Varför ändrades inte de nationella fridlysningsbestämmelserna i artskyddsförordningen?

I början av sommaren beslutade regeringen om förändringar i artskyddsförordningen. Det nya är att man skiljt fåglarna från de arter som omfattas av EU:s livsmiljödirektiv. Det kan mildra de mest absurda konsekvenserna kring vanliga fågelarter. Men skrivningarna är inte lättolkade. Vi har nog flera år av nya domstolsprocesser att vänta innan vi någorlunda vet vilka förbud kring fåglar som gäller.

Men märkligare är att man inte hanterade de nationellt fridlysta arterna när förordningen ändå sågs över. Det har knappast varit okänt för beslutsfattarna att bestämmelserna kring dessa arter är ett problem.

En grundläggande utgångspunkt när man ser över bestämmelser borde vara att de ska kunna tolkas någorlunda efter sin ordalydelse. Men det är inget man beaktat vad gäller artskyddsförordningen.

Enligt 8 § artskyddsförordningen är det förbjudet att skada exemplar av de fridlysta arterna. Mark- och miljööverdomstolen har fastslagit att det krävs en risk för påverkan på den skyddade artens bevarandestatus för att utlösa förbudet i 8 § artskyddsförordningen när det är fråga om verksamheter där syftet uppenbart är ett annat än att ta bort eller skada fridlysta växter (MÖD 2016:1).

Flera av de fridlysta arterna är vanliga eller påverkas inte negativt av skogsbruk. Det gäller exempelvis många orkidéer som spindelblomster och jungfru Marie nycklar, liksom blåsippa (i vissa län) och vanlig groda. Enligt ordalydelsen är det förbjudet att skada exemplar av dessa eller skada grodornas rom. Men praxis innebär att detta ändå inte gäller vid skogsbruksåtgärder eftersom deras bevarandestatus inte påverkas.

Flera av arterna (t.ex. flera orkidéer, backsippa och finnögontröst) är gynnade av slåtter och/eller bete. Men enligt ordalydelsen är det förbjudet att skada exemplar av dessa arter. Skulle lagen tolkas som den är skriven skulle alltså just de åtgärder som är nödvändiga för arternas överlevnad vara förbjudna. Slåtter och bete innebär nämligen att exemplar skadas. Men att plantera igen slåttermarken med träd innebär inte att exemplar skadas. Sannolikt tolkas det ändå som att det är förbjudet.

På många håll i landet växer det orkidéer och andra fridlysta arter i vägkanten. Enligt ordalydelsen är det förbjudet att slå sådana vägkanter. Det hindrar inte Trafikverket från att slå dem.

Det är kort sagt väldigt svårt att utifrån förordningstexten begripa vad som är förbjudet eller inte.

Fältgentiana gynnas av slåtter men i vissa län är det förbjudet att skada exemplar av arten.

Enligt bombmurkledomen (MÖD M 9914-15 ) ska dispens meddelas om de nationella fridlysningsförbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta trots att det inte finns någon sådan dispensgrund i förordningen.

Förklaringen till ovanstående konstigheter är att det aldrig var tänkt att de nationella fridlysningsbestämmelserna skulle gälla ändamålsenlig markanvändning. Det framgick av den tidigare naturvårdslagen, men skrivningen förvann när bestämmelsen blev en del av miljöbalken. Sannolikt avsåg man aldrig att bestämmelserna skulle tolkas på ett nytt sätt. Nu när man ändrade i förordningen borde man även ha rättat till detta – en chans man aldrig tog.

Men inte heller de arter vars bevarandestatus kan påverkas av skogsbruk borde hindra pågående markanvändning, om inte staten vill bevara skogen genom någon form av formellt skydd. Redan idag ska skogsägare få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Förbuden bidrar alltså inte med förbättringar för arterna utan bara till ytterligare byråkrati och tidsfördröjningar. Istället för att Skogsstyrelsen direkt i samband med avverkningsanmälan hade kunde bestämma sig för om skogen bör formellt skyddas, ska Skogsstyrelsen nu meddela ett förbud. Därefter ska skogsägaren söka dispens hos länsstyrelsen som ska meddela dispens. Alternativet till att meddela dispens är ju att betala skogsägaren ersättning.

Jag tror alla som i normala fall argumenterar för ett strategiskt arbete med skydd av skog borde ställa sig denna fråga: Kommer våra resurser för skydd av skog användas på ett effektivt sätt om knärot eller doftticka automatiskt medför stopp för avverkning och möjlighet att begära ersättning?