Etikettarkiv: artskyddsförordningen

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Effektiv ekologisk kompensation förutsätter en trygghet i förfoganderätten

Just nu pågår en utredning om ekologisk kompensation som ska redovisas till regeringen den 1 mars. Utredaren ska enligt direktiven identifiera och föreslå åtgärder för att åstadkomma en effektivare och mer konsekvent tillämpning av ekologisk kompensation i samband med större exploatering och ingrepp i värdefulla mark- och vattenområden. En del i utredningen är att analysera hur tillgången till mark för kompensationsåtgärder kan förbättras.

Något som diskuteras mycket för att förbättra tillgången på kompensationsåtgärder är så kallade habitatbanker eller kompensationspooler. Det innebär att t.ex. markägare redan i förväg vidtagit olika åtgärder som utgör en bank av kompensationsområden. Dessa kan sedan säljas till exploatörer som fått krav på sig att kompensera för skador på naturmiljön. Genom habitatbankerna ska tillståndsprocesserna för olika exploateringar gå fortare eftersom det tar tid att hitta och planera kompensationsåtgärder. Samtidigt anses bankerna kunna bli en ny affärsidé för skogsägare och bönder som istället för att producera virke och mat skulle kunna tjäna pengar på att producera naturvård. Ett scenario som förstås vore önskvärt ur naturvårdsperspektiv.

Men frågan är hur man ska få markägare att börja leverera åtgärder till bankerna?

En grundförutsättning är förstås att kompensationsåtgärderna säljs på marknadsmässiga villkor. Det vore också önskvärt att det redan i förväg fanns någon som betalar för kompensationsåtgärderna, så att man vet att man har avsättning för sin investering. Men jag ser det inte som sannolikt att en ”bankir” i förväg skulle betala för kompensationsåtgärder innan man har en exploatör som vill köpa. Det skulle i så fall förutsätta en mycket stor efterfrågan. Man får nog istället förlita sig på att markägare utför åtgärder utan att köparen finns på plats.

För att en åtgärd ska kunna räknas som kompensationsåtgärd måste den tillföra något nytt. En åtgärd som ändå skulle ha genomförts kan därför inte räknas. Det behövs därför tydliga riktlinjer kring vad som kan anses innebära additionalitet, dvs att det tillför något nytt. För en certifierad skogsägare skulle man t.ex. kunna säga att frivilliga avsättningar som överstiger 5 % av innehavet anses vara additionella. Om vi inte har sådana tydliga spelregler är det riskabelt att själv ta initiativ till åtgärder eftersom myndigheterna alltid skulle kunna hävda att avsättningen redan fanns där.

Men vi har idag ett mycket större hinder för att skogsägare självmant ska börja genomföra åtgärder till habitatbankerna. Det handlar om bristande trygghet i rätten att förfoga över sin mark. Den som idag vidtar åtgärder för att skapa och utveckla naturvärden riskerar att förlora sin förfoganderätt genom att skogen klassas som nyckelbiotop eller genom att artskyddsförordningen tillämpas. Om man inte i förväg vet att någon vill köpa åtgärden är det nog ganska få som vågar satsa på åtgärder som innebär att alla intäktsmöjligheter från skogen riskerar att försvinna.

Om utredaren verkligen vill hitta lösningar på hur tillgången på kompensationsmark kan förbättras bör han börja med att analysera hur skogsägare ska kunna känna sig trygga i sin förfoganderätt.

 

När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

I Sverige har ideella föreningar fått ett stort inflytande över enskild markanvändning. Detta blir problematisk eftersom de myndigheter vi har och de styrmedel vi använder inte på ett rättssäkert sätt klarar att värdera de uppgifter föreningarna lämnar. Restriktioner styrs till områden där föreningarna är aktiva.

Sedan en tid tillbaka kan man se alla avverkningsanmälningar på Skogsstyrelsen hemsida. Detta förstärker föreningarnas inflytande. Det blir betydligt större risk att man hindras från att avverka om man har en aktiv miljöorganisation i området. Det gäller inte minst nyckelbiotopsregistreringar, där sannolikheten att en nyckelbiotop registreras i samband med avverkningsanmälan torde vara tydligt korrelerad till föreningarnas aktivitet. Detta ställer förstås stora krav på objektivitet och förutsägbarhet i nyckelbiotopsinventeringen, något som saknas idag.

Men föreningarnas inflytande riskerar att få lika stor påverkan på tillämpningen artskyddsförordningen. I flera fall där skogsbruk förbjudits till följd av artskyddsförordningen har ideella inventeringar, och uppgifter från ideella föreningar spelat en avgörande roll. Det skapar en stor rättsosäkerhet för dem som drabbas, inte minst för att de som lämnar dessa uppgifter inte är objektiva och ofta gör det med syftet att stoppa en avverkning.

I exemplet med lavskrika i Hälsingland byggde myndigheternas argumentation i stor utsträckning på uppgifter från Bollnäs fågelklubb som menade att antalet revir i omgivningarna minskat från 23 till 11 sedan början av 1990-talet. Men dessa uppgifter gav inte hela bilden. När 90 jägare observerade lavskrikor i motsvarande område under älgjaktsveckan visade det sig att lavskrikorna var spridda i större delen av jaktvårdsområdet och att de långtifrån var begränsade till de revir fågelklubben identifierat.

Det är vanligt att ideella fågelinventeringar har ett fokus på tidigare kända områden. Sådana inventeringar underskattar ofta utvecklingen eftersom man i huvudsak undersöker om fåglarna finns kvar på samma ställen. Därmed förbiser man nyetableringar eller situationer där fåglarna flyttat. Jägarnas observationer tyder på att Bollnäs fågelklubb förbisett nya revir eller revir dit fåglarna flyttat då förutsättningarna i landskapet förändrats. Av samma skäl finns olika åsikter om tjäderns utveckling beroende på om man tror på Tjäderobservatörernas uppgifter som delvis bygger på uppföljning av gamla spelplatser, eller på Svensk fågeltaxering som bygger på objektivt utlagda rutter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län ansåg nyligen att en avverkning var förbjuden eftersom det fanns en tjäderspelsplats i närheten. Skogsägaren hindrades därmed från att avverka och riskerar nu att förlora hundratusentals kronor. Innan beslutet valde Länsstyrelsen att inhämta synpunkter från en enda källa; Göteborgs ornitologiska förening. De uppgifter denna förening framförde kan kraftigt ifrågasättas. Bland annat utgick man från omoderna uppgifter om tjäderns känslighet för skogsbruk, trots att nyare forskning visar att tjädern ofta trivs utmärkt i brukade skogar. En stor del av länsstyrelsens argumentation om tjäderns regionala bevarandestatus bygger på föreningens uppgifter. Varför valde man inte att fråga forskare istället?

Den stora tilltron till ideella organisationer med ett egenintresse i frågan, skapar en stor rättsosäkerhet. Det som avgör om skogsbruket förbjuds blir inte förekomst av fåglar, utan förekomst av fågelskådare.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har uppmanat regeringen att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är bra! Särskilt rättsäkerheten är viktig.

Rättssäkerhet brukar anses innebära att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer. En rättssäker tillämpning av artskyddsförordningen får inte innebära att begränsningar i markanvändningen inträffar på ett tillsynes slumpmässigt sätt. Och när så ändå sker, och pågående markanvändning avsevärt försvåras, måste det finns en rätt till ersättning.

När enskilda uppgifter från ideella föreningar kan hindra att skogsägaren får bruka sin mark är det inte i närheten av rättssäkert. Särskilt om skogsägaren inte får någon ersättning. Jag räknar med att detta är en problematik myndigheterna hoppas kunna undvika med en översyn av bestämmelserna. Men redan nu kan myndigheterna själva undvika de mest rättsosäkra situationerna genom att inte se enstaka uppgifter som en sanning och genom en förståelse för att intresseorganisationer är en part i målet.

När den enskilde ställs mot staten i miljömål

Ganska ofta fattar miljömyndigheterna beslut som hindrar enskilda att bruka och använda sin mark. Det kan gälla allt från biotopskyddsdispenser och utvidgade strandskyddsområden till markavvattningstillstånd. Skogsstyrelsen har gjort ett ställningstagande att man ska fatta fler beslut, vilket vanligen innebär förelägganden eller förbud mot enskilda skogsägare. Just nu är det särskilt aktuellt med förelägganden och förbud som grundas på artskyddsförordningen.

Det är bra att Skogsstyrelsen nu meddelar förbud i artskyddsärenden i de fall man ändå anser att en skogsbruksåtgärd är förbjuden. Tidigare meddelade man bara skogsägaren att man bedömde att åtgärden var förbjuden, och man lade därmed hela ansvaret på skogsägaren. Det fanns ingenting att överklaga, men om man vidtog åtgärden riskerade man att åtalsanmälas. Skogsägaren hamnade i ett rättslöst Limbo, som det är bra att man nu undviker.

Men det är samtidigt problematiskt att myndigheterna nästan alltid vill testa lagstiftningen på markägarens bekostnad. I de fall ärenden går till domstol och enskilda markägare berörs, ställs man nästan alltid ensam mot myndigheten. I principiellt viktiga ärenden lägger miljömyndigheterna mycket möda på ärendena, och kopplar in många handläggare. Den enskilde riskerar att ställas mot jurister från både Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Alla med ett gemensamt mål att motbevisa den enskilde. I fallet med lavskrikor i Hälsingland har Länsstyrelsen till och med låtit forskare göra landskapsmodelleringar av det aktuella landskapet för att bevisa sin sak. Kort sagt lägger samhället stora resurser på att få fram en praxis som begränsar den enskildes markanvändning.

I fallet med Lavskrikan i Hälsingland får två av markägarna stöd av LRF och Mellanskog för att kunna driva ärendet. LRF bidrar med principmålspengar i några viktiga rättsfall varje år. Fallet med Bombmurkla i Värmland är ett annat sådant. Men detta är undantagsfall. LRFs medlemsintäkter skulle förstås aldrig räcka till juristkostnaderna för alla de medlemmar som skulle behöva hjälp med att överklaga myndighetsbeslut.

För den enskilde som vill överklaga ett förbud att bruka sin mark, står valet oftast mellan att själv driva sin sak i domstol mot myndigheternas jurister, eller att bekosta ett ombud. Det är få som utan hjälp har förmågan att driva en jämnspelt process mot myndigheterna. Att anlita en jurist är dyrt, och ska man ha en reell chans måste man ofta även anlita sak-experter. Oavsett om man vinner eller förlorar målet får man stå för kostnaderna själv, vilket innebär att det ofta inte är värt att överklaga. Resultatet riskerar bli att man låter bli att överklaga och istället tvingas acceptera intrånget. Med tiden blir det en sanning att vissa intrång får göras av myndigheterna.

Skogsstyrelsen säger sig vilja öka mängden beslut för att få lagstiftningen prövad rättsligt. Men om den enskilde ska stå själv mot myndigheternas jurister blir det ingen rättvis prövning. Ibland undrar jag om myndigheterna förväntar sig att LRF eller någon annan intresseorganisation ska backa upp den enskilde och lägga lika stora resurser på domstolsprövningar som myndigheterna gör. Eller så glömmer man bort att rättsprövningar kostar pengar.

Naturskyddsföreningen har fått pengar från staten för att driva rättsproceser. Från samhällets sida har man sett detta som ett bra sätt att få lagstiftningen prövad. Men processerna har i några fall drivits mot enskilda som inte fått samma rättshjälp. Frågan är om det verkligen är Naturskyddsföreningen som behöver statsbidrag för att pröva miljölagstiftningen. Miljömyndigheterna står ju oftast på deras sida.

Jag är inte säker på att bidrag till organisationer för domstolsprövningar är rätt väg att gå. Men vill myndigheterna få lagstiftningen rättvist prövad kan inte enskilda stå för hela kostnaden själva. Det kanske vore rimligt att staten fick stå för ombudskostnaderna i de fall markägaren vinner ett mål där staten vill inskränka den enskildes rätt. När staten gör ett intrång som visar sig vara obefogat bör den enskilde stå ekonomiskt skadeslös. Alternativet vore att åtminstone någon miljömyndighet oftare tar ställning för den enskildes rätt i domstolsprocesserna.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?