Kategoriarkiv: Miljöpolitik

Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.

Annonser

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

När den enskilde ställs mot staten i miljömål

Ganska ofta fattar miljömyndigheterna beslut som hindrar enskilda att bruka och använda sin mark. Det kan gälla allt från biotopskyddsdispenser och utvidgade strandskyddsområden till markavvattningstillstånd. Skogsstyrelsen har gjort ett ställningstagande att man ska fatta fler beslut, vilket vanligen innebär förelägganden eller förbud mot enskilda skogsägare. Just nu är det särskilt aktuellt med förelägganden och förbud som grundas på artskyddsförordningen.

Det är bra att Skogsstyrelsen nu meddelar förbud i artskyddsärenden i de fall man ändå anser att en skogsbruksåtgärd är förbjuden. Tidigare meddelade man bara skogsägaren att man bedömde att åtgärden var förbjuden, och man lade därmed hela ansvaret på skogsägaren. Det fanns ingenting att överklaga, men om man vidtog åtgärden riskerade man att åtalsanmälas. Skogsägaren hamnade i ett rättslöst Limbo, som det är bra att man nu undviker.

Men det är samtidigt problematiskt att myndigheterna nästan alltid vill testa lagstiftningen på markägarens bekostnad. I de fall ärenden går till domstol och enskilda markägare berörs, ställs man nästan alltid ensam mot myndigheten. I principiellt viktiga ärenden lägger miljömyndigheterna mycket möda på ärendena, och kopplar in många handläggare. Den enskilde riskerar att ställas mot jurister från både Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Alla med ett gemensamt mål att motbevisa den enskilde. I fallet med lavskrikor i Hälsingland har Länsstyrelsen till och med låtit forskare göra landskapsmodelleringar av det aktuella landskapet för att bevisa sin sak. Kort sagt lägger samhället stora resurser på att få fram en praxis som begränsar den enskildes markanvändning.

I fallet med Lavskrikan i Hälsingland får två av markägarna stöd av LRF och Mellanskog för att kunna driva ärendet. LRF bidrar med principmålspengar i några viktiga rättsfall varje år. Fallet med Bombmurkla i Värmland är ett annat sådant. Men detta är undantagsfall. LRFs medlemsintäkter skulle förstås aldrig räcka till juristkostnaderna för alla de medlemmar som skulle behöva hjälp med att överklaga myndighetsbeslut.

För den enskilde som vill överklaga ett förbud att bruka sin mark, står valet oftast mellan att själv driva sin sak i domstol mot myndigheternas jurister, eller att bekosta ett ombud. Det är få som utan hjälp har förmågan att driva en jämnspelt process mot myndigheterna. Att anlita en jurist är dyrt, och ska man ha en reell chans måste man ofta även anlita sak-experter. Oavsett om man vinner eller förlorar målet får man stå för kostnaderna själv, vilket innebär att det ofta inte är värt att överklaga. Resultatet riskerar bli att man låter bli att överklaga och istället tvingas acceptera intrånget. Med tiden blir det en sanning att vissa intrång får göras av myndigheterna.

Skogsstyrelsen säger sig vilja öka mängden beslut för att få lagstiftningen prövad rättsligt. Men om den enskilde ska stå själv mot myndigheternas jurister blir det ingen rättvis prövning. Ibland undrar jag om myndigheterna förväntar sig att LRF eller någon annan intresseorganisation ska backa upp den enskilde och lägga lika stora resurser på domstolsprövningar som myndigheterna gör. Eller så glömmer man bort att rättsprövningar kostar pengar.

Naturskyddsföreningen har fått pengar från staten för att driva rättsproceser. Från samhällets sida har man sett detta som ett bra sätt att få lagstiftningen prövad. Men processerna har i några fall drivits mot enskilda som inte fått samma rättshjälp. Frågan är om det verkligen är Naturskyddsföreningen som behöver statsbidrag för att pröva miljölagstiftningen. Miljömyndigheterna står ju oftast på deras sida.

Jag är inte säker på att bidrag till organisationer för domstolsprövningar är rätt väg att gå. Men vill myndigheterna få lagstiftningen rättvist prövad kan inte enskilda stå för hela kostnaden själva. Det kanske vore rimligt att staten fick stå för ombudskostnaderna i de fall markägaren vinner ett mål där staten vill inskränka den enskildes rätt. När staten gör ett intrång som visar sig vara obefogat bör den enskilde stå ekonomiskt skadeslös. Alternativet vore att åtminstone någon miljömyndighet oftare tar ställning för den enskildes rätt i domstolsprocesserna.

Skogsbruket och de planetära gränserna

Emellanåt dyker hänvisningar till Johan Rockström och de planetära gränserna upp som ett argument för att vi ska undanta mer skog från skogsbruk. En av de planetära gränser som anses ha överskridits är nämligen Biologisk mångfald, och skogsbruket påverkar mångfalden. Förlust av biologisk mångfald är globalt ett enormt problem och orsakar förlust av ekosystemtjänster i många sektorer i olika delar av världen. Vi kan dock inte se att förlust av arter påverkar den svenska skogens viktiga ekosystemtjänster negativt.

Att de planetära gränserna överskrids beror på att vi överutnyttjar jordens resurser. Detta gäller globalt, och 80 % av jordens befolkning bor i länder där mer resurser förbrukas än vad landet långsiktigt kan producera. I vissa länder, däribland Sverige, har vi däremot en biokapacitet utöver det vi förbrukar. Det innebär att vi har ett utrymme att utnyttja mer förnybara resurser, vilket skulle kunna användas till att ersätta de resurser som används på ett ohållbart sätt i andra länder.

Detta är givetvis inget argument för att vi ska kunna konsumera utan eftertanke. Vår konsumtion påfrestar andra länders miljö negativt, men även vår egen. Det är alltid eftersträvansvärt att minska resursförbrukningen, även av träprodukter. Men när svenskt trä ersätter andra material är det nästan alltid bra för miljön. Likaså att vi exporterar skogsprodukter. Nästan alltid ersätter de svenska skogsprodukterna något som är mindre hållbart. Ur ett globalt perspektiv är det därför ingen fördel för den biologiska mångfalden att vi undantar skog från skogsbruk. En utebliven svensk export av skogsprodukter kommer inte bidra till att andra länders konsumtion minskar. Med en växande världsbefolkning och allt fler människor som lever i välstånd kommer inte resursbehovet att minska, oavsett vad vi önskar.

Förlust av biologisk mångfald i svensk skog är inte ett globalt problem. Här ökar snarast antalet arter. Ur ett egoistiskt svenskt perspektiv kan det förstås finnas skäl att bevara fler ursprungliga miljöer och arter, för att vi ska kunna uppleva dem eller känna att vi har en naturlig och rik mångfald. Men för att jorden ska klara de planetära gränserna bör Sveriges biokapacitet nyttjas mer, inte mindre.