Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Annonser

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?

Finns det en motsättning mellan klimat och biologisk mångfald i skogen?

De flesta är nog överens om att en skog binder mer koldioxid ju snabbare den växer. Men alla delar inte synen att brukande av skogen bidrar till något positivt för klimatet. Många anför som argument för att låta skogarna stå att skogen aldrig slutar växa. Det är en sanning med modifikation. Givetvis kommer nya träd att växa i den gamla skogen. Men gamla träd dör med tiden och det kommer alltid en tidpunkt då volymen levande träd slutar öka. En förutsättning för att skogen därefter ska vara kolsänka är att den koldioxid skogen binder blir kvar på eller i marken, dvs att förnalagret (markens mer eller mindre nedbrutna rester av växtdelar) byggs upp. För allt som bryts ner blir koldioxid igen. Och det är egentligen detta, hur skogsbruket påverkar kolet i förnalagret, som forskarna är oense om.

I ett längre perspektiv kommer i stort sätt all koldioxid som skogen binder återgå till luften genom nedbrytning eller förbränning. Möjligen med undantag för (dikade) torvmarker släpper skogen på lång sikt ut lika mycket koldioxid oavsett om träden bryts ner i skogen eller om vi använder skogsprodukterna. Men om skogsprodukter ersätter fossila produkter kommer det fossila kolet inte ut i atmosfären i samma omfattning.

Att markens kolförråd inte byggs upp oavbrutet tydliggörs i förnalagren som alltid har begränsad tjocklek på fastmark. Det är bara i våtmarker vi får lager med flera meter organiskt material. Förutom att allt organiskt material som får syre till sist kommer brytas ner, beror detta på att skogen alltid utsatts för återkommande skogsbränder. Samma bränder som präglat artsammansättningen i de svenska skogarna och som vi effektivt hållit undan de senaste 150 åren när skogsbruket fått ökad betydelse.

Ett kalhygge kan förstås aldrig ersätta alla de förutsättningar för växt- och djurlivet som branden skapade, men till följd av de återkommande bränderna är det en stor del av våra arter som mer eller mindre är beroende av storskaliga störningar. Att varken ha bränder eller hyggen eller andra storskaliga störningar skulle få mycket negativa konsekvenser får mångfalden. Och ur klimatperspektiv är det ingen tvekan om att det är bättre att ta vara på skogsprodukterna än att låta dem brinna upp i skogen.

De senaste 100 åren har vi tack vare skogsbruket fördubblat kolförrådet i den stående skogen, och sannolikt har vi även ökat förrådet i förnalagren. Att skogsbruket bidragit till att allt detta kol bundits tror jag inga forskare ifrågasätter. Men i ett kortare perspektiv kan förstås skogsbrukets störningar innebära att nedbrytningen går fortare och att även brukad skog därför tillfälligt läcker kol. De som anser att klimatfrågan inte är ett långsiktigt problem utan främst ett kortsiktigt, argumenterar därför ofta för att skogarna ska lämnas orörda. De närmaste decennierna kan det kanske ge positiva effekter förutsatt att skogen under just denna tid inte drabbas av naturliga storskaliga störningar.

Jag vet inte i vilken omfattning forskning kring skogens kolbalans tar hänsyn till andra storskaliga störningar än avverkningar. Men tittar man bara på balansen under försöksperioden missar man sannolikt vad som hade hänt med kolet på längre sikt.

Greenpeace för nu en kampanj för bevarandet av det norra skogsbältet, där man lyfter bränder och avverkningar som stora problem. I svenska skogar råder det nog ingen tvekan om att avsaknaden av bränder är ett större problem för den biologiska mångfalden än förekomsten av dem. Greenpeace anger att 60 % av det man kallar ”bruttoförlust av skogsmark” i norra skogsbältet försvinner på grund av skogsbränder, och att 40 % försvinner på grund av avverkning, insektsangrepp och sjukdomar som leder till träddöd. Ur ett klimatperspektiv är det givetvis bättre att skogsprodukterna används till att ersätta fossila material än att de brinner upp eller äts upp av insekter. Att svenskt skogsbruk är bättre för klimatet än exempelvis det kanadensiska eller ryska är nog därför givet, men det kanske också innebär en kostnad för den biologiska mångfalden ifall vi eftersträvar naturskogens arter.

Vi som företräder skogsbruket lyfter ofta att vi har mer skog än någonsin, vilket ifrågasätts av dem som främst ser skogen som en livsmiljö för växter och djur. Och jag tror de har en poäng. Det är inte enbart positivt för mångfalden att skogarna rymmer allt större volymer träd. När vi får allt mer gammal skog, död ved och grova lövträd blir ett av de största hoten mot skogens biologiska mångfald att skogarna är för täta och mörka. I naturskogen var det ovanligt att skogarna var så virkesrika som dagens gamla granskogar eller reservat. Branden tog ofta död på granarna innan skogen fått denna slutenhet. Skogarna har tidigare också hållits glesa av skogsbete och plockhuggning vilket sällan sker i dagens äldre skogar. Är det mångfalden vi ska prioritera borde nog många skogar, särskilt i reservat, göras betydligt glesare.

Ur ett klimatperspektiv är det ingen tvekan om att uppbyggandet av virkesrika skogar tjänat oss väl. Men det står förstås i konflikt med målet om livskraftiga populationer för vissa arter. På samma sätt finns en konflikt kring långsiktiga avsättningar som förhindrar att tillväxten används till att ersätta fossila material, liksom kring skogsbränder som hade varit önskvärda för många arter.

Vi kan inte förneka att dessa konflikter finns eller att skogsbruket också bidrar till välstånd och en levande landsbygd. Därför måste vi göra avvägningar. Vi måste acceptera att skogens potential för klimatet inte alltid nyttjas maximalt samtidigt som vi inte kan förvänta oss att den biologiska mångfalden ska vara opåverkad av människan. Men den skogsbruksmodell vi har bidrar till välstånd och är ett av våra viktigaste verktyg i klimatarbetet. Detta samtidigt som det i de flesta avseenden går bra för skogens mångfald.

Skogsbruksdilemman i tätortsnära skog

Utanför huset där jag bor finns en skogsdunge som är några få hektar stor. Det är en fin skog med bland annat stort inslag av äldre grov tall, och skogen har stora rekreationsvärden. För oss och våra grannar är det förstås värdefullt att ha skogens djur och fåglar direkt utanför knuten och det är ett stort värde i att barnen i tidig ålder kunnat gå själva till skogen för att leka. Många människor tar vägen genom skogen när de går till tåget. Även om det finns större sammanhängande skogsområden bara några hundra meter bort får det här lilla skogsområdet stor betydelse.

Kommunen som äger skogen förstår detta, och även om man tillåtit att skogen naggats i kanten av några avstyckade tomter, är man mån om skogen och sköter den för att gynna rekreationsvärdena. För några veckor sedan gick man in och gallrade i skogen, sannolikt för att man tyckte den var för tät. Trots det stora inslaget av grov tall och även ett betydande inslag av lövträd, uppfattades skogen nog som grandominerad. Granarna var i allmänhet betydligt yngre och klenare än tallen men började successivt ta över.

Det kommunen nu gjorde var att framförallt gallra bort de klenare och mellangrova granarna. Skogen gick från att vara olikåldrig till att bli ganska enskiktad med få träd i mellanstorlek. Det var sannolikt helt rätt eftersom de flesta människor uppskattar äldre skog med god sikt. Tallarna kommer kunna leva under mycket lång tid framöver. Och i den här typen av tätortsnära skog är det ingen tvekan om att de sociala värdena är större än virkesvärdena.

Hemmaskog före och efter

Skogsdungen före och efter avverkning

Men ur ett skogshushållningsperspektiv är inte det här ett hållbart kontinuitetsskogsbruk. Förutom de kvarvarande grova träden kommer det nästan inte finnas något grövre virke att ta ut under mycket lång tid.

Ofta lyfts kontinuitetsskogsbruk som ett sätt att kombinera skogsproduktion med rekreationsvärden. Det här visar att det inte är så lätt. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk förutsätter att man tar ut huvuddelen av de grova träden och att små och halvstora träd som skymmer sikten lämnas kvar. Bland de självföryngrade småträden som finns i det här området finns nästan ingen tall. Hade man här velat fortsätta med ett hållbart virkesuttag med bibehållet trädskikt hade man tvingats acceptera att skogen blir alltmer grandominerad. Men nu efter avverkningen är skogen bitvis så gles att nya lövträd och kanske tall i viss kommer kunna etablera sig.

I tätortsnära skogar som ägs av kommuner finns det nog ofta skäl att låta skogsproduktionen stå tillbaka. Men när skogen ägs privat måste det finnas en större acceptans för skogsbruket om samhället inte är beredda att avtala med skogsägaren om annat.

En stor del av den tätortsnära skogen ägs av enskilda. De flesta av dessa småskogsägare kan sannolikt tänka sig att göra vissa anpassningar i skogsbruket för att gynna rekreationsvärden. Men den som har en stor del av sitt skogsinnehav i skogar som används flitigt av närboende kan inte förväntas bruka skogen på ett sätt som är väldigt kostsamt. I många fall har nog människor en acceptans och ibland till och med en preferens för den hänsynsfullt brukade skogen med bestånd i olika åldrar. När så inte är fallet måste man vara beredd att avtala med skogsägaren om andra brukningsmetoder. När samhället inte är beredd att betala merkostnaden för alternativa skogsbruksmetoder signalerar man samtidigt tydligt att man inte tycker det vara värt priset.

Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.