Kategoriarkiv: Miljöpolitik

Kan ett nytt samhällskontrakt bryta låsningarna i skogen?

Det har blivit uppenbart att motsättningarna mellan skogens olika intressenter blivit större och att debattklimatet kring skogen hårdnat. De fastlåsta positionerna gör att de som borde vara våra beslutsfattare inte fattar några beslut. Regeringen sitter med ett ben i vardera lägret. Det sker inga förändringar i den politiska styrningen av skogen och det blir i stor utsträckning upp till myndigheterna hur nuvarande regler och styrmedel ska tolkas.

I en debattartikel tar ett antal debattörer upp frågan på ett i huvudsak klokt sätt. Jag tror de flesta inser att situationen inte gagnar någon. Någon måste gå den andra till mötes om det låsta läget ska brytas.

Skulle skogsbrukets företrädare kunna göra ytterligare åtaganden för att stärka den biologiska mångfalden och därmed hoppas på att de tvingande inskränkningarna minskar?

Nej, jag tror inte det i nuläget. När skogsbruket de senaste 20 åren åtagit sig frivilliga avsättningar, målbilder för god miljöhänsyn, nyckelbiotopsmoratorium och mycket mer, har samhället svarat med fler föreskrifter, hårdare artskyddstillämpning och fler områden som ryms inom nyckelbiotopsbegreppet. Med den erfarenhet skogsägare har finns inga skäl att räkna med att ytterligare åtaganden skulle garantera färre inskränkningar.

För enskilda skogsägare är det aldrig acceptabelt att helt tvingas avstå brukanderätten på betydande delar av sitt innehav utan ersättning. Det måste företrädare för skogsägarna stå upp för – annars kan man aldrig hävda att man företräder dessa skogsägare.

Jag tror därför att det är nödvändigt att skogsägarna får sina garantier först.

Det behövs en bred överenskommelse som garanterar att den som har höga naturvärden inte ska förlora sin brukanderätt utan att ersättas. Då vågar skogsägare satsa på naturvårdande skötsel, förstärkt hänsyn och att låta naturvärden utvecklas. Mot sådana garantier tror jag också skogsbrukets aktörer skulle kunna göra nya miljöåtaganden som bidrar till en kostnadseffektiv naturvård.

Den här typen av samhällskontrakt bör också säkerställa en god produktion och framtida tillgång till skogsråvara så att skogsnäringen vågar (och kanske åtar sig att) investera i utveckling och produktion av nya förnybara produkter som både gagnar arbetsmarknaden och miljön.

Jag tror egentligen att det finns goda möjligheter till en bred politisk överenskommelse kring detta som garanterar en långsiktighet som sträcker sig över mandatperioderna. Det är inte det svåra. Den stora utmaningen är att få med de delar av miljörörelsen som är aktiva i skogsfrågor. Inte minst måste man hitta lösningar kring certifieringen där nyckelbiotopsinventeringen inte blir en svartlistning som drabbar en tredje part. Den som åtagit sig att inte avverka nyckelbiotoper har gjort det med öppna ögon. Men nyckelbiotoper som inte omfattas av krav som skogsägaren själv åtagit sig måste staten ta ansvar för. Det är en avgörande princip för att skogsägare ska känna sig trygga i sin brukanderätt.

Ska vi få till ett fungerande samhällskontrakt måste nyckelbiotopsproblematiken lösas, och med dagens tröskel för vad som är nyckelbiotop är en konstruktivitet från miljörörelsen avgörande. Det enda övriga alternativet är, som jag ser det, att skogsbruket själva skapar marknader för nyckelbiotopsvirke. Om miljörörelsens mål är ett bättre miljö- och naturvårdsarbete har de mycket att vinna på att vara del av denna typ av samhällskontrakt.

Skogsbrukets hänsyn och avsättningar har bidragit till en mycket positiv utveckling för många av de miljöer som är viktiga för skogens växter och djur. Om höga naturvärden påverkar brukanderätten negativt tror jag det finns en uppenbar risk att denna utveckling avstannar. Det har jag skrivit mer om här. Men med ett samhällskontrakt där skogsägare kan känna sig trygga tror jag det finns utrymme för nya kostnadseffektiva naturvårdsåtaganden. Inte minst tror jag det finns en stor potential att kombinera naturvård med brukande.

Den här typen av åtaganden måste göras av skogsbrukets större aktörer och kan aldrig omfatta alla skogsägare. I slutändan måste det vara den enskilda skogsägaren som väljer hur hen ska göra. Men skogsägarföreningar och virkesköpare har ett inflytande som de kan utnyttja med frivillighet som grund.

Som skogsägare är jag själv inte ekonomiskt beroende av min skog på det sätt många andra skogsägare är. Det gör att jag har möjlighet att avstå från brukande på betydligt större arealer än vad både lag och certifiering kräver. Men samtidigt vill jag ha en frihet för framtiden att själv disponera över min mark. Och jag vill inte att min skog ska förlora i värde när jag lämnar över den till mina barn eller säljer den. Med dagens styrmedel får jag störst handlingsutrymme om jag inte låter nya naturvärden utvecklas. Det borde vara precis tvärtom.

Vill vi ha en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden tror jag ett nytt samhällskontrakt behövs. Det bästa vore om miljörörelsen kunde spela en konstruktiv roll för att höga naturvärden inte ska bli ett hot. Det näst bästa är ett samhällskontrakt mellan staten och skogsnäringen där man på egen hand löser nyckelbiotopsproblematiken utan att tredje part drabbas ekonomiskt av certifieringen.

Ur ett medlemsperspektiv kanske miljörörelsen vinner på den konflikt som nu finns kring skogen. Men ur ett miljöperspektiv finns inga vinnare.

Annonser

Vem bär ansvar för minskade frihetsgrader i skogen?

I ett inlägg på sin blogg beskriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist hur debattklimatet kring skogen blivit allt hårdare, vilket gör att man till slut inte lyssnar på den andra sidans argument. Det är nog en riktig iakttagelse. Skogsstyrelsen har inte sällan kommit i skottgluggen i ordkriget. Men Herman Sundqvist tycks mena att det är fel att skylla på myndigheterna. De gör bara vad Riksdagen och regeringen har beslutat.

Jag tror att de flesta är överens om att skogsägarnas frihetsgrader minskat de sista åren, att det blivit vanligare med oersatta intrång och att skogsägare i fler fall tvingas gå till domstol för att försvara rätten till att bruka sin mark. Många känner en frustration över att man inte kan påverka sin situation. Andra drabbas hårt ekonomiskt. Det har bidragit till att tonläget höjts.

Trots att skogspolitiken sägs bygga på principen om frihet under ansvar har skogsägarnas frihetsgrader successivt minskat. Artskyddsförordningen har börjat tillämpas på skogsbruk på ett helt annat sätt än tidigare. Skogsområden som inte tidigare betraktades som nyckelbiotop får idag nyckelbiotopstatus. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit fler och mer detaljerade vilket gör att man allt oftare slår i taket av intrångsbegränsningen. Skogsstyrelsen meddelar allt oftare förelägganden om detaljerad hänsyn istället för att ge skogsägaren frihet att välja vilken hänsyn som ska tas. Miljöbalken börjar tillämpas alltmer parallellt med Skogsvårdslagen, och räknas då inte in i intrånget. Man ifrågasätter om de fjällnära skogsägare som inte får avverka sin skog ska få ersättning.

Det intressanta med exemplen ovan är att förändringarna inte handlar om några politiska beslut. Lagstiftningen har inte ändrats i dessa avseenden, utan det handlar om att myndigheterna ändrat sin tillämpning och delvis sina föreskrifter.

Men även hur myndigheterna förmedlar bilden av skogen spelar roll. Att man i miljömålsutvärderingar ger större vikt vid negativa än positiva trender påverkar de politiska besluten och bidrar till svartmålningen av skogsbruket. I Skogsstyrelsens senaste rapport om skogens ekosystemtjänster ger man en mycket dyster bild av skogens förutsättningar att skapa nytta för oss människor. Ett exempel på hur man där väljer negativa uppgifter är när man beskriver utvecklingen för skogens fåglar. Då skriver man att ”Stannfågelinventeringar visar att flera vanliga arter minskar, exempelvis titor och kungsfågel, som genom sin höga frekvens har stor betydelse för skogens ekosystemtjänster”. Inte med ett ord nämner man att den rapport uppgiften kommer ifrån också visar att skogens fåglar totalt ökat med 8 miljoner par sen 1998. Sånt här påverkar politiken och hur skogsägare känner sig betraktade av samhället.

Att myndigheterna har ett ansvar för att skogsägarnas frihetsgrader minskat råder det nog inget tvivel om. Det är i första hand hos myndigheterna en glidning har skett. Men politiken har också ett ansvar som låtit utvecklingen fortgå. Om skogspolitiken går i en annan riktning än man avsett måste man ge myndigheterna tydligare riktlinjer genom exempelvis regleringsbrev eller ny lagstiftning.

Det är bra när myndigheterna uppmärksammar regeringen på brister i lagstiftningen så som man gjort kring artskyddsförordningen, och det är olyckligt när regeringen på grund av interna oenigheter inte hörsammar sådana uppmaningar. Men den lagstiftning vi har idag kan oftast tillämpas på olika sätt. Den väg myndigheterna själva väljer kring tillämpningen måste man själva ta ansvar för.

Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.

En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.

 

Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.