Etikettarkiv: artskyddsförordningen

Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

Annonser

När intrångsersättningen ska prövas i domstol

Den senaste tiden har ett antal fall då skogsägare tvingats gå till domstol för att få ersättning för olika naturvårdsintrång uppmärksammats. Sådana fall menar jag oftast är slöseri med samhällets resurser.

Vid alla beslut som rör enskilda ska man göra en proportionalitetsavvägning. Om ett intrång ska kunna motiveras måste den vinst samhället gör vägas mot den skada den enskilde kan drabbas av. I denna avvägning tar man hänsyn till om det finns någon ersättningsrätt för intrånget.

Jag har full förståelse för beslut där staten i det enskilda fallet kan välja att göra ett intrång där man kalkylerar med ersättningen. Då har den som beslutar om intrånget gjort en bedömning att det är värt pengarna att göra dessa intrång. Men vad gäller exempelvis artskyddet och fjällskogsavverkningarna har staten genom domstolarna fråntagits rätten att välja när man tycker det är värt pengarna. Det har uppstått situationer där staten tycks tvingas till förbud även om man inte tycker det vara värt pengarna.

I fjällskogsfrågan var det Änokmålet som av Skogsstyrelsen tolkats som att avverkningstillstånd inte ska ges i fjällnära nyckelbiotoper. Myndigheten insåg att detta skulle bli dyrt och försökte undvika ersättning. Man tyckte inte det var värt pengarna att avsätta dessa områden när så mycket redan avsatts av den fjällnära skogen. Men när mark- och miljödomstolen tog ställning till skogsägarnas ersättningsanspråk drabbades Skogsstyrelsen av ett svidande nederlag. Det råder ingen tvekan om att rätten till ersättning finns.

En liknande situation har uppstått efter att staten förbjöd avverkning en bit från en tjäderspelplats. När frågan prövades av mark-och miljööverdomstolen fastslogs att förbudet var korrekt och proportionerligt eftersom skogsägaren har rätt till ersättning. Om detta tolkas som att myndigheterna ska meddela förbud i liknande situationer kommer man tvingas betala ut ersättning i många fall då man egentligen inte tycker det är värt pengarna att avsätta skogen. När Skogsstyrelsen meddelade förbudet utgick man från att ingen ersättningsrätt förelåg. Jag tror aldrig man hade drivit detta förbud med vetskapen om ersättningsrätten. Det är helt enkelt en dålig prioritering att avsätta stora arealer trivial skog inom en kilometer från spelplatsen för en livskraftig fågelart som inte tycks påverkas negativt av skogsbruket.

I ytterligare ett uppmärksammat fall stämmer skogsägare staten för att Skogsstyrelsen förbjudit dem att avverka skog i områden där orkidén knärot växer. Dessa skogsområden bedöms varken av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen som skyddsvärda. Man tvingas alltså lägga stora pengar på något man egentligen inte tycker det är värt pengarna att bevara. Knärot är en art som man ofta inte upptäcker eftersom den är liten och grönvit. Ofta syns bara de små bladen som ligger tryckta mot marken. Men den som letar noga kommer upptäcka att den är vanligare än man tror. Knärot finns i en stor del av våra skogar. Om man ska fortsätta förbjuda skogsbruk där knärot förekommer kommer hela naturvårdsanslaget och mer därtill att gå till detta.

knärot.jpg

Knärot ur grodperspektiv. Till vänster de blygsamma bladen så som de ofta syns. Till höger blommande knärot i 30-årig tallplantering i min egen skog.

Att ha generella förbud där proportionalitetsavvägningen i förväg anses avgjord för att markägaren kan stämma staten på ersättning innebär ett väldigt ineffektivt nyttjande av naturvårdsmedlen. Framförallt eftersom staten ofta inte anser att det är värt pengarna. Men också för att det innebär dyra domstolsprocesser som skogsägare förstås vill slippa, men som staten tvingas bekosta. Följden blir att det blir mindre pengar för den naturvård man skulle vilja prioritera.

Problemet kan lösas genom att i möjligaste mån undvika sådana generella förbud ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Istället får man, i de fall man anser mer omfattande intrång nödvändiga, lösa det med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vad gäller fjällskogen är 18:e och 19:e §§ i skogsvårdslagen helt onödiga. De reglerar när tillstånd inte ska ges och vilken ersättning som då gäller. I de fall det blir aktuellt med avslag tvingas man sannolikt ändå bilda reservat eller biotopskyddsområde. Det kan man göra utan dessa paragrafer, och utan dem kan staten själva välja när man tycker det är värt pengarna.

Detsamma gäller artskyddet. Det finns inget skäl att artskyddsförordningen ska kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. EU kräver inte det av oss. EU kräver i vissa fall att livsmiljöer för vissa arter ska skyddas från skador. Men detta kan också ske genom de instrument som är tänka att användas när mer långtgående intrång i markanvändningen krävs. Reservat, biotopskydd, naturvårdsavtal.

Brukandebegränsningar inom intrångströskeln, liksom begränsningar av ny markanvändning kan ibland behöva regleras med generella bestämmelser. Men när det gäller större intrång i pågående markanvändning måste den som meddelar förbudet i varje enskilt fall och i möjligaste mån kunna avgöra om det verkligen är värt pengarna. Jag skriver ”i möjligaste mån” eftersom det givetvis kan finns undantag som är svåra att förutse. Men i de exempel jag nämnt ovan finns ingen anledning till generella förbud som innebär en kostsam och ineffektiv naturvård.

Vad får en ”tankevurpa” kosta?

När Skogsstyrelsen för två år sedan förbjöd fem skogsägare i Hälsingland att avverka sin skog gjorde man det med motivet att utbredningsområdet riskerade att minska. Detta eftersom lavskrikan där levde nära gränsen av sitt utbredningsområde och hade minskat i trakten. Stor vikt lades vid att antalet revir i närområdet hade minskat från 23 stycket till 11 sedan 1990-talet, vilket påvisats av inventeringar av en lokal ornitolog. Myndigheterna uppgav även att arten minskat regionalt, ett påstående som senare visade sig sakna belägg.

Avverkningarna hade ett sammanlagt värde av miljonbelopp, men markägarna skulle inte få ersättning. Denna samhällskostnad drabbade ju inte statens naturvårdsbudget, och ifall man ville få sin sak prövad var det upp till markägarna att bevisa att lavskrikan inte påverkades negativt.

Skogsägarna var helt enkelt tvungna att gå till domstol för att få rätten att bruka sin egen mark prövad. Inte heller denna domstolsprocess betalar myndigheterna. Skogsägare måste själva stå för sina ombudskostnader. I detta fall har dock LRF, Mellanskog m.fl. bekostat ombuden. Bara ombudskostnaderna totalt sett rör sig om flera hundra tusen kronor. Därtill tillkommer domstolens egna kostnader som visserligen staten står för, men de belastar inte naturvårdsbudgeten.

Under processens gång har det framkommit nya uppgifter. Dagen före domstolsförhandlingarna i Östersunds tingsrätt i juni 2017 gör Skogsstyrelsen ett medgivande att man inte haft fog för två av förbuden. Efter att Artdatabanken tittat på förutsättningarna kom man fram till att dessa två avverkningar inte skulle påverka lavskrikans bevarandestatus. Då hade ett år gått från att Skogsstyrelsen meddelat de ursprungliga förbuden samtidigt som mycket tid och resurser lagts på försvaret av dessa markägares brukanderätt.

Att markägarsidan tvingats lägga dessa kostnader i onödan är inget Skogsstyrelsen tar ansvar för. Men frågan är om denna situation hade uppstått om myndigheterna hade haft bevisbördan och man redan före att ärendet hamnat i domstol tvingats visa att ett förbud verkligen var motiverat.

Men det stannar inte här. Hösten 2017 hindras ytterligare två avverkningar med samma motiv som i de tidigare meddelade förbuden. I juli 2018 fick de två skogsägarna ett officiellt förbud att avverka. En av dessa började gräva djupare i de uppgifter som ligger till grund för förbuden. Han begärde bland annat in uppgifterna från den lokala ornitologen som visar att antalet lavskrike-revir minskat från 23 till 11. Det är en lista på 23 revir som namngetts med siffror och bokstäver. Där ser man när reviren etablerats (eller upptäckts) och när de försvunnit, dvs när inga fåglar längre setts i området.

Nu kommer det intressanta. I området har det visserligen funnits 23 revir, men ornitologens anteckningar visar att de aldrig funnit där samtidigt. Reviren har flyttat på sig och som mest har man samtidigt kunnat konstatera 12-13 revir. Den minskning som förbuden byggt på visar sig vara en missuppfattning.

Det är länsstyrelsen som tolkat ornitologens anteckningar fel. När länsstyrelsen konfronteras med detta, svarar man i ett mail att det ”måste skett någon form av tankevurpa”.

I ljuset av det som framkommit visar det sig att dessa mycket kostsamma förbud och domstolsprocesser nästan helt tvingats fram på grund av en ”tankevurpa”. Utan de felaktiga uppgifterna hade sannolikt förbuden aldrig blivit aktuella.

Trots kännedom om misstaget valde Skogsstyrelsen att meddela de två sista förbuden. Att backa i dessa fall vore också att säga att man haft fel i de fall som prövas i domstol. Det skulle förstås innebära en stor prestigeförlust men också innebära att det mest principiellt viktiga artskyddsmålet inte skulle ge någon vägledning. Och det är förstås bra om vi får en prejudicerande dom. Istället för att backa fick Skogsstyrelsen byta argumentation.

Kunde detta ha undvikits? Jag tror det finns en uppenbar risk att tjänstemän inte tar ansvar för kostnader om det inte är deras egen budget som drabbas. Det har upplevts som ”gratis” att stoppa avverkningar med stöd av artskyddsförordningen. Hade kostnaden istället lagts på myndighetens budget hade man sannolikt bemödat sig om att kontrollera att det verkligen fanns ett behov av att skogen lämnades orörd och att det var en kostnadseffektiv åtgärd.

Om markägarna inte hade gått till domstol hade förbuden legat fast, och myndigheternas misstag hade aldrig uppdagats. Andra fall går aldrig till domstol för att markägare helt enkelt inte orkar, eller har råd att ta kostnaden. I detta fall hade myndigheterna från början gjort två allvarliga missbedömningar. Att tro att myndigheterna alltid har fog för sina beslut i andra sammanhang vore naivt. Ändå läggs bevisbördan på markägaren när det gäller artskyddsförordningen.

Det råder nog ingen tvekan om att artskyddsförordningen saknar rättssäkerhet om den tillämpas utifrån hur myndigheternas riktlinjer ser ut idag. Skulle man istället lägga kostnadsansvaret och bevisbördan på myndigheterna skulle en stor del av problematiken lösas. Den som är ansvarig för en stor budget brukar ofta räkna en extra gång och bemöda sig om att ingen tankevurpa gjorts.

Vem bär ansvar för minskade frihetsgrader i skogen?

I ett inlägg på sin blogg beskriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist hur debattklimatet kring skogen blivit allt hårdare, vilket gör att man till slut inte lyssnar på den andra sidans argument. Det är nog en riktig iakttagelse. Skogsstyrelsen har inte sällan kommit i skottgluggen i ordkriget. Men Herman Sundqvist tycks mena att det är fel att skylla på myndigheterna. De gör bara vad Riksdagen och regeringen har beslutat.

Jag tror att de flesta är överens om att skogsägarnas frihetsgrader minskat de sista åren, att det blivit vanligare med oersatta intrång och att skogsägare i fler fall tvingas gå till domstol för att försvara rätten till att bruka sin mark. Många känner en frustration över att man inte kan påverka sin situation. Andra drabbas hårt ekonomiskt. Det har bidragit till att tonläget höjts.

Trots att skogspolitiken sägs bygga på principen om frihet under ansvar har skogsägarnas frihetsgrader successivt minskat. Artskyddsförordningen har börjat tillämpas på skogsbruk på ett helt annat sätt än tidigare. Skogsområden som inte tidigare betraktades som nyckelbiotop får idag nyckelbiotopstatus. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit fler och mer detaljerade vilket gör att man allt oftare slår i taket av intrångsbegränsningen. Skogsstyrelsen meddelar allt oftare förelägganden om detaljerad hänsyn istället för att ge skogsägaren frihet att välja vilken hänsyn som ska tas. Miljöbalken börjar tillämpas alltmer parallellt med Skogsvårdslagen, och räknas då inte in i intrånget. Man ifrågasätter om de fjällnära skogsägare som inte får avverka sin skog ska få ersättning.

Det intressanta med exemplen ovan är att förändringarna inte handlar om några politiska beslut. Lagstiftningen har inte ändrats i dessa avseenden, utan det handlar om att myndigheterna ändrat sin tillämpning och delvis sina föreskrifter.

Men även hur myndigheterna förmedlar bilden av skogen spelar roll. Att man i miljömålsutvärderingar ger större vikt vid negativa än positiva trender påverkar de politiska besluten och bidrar till svartmålningen av skogsbruket. I Skogsstyrelsens senaste rapport om skogens ekosystemtjänster ger man en mycket dyster bild av skogens förutsättningar att skapa nytta för oss människor. Ett exempel på hur man där väljer negativa uppgifter är när man beskriver utvecklingen för skogens fåglar. Då skriver man att ”Stannfågelinventeringar visar att flera vanliga arter minskar, exempelvis titor och kungsfågel, som genom sin höga frekvens har stor betydelse för skogens ekosystemtjänster”. Inte med ett ord nämner man att den rapport uppgiften kommer ifrån också visar att skogens fåglar totalt ökat med 8 miljoner par sen 1998. Sånt här påverkar politiken och hur skogsägare känner sig betraktade av samhället.

Att myndigheterna har ett ansvar för att skogsägarnas frihetsgrader minskat råder det nog inget tvivel om. Det är i första hand hos myndigheterna en glidning har skett. Men politiken har också ett ansvar som låtit utvecklingen fortgå. Om skogspolitiken går i en annan riktning än man avsett måste man ge myndigheterna tydligare riktlinjer genom exempelvis regleringsbrev eller ny lagstiftning.

Det är bra när myndigheterna uppmärksammar regeringen på brister i lagstiftningen så som man gjort kring artskyddsförordningen, och det är olyckligt när regeringen på grund av interna oenigheter inte hörsammar sådana uppmaningar. Men den lagstiftning vi har idag kan oftast tillämpas på olika sätt. Den väg myndigheterna själva väljer kring tillämpningen måste man själva ta ansvar för.

Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.

En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.

 

Att tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol

Nyligen offentliggjordes utredningen om skogsvårdslagen. Utredaren föreslår bland annat att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Det innebär att skogsägare, som i de flesta fall aldrig har haft någon kontakt med rättsväsendet, nu kan tvingas försvara rätten att bruka sin skog i domstol. Inte bara när myndighetens beslut går skogsägaren emot – utan även när den lokala SNF-kretsen tycker att Skogsstyrelsen inte tagit ett tillräckligt tufft beslut.

Det är förstås Skogsstyrelsens beslut, eller underlåtelse att fatta beslut, som kan komma att överklagas. Det är därför också i första hand Skogsstyrelsen som ska försvara beslutet i domstol. Men skogsägaren blir helt beroende av att myndigheten driver frågan med skogsägarens bästa för ögonen om man inte ska bevaka sitt eget ärende i rätten. Och vill man ha hjälp av ett juridiskt ombud måste man bekosta detta själv. De flesta inser nog det orimliga i detta.

Men de förslag utredaren kommer med är ingen isolerad företeelse. Det har snarast blivit allt vanligare att man tvingas försvara sin brukanderätt i domstol.

Att miljöorganisationer ska kunna överklaga tillstånd till avverkning i fjällnära skog framgår av Änokdomen. Men följderna av Änok innebär också att skogsägare inte får tillstånd att avverka i fjällnära nyckelbiotoper. När sådana tillstånd inte medges har skogsägaren rätt till ersättning vilket bäst sker genom att myndigheterna ger området ett formellt skydd. Ändå väljer Skogsstyrelsen nu att inte bilda biotopskyddsområden. Följden? – Jo, skogsägaren tvingas väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall ska staten stå för ombudskostnaden. Men Kammarkollegiet som för statens talan, yrkar i domstolen att skogsägaren ska stå utan ersättning och att markägaren ska stå för hela rättegångskostnaden.

Jag har tidigare skrivit mycket om artskyddsförordningen. Exempelvis i fallen med lavskrika har markägarna tvingats försvara rätten att bruka sin skog mot myndigheternas jurister. Att göra detta utan ett juridiskt ombud torde vara mycket svårframkomligt. I detta fall har LRF och Mellanskog stått för ombudskostnaderna för två av markägarna vilket gjort att markägarna fått en rättvis prövning. Men det rör sig om stora belopp som få enskilda markägare har råd att betala. Trots att det, så här långt, visat sig att Skogsstyrelsens agerande var felaktigt slipper staten betala några av markägarnas kostnader.

I domarna om tjäder ansåg domstolen att Skogsstyrelsens förbud var rimliga eftersom det finns en i lag inskriven rätt för skogsägaren att väcka talan om ersättning i domstol. I sådana fall torde staten sannolikt tvingas betala skogsägarens rättegångskostnader, men bara processen att tvingas gå till domstol upplevs nog som väldigt jobbig av många skogsägare.

Skogsstyrelsen har interna mål om att fatta fler överklagningsbara beslut för att få lagstiftning prövad rättsligt. Det blir allt vanligare att Skogsstyrelsen skriver detaljerade förelägganden istället för att ge råd till skogsägaren. Hela tankesättet bygger på att skogsägare ska gå till domstol för att försvara sin rätt att bruka sin skog. Först då får Skogsstyrelsen den praxis de efterfrågar. Även i dessa fall får skogsägaren själv stå för sina rättegångskostnader.

Att anlita en jurist för att försvara sig mot myndigheternas inte sällan orättfärdiga förbud och förelägganden, kan innebära kostnader på 100 000 kr eller mer. I några fall har rättsskyddet i skogsägarnas försäkring täckt kostnaderna, och då behöver man bara betala självrisken på 20 %. Men de flesta försäkringar täcker inte den här typen av rättegångskostnader. Då kan skogsägaren tvingas acceptera ett felaktigt beslut eller föra sin egen talan, vilket vanligen innebär att man inte får en rättvis prövning.

Detta nya synsätt, att rätten att fortsätta bruka sin mark är något man måste försvara i domstol, menar jag är en olycklig förskjutning av ägande- och brukanderätten. När du ur egen ficka måste bekosta rättegångskostnaderna för att få fortsätta med den markanvändning du länge bedrivit har äganderätten fått ett helt nytt och snävare innehåll.

Det kan inte vara meningen att en massa ärenden ska prövas i domstol för att någon vill bevara ett skogsområde man inte äger, eller för att myndigheter vill testa lagstiftningens gränser på markägarens bekostnad. Utgångspunkten måste vara att pågående markanvändning är tillåten och att markägaren ska stå ekonomiskt skadeslös tills annat är bevisat. Då kan vi inte ha ett system där specialintressen tillåts överklaga den enskildes fortsatta brukande av sin mark. När en myndighet vill testa gränserna för den pågående markanvändningen är det enda rimliga att den får stå för eventuella rättegångskostnader, åtminstone när det visat sig att intrånget var felaktigt.