Etikettarkiv: gynnsam bevarandestatus

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.

 

Annonser

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?

Att tillämpa artskyddsförordningen utifrån lokal bevarandestatus

I mitt allra första blogginlägg skrev jag om ett beslut av Skogsstyrelsen att förbjuda en avverkning där det fanns lavskrika. Ett beslut som man klokt nog drog tillbaka. Nu är lavskrikan åter aktuell genom att den orsakat att fem skogsägare förbjuds avverka sin skog kring Fångåsen utanför Arbrå i Hälsningland. Även nu förtjänar myndigheten både ris och ros. Ris för att man överhuvudtaget betraktat avverkningarna som förbjudna, men ros (en ganska taggig) för att man tydliggjort sitt ställningstagande genom ett formellt beslut som går att överklaga. Tidigare har man bara gjort en bedömning att åtgärden är förbjuden i ett meddelande till skogsägaren. Då har man lagt hela ansvaret på skogsägaren. Det finns ingenting att överklaga, samtidigt som man blir åtalsanmäld om man ändå avverkar. Därför är det bra att man skrivit ett förbud när man ändå tagit ställning.

Men framförallt är hela bedömningen att avverkningen är förbjuden mycket problematisk, och den skulle få dramatiska konsekvenser om den står sig i domstol. Enligt myndigheternas riktlinjer ska en åtgärd anses vara förbjuden om den försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos arten. Lavskrikan är inte rödlistad. Anledning till att den aktuella avverkningen förbjuds är att den lokala bevarandestatusen inte anses vara god och att lokalen ligger nära gränsen av artens utbredningsområde. Den här typen av bedömning utifrån den lokala populationen gör artskyddsbestämmelserna än mer problematiska.

Skogsstyrelsen har listat ett sextiotal fåglar som särskilt ska beaktas när man tillämpar artskyddsförordningen. Det intressanta är att myndigheten föreslagit att lavskrikan inte ska vara en av dessa. De övriga arterna anses alltså ha högre prioritet, och man borde bedöma att risken för påverkan på bevaradestatusen i ännu större omfattning påverkas av lokal status för de andra arterna. Med den bedömning man gjort vid Fångåsen kommer det alltid vara någon eller några av arterna som är på gränsen av sitt utbredningsområde eller har en lokalt svag population. Den här gången var det lavskrika. Nästa gång är det spillkråka, tretåig hackspett, talltita, stjärtmes eller tjäder. Arter som precis som lavskrika anses påverkas av skogsbruket men tycks klara sig ganska bra i de brukade svenska skogarna med de avsättningar som görs och den hänsyn som tas. Risken är att man kommer kunna hitta någon art som anses ha lokalt dålig status i en mycket stor del av de avverkningsbara skogarna.

Normal brukar man anse att det är viktigast att göra bevarandeinsatser i arternas kärnområden och inte i dess periferi. Har vi starka populationer i kärnområdena kommer det bidra till att fåglarna har god förmåga att återetablera sig i periferierna om de försvinner lokalt. Och vi får hela tiden nya potentiella miljöer för fåglarna. Den gamla skogen ökar. Ur ett bevarandebiologiskt perspektiv är det därför missriktat att satsa på periferierna, vilket dagens tillämpning bidrar till.

Risken är att lokala ornitologer och engagerade myndighetstjänstemän brinner lite extra för de områden där man själv rör sig. Man tycker nog att den lokala populationen av  mindre hackspett, entita eller duvhök är lite extra viktig, och arterna kanske lokalt har ganska svaga lokala populationer. Det kan precis som i fallet med lavskrikan på Fångåsen leda till långtgående inskränkningar som inte kan motiveras för artens bevarande ur ett större perspektiv. För man ser alltid en risk att arten ska försvinna om man inte ser utanför sin egen läns- eller sockengräns. Men arternas överlevnad avgörs inte av om platsen där de för tillfället befinner sig ändrar karaktär. Särskilt inte om artens miljöer återskapas i minst samma takt som de försvinner.

I myndigheternas riktlinjer för artskydd i skogen, föreslår man att Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen gemensamt ska peka ut arter som på regional nivå kan behöva särskild uppmärksamhet inom skogsbruket. Risken är stor att varje län kommer ta på sig ett antal arter som de anser sig ha ett särskilt ansvar för. Och myndigheternas naturvårdsspecialister brukar var mycket ansvarskännande när det gäller att bevara arter. Ett sådant arbetssätt riskerar att stoppa många avverkningar och kraftigt öka byråkratin vid skogsbruksåtgärder.

Kan miljömålen i skogen nås?

Vid varje miljömålsuppföljning konstaterar man att miljömålet Levande skogar, liksom de flesta andra miljömål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Därför föreslås ständigt nya styrmedel. Frågan är om miljömålet Levande skogar är möjligt att nå överhuvudtaget med dagens preciseringar? Jag kommer här försöka besvara denna fråga med exempel utifrån några av preciseringarna.

Skogens biologiska mångfald är bevarad i alla naturgeografiska regioner

Ofta tolkas denna precisering som att det är exakt den mångfald vi har idag som ska bevaras och att vi ska ha livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter. Rödlistan blir ett viktigt kriterium för uppföljningen och helst ska inga arter vara rödlistade. I Artdatabankens klassning är nämligen livskraftiga arter just sådana som inte är rödlistade.

Arter som är mycket sällsynta har inte livskraftiga stammar, och många arter är naturligt sällsynta. Detta har jag skrivit mer om här. Några av dessa arter kommer att dö ut, antingen nationellt eller i någon naturgeografisk region, oavsett vad vi gör i skogen. Med ovanstående synsätt kan preciseringen därför omöjligt nås. Av de 82 skogslevande arter som klassas som akut utrotningshotade är huvuddelen listade för att de har en mycket liten population eller mycket liten förekomstarea. Det största hotet mot dessa arter är slumpmässiga lokala utdöenden, och inte i första hand skogsbruk.

Har man istället ett synsätt som innebär att vi ska bevara en rik men föränderlig biologisk mångfald, där vissa arter ökar samtidigt som vissa tillåts minska så kanske vi redan nått preciseringen. Vi är åtminstone på god väg. Men detta synsätt tillämpas inte av myndigheterna.

Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus

Bevarandestatusen för naturtyper följs upp utifrån Artdatabankens definitioner och kriterier för de naturtyper som finns upptagna i EU:s art- och habitatdirektiv. Detta har jag skrivit mer om här. Kriterierna innebär att om vi ska nå preciseringen behöver vi nyskapa mer än 2,5 miljoner hektar skog som uppfyller kriterierna för EU-naturtyp. Att skapa nya skogar som uppfyller kriterierna tar många decennier om det överhuvudtaget är möjligt. Preciseringen skulle således inte nås ens om all svensk skog undantogs från skogsbruk.

Hotade arter har återhämtat sig

Denna precisering tolkas ofta som att alla de hotade arterna ska ha återhämtat sig.

Som nämnts ovan är de flesta arterna naturligt sällsynta, och mycket sällsynta arter kommer alltid att vara hotade eftersom risken för utrotning ökar med minskad population. Vi kommer alltså alltid ha hotade arter. Ju rikare mångfald vi har desto fler blir de hotade arterna. Ett mål om att alla hotade arter ska ha återhämtat sig, dvs inte längre vara hotade, är därför fullständigt orealistiskt och knappast önskvärt.

Särskilt intressant blir preciseringen vad gäller de arter som nyligen tillkommit till den svenska floran eller faunan. De är ofta hotade eftersom deras populationer fortfarande är små trots att de är på frammarsch. Det gäller exempelvis brandkronad kungsfågel och brun glada. Kan en art som nyligen tillkommit till faunan återhämta sig?

En generös tolkning av att ”hotade arter har återhämtat sig” skulle ju förstås kunna innebära att flera hotade arter, eller minst två, har återhämtat sig. Då skulle vi förstås nå preciseringen. Hittills har jag dock inte hört någon från myndigheterna förespråka denna tolkning.

Så som miljömålen följs upp kan de alltså inte nås ens i teorin. Men även med en mer generös tolkning av Levande skogar kan vi inte säga att vi klarat miljömålen om vi inte också nått generationsmålet. Generationsmålet innebär att de stora miljöproblemen ska vara lösta utan att orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. Globalt är vår kanske största utmaning hur vi ska ersätta fossila och miljöskadliga produkter och energislag. För att klara generationsmålet är därför ett aktivt skogsbruk med export av miljövänliga produkter vårt viktigaste redskap. Vi kan alltså inte tro att vi kan klara miljömålen genom att minska användningen av skogen.

Gynnsam bevarandestatus för naturtyper

I den EU-gemensamma naturvårdspolitiken har begreppet ”gynnsam bevarandestatus” fått stor betydelse. Var sjätte år ska medlemsstaterna rapportera vilken bevarandestatusen är för ett antal EU-gemensamma naturtyper. När Sverige rapporterat statusen för svenska naturtyper anses de i allmänhet ha dålig bevarandestatus. Detta trots att vi har en positiv utveckling för flertalet av de miljöer och strukturer som är viktiga för skogens mångfald. Bedömningen av bevarandestatusen är ett skäl till att vi aldrig kommer att nå miljömålet Levande Skogar så som det nu är utformat.

För att bevarandestatusen för en naturtyp ska anses vara gynnsam ska, enligt art- och habitatdirektivet,  naturtypen finnas i stabila eller ökande arealer och viktiga strukturer och funktioner ska bibehållas. Ofta bedöms bevarandestatusen utifrån om naturtypen finns i tillräcklig omfattning i förhållande till ett referenslandskap. Detta referenslandskap utgörs för många länder av läget i samband med EU-inträdet eller år 1992 då art- och habitatdirektivet infördes. I Sverige har Artdatabanken, som fått uppdraget att rapportera bevarandestatusen, istället valt ett förindustriellt landskap innan människan började påverka naturen, som referenslandskap. Dvs ett landskap där i stort sett hela Sverige utgjordes av urskog. För att bevarandestatusen ska vara gynnsam i Sverige ska varje naturtyp finnas i 20 % av vad som fanns i det förindustriella landskapet och ha motsvarande naturskogskvaliteter.

Till skillnad från de flesta andra EU-länder har Sverige behållit sina skogar, men brukat dem. Skulle andra EU-länder utgå från ett landskap där människan inte påverkat naturen säger det sig själv att det vore helt omöjligt att nå en situation där minst 20 % av varje ”naturlig” naturtyp skulle finnas kvar. Men det är faktiskt omöjligt även i Sverige. Inte ens i teorin kan vi nå gynnsam bevarandestatus de närmaste 50 åren även om vi låter all skog i Sverige stå orörd.

Men varför har Artdatabanken valt den orealistiska nivån 20 % av ”naturlandskapet”?  Jo det handlar om att 20 % ofta anses vara ett tröskelvärde för hur mycket naturliga miljöer som måste finnas i landskapet för att bevara den biologiska mångfalden. Forskningsstudier pekar nämligen på att minst 20 % av landskapet måste utgöras av lämplig miljö för att de mest arealkrävande arterna långsiktigt ska överleva. Men här gör Artdatabanken ett misstag. Studierna pekar på att 20 % lämplig miljö, inte  20% ursprunglig miljö, behövs. Och arterna struntar fullständigt i vilken EU-naturtyp skogen klassas som. Många arter trivs lika bra oavsett om de finns i skog som kan definieras som ”västlig taiga” eller ”näringsrik granskog” eller är en annan skog där rätt strukturer finns men som inte uppfyller naturtypskriterierna. Inte heller för de mest arealkrävande arterna spelar det egentligen någon roll hur mycket det finns av olika naturtyper, om rätt förutsättningar finns någon annanstans.

Det finns inget belägg för att 20% skulle behövas för andra arter än de mer arealkrävande. Sannolikt är det så att ju mer specialiserad en art är, desto mindre arealandel behöver den. Vissa arter är mycket specialiserade och lever exempelvis bara på silikatklippor eller i forsdimman vid vattenfall.  Sådana arter har givetvis aldrig haft ett landskap där 20 % utgjorts av deras miljö. Arter som kräver att en stor andel av landskapet är av rätt miljö är sannolikt ofta generalister och inte beroende av en viss EU-naturtyp.

Ett grundläggande problem med alla skogliga EU-habitat är att skogsbruksåtgärder generellt diskvalificerar dem från att uppfylla kriterierna. Det gör att närvaro av skogsbruk väger tyngre än de effekter skogsbruket har. Det innebär också att naturvårdshänsyn blir meningslös för att klara gynnsam bevarandestatus för naturtyper. Likaså motverkar det naturvårdande skötselinsatser som att gallra fram lövträd.

Ofta hör man att art- och habitatdirektivet kräver av oss att gynnsam bevarandestatus ska uppnås och att Sverige har en skyldighet att bevara de naturtyper som omfattas av EU-direktivet. Detta stämmer inte vad gäller annat än de områden som pekats ut som Natura 2000-områden. Det är därför olyckligt att gynnsam bevarandestatus för naturtyper blivit en del av de nationella miljömålen.

De svenska tolkningarna får stora konsekvenser för uppföljningen av vårt naturvårdsarbete. Oavsett vilka naturvårdsinsatser som görs kommer man alltid att hävda att man gör för lite. Men för att ett mål ska vara motiverande måste det vara realistiskt. Det finns därför starka skäl till att se över kriterierna inför nästa gång EU-rapporteringen ska ske. En sådan översyn bör, till skillnad från när nuvarande kriterier togs fram, ske i samråd med och med insyn av de intressenter som berörs av rapporteringen.

Får antalet individer inte minska av någon art?

När skogsbrukets påverkan på naturen utvärderas sker det oftast utifrån de arter som minskar. Vilka arter som ökar hör vi sällan något om. Rödlistans viktigaste funktion är att visa på vilka arter som minskar. Att övriga hotade arter är på rödlistan indikerar mest något positivt vilket jag skrivit om här. Men vi saknar en lista över ökande arter, vilket kanske vore minst lika intressant. De kanske är fler än de som minskar? Minskande arter kan förstås visa på en trend. Men måste trenden visa på en negativ utveckling i miljön?

För att miljömålet Levande Skogar ska nås krävs att ”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus”. Målet anses gälla alla arter, och arter som minskar anses sällan ha gynnsam bevarandestatus. Men är detta ett realistiskt eller ens eftersträvansvärt mål? Eller kan det vara acceptabelt eller rent av önskvärt att vissa arter minskar?

Vad gäller fåglar har vi god kunskap om utvecklingen för de flesta svenska skogsarter. De som ökar är betydligt fler än de som minskar. Av de arter som minskat tydligt de senaste 15 åren är det egentligen bara spillkråka som anses särskilt känslig för skogsbruk. Också de miljöer som anses viktiga för skogens fåglar förbättras generellt. Ändå framställs det ofta som att skogsbruket håller på att utarma fågelfaunan, ofta utifrån trenden för enstaka arter. Exempel på detta i denna artikel där man också helt felaktigt hävdar att tjädern minskar. Om vi bedömer skogsbruket utifrån att några fågelarter minskar kommer skogsbruket aldrig kunna ta tillräcklig miljöhänsyn. För några arter kommer alltid att minska.

Artskyddsförordningen gäller egentligen alla fåglar. Oberoende av art får fåglarna inte störas och deras livsmiljöer får inte skadas. Men Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har tagit fram listor på fågelarter som särskilt ska beaktas i tillämpningen av bestämmelserna, där arter som minskat kraftigt de senaste 35 åren får stor betydelse. När minskade arter dyker upp i skogen ska skogsbruket begränsas för att gynna dessa arter.

Men är det egentligen rimligt att inga arter får minska? I myndigheternas tolkning ska skogsbruket begränsas även i många fall där vi inte vet om skogsbruket är orsaken till en minskning. Det finns många tänkbara anledningar till att arter minskar. När nya arter tillkommer och många arter ökar kommer per automatik andra arter att minska. Det kan bero på att man konkurrerar om samma resurs eller att den nya /ökande arten lever av andra arter. Hur ofta är detta förklaringar till minskningar i skogen?

I vissa fall blir förbättringar i miljön ett hot mot arterna. Det är inte bara i skogen det sker miljöförbättringar. Ejdern har minskat kraftigt och är klassad som sårbar på rödlistan till följd av sin minskning. Den hade tidigare mycket starka populationer p.g.a. hög näringsbelastning vid kusterna, vilket gav mycket musslor som ejdrarna åt. Nu har tillförseln av näringsämnen från land minskat vilket missgynnat ejdern. En annan faktor som kan ha missgynnat ejdern är de relativt stora havsörnsstammarna. Kanske är inte minskningen av ejderstammen något negativt. Det kanske är en indikation på miljöförbättringar?

När vi utvecklar skogsbruket för att ta allt bättre hänsyn till miljön kommer vissa arter att öka. Andra kommer att minska just på grund av de förbättringar som gjorts, och några av dessa kommer att rödlistas. Över detta ska vi inte sörja. Själv ser jag fram emot den dag då älgstammen officiellt minskats med 15 % och älgen därmed förs upp på rödlistan.