Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?

WWF släppte nyligen en rapport om arter som hotas av trakthyggesbruk, som de låtit Artdatabanken ta fram. Rapporten hävdar att 394 arter hotas av trakthyggesbruk, men lyfter också i vilken mån arter utrotats av skogsbruket nationellt eller regionalt. Rapporten är intressant och kommer med flera intressanta uppgifter som inte nödvändigtvis talar mot skogsbruket. Men den vilseleder samtidigt kring vad som utgör verkliga hot för många av arterna.

Tallbiten är tillsammans med den vitryggiga hackspetten de enda fågelarter som i studien anses hotade av trakthyggesbruk. Tallbiten anses hotad för att den minskar kraftigt. Den fluktuerar mellan år och skulle knappast klassas som hotad om rödlistningen skett idag. Pressbild från WWF.

Arter som «hotas» av trakthyggesbruk.

Att 394 arter hotas av trakthyggen kan låta mycket. Men det är en minoritet av de hotade skogsarterna och bara 17,5% av landets hotade arter. Det är ganska lite med tanke på att trakthyggesbruk bedrivs på nära hälften av Sveriges landareal och att hälften av arterna finns i skogen. Många skogsarter klassas som hotade utan att det egentligen har något med skogsbruket att göra.

Jag menar dock att det är fel att säga att dessa 394 arter hotas av trakthyggen. Däremot missgynnas de nog i flertalet fall av hyggen om sådana tas upp där de finns. Men många av arterna överlever, och klarar sig ibland ganska bra, tack vare den hänsyn och de avsättningar som görs. I dessa fall utgör inte trakthyggesbruket något hot för dem.

Jag ska ge några exempel där de listade arterna inte hotas av hyggen:

• 71 av arterna har klassats som hotade bara för att de har mycket små populationer. Det är oftast naturligt sällsynta arter som ofta finns i kanten av sitt utbredningsområde. Trots skogsbruket minskar de inte, utan hotas främst av slumpmässiga lokala utdöenden.
• Huvuddelen av arterna bedöms minska vilket är avgörande för att de ska klassas som hotade. Men bedömningen bygger sällan på en bekräftad minskning utan på en bedömning av att deras livsmiljöer minskar. Samtidigt saknas ofta belägg för att livsmiljön minskar och ibland visar statistiken att livsmiljön snarare ökar. Detta har jag skrivit mer om här.
• För alla de 394 arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor. Ofta anges flera negativa påverkansfaktorer. I själva verket är det ofta helt andra saker än skogsbruk som utgör hotet. Bland de 10 arter Artdatabanken föreslår att WWF ska använda i sin kommunikation (se nedan) skriver man själva om 6 av arterna att antingen avsaknad av skogsbrand eller upphört skogsbete kraftigt missgynnat dem.
• Ett annat exempel på ovanstående är att minst 5 av de arter som anses hotade av slutavverkningar är skalbaggar som bara finns på Gotska sandön, och de har aldrig hittats i Sverige utanför Gotska sandön. Eftersom Gotska sandön har varit nationalpark i mer än 100 år, kan trakthyggesbruk knappast anses vara ett hot mot arterna i Sverige. Jag är övertygad om att det finns ett stort antal liknande exempel, där de lokaler där arten lever faktiskt inte är hotade av kalavverkning, t.ex för att de främst lever i fjällnära skog.
• Många av arterna är knutna till pionjärlövträd och därför på lång sikt beroende av större öppna ytor som exempelvis kalhyggen. De kan missgynnas av vissa åtgärder i ett trakthyggesbruk, men i brist på storskaliga naturliga störningar är trakthyggesbruket samtidigt en förutsättning för att deras miljöer ska nyskapas på längre sikt. Och alternativet med hyggesfritt skogsbruk vore betydligt sämre.

Ovanstående betyder inte att allt är bra som det är. Om jag bara beaktar den biologiska mångfalden tror jag det skulle vara positivt om hyggesfria brukningsmetoder användes i större omfattning än de gör idag. För andra arter skulle längre omloppstidervara en lösning. Men trakthyggesbruket måste också utvärderas tillsammans med den hänsyn som tas och de avsättningar som görs. Att helt sluta med trakthyggesbruket är ingen lösning. Sannolikt är fler än 394 arter direkt eller indirekt beroende av storskaliga störningar som skapas i begränsad omfattning på naturlig väg.

Nationella utdöenden

För endast 9 arter anses skogsbruk vara en direkt orsak till försvinnandet enligt rapporten. Endast en av dessa arter har setts levande efter 1950-talet, den tid då trakthyggesbruket fick sitt stora genomslag. Det är brandmögelbaggen vars försvinnande helt får anses bero på avsaknad av skogsbrand. För ytterligare två av de 9 arterna anges förebyggande av skogsbrand vara en viktig bidragande faktor till försvinnandet.

Regionala utdöenden

Skogsbruk anses haft mindre påverkan för de arter som försvunnit regionalt. Artdatabanken skriver:

När det gäller arter som fortfarande är bofasta i Sverige, men som försvunnit från något län är andelen högst bland arter som har sin främsta förekomst i urbana miljöer och i jordbrukslandskapet. Orsaken bedöms vara de stora förändringar som skedde i jordbrukslandskapet under första halvan av 1900-talet. De mer sentida förändringarna i landskapet på grund av skogsbruksmetoder har sannolikt ännu inte resulterat i förluster i samma skala (Eide m.fl. 2020).

När det gäller regionala utdöenden ska man vara medveten om att det ofta rör sig om sällsynta arter som dykt upp slumpmässigt i något län men aldrig återfunnits. Sannolikt har många av de rödlistade arterna i minst samma omfattning tillkommit till något län. Det redovisas dock aldrig i statistiken.

Arter Artdatabanken ser som lämpliga att kommunicera kring

Nedan kommenterar jag kort de 10 arter som Artdatabanken föreslår att WWF ska använda i sin kommunikation om hur trakthyggesbruket hotar arterna:

• Raggtaggsvamp. Missgynnas sannolikt av hyggen men Artdatabanken anger också att hotbilden är mer komplicerad och att den lever i gamla bondeskogar som hävdats av skogsbete.
• Parasitsteklar i släktet Xorides. Artdatabanken anger att det inte är själva hyggesfasen som är problemet utan att den uppväxande skogen ofta är för tät. Det upphörda skogsbetet uppges utgöra en viktig anledning till att livsmiljöerna försämrats.
• Värmlandslav. Art som dog ut på 1950-talet i en tid då otillräcklig hänsyn togs till specifika arter. Den sista arten som dött ut vars utdöende direkt kan kopplas till skogsbruket.
• Mosippa. Avsaknaden av skogsbrand i skogsbruket uppges vara den kanske viktigaste orsaken till den vikande trenden på lång sikt. Gynnas sannolikt av avverkning men missgynnas av om den uppväxande skogen blir för tät.
• Cypresslummer. Liknande förutsättningar som Mosippa. Viktigt är också att förekomster på ljunghedar minskar kraftigt där igenplantering utgör ett hot.
• Gullvivefjäril. Arten är knuten till gullviva,- en ljuskrävande blomma som sällan växer i miljöer som är aktuella för slutavverkning. Artdatabanken skriver att ”En anledning till arternas tillbakagång tros vara igenväxning av trädbärande gräsmarker samt igenplantering med gran”.
• Vitryggig hackspett. Arten har missgynnats av skogsbruk, men knappast specifikt av trakthyggesbruk. Stora öppna ytor är snarast en förutsättning för att dess miljö på lång sikt ska återskapas. Det förutsätter förstås att lövträden får stå kvar. Ett produktionsinriktat hyggesfritt skogsbruk skulle vara mycket sämre för arten. Lämpliga vitryggsmiljöer ökar i skogslandskapet och de senaste åren har vitryggarna varit fler även om de ännu är mycket fåtaliga.
• Raggbock. Brandgynnad. Artdatabanken uppger att ”Även i skyddad skog missgynnas arten kraftigt av en ofta minst sekellång frånvaro av brand, och en därmed fortsatt naturlig succession mot allt tätare skog”.
• Talltita. Är inte hotad enligt rödlistan (klassas som NT) och ingår således inte i de 394 arter Artdatabanken lyfter som hotade av trakthyggesbruk. En vanlig fågelart som minskat parallellt med att andra mesfåglar ökat. Löper ingen risk att försvinna från Sverige. Skulle dock sannolikt kunna vara ännu vanligare med större andel hyggesfritt skogsbruk.
• Tretåig hackspett. Är inte hotad enligt rödlistan (klassas som NT) och ingår således inte i de 394 arter Artdatabanken lyfter som hotade av trakthyggesbruk. Har inte minskat i Sverige de senaste 25 åren.

Vinklat skogsreportage i SVT

Förra veckan visade SVT Västerbotten ett TV-inslag om skogsavverkningar. Inslaget fick stor spridning på sociala medier. Det bygger på en animering av satellitbilder där det för varje år framgår var man tagit upp hyggen i ett större område i Västerbotten från år 1950 till idag. Inslaget och animeringen finns här. Gissningsvis 60-70 % av skogen har slutavverkats under denna tidsperiod, dvs ungefär 1 % varje år. Men hur detta presenteras i SVT är mycket missvisande.

År 1950 är alla skogar gröna, vilket antyder att det är obrukade skogar. Därefter blir varje skog som avverkats gul och i slutet av animeringen dominerar de gula fälten på kartan. Man får intrycket att vi går från ett orört landskap till ett hyggeslandskap på 65 år. Reportern i inslaget säger att ”Nästan hela kartbilden som Jon Andersson visar växlar från grön till nästan helt gul vilket visar framväxten av kalhyggen”. Man ger sken av att skogarna fortfarande är kalhyggen efter 65 år. Visserligen säger man senare att ”Många av kalhyggena är återbeskogade”, men formuleringen ger snarast ett intryck av att det långtifrån skett överallt. Här borde SVT ha koll på att återbeskogning måste ske efter alla slutavverkningar, vilket var fallet även på 1950-talet.

Färgskalan från grönt till gult ger ett förrädiskt intryck av att ju grönare bilden är desto äldre är skogen.

Sanningen är förstås att många av de skogar som lyser gula på kartan idag är upp till 65 år gamla. Vid startåret 1950 var skogarna på intet sätt orörda och mängden gamla träd var sannolikt betydligt färre än vad vi har idag. Skogarna var svårt sargade av omfattande dimensionsavverkningar och inte alls orörda på det sätt den helgröna färgen vill ge sken av. Hur de svenska skogarna såg ut under första halvan av förra seklet har jag skrivit mer om här. Sen kan man möjligen, trots det välstånd skogarna gett oss, önska att Västerbottens inlandsskogar aldrig brukats och att de idag vore en orörd vildmark.

Animeringen visar också på ett tätnande nät av svarta streck som är de skogsbilvägar som blivit allt fler. Vägarna är dock inte skalenliga och bilden ger intryck av att ta upp en betydligt större areal än de i verkligheten gör. De som rör sig i Norrlands inland är nog väl medvetna om att skogsbilvägarna sällan ligger så tätt att de i sig är ett avgörande hinder för rekreation eller biologisk mångfald. Men de har förstås ökat dramatiskt till följd av att vi idag transporterar timmer på lastbil istället för på flottlederna. Skogsbilvägarna skulle vara lika viktiga om skogarna fortfarande hade brukats med blädningsmetoder.

En detalj i sammanhanget är att lavskrikan som i inslaget inte anses klara sig i de brukade skogarna, är en av de många skogsfåglar som faktiskt ökar i antal enligt Svensk Fågeltaxering.

Animeringen belyser dock ett verkligt skeende i stora delar av Norrlands skogar – att skogar som förr brukades med dimensionsavverkningar idag brukas med hyggesbruk. Det medför förstås vissa konsekvenser. Vissa arter som är gynnade av ett kontinuerligt trädskikt kan missgynnas, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Och många av de skogar som föryngrats under 50-, 60-, 70- och 80-talen har inte den potential för biologisk mångfald och rekreation som de skulle kunnat ha. Hänsynen var betydligt mer begränsad då, kanske särskilt i Västerbottens inland där skogarna präglades av skogsbolag och staten med större hyggen och fler contortaplanteringar. En avverkning ser dock idag helt annorlunda ut.

En intressant kommentar i TV-inslaget är att den bild animeringen visar gäller hela landet. Detta är sant utifrån vad animeringen egentligen visar. Det gäller även om man skulle ha år 2016 som startår eller om vi väljer ett landskap där alla skogar varit kala sedan förut. Även nu avverkar vi ca 1 % av skogen varje år vilket skulle ge samma bild efter 65 år. Problemet är att kalhyggena kumuleras i filmsekvensen vilket de inte gör i verkligheten. Skulle vi på andra platser göra en animering där gult är kalhygge och där skogen blir grönare ju äldre skogen är, så skulle bilden bli en helt annan. Kartbilden skulle ofta vara grönare idag än 1950.

På SVT:s webbplats låter man också tittarna göra en omröstning om vad vi ska använda skogen till. Alternativen man kan rösta på är:

• Den ska ge vinst
• Den är för naturupplevelser
• Den ska bevaras för växter och djur

Som man frågar får man svar. Som om en brukad skog bara gör nytta genom att ge vinst till ägaren? Att den skapar arbetstillfällen, binder kol och ersätter miljöskadliga produkter kan inte beaktas. Inte heller att växter och djur också kan trivas i brukade skogar eller att de brukade skogarna har minst lika stora värden för naturupplevelser som jakt och bärplockning.

Ibland frågar jag mig om vinklade budskap i public service beror på så stor okunskap att man okritiskt litar på uppgifter från en person eller organisation, eller om public service-journalister faktiskt vill sprida ett budskap som stämmer väl med deras personliga åsikter.

Är kontinuitetsskogsbruk bättre för friluftslivet?

Det finns många olika åsikter om hur skogarna bör skötas för att bäst gynna friluftslivet. Det finns också forskningsstudier kring vilka typer av skogar som uppskattas mest. Men ingetdera ger egentligen något bra svar på hur skogarna bör skötas.

I en studie från naturvårdsverket fick folk utifrån fotografier ange vilka miljöer som är attraktiva för dem att utöva friluftslivsaktiviteter i. Äldre skogar upplevdes som attraktivare än yngre, vilket förstås är naturligt. Samtidigt måste man nog ta denna typ av studier med en nypa salt. Människor, särskilt de som inte är ute i naturen så ofta, har svårt att bedöma vad som är attraktivt utifrån ett foto. Detta kan exemplifieras genom att fler enligt studien tycks föredra att gå i videsnåren än på rismarkerna i fjällen. Blev man nersläppt i verkligheten skulle man nog göra an annan bedömning. Åkermarker gavs väldigt låga poäng i studien, och jag tror inte heller att man vill gå i själva åkermarken. Däremot tror jag det är många som uppskattar att gå på en mindre väg eller stig i direkt anslutning till åkermarken. Många människor uppskattar nämligen sikt och vyer.

Anders  Lindhagen på SLU har forskat mycket kring svenskarnas friluftsliv. Även han har studerat mäniskors preferenser av olika skogsmiljöer. Dessa studier tyder på att de allra populäraste skogarna är äldre, ofta  likåldriga skogar med god sikt, dvs vanligen sena stadier i ett trakthyggesbruk. Man uppskattar inte avverkningsrester, och normalt inte heller större mängder vindfällen. Med detta som utgångspunkt har han visat denna bild där värdet för friluftslivet jämförs mellan trakthyggesbruk och blädning:

Blädningen ger skogar som hela tiden är ganska ok, med mindre dippar ungefär var 10:e år då man gör en avverkning. Trakthyggesbruket å andra sidan ger attraktiva skogar först i slutet av omloppstiden, med då blir de faktiskt riktigt bra rekreationsskogar. Efter slutavverkning tar det sedan lång tid innan de åter blir attraktiva.

Jag tror att många som vill att vi ska bruka skogarna med kontinuitetsmetoder för friluftslivets skull, ofta ser framför sig pelarsalar där vissa grova träd tas ut och nya tillkommer. Men i pelarsalarna tillkommer inga nya äldre träd och skogen kan inte bibehållas i samma stadium på lång sikt. Däremot kan vi överhålla skogar under lång tid. Det har dock ingenting med kontinuitetsskogsbruk att göra och ger inga intäkter från skogsbruket. Däremot kan det vara en värdefull åtgärd t.ex. i tätortsnära miljöer med stor betydelse för friluftslivet. Och det är nog just i sådana miljöer, där man kanske bara besöker ett skogsområde, som det är värt att fundera på vilken typ av skog som är mest attraktiv. Det rör sig bara om en liten andel av skogsmarksarealen. För t.ex. dem som bor på landsbygden tror jag man måste göra helt andra överväganden

För den som bor på landsbygden är det inte relevant att välja ut en skogstyp som är mest attraktiv. Där blir det mycket mer intressant att ha en variation i landskapet. Man vill kanske promenera eller plocka svamp i den äldre skogen, men samtidigt ha tillgång till hyggen för att plocka hallon och lingon, jaga älg eller för att ibland få utsikt. En variation mellan olika skogsbestånd i trädslag och åldrar blir positivt, inte minst när man färdas längre sträckor eller längs med vägarna. Även i det varierade skogslandskapet kan det vara positivt om några skogar brukas med kontinuitetsmetoder och därmed hålls skiktade.

Men vore det inte ganska tråkigt om landskapet till största delen utgjordes av fullskiktad grandominerad skog?