Etikettarkiv: naturreservat

Reservaten och friluftslivet

Jag läste häromdagen en text i DN. Författaren upplevde att ett reservat hade blivit ett hinder för henne att röra sig i området. Det omöjliggjorde att lämpliga gångvägar iordningsställdes och att belysning sattes upp.

Jag tror att det är fler som upplever liknande saker. Även om man från myndigheterna säger att reservaten även syftar till att gynna friluftslivet är man ofta ovilliga att på riktigt anpassa föreskrifterna eller skötseln efter människors behov. Den biologiska mångfalden går alltid först, och de som arbetar med reservaten är ofta obenägna att se fördelarna med anpassningar till människan, eftersom det i någon mån kan påverka det naturliga. Att kompromissa med mångfalden är man helt enkelt inte beredd att göra. I fallet ovan bedömde man att belysning skulle kunna få negativa effekter för nattaktiva djur och påverka hela ekosystemet. Det kanske finns djur där som i någon mån påverkas, men jag menar att det kanske man måste kompromissa med i ett storstadsnära skogsområde.

Jag är på det personliga planet lite engagerad i Friluftsfrämjandets barnverksamhet. Vi bedriver vår verksamhet huvudsakligen i tätortsnära, och till största delen brukade skogar. Här finns det mesta att upptäcka för barnen; stigar, myrstackar, stenar att klättra på, olika trädslag och spår efter djur. Vi kan till exempel gräva ner en planka med olika sorters skräp för att se hur snabbt det bryts ner. Någon dispens från länsstyrelsen behövs inte.

Ungefär en kilometer från samhället, direkt i anslutning till de skogar där vi rör oss har man nyligen bildat ett stort naturreservat för dess höga naturvärden. Det har egentligen inte påverkat barnverksamheten. Vi fortsätter att vara på samma platser där vi hittar det vi behöver. Men det har heller inte blivit någon fördel för friluftslivet. Att bedriva verksamheten där innebär att det blir mycket mer osäkert vad man kan göra med barnen. Min dotters grupp har exempelvis efter tillåtelse från markägaren byggt en egen lägerplats. Det skulle inte vara möjligt i reservatet.

Stig

De flesta människor uppskattar välgallrade skogar – pelarsalar, dvs sena stadier i ett trakthyggesskogsbruk. Det gör jag också, men jag tillhör egentligen den minoritet av befolkningen som allra mest uppskattar ganska orörda skogar. Jag vill gärna ha artrika miljöer och gillar att upptäcka ovanliga arter även av svampar och lavar. Jag går därför gärna i reservat eller andra områden med liknande värden. Men jag gillar också att tillvarata det naturen erbjuder. Gör jag en längre utflykt vill jag gärna kunna göra upp eld – helst endast av det jag hittar i skogen. Jag rastar gärna på en höjd i en hyggeskant där utsikten är god och solen ligger på. I sådana sammanhang är det bättre med den brukade skogen med färre begränsningar.

Vid ett tillfälle planerade vi en paddling med övernattning i en populär kanotled. Problemet var att det fanns få platser att slå upp ett tält på. Ån omgavs av flera reservat där det till stor del var tältningsförbud. Ville man dessutom ha ett ställe som var plant och torrt och slippa trängas med andra skulle det bli svårt att hitta en bra plats. Även om tältning inte vore förbjudet i reservaten medför en övernattning ibland att man vill göra annat som kanske inte är tillåtet, men som egentligen har ytterst marginell betydelse för naturvärdena. Reservaten blev här ett hinder för oss.

Ibland är det skönt att inte alls behöva ha koll på reservatsföreskrifterna. Att inte fundera på om jag får plocka blommor eller inte?

Naturvårdsverket tar med jämna mellanrum fram statistik över i vilka kommuner och län som invånarna har närmast till skyddad natur. Man gör starka kopplingar till friluftslivet. Ofta är det i de stora städerna man har närmast. I botten bland länen ligger Norrbotten sämst till, följt av Värmland, Jämtland, Västerbotten, Gävleborg och Västernorrland. Trots det ganska stora avståndet till skyddad natur är kanske dessa de län där invånarna faktisk har närmast till naturen. Jag tror inte att man där avundas invånarna i Huddinge eller Örebro för deras möjlighet att komma ut i naturen.

Det privatägda Erstavik har ett större skogsinnehav strax söder om Stockholm. Det är ett mycket populärt och uppskattat besöksområde med 1,5 miljoner (!) besökare per år. I området bedrivs vanligt skogsbruk. För några år sedan genomfördes en undersökning kring hur området användes. En fråga man ställde till besökarna var om de stördes av något. Det man stördes mest av var nedskräpning (18 %), lösa hundar (16 %), cyklister (14 %) och trafikbuller (11 %). Endast 2 % av besökarna stördes av skogsbruk. Detta trots att skogarna faktiskt brukas rationellt.

Givetvis är reservaten i huvudsak bra för människors friluftsliv. De uppskattas verkligen av många. Men de kan också bli ett hinder för vissa typer av friluftsliv. Därför tror jag att man i större omfattning borde våga kompromissa med andra värden för att reservaten ska tillgängliggöras för fler. Och vi måste förstå att även den brukade naturen har en viktig roll för friluftslivet. Det viktiga för friluftslivet är knappast att skogen är formellt skyddad, utan att den är tillgänglig.

Annonser

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.