Kategoriarkiv: Skogens mångfald

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Annonser

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Vinklat skogsreportage i SVT

Förra veckan visade SVT Västerbotten ett TV-inslag om skogsavverkningar. Inslaget fick stor spridning på sociala medier. Det bygger på en animering av satellitbilder där det för varje år framgår var man tagit upp hyggen i ett större område i Västerbotten från år 1950 till idag. Inslaget och animeringen finns här. Gissningsvis 60-70 % av skogen har slutavverkats under denna tidsperiod, dvs ungefär 1 % varje år. Men hur detta presenteras i SVT är mycket missvisande.

År 1950 är alla skogar gröna, vilket antyder att det är obrukade skogar. Därefter blir varje skog som avverkats gul och i slutet av animeringen dominerar de gula fälten på kartan. Man får intrycket att vi går från ett orört landskap till ett hyggeslandskap på 65 år. Reportern i inslaget säger att ”Nästan hela kartbilden som Jon Andersson visar växlar från grön till nästan helt gul vilket visar framväxten av kalhyggen”. Man ger sken av att skogarna fortfarande är kalhyggen efter 65 år. Visserligen säger man senare att ”Många av kalhyggena är återbeskogade”, men formuleringen ger snarast ett intryck av att det långtifrån skett överallt. Här borde SVT ha koll på att återbeskogning måste ske efter alla slutavverkningar, vilket var fallet även på 1950-talet.

Färgskalan från grönt till gult ger ett förrädiskt intryck av att ju grönare bilden är desto äldre är skogen.

Sanningen är förstås att många av de skogar som lyser gula på kartan idag är upp till 65 år gamla. Vid startåret 1950 var skogarna på intet sätt orörda och mängden gamla träd var sannolikt betydligt färre än vad vi har idag. Skogarna var svårt sargade av omfattande dimensionsavverkningar och inte alls orörda på det sätt den helgröna färgen vill ge sken av. Hur de svenska skogarna såg ut under första halvan av förra seklet har jag skrivit mer om här. Sen kan man möjligen, trots det välstånd skogarna gett oss, önska att Västerbottens inlandsskogar aldrig brukats och att de idag vore en orörd vildmark.

Animeringen visar också på ett tätnande nät av svarta streck som är de skogsbilvägar som blivit allt fler. Vägarna är dock inte skalenliga och bilden ger intryck av att ta upp en betydligt större areal än de i verkligheten gör. De som rör sig i Norrlands inland är nog väl medvetna om att skogsbilvägarna sällan ligger så tätt att de i sig är ett avgörande hinder för rekreation eller biologisk mångfald. Men de har förstås ökat dramatiskt till följd av att vi idag transporterar timmer på lastbil istället för på flottlederna. Skogsbilvägarna skulle vara lika viktiga om skogarna fortfarande hade brukats med blädningsmetoder.

En detalj i sammanhanget är att lavskrikan som i inslaget inte anses klara sig i de brukade skogarna, är en av de många skogsfåglar som faktiskt ökar i antal enligt Svensk Fågeltaxering.

Animeringen belyser dock ett verkligt skeende i stora delar av Norrlands skogar – att skogar som förr brukades med dimensionsavverkningar idag brukas med hyggesbruk. Det medför förstås vissa konsekvenser. Vissa arter som är gynnade av ett kontinuerligt trädskikt kan missgynnas, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Och många av de skogar som föryngrats under 50-, 60-, 70- och 80-talen har inte den potential för biologisk mångfald och rekreation som de skulle kunnat ha. Hänsynen var betydligt mer begränsad då, kanske särskilt i Västerbottens inland där skogarna präglades av skogsbolag och staten med större hyggen och fler contortaplanteringar. En avverkning ser dock idag helt annorlunda ut.

En intressant kommentar i TV-inslaget är att den bild animeringen visar gäller hela landet. Detta är sant utifrån vad animeringen egentligen visar. Det gäller även om man skulle ha år 2016 som startår eller om vi väljer ett landskap där alla skogar varit kala sedan förut. Även nu avverkar vi ca 1 % av skogen varje år vilket skulle ge samma bild efter 65 år. Problemet är att kalhyggena kumuleras i filmsekvensen vilket de inte gör i verkligheten. Skulle vi på andra platser göra en animering där gult är kalhygge och där skogen blir grönare ju äldre skogen är, så skulle bilden bli en helt annan. Kartbilden skulle ofta vara grönare idag än 1950.

På SVT:s webbplats låter man också tittarna göra en omröstning om vad vi ska använda skogen till. Alternativen man kan rösta på är:

  • Den ska ge vinst
  • Den är för naturupplevelser
  • Den ska bevaras för växter och djur

Som man frågar får man svar. Som om en brukad skog bara gör nytta genom att ge vinst till ägaren? Att den skapar arbetstillfällen, binder kol och ersätter miljöskadliga produkter kan inte beaktas. Inte heller att växter och djur också kan trivas i brukade skogar eller att de brukade skogarna har minst lika stora värden för naturupplevelser som jakt och bärplockning.

Ibland frågar jag mig om vinklade budskap i public service beror på så stor okunskap att man okritiskt litar på uppgifter från en person eller organisation, eller om public service-journalister faktiskt vill sprida ett budskap som stämmer väl med deras personliga åsikter.

Är kontinuitetsskogsbruk lösningen för skogens många värden?

Hyggesfritt skogsbruk eller kontinuitetsskogsbruk kan definieras på många olika sätt. Det jag kommer att skriva om här är blädningsliknande metoder, dvs ett skogsbruk med träd i olika åldersklasser och storlekar i samma bestånd, där främst de större träden tas ut. Jag kommer alltså inte syfta på exempelvis luck- och kanthuggningar eller skärm- och fröträdsställningar, vilka ibland också räknas som hyggesfria metoder. Och innan ni slutat läsa – ja, jag tror att kontinuitetsskogsbruk kan vara en del av lösningen för vissa av skogens värden.

Ofta framställs kontinuitetsskogsbruk som en metod som skulle gynna de flesta av skogens värden, inte minst biologisk mångfald, rekreation och klimat. Samtidigt vill förespråkarna gärna hävda att det är minst lika lönsamt för skogsägarna. Trots detta är det väldigt liten andel av skogen som brukas med kontinuitetsmetoder, vilket sannolikt tyder på att skogsägarna inte alls delar bedömningen om lönsamhet. Studier pekar snarare på att ca 40 % av skogens nuvärde i genomsnitt skulle gå förlorad med dagens skogar vid en övergång från trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk.

Många har nog en förskönad bild av hur kontinuitetsskogsbruk ser ut. Jag tror väldigt många saknar insikten att alternativet till ett trakthyggesbruk är ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk. Åtminstone om vi också ska få del av den miljönytta förnybara produkter från skogen kan bidra med. Alternativet är inte bibehållandet av någon form av idealskog som jag tror många föreställer sig. I en produktionsinriktad kontinuitetsskog domineras aldrig skogen av gamla träd. Den produktionsinriktade kontinuitetsskogen är ofta inte särskilt attraktiv för friluftslivet, skogsbruket orsakar inte färre körskador och skapar inte fler av de strukturer som  är viktiga för biologisk mångfald. Snarare är det svårare att bibehålla död ved, hänsynsträd och hänsynsytor över längre tidsperioder. Och de övriga äldre träden ska ju avverkas.

Men vissa svårspridda arter som är beroende av ett kontinuerligt trädskikt gynnas. Det gäller främst arter som inte specifikt är beroende av gamla och döda träd. Vissa mykorrhizasvampar kan gynnas om de är knutna till gran och bok och ibland även till andra ädellövträd. Även hänglavar på gran anses vara gynnade. Beroende på hur kontinuitetsskogsbruket bedrivs och lyckas kan skogarna bli ganska glesa och luckiga vilket också kan vara en fördel för vissa arter. För några fågelarter är även den skiktning kontinuitetsskogsbruket kan bidra till värdefullt.

Men sanningen är att den art som gynnas mest är gran. Detta samtidigt som så mycket annat gynnar granen och de naturvärden som är knutna till granen. Huvuddelen av våra reservat och biotopskydd lämnas för fri utveckling vilket gynnar granen och dess följearter. Särskilt i södra Sverige planteras alltför lite tall eftersom det ofta är ogörligt med dagens älgstam. Det innebär att gran ofta planteras på tallmarker vilket är mycket olyckligt både för biologisk mångfald och produktion. Vad vi behöver på sikt är nog inte i första hand mer granskog.

Granen är tillsammans med boken vårt enda utpräglade sekundärträdslag, vilket innebär att den har en god förmåga att växa upp i sluten skog. Även några av de andra ädellövträden kan växa upp i sluten skog men kräver då ljusare luckor i skogen. Tall, ek och våra nordliga lövträd är pionjärträd och kräver stora öppna områden för att kunna etablera sig. De har förr gynnats av storskaliga naturliga störningar som bränder, och är nu i brist på dessa mer eller mindre beroende av hyggen för att kunna föryngra sig i större skala.

Det innebär att trakthyggesbruket på lång sikt även är att föredra för alla de arter som direkt eller indirekt är beroende av pionjärlövträden. Lunglav och vitryggig hackspett må vara beroende av äldre träd, men i brist på bränder är de också beroende av hyggen för att deras livsmiljöer ska nyskapas. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk i hela landskapet skulle succesivt minska förutsättningarna för dem att överleva. Att med miljöargument hävda att vi helt ska sluta med trakthyggesbruket är därför inte trovärdigt. Huvuddelen av Sveriges skogsmark har nämligen präglats av storskaliga störningar, vilket också speglar vår flora och fauna.

Däremot vore det värdefullt med ett kontinuitetsskogsbruk på vissa platser med rätt förutsättningar – där det finns särskilt kontinuitetsgynnade arter, på vissa platser med starka rennäringsintressen och i vissa områden med betydelse för friluftslivet. Det måste ske där skogsägaren har intresset och där rätt förutsättningar i övrigt finns. Samhället bör även överväga att mot ersättning skriva avtal med markägare om ett kontinuerligt skogstäcke i vissa miljöer. Kontinuitetsskogsbruket kan ibland vara ett sätt att kombinera naturvård med brukande, vilket jag ser som eftersträvansvärt. Men för att bäst tjäna miljön bör det kombineras med naturvårdsavsättningar och naturvårdande skötsel samt ett trakthyggesbruk som omfattar större delen av skogsmarken.

De gamla skogarnas förändring över tid

Statistik från Riksskogstaxeringen visar att arealen gammal skog fördubblats de senaste 20 åren. Detta borde ses som en enormt positiv utveckling för den biologiska mångfalden. Miljörörelsen har dock en helt annan syn. De vill förringa den positiva trenden och menar att beståndsåldern inte visar på vad som egentligen är gammal skog, och att det är skillnad mellan gammal skog och gammelskog. De menar att naturliga skogar hade helt andra egenskaper, som exempelvis betydligt mer död ved och ännu äldre träd. Detta må delvis vara sant, men frågan är om vi verkligen kan förväntas bevara en biologisk mångfald som härrör från ett landskap som kanske inte funnits på flera hundra år? Åtminstone inte det senaste seklet. För skogarna var knappast mycket mer naturliga vid förra sekelskiftet än idag.

Riksskogstaxeringens data pekar visserligen på att det arealmässigt fanns mer gammal skog för 100 år sedan än idag. Men hade dessa skogar verkligen högre naturvärden än dagens gamla skogar? Helt klart är att dåtidens gamla skogar var starkt påverkade av dimensionsavverkningar vilket hade gjort dem mycket glesa. På 1950-talet höll de gamla skogarna ungefär 75 m3/hektar. Redan då hade virkesförrådet ökat, samtidigt som arealen gammal skog hade sjunkit, vilket tyder på att de gamla skogarna var ännu mer glesbestockade för 100 år sedan. I många gamla skogar kanske den kvarvarande volymen inte var mycket större än efter en avverkning med förstärkt hänsyn idag.

Att vi på nationell nivå idag har betydligt mer gammal skog mätt i volym framgår av figuren nedan. Om volymen eller arealen är viktigast kan man diskutera, men helt klart speglar den låga volymen bristande kvaliteter i de gamla skogar som fanns  under första halvan av förra seklet.

Volym i gammal skog över tid

Virkesförrådet i gammal skog över tid

Det finns inte heller mycket som talar för att dåtidens gamla skogar hade mer död ved än dagens. Jag vet inte om Riksskogstaxeringen har dessa data och jag har inte beställt någon sådan analys . Vi vet dock att mängden hård död ved totalt sett är betydligt större idag.

död ved

Volymen hård död ved över tid

Det är inte troligt att den döda veden för hundra år sedan hade en så stark förskjutning mot gammal skog att dessa gamla skogar skulle vara rikare på död ved än dagens gamla skogar. Troligare är att dagens gamla skogar har mer död ved. Död ved och gamla träd anses generellt vara de viktigaste bristfaktorerna för rödlistade arter i dagens skogar. Utifrån sina strukturer var de gamla skogarna knappast rikare för 100 år sedan.

Självklart finns det arter för vilka kontinuiteten är viktigare än förekomsten av gamla träd och död ved i landskapet. Vissa av dessa arter hade kanske bättre förutsättningar i det landskap som fanns vid förra sekelskiftet eftersom mängden kontinuitetsskogar faktiskt minskar. Det gäller dock inte gamla skogar med kontinuitet eftersom dagens gamla skogar torde ha motsvarande kontinuitet som skogar hade för 100 år sedan. Viktigt är också att vår artsammansättning i huvudsak är präglad av storskaliga störningar, vilket talar för att kontinuiteten inte är det viktiga för flertalet arter. Det är därför inte självklart att de skogar som fanns för 100 år sedan verkligen var bättre för mångfalden av naturskogsarter.

Vi vet att mycket få skogsarter har dött ut i Sverige efter 1950. Ofta påpekas dock att många arter lever på övertid och kommer få svårt att klara sig till följd av tidigare förluster av livsmiljöer. Forskare i Norge, där utvecklingen varit likartad, tror inte att vi har en sådan utdöendeskuld vad gäller vedsvampar. Istället har vi en invandringskredit där vi kan förvänta oss invandring av nya arter. Så här skriver de: Nedgangen i død ved i Norge har imidlertid foregått for lang tid tilbake, og bunnen ble trolig nådd en gang på seint 1800 eller tidlig 1900-tallet. Det er derfor vanskelig å se for seg at vi fremdeles skulle ”betale” en utdøelsesgjeld for vedlevende sopper mer enn 100 år seinere. Spørsmålet er om vi i dag har en innvandringskreditt.

Vi borde glädja oss åt den positiva utvecklingen vad gäller exempelvis gammal skog och död ved. Den ger oss inte exakt samma mångfald som skulle varit fallet utan att de svenska skogarna en gång hade börjat brukas. Men den kanske ger oss skogar med en allt rikare mångfald.

Viltet och mångfalden

För några år sedan avverkade mina svärföräldrar några hektar granskog på sin fastighet i norra Skåne. Hela området utgörs av samma typ av mark och har markberetts på samma sätt. En del av området har dock hägnats in för att planteras med ek medan den resterande delen planterades med gran. Att plantera ek utan att hägna ut älg och annat klövvilt är idag lönlöst.FullSizeRender (6)

Att man planterar ek har givetvis i sig positiva effekter på mångfalden jämfört med en granplantering. Men resultatet av inhägnaden visade på betydligt mer långtgående effekter.

Utanför hägnet växer förstås gran men också en del självföryngrad björk. Någon enstaka frösådd tall finns också här och var, de når dock inte alls granarnas höjd.

FullSizeRender (5)

I den planterade granskogen utanför hägnet finns lite björk och även enstaka tallar, ofta nerbetade av älg.

Innanför hägnet ser det helt annorlunda ut. Det är inte bara de planterade ekarna som avviker. Här finns även gott om självföryngrad ek, asp, rönn, sälg, björk och tall som nått samma höjd som eken. Det rika uppslaget ger förstås ett utmanande röjningsarbete, men också en stor möjlighet att skapa blandskogar med andra lövträd än björk. Det som orsakat den stora skillnaden är förstås de stora klövviltstammarna, och särskilt älgen.

FullSizeRender (4)

Den inhägnade ekplanteringen. Här finns ett stort antal trädslag med potential att bli fullstora träd

En av de absolut viktigaste åtgärderna för att långsiktigt säkra en rik biologisk mångfald i våra skogar är att se till att nya lövrika skogar skapas och att skogarna får en variation i trädslag. Detta försvåras och blir idag mycket kostsamt med dagens älgstammar. Risken är stor att vi inte får de nya lövrika skogar vi skulle önska. Samtidigt undviker många skogsägare idag att föryngra naturliga tallmarker med tall till följd av risken för betesskador. Även detta riskerar att bli ett hinder för både biologisk mångfald och produktion av virke.

Vill vi i framtiden få lövrika skogar med en stor biologisk mångfald krävs mindre klövviltstammar, men också att skogsägare behåller lövträden i röjningar och gallringar. Jag tror att de flesta skogsägare har en vilja att gynna lövträd, särskilt av sådana trädslag som inte är så vanliga. Statistik från Riksskogstaxeringen visar att vi de senaste 20 åren fått mer äldre lövrik skog, mer grova lövträd och mer ädellövskog utanför de skyddade områdena. I den bemärkelsen ser det ljust ut för biologisk mångfald knuten till löv. Detta mycket tack vare skogsägares vilja och engagemang.

Men med dagens klövviltstammar är risken stor att skogsägarna i framtiden inte har det utgångsläge som skulle behövas för att fortsätta den positiva utvecklingen. Åtminstone inte vad gäller rönn, asp, sälg och ek. Då kan vi inte skapa de rika äldre blandskogarna, oavsett vi vill eller inte.

Ett minskat viltbete skulle gynna både mångfald, produktion och klimat. När miljö och produktion så tydligt går hand i hand tycker man att det borde finnas förutsättningar för en förändring.

Det pågår stundtals en livlig debatt om skogens biologiska mångfald, och stora samhällsresurser läggs på avsättningar av skog. För framtidens mångfald kanske dagens viltstammar är en lika viktig fråga som avsättningarna. Ändå hörs inga högljudda rop från miljörörelsen, och frågan är nerprioriterad i det statliga naturvårdsarbetet. Det måste vara en felprioritering.

Procentnivåer räddar inte mångfalden

Vissa forskare menar att 20 % av skogen behöver undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Efter att Skogsstyrelsen förra året publicerade nya uppgifter om miljöhänsyn står det klart att vi nu i grova drag är uppe i dessa 20 %. Det är förstås en glädjande nyhet för den som engagerar sig för naturen. I huvuddelen av dessa avsatta områden avstår markägaren brukande helt utan ersättning. Ungefär 9 % av skogen har getts ett formellt skydd, 4 % utgörs av frivilliga avsättningar och ungefär 8 % av produktionsskogen lämnas i form av hänsynsytor. Utöver detta tillkommer stora arealer lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen. De lågproduktiva skogarna har givetvis också stor betydelse som värdefulla områden eller som en del i den gröna infrastruktur som behövs för att den gamla skogens arter ska kunna sprida sig i landskapet.

Avsättningarnas fördelning på mindre områden som sparas i samband med avverkning, och större sammanhängande områden gör att skyddad skog finns för både arter som tidigare gynnats av brand och andra storskaliga störningar liksom för de som behöver kontinuerligt skogbevuxen mark.

Men är skogens biologiska mångfald nu säkrad? Även om varken de formella avsättningarna eller de lågproduktiva skogarna är jämnt fördelade över landet, tryggas nog en rik biologisk mångfald i skogslandskapet genom detta. Men det betyder inte att alla nu levande skogsarter i Sverige är säkrade. Många av våra arter trivs nämligen inte i den avsatta skogen. Andra hotas av helt andra faktorer än skogsbruk.

De tröskelvärden på 20 % som många hänvisar till handlar egentligen inte om skyddad natur utan om andel lämplig miljö som behövs i landskapet för de mest krävande arterna. Exempelvis anses stjärtmesen behöva minst 15 % lövrik skog i landskapet för att säkra sin överlevnad. Stjärnmesen som inte bryr sig om ifall lövträden getts ett formellt skydd, har nu en positiv utveckling i skogslandskapet. Andra arter har helt andra behov, och många trivs inte i de skyddade skogarna som i huvudsak lämnas för fri utveckling.

Många av våra rödlistade ”skogsarter” hade tidigare en större utbredning till följd av gamla brukningsmetoder, metoder som inte används idag. Exempel på tidigare mycket omfattande hävdformer är skogsbete och hagmarksskötsel. Arter som var knutna till sådant brukande av trädbärande marker har idag inte tillräckligt stora arealer lämplig miljö för att deras överlevnad ska vara säkrad. Vissa arter kan klaras genom skötselinsatser som efterliknar de störningar gamla skötselmetoder orsakade. Men vill vi säkra andra arter måste vi åter börja bedriva skogs- och hagmarksbete storskaligt. Är vi beredda att göra detta? Personligen tror jag att vi tvingas acceptera att människans brukande av naturen förändras – och därmed också artsammansättningen.