Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

Annonser

Brist på självinsikt i myndigheternas tolkning av artskyddsdomar

För ett drygt år sedan fastställde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket sina riktlinjer för artskydd i skogen. LRF Skogsägarna som jag företräder, var mycket kritiska till riktlinjerna, bland annat för att de knappast alls tar hänsyn till enskildas intressen. Förordningen tolkas på ett sätt som skulle begränsa brukandet betydligt mer än vad lagstiftaren egentligen avsåg.

Nu har det kommit några domar som i vissa avseenden tydliggör hur förordningen ska tolkas och inom en ganska snar framtid väntar vi ytterligare domar. Den viktigaste domen hittills är förstås bombmurkledomen. Jag har tidigare ifrågasatt hur myndigheterna tolkar den. Att man väljer att tolka domen till markägares nackdel beror som jag ser det på att de som varit tongivande för ställningstagandet helt enkelt gjort det utifrån sina influenser och preferenser.

I somras kom ytterligare en dom som borde ställa myndigheternas riktlinjer på ända. En skogsägare i Västra Götaland förelades av Skogsstyrelsen att lämna betydligt mer hänsyn än vad som skulle kunna krävas enligt skogsvårdslagen eftersom man misstänkte att det fanns en tjäderspelplats i närheten. Föreläggandet överklagades av skogsägaren, och Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Detta tolkar Skogsstyrelsen som att de fått rätt och att de kan fortsätta tolka artskyddsförordningen utifrån sina riktlinjer. Huruvida det finns en rätt till ersättning anser de att kommande prövningar får utvisa.

Domstolen anser att det i detta fall är rimligt med ett så långtgående föreläggande. Det intressanta här är dock domstolen domskäl. Redovisningen avslutas med orden:

Vid denna bedömning har domstolen också beaktat att i ett fall som detta när det är fråga om ett föreläggande enligt 12 kap 6 § miljöbalken och inte en dispensprövning enligt artskyddsförordningen finns en möjlighet enligt 31 kap 4 § miljöbalken till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Huruvida någon ska tåla ett visst ingrepp bör i ett fall som detta även bedömas med hänsyn till om någon viss ekonomisk ersättning kan aktualiseras för den enskilde (jfr. RÅ 1996 ref. 56).

Det är inte den dom jag skulle önskat. Men domen är, som jag ser det, ett underkännande av myndigheternas riktlinjer och bedömningar. Den ger inte stöd till uppfattningen att fåglar och direktivsarter ska tillämpas annorlunda än vad bombmurkledomen indikerar. Tvärtom är det beslutsformen, dvs att man använt föreläggande istället för dispensprövning, som är avgörande. Hade skogsägaren istället sökt dispens hade kanske ett avslag varit orimligt eftersom ersättningsbestämmelsen då saknas.

Ytterligare en dom har meddelats med ungefär samma inriktning.

Domstolen tycks inte heller alls dela myndigheternas bedömning att förbuden inte medför en rätt till ersättning. Det är möjligheten till ersättning som gör att inskränkningarna ses som rimliga. Men att i fortsättningen meddela långtgående förbud eller förelägganden där skogsägaren efteråt ska stämma staten på ersättning i domstol verkar inte vara en särskilt bra väg ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Som jag ser det är domarna en vink till myndigheterna att istället för att meddela förbud eller förelägganden uppmana skogsägarna att söka dispens. Om man inte tycker det är värt att betala för intrånget. Det är en olycklig väg eftersom det skapar mycket byråkrati. Men det kanske ger skogsägare rätt att bruka sin skog. Det är också en helt annan strategi än den myndigheterna föreslagit i sina riktlinjer.

Domen från i somras överklagades men skogsägaren fick inte prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen. Eftersom frågan inte prövats i högsta instans kanske man inte ska lägga så mycket vikt vid domen. Och det kan mycket väl vara så att kommande domar liksom domar i högre instans visar att jag haft fel. Det är i så fall inte konstigt. Mina influenser och preferenser präglar också mina tolkningar. Det konstiga är att myndigheterna ensidigt tolkar domarna som ett stöd för sina riktlinjer.

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Kan handlingsplaner för grön infrastruktur klargöra hur etappmålet om skydd av landområden nås?

Sverige har beslutat om ett etappmål att senast år 2020 ska 20 % av land- och sötvattensområdena i Sverige vara skyddade. Enligt Regeringsbeslutet ska det ske genom formellt skydd, frivilliga avsättningar och insatser för grön infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om de olika sätten att räkna på vilken skog som är skyddad kopplat till etappmålet.

Grön infrastruktur är sambanden mellan olika delar av naturen, som bland annat är viktiga för att olika arter ska kunna förflytta och sprida sig. Men frågan är vilka insatser för grön infrastruktur som kan räknas in i målet. I regeringsbeslutet skriver man:

Det finns även andra skydds- och bevarandeformer – utöver de som Miljömålsberedningen har redovisat – som är lämpliga komponenter i en grön infrastruktur. Till exempel omfattar det generella strandskyddet 100 meter från strandlinjen både på land och i vattenområ­det. Den miljöhänsyn som tas i samband med skogs­bruksåtgärder är värdefull för att bevara den biologiska mångfalden i skogen…

…En del, men inte hela ytan impediment kan av kvalitetsskäl inte räknas in som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur.

Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, till­sammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020.

Helt klart menade regeringen att även områden som varken är skyddade enligt miljöbalken eller som frivilliga avsättningar ska kunna räknas in om de har höga naturvärden eller bidrar till den gröna infrastrukturen. Det gäller lågproduktiv skogsmark och avsatta hänsynsytor, som båda har ett skydd enligt skogsvårdslagen.

Vad gäller det formella skyddet vet vi exakt var i terrängen det ligger och därmed hur stor areal det omfattar. Det finns också ganska bra statistik över de frivilliga avsättningarna. Det är betydligt svårare med den gröna infrastrukturen som aldrig ritats in på karta.

Nu har länsstyrelserna ett uppdrag av regeringen att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. Hur dessa kommer att utformas är ännu oklart och kommer variera mellan länen. I de flesta fall kommer man dock ta fram någon form av nulägesbeskrivning av vilka delar av landskapet som är viktiga för den gröna infrastrukturen.

Att på karta rita in områden som är viktiga för den gröna infrastrukturen är på många sätt problematiskt ur markägarsynpunkt. Sådana områden tenderar ibland att omöjliggöra markanvändning på ett sätt som från början inte var avsett. Men det kan också innebära en möjlighet att faktiskt bestämma storleken på alla områden som har ett skydd, men som inte koordinatsatts. Det kan ske oavsett om områdena ritas in på karta eller inte.

I de fall hänsynsytor och impediment anses ha betydelse för den gröna infrastrukturen bör de i enlighet med regeringsbeslutet också räknas in i miljömålet. Handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett utmärkt tillfälle att avgöra vilka hänsynsytor och impediment som faktiskt har betydelse. Inte nödvändigtvis på karta, men genom uppskattningar utifrån vad som anses viktigt i varje region.

Samtidigt kan man bedöma vilka strandskyddsområden mm som har betydelse för infrastrukturen. Då har vi också möjliggjort en uppföljning av om vi faktiskt klarar etappmålet.

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.