar med dålig tillväxt vilket sannolikt förklarar att avverkningsvolymerna var betydligt lägre än snittvolymerna i slutavverkningsskog. Även idag är avverkningsvolymerna lägre än det genomsnittliga virkesförrådet i slutavverkningsskog, men idag beror detta på lämnad naturvårdshänsyn och på att frivilliga avsättningar ofta lokaliserats till virkesrika bestånd.

Att avverkningsvolymerna på beståndsnivå under andra halvan av 1900-talet ökade snabbare än virkesförråden beror sannolikt på flera saker; att även restskogarna hade en tillväxt, att man i första hand prioriterade de sämsta skogarna för avverkning samt att kulturskogar successivt började slutavverkas. Endast 44 % av skogsarealen klassades 1955 som slutavverkningsskog, men de övriga blev successivt slutavverkningsbara.

41 m3sk/ha innebär en mycket gles skog. Och detta är ett genomsnitt, vilket innebär att det i många fall rörde sig om ännu lägre volymer. I de flesta fall hade skogarna ändå haft en viss tillväxt sedan de senaste dimensionsavverkningarna. Hade den genomsnittliga avverkningsskogen dimensionsavverkats 25 år tidigare och därefter växt med 1 m3sk/ha och år skulle den bara hållit 15 m3sk/ha efter dimensionsavverkningen. En kvalificerad gissning är att många hårt dimensionsavverkade skogar höll 15-30 m3sk/ha vid förra sekelskiftet. Det fanns onekligen gott om dessa mycket glesa skogar eftersom de tycks ha dominerat avverkningarna i norra Norrland i under ganska lång tid. Därtill kommer de skogar som faktiskt kalavverkades före 1955. Självklart fanns också skogar där betydligt mer stod kvar, vars naturvärden idag kanske skulle gynnas av ett kontinuitetsskogsbruk, men min poäng är att ganska stora arealer skog även i Norrland varit kala eller oerhört glesa.

Förblir en skog där bara 15-30 m3sk/ha lämnas en kontinuitetsskog? Räcker de kvarvarande träden för att bibehålla arter som är kontinuitetsberoende? Kanske. Men det rör sig faktiskt om volymer som inte sällan lämnas vid en avverkning idag. Skillnaden är att vi idag ofta koncentrerar hänsynen och lämnar grova träd, medan främst klena träd spridda i bestånden lämnades i dimensionsavverkningarna.

Vi vet att dimensionsavverkningarna var dåliga för skogsproduktionen och skulle idag därför också vara till nackdel för klimatet. Men om vi bortser från detta – Är det vi lärt oss om att koncentrera hänsynen och spara de gamla och grova träden fel? Borde vi istället satsa på klena och spridda träd? Om det är kontinuitetsvärdena vi vill bevara? Eller är det egentligen bara så att föreställningen att hela Norrland bestod av kontinuitetsskog vid mitten av förra seklet är en myt?

 

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.