Kategoriarkiv: Miljöpolitik

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Annonser

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

När den enskilde ställs mot staten i miljömål

Ganska ofta fattar miljömyndigheterna beslut som hindrar enskilda att bruka och använda sin mark. Det kan gälla allt från biotopskyddsdispenser och utvidgade strandskyddsområden till markavvattningstillstånd. Skogsstyrelsen har gjort ett ställningstagande att man ska fatta fler beslut, vilket vanligen innebär förelägganden eller förbud mot enskilda skogsägare. Just nu är det särskilt aktuellt med förelägganden och förbud som grundas på artskyddsförordningen.

Det är bra att Skogsstyrelsen nu meddelar förbud i artskyddsärenden i de fall man ändå anser att en skogsbruksåtgärd är förbjuden. Tidigare meddelade man bara skogsägaren att man bedömde att åtgärden var förbjuden, och man lade därmed hela ansvaret på skogsägaren. Det fanns ingenting att överklaga, men om man vidtog åtgärden riskerade man att åtalsanmälas. Skogsägaren hamnade i ett rättslöst Limbo, som det är bra att man nu undviker.

Men det är samtidigt problematiskt att myndigheterna nästan alltid vill testa lagstiftningen på markägarens bekostnad. I de fall ärenden går till domstol och enskilda markägare berörs, ställs man nästan alltid ensam mot myndigheten. I principiellt viktiga ärenden lägger miljömyndigheterna mycket möda på ärendena, och kopplar in många handläggare. Den enskilde riskerar att ställas mot jurister från både Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Alla med ett gemensamt mål att motbevisa den enskilde. I fallet med lavskrikor i Hälsingland har Länsstyrelsen till och med låtit forskare göra landskapsmodelleringar av det aktuella landskapet för att bevisa sin sak. Kort sagt lägger samhället stora resurser på att få fram en praxis som begränsar den enskildes markanvändning.

I fallet med Lavskrikan i Hälsingland får två av markägarna stöd av LRF och Mellanskog för att kunna driva ärendet. LRF bidrar med principmålspengar i några viktiga rättsfall varje år. Fallet med Bombmurkla i Värmland är ett annat sådant. Men detta är undantagsfall. LRFs medlemsintäkter skulle förstås aldrig räcka till juristkostnaderna för alla de medlemmar som skulle behöva hjälp med att överklaga myndighetsbeslut.

För den enskilde som vill överklaga ett förbud att bruka sin mark, står valet oftast mellan att själv driva sin sak i domstol mot myndigheternas jurister, eller att bekosta ett ombud. Det är få som utan hjälp har förmågan att driva en jämnspelt process mot myndigheterna. Att anlita en jurist är dyrt, och ska man ha en reell chans måste man ofta även anlita sak-experter. Oavsett om man vinner eller förlorar målet får man stå för kostnaderna själv, vilket innebär att det ofta inte är värt att överklaga. Resultatet riskerar bli att man låter bli att överklaga och istället tvingas acceptera intrånget. Med tiden blir det en sanning att vissa intrång får göras av myndigheterna.

Skogsstyrelsen säger sig vilja öka mängden beslut för att få lagstiftningen prövad rättsligt. Men om den enskilde ska stå själv mot myndigheternas jurister blir det ingen rättvis prövning. Ibland undrar jag om myndigheterna förväntar sig att LRF eller någon annan intresseorganisation ska backa upp den enskilde och lägga lika stora resurser på domstolsprövningar som myndigheterna gör. Eller så glömmer man bort att rättsprövningar kostar pengar.

Naturskyddsföreningen har fått pengar från staten för att driva rättsproceser. Från samhällets sida har man sett detta som ett bra sätt att få lagstiftningen prövad. Men processerna har i några fall drivits mot enskilda som inte fått samma rättshjälp. Frågan är om det verkligen är Naturskyddsföreningen som behöver statsbidrag för att pröva miljölagstiftningen. Miljömyndigheterna står ju oftast på deras sida.

Jag är inte säker på att bidrag till organisationer för domstolsprövningar är rätt väg att gå. Men vill myndigheterna få lagstiftningen rättvist prövad kan inte enskilda stå för hela kostnaden själva. Det kanske vore rimligt att staten fick stå för ombudskostnaderna i de fall markägaren vinner ett mål där staten vill inskränka den enskildes rätt. När staten gör ett intrång som visar sig vara obefogat bör den enskilde stå ekonomiskt skadeslös. Alternativet vore att åtminstone någon miljömyndighet oftare tar ställning för den enskildes rätt i domstolsprocesserna.

Skogsbruket och de planetära gränserna

Emellanåt dyker hänvisningar till Johan Rockström och de planetära gränserna upp som ett argument för att vi ska undanta mer skog från skogsbruk. En av de planetära gränser som anses ha överskridits är nämligen Biologisk mångfald, och skogsbruket påverkar mångfalden. Förlust av biologisk mångfald är globalt ett enormt problem och orsakar förlust av ekosystemtjänster i många sektorer i olika delar av världen. Vi kan dock inte se att förlust av arter påverkar den svenska skogens viktiga ekosystemtjänster negativt.

Att de planetära gränserna överskrids beror på att vi överutnyttjar jordens resurser. Detta gäller globalt, och 80 % av jordens befolkning bor i länder där mer resurser förbrukas än vad landet långsiktigt kan producera. I vissa länder, däribland Sverige, har vi däremot en biokapacitet utöver det vi förbrukar. Det innebär att vi har ett utrymme att utnyttja mer förnybara resurser, vilket skulle kunna användas till att ersätta de resurser som används på ett ohållbart sätt i andra länder.

Detta är givetvis inget argument för att vi ska kunna konsumera utan eftertanke. Vår konsumtion påfrestar andra länders miljö negativt, men även vår egen. Det är alltid eftersträvansvärt att minska resursförbrukningen, även av träprodukter. Men när svenskt trä ersätter andra material är det nästan alltid bra för miljön. Likaså att vi exporterar skogsprodukter. Nästan alltid ersätter de svenska skogsprodukterna något som är mindre hållbart. Ur ett globalt perspektiv är det därför ingen fördel för den biologiska mångfalden att vi undantar skog från skogsbruk. En utebliven svensk export av skogsprodukter kommer inte bidra till att andra länders konsumtion minskar. Med en växande världsbefolkning och allt fler människor som lever i välstånd kommer inte resursbehovet att minska, oavsett vad vi önskar.

Förlust av biologisk mångfald i svensk skog är inte ett globalt problem. Här ökar snarast antalet arter. Ur ett egoistiskt svenskt perspektiv kan det förstås finnas skäl att bevara fler ursprungliga miljöer och arter, för att vi ska kunna uppleva dem eller känna att vi har en naturlig och rik mångfald. Men för att jorden ska klara de planetära gränserna bör Sveriges biokapacitet nyttjas mer, inte mindre.

Vem bör kunna överklaga miljöbeslut?

Idag har miljöorganisationer rätt att överklaga i princip alla beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning. En liten förening i Stockholm kan till exempel överklaga beslut om vargjakt i helt andra delar av landet. Den rättigheten har däremot inte en organisation som företräder djurhållare som är direkt berörda av vargen.

Det är rimligt att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om verksamheter med betydande miljöpåverkan som exempelvis industrier och stora infrastrukturprojekt. Men det vore också rimligt att brukarorganisationer fick rätt att överklaga beslut i miljöfrågor då ett stort antal brukare berörs av beslutet. Den rätten finns inte. Efter en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen kan miljöorganisationerna nu i praktiken även överklaga hur enskilda ska få bruka sin mark. Det kan innebära en orimlig situation för den enskilde med domstolsprocesser som kan ta flera år och omfattande kostnader. Talerätten har fått en kraftig slagsida.

Miljöorganisationerna anses oftast företräda den goda sidan och anses nästan alltid stå för det som är bäst för miljön. Men det finns i själva verket sällan en sanning om miljön eller någon som bäst företräder denna sanning.

Jag jobbar för LRF som företräder jordbruks-, skogs- och landsbygdsföretagare. Vi har ingen talerätt. Ändå lever våra medlemmar, till skillnad från miljöorganisationernas, av miljön. Miljöfrågorna är för oss oerhört viktiga. Men vi har ibland en annan syn än miljörörelsen på vad som är bäst för miljön. Och det finns ofta inbyggda konflikter i miljöfrågorna. Det som är bra ur en miljöaspekt är dåligt ur en annan. Detta är några exempel:

  • Skogsbruk påverkar ibland biologisk mångfald negativt, men möjliggör att förnybara produkter ersätter sådana som är fossila och resurskrävande.
  • Kor bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser, men utan dem skulle värdefull biologisk mångfald gå förlorad.
  • Vargen har i sig ett bevarandevärde, men en alltför stor vargstam försvårar djurhållningen och därmed bevarandet av odlingslandskapets biologiska mångfald.

I andra situationer finns en gemensam bild av ett miljöproblem, men det finns olika syn på hur man når det bästa resultatet. Exempelvis kan alltför långtgående miljökrav på jordbruket leda till att konsumenterna istället väljer billigare utländska produkter som är betydligt sämre för miljön. Ett annat exempel, som jag skrivit om tidigare på denna blogg, är att det kan vara långsiktigt kontraproduktivt att frånta brukanderätten från den som skapat naturvärden.

Av tradition väljer miljörörelsen ofta den sida av miljöfrågan som innebär att produktionen begränsas. Varför ska de, som bara företräder den ena sidan av miljöfrågorna, ha ensamrätt att överklaga? Vem bevakar den andra sidan när den enskilde brukaren inte har förmåga eller resurser att göra det?