Kategoriarkiv: Skogens mångfald

Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Annonser

Dåligt underbyggda slutsatser från BirdLife

BirdLife Sverige presenterade nyligen en studie om fåglars förekomst i och utanför skogliga värdetrakter med jämförelser inom och nedanför fjällnära skog. Rubriken i deras presentation är: ”Tallbit och lappmes kan snart vara utrotade nedanför fjällskogarna”. Samtidigt konstaterar de att även tretåig hackspett och lavskrika kan stå på tur. Man menar att lappmes och tallbit endast har kvar 8 respektive 5 % av sina tätheter utanför fjällskogarna. Slutsatsen drar man utifrån att dessa arter bara har 8 respektive 5 % täthet utanför värdetrakter i den boreala zonen nedanför fjällnära skog jämfört med i värdetrakter fjällnära skogar. Värdetrakter är områden med hög andel värdekärna i form av t.ex. nyckelbiotoper, och olika former av avsättningar. I detta fall rör det sig om de förslag till värdetrakter som Metria tog fram år 2017.

Den ursprungliga studien har man beställt av Svensk Fågeltaxering och deras data bygger på inventerade standardrutter. Svensk Fågeltaxering drar dock aldrig slutsatsen att bara 8 respektive 5 % av naturliga tätheter återstår. Man har ju egentligen ingen kunskap om vad som förr var naturligt i den boreala zonen, som omfattar halva Sveriges areal. Att fåglarna kanske är naturligt vanligare i fjällkanten kanske är värt att reflektera över. Intressant i sammanhanget är också att fåglarna i stora drag har lika stora populationer idag som för 20 år sedan.

Men studien visar en massa andra intressanta data som BirdLife inte lyfter fram. Totalt undersökte man 20 fågelarter som anses kräva strukturellt komplexa skogsmiljöer och som anses missgynnas av skogsbruk. Av dessa var 9 arter vanligare i värdetrakterna medan 11 arter var vanligare utanför värdetrakterna. För tallbit och lappmes fanns ingen skillnad innanför och utanför värdetrakter nedanför fjällnära skog. Lavskrika var vanligare utanför värdetrakterna nedan fjällnära skog. Tretåig hackspett var dock vanligast i värdetrakter både nedan och ovan fjällnäragränsen.

IMG_4497

I studien tar man upp förklaringar till varför vissa arter var vanligare utanför värdetrakterna. En förklaring är att värdetrakterna är vanligare ju närmare fjällkedjan man kommer, medan många av fåglarna har en större förekomst söderut och österut. Därför får man färre förekomster i värdetrakter än utanför. Man tänker lätt att även det omvända förhållandet borde kunna gälla för arter med en större utbredning i nordväst. Detta utesluter författaren dock eftersom de nordvästliga arterna har störst skillnad mellan skog utanför och i värdetrakter i den fjällnära skogen, detta till värdekärnornas fördel.

Men börjar man titta närmare på studien framkommer några konstigheter.

Egentligen borde all fjällnära skog vara värdetrakt. Om man utgår från hur stor andel av den fjällnära skogen som omfattas av avverkningstillstånd skulle bara 20 % av fjällskogen avverkas under en 100-årsperiod. I praktiken är 80 % av den fjällnära skogen undantagen från skogsbruk. Värdetrakter är därför ett irrelevant begrepp om man bara ser till den fjällnära skogen.

Svensk Fågeltaxerings standardrutter omfattar 95 rutter ovan fjällnäragränsen med tillräckligt mycket skog för att beaktas i studien. Av dessa ligger 33 helt inom värdetrakter medan 44 ligger helt utanför. Det är underligt med en så stor andel utanför värdetrakt när skogen huvudsakligen är obrukad. Men det finns minst en förklaring.

När Metria sökt ut värdetrakter har fjällbjörkskog inte ansetts utgöra värdekärna eftersom det är en annan naturtyp. Fjällbjörkzonen och områden med stor andel fjällbjörkskog bedöms därför ofta inte som värdetrakt. Fjällbjörkskogen räknas däremot som skog i samband med fågelinventeringen. När man i det fjällnära området jämför värdetrakter med icke värdetrakter gör man därmed i praktiken delvis en jämförelse mellan fjällbjörkskog och produktiv barrdominerad skog!

Tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika är alla fåglar som trivs bäst i barrskogen. Inte konstigt att de är vanligare i värdetrakterna!

Detta förklarar även en del andra konstigheter i statistiken. Exempelvis är mindre hackspett vanligare utanför värdetrakterna i fjällnära skog. Det är logiskt eftersom det är en lövskogsfågel.

Jag har fått bekräftat av den ansvarige för studien att fjällbjörkskogen ingår i de skogliga standardrutterna. Om det stämmer är BirdLife´s slutsatser inte mycket värda. Studien visar visserligen att några arter fortfarande är vanligare inom värdetrakter nedan fjällnära skog. Men vad gäller tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett visar den bara att de är vanligare ju närmare fjällen man kommer.

Det finns inget areellt tröskelvärde för bevarande av den biologiska mångfalden

Detta inlägg är delvis en fortsättning på mitt tidigare inlägg om hur mycket naturskog som behövs för att bevara mångfalden.

Vissa menar att det finns en tröskelnivå för bevarande av biologisk mångfald när andelen ursprunglig natur ligger mellan 20-30 %. Eller att denna nivå åtminstone ger en gräns för när den biologiska mångfalden kan bevaras. Ett tröskelvärde skulle innebära att marginalnyttan av insatser för att bevara den biologiska mångfalden är störst när andelen höga naturvärden närmar sig 20-30 % av landskapet. Det anses därför ofta bättre att göra ytterligare avsättningar i ett område som redan har runt 20 % avsättningar och värdekärnor än i ett landskap som bara har 5 %. Synsättet tar sig bland annat uttryck i arbetet med värdetrakter liksom i Skogsstyrelsens argumentation kring nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Jag menar att man drar felaktiga slutsatser av den forskning som finns.

Vissa arealkrävande arter behöver 10 -30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att bibehålla livskraftiga populationer. Exempel på arter man undersökt tröskelvärden på finns bl.a. i denna rapport på s 51. För de arter för vilka sådana tröskelvärden är belagda är det sällan eller aldrig nödvändigt med områden som har specifika naturvärden. En stor del av det brukade landskapet fungerar ofta utmärkt som livsmiljö, och kan för dessa arter räknas in i procentandelen lämplig miljö. De svenska arterna (främst fåglar) med belagda tröskelvärden har också i allmänhet haft stabila eller ökande populationer de senaste 20 åren vilket tyder på att de klarar sig bra i det svenska skogslandskapet som det ser ut idag. Om tillgången till livsmiljö understigit ett tröskelvärde borde vi ju sett dramatiska minskningar, åtminstone för några av arterna.

Mycket miljöspecifika arter, t.ex. de som lever i raviner, på silikatklippor eller månghundraåriga ekar hade aldrig kunnat överleva om 20 % av landskapet skulle varit nödvändigt för dem. Tröskelvärden på dessa nivåer är därför aldrig relevanta för sådana arter. Det samma gäller många av våra sällsynta naturskogsarter – de lever ofta på specifika substrat som aldrig heller var vanliga innan skogarna började brukas. Substraten är måhända bristmiljöer idag, men de fanns aldrig i 20 % av landskapet.

För de arter där tröskelvärden är belagda är lämplig miljö något helt annat än ursprunglig miljö. Men framförallt har tröskelvärden för enskilda arter ingenting att göra med tröskelvärden för hela mångfalden.

Ändå dras ofta slutsatsen att ca 20 % av landskapet behöver vara ”ursprungligt” för att bevara mångfalden och att arterna inte kan överleva långsiktigt om andelen är lägre. Slutsatsen av detta blir, om man behöver prioritera, att det är bäst att satsa resurserna i värdetrakter eller i nordvästra Sverige och prioritera bort övriga natur.

Ett tröskelvärde innebär att det är en dramatisk skillnad beroende på av vilken sida av tröskeln man befinner sig. En art skulle exempelvis kunna ha starka populationer i de flesta lämpliga miljöer om mer än 25 % av landskapet är lämplig miljö men knappt kunna tillgodogöra sig den lämpliga miljön alls, och därmed riskera att försvinna om miljön utgör mindre än 20 %. Tröskelvärdet ligger då på mellan 20-25 %.

Den här typen av tröskelvärden är inte relevanta när man ser till hela mångfalden. Det finns ingen nivå där en stor del av arterna skulle riskera att utrotas om andelen skyddad natur skulle understiga nivån. Hur mycket avsättningar som varje art behöver är individuellt, men de flesta rödlistade eller skogsbrukskänsliga arterna klarar sig på betydligt mindre än 20 % av landskapet, eller så kan de tillgodogöra sig mycket mer av landskapet än avsättningar och värdekärnor. En stor andel avsättningar bidrar förstås till bevarandet av en rik mångfald, men sett till hela mångfalden avtar sannolikt marginalnyttan av nya avsättningar långt tidigare än vid 20 %.

Om det fanns ett tröskelvärde för den biologiska mångfalden eller en nivå som behövs för att bevara mångfalden på 20 % ursprunglig miljö i landskapet, skulle mångfalden teoretiskt bevaras om drygt 20 % av naturen avsattes i perfekt fördelade områden. Detta även om resten av naturen asfalterades. Men så fungerar förstås inte naturen. Många arter trivs utmärkt i, och är mer eller mindre beroende av den brukade naturen. Vissa arter kräver storskaliga störningar och lever idag främst på hyggen eller i successioner efter dessa. Om vi skulle hitta en perfekt mix av avsättningar som ska klara hela mångfalden måste vi därför även ha en väsentlig andel hyggen i avsättningarna. Avsättningar om 20 % som även förväntas bevara vardagsnaturens arter skulle aldrig vara tillräckliga för många av de arter som faktiskt har tröskelvärden på runt 20 % lämplig miljö. Vad som är lämplig miljö för dessa är ju olika för olika arter.

Tack vare vårt brukade landskap har vi en enormt mycket rikare mångfald av skogsarter än vad vi skulle haft med 20 % reservat i ett i övrigt avskogat landskap.

Hur mycket avsättningar vi ska ha kan inte avgöras av vetenskapen. Det handlar om en ambitionsnivå som måste avvägas mot andra samhällsintressen. Och själv tror jag ofta det är en dålig strategi att satsa resurserna där vi redan har mest. Vi har en rik mångfald som ofta kan bevaras med ganska små insatser. Inte minst gäller det miljöer som är sällsynta i landskapet och som hyser arter som inte finns på så många platser. I sådana området är marginalnyttan av bevarande stor.

 

Hur mycket naturskog krävs för att bevara mångfalden?

Ett påstående som ofta förekommer i skogsdebatten är att forskning visar på ett tröskelvärde där minst 20 % av skogen måste skyddas eller utgöras av ursprungliga miljöer för att klara den biologiska mångfalden. Senast dök påståendet upp här. Problemet med påståendet är att de vetenskapliga beläggen för tröskelvärdet är mycket svagt.

När Artdatabanken rapporterar bevarandestatusen för svenska naturtyper till EU sätter man referensnivån för gynnsam bevarandestatus till 20 % av vad som bedöms ha funnits i ett förindustriellt landskap. Det är en nivå vi aldrig kommer nå och den bygger på samma tveksamma antagande om tröskelvärde för ursprunglig areal. Andra länder sätter referensnivån vid vad som fanns då art- och habitatdirektivet började gälla.

De som driver frågan om 20 % skyddad natur menar ofta att skyddet måste vara proportionerligt. Vi ska skydda 20 % av alla naturtyper, gärna nedbrutet på olika skogstyper; lövskog, ädellövskog, tallskog, kalkbarrskog osv. Tjugo procent av den produktiva skogsmarken behöver skyddas liksom 20 % av den lågproduktiva. En skarp biologisk gräns tycks gå vid en bonitet på 1 m3/ha och år.

Borde man inte egentligen även skilja på brukad skog och obrukad skog eftersom de precis som produktiv/improduktiv skog närmast anses ha diametralt olika förutsättningar för mångfalden? Men skulle vi bara skydda 20 % av den obrukade skogen skulle ju inte särskilt många värdekärnor skyddas. Frågan låter kanske raljant, men den har faktiskt relevans.

I många andra länder har man ianspråktagit stora delar av sitt land till jordbruk och annan markanvändning, medan vi i Sverige har ianspråktagit stora delar av vårt land för skogsbruk. Ändå är det 20 % av skogen som ska skyddas, vilket förstås innebär ett betydligt lägre åtagande för avskogade länder. I ett land som till 20 % utgörs av skog skulle det räcka för mångfalden att 4 % av landskapet utgörs av naturliga skogsmiljöer. Skulle skogarnas mångfald bevaras bättre i detta land än i Sverige, trots att de bevarade skogarna är så mycket mer fragmenterade där? Våra brukade skogar ger ju en betydligt bättre ”grön infrastruktur” för skogsarter än åkrar och urbana miljöer.

De studier jag sett som gör antaganden om att 20 % ursprungliga miljöer behövs, bygger sina antaganden på tröskelvärden för enskilda arter eller artgrupper. Dessa arter bedöms behöva 10-30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att överleva långsiktigt. Observera att lämplig miljö är något helt annat än ursprunglig eller skyddad. Exempelvis stjärtmesen behöver minst 15 % lövrik skog på landskapsnivå. Skogen behöver dock inte vara skyddad eller ursprunglig.

Stjärtmesen hade kunnat överleva i ett land med bara 20 % skog, om skogen huvudsakligen var lövrik. Om skogen inte var så lövrik skulle det dock knappast hjälpa att 4 % av landskapet (20 % av skogen) utgjordes av ursprunglig eller skyddad skog.

Det kan förstås vara så att skogarter med stora krav på landskapet inte finns kvar i skogfattiga länder. Men om vi nu bortser från det; Tänk er två länder med lika mycket naturlig skog som andel av hela landskapet. Det ena landets naturskogar omges av brukad skog och det andra landets av åkrar och asfaltsytor. I vilket land bevaras skogsarterna bäst? Drar ni samma slutsats som jag är det lika relevant med andel av den obrukade skogen i Sverige som andel av hela skogen i ett huvudsakligen avskogat land.

När man pratar om tröskelvärden för skyddad/ursprunglig natur ser man ofta värdekärnorna som öar i ett i övrigt otjänligt hav. Så ser det inte ut i svenska skogar. De flesta växterna och djuren finns i den brukade skogen. I hela skogslandskapet finns strukturer som är viktiga även för många arter som anses känsliga för skogsbruk. Men ofta glömmer vi bort de arter som trivs bra i den brukade skogen och kanske även gynnas av brukandet. Det gäller inte minst alla störningsgynnade arter som får nya chanser varje gång ett hygge tas upp. De är sällan hotade, men behöver likväl sin del av landskapet.

Tröskelvärdena på 10-30 % lämplig miljö gäller förstås bara vissa arter, ofta arter med mer generella krav. Mycket specialiserade arter skulle aldrig överlevt med sådana krav eftersom landskapet aldrig kunnat erbjuda så mycket livsmiljö. Men en del arter kräver ganska stora arealer och olika arter har helt olika krav på sin miljö. 20 % av landskapet kommer därför aldrig räcka för att tillfredsställa alla arters behov. Jag tror inte heller att det räcker med 100 % när vi räknar in alla arter, inklusive de som tål skogsbruk. En del arter har dykt upp av en slump och har egentligen inte förutsättningar att överleva långsiktigt i Sverige. Hur mycket vi ska avsätta handlar istället om en ambitionsnivå. Det finns inget vetenskapligt svar på frågan.

Skilj på förlust av biologisk mångfald globalt och i Sverige

För en tid sedan publicerade WWF sin Living Planet Report. Den visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur i världen minskat med i genomsnitt 60 % under de senaste 44 åren. Situationen för den biologiska mångfalden i världen är i många avseenden allvarlig. Det är bra och viktigt att detta lyfts. Det konstiga är att miljöorganisationers fokus i naturvårdsfrågorna, trots dessa kunskaper, ofta ligger på svenska skogar.

Jag vet inte om det finns motsvarande studier kring hur det går för populationer av svenska ryggradsdjur. Men av de skogslevande artgrupper jag vet att det finns statistik kring, går det bra. Vi har sannolikt fler stora vilda däggdjur än på flera hundra år i Sverige. De stora rovdjuren liksom älg, vildsvin och hjortarna har ökat tydligt sen mitten av förra seklet. Antalet fågelpar har ökat med 8 miljoner i de svenska skogarna mellan 1998 och 2016. Även om många fågelarter sannolikt minskat tidigare har vi vänt utvecklingen i svensk skog.

Ändå har det i efterdyningarna av Living Planet Report, skrivits flera debattartiklar där fokus handlar om nya åtgärder i Sverige och inte sällan i skogen. Slutsatsen av brister i andra länder blir att vi måste göra mer i Sverige. Och självklart har vi utmaningar även här. Inte minst kring arter kopplade till det gamla jordbrukslandskapet. Men utifrån WWF-rapporten och svensk statistik drar jag slutsatsen att vårt skogsbruk bör ses som ett internationellt föredöme när det gäller nyttjande av naturresurser.

Svenska miljöorganisationer har de senaste åren aktivt försökt svartmåla svenskt skogsbruk och försökt förmå utländska marknader att bojkotta svenska skogsprodukter. Det bidrar inte till ett minskat tryck på de resurser runt om i världen som nyttjas på ett ohållbart sätt.

Den negativa utvecklingen i för ryggradsdjuren i världen har olika orsaker. Jakt, överfiske, exploatering och avskogning för att få ny jordbruksmark är viktiga faktorer. Men det övergripande problemet är att alltför många människor nyttjar resurser i samma områden. Ska trenderna vändas behöver vi fördela resurserna, bli mer resurseffektiva och mer resurssnåla.

Vi kan i Sverige minska vårt nyttjande av resurser. Men även om nyttjandet kan effektiviseras är minskad resursanvändning inte en möjlig väg för världen som helhet. Åtminstone inte på kort till medellång sikt. Det finns globalt ett stort och ökande behov av naturresurser. Och jag tror det är få som vill förvägra den växande världsbefolkningen mat, kläder, hygienprodukter och bostäder.

I Sverige har vi lyckats kombinera ett klimatsmart skogsbruk med bevarande av en rik biologisk mångfald. Detta samtidigt som vi kan bidra till lösningar på resursbristen i världen. Att begränsa vårt svenska skogsbruk löser inga problem. För när vi exporterar svenska trävaror ersätter det oftast något som är sämre för miljön. Varför ska vi lägga över ansvaret för produktionen på länder där den inte kan ske på ett hållbart sätt?

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.

Är invasiva trädslag ett problem i Sverige?

I Skogsstyrelsens förslag till nya föreskrifter för anläggning av skog vill man ta bort förbudet att plantera contortatall i södra Sverige och i närheten av reservat. Många har varit kritiska till detta eftersom man ser contorta som en invasiv art.

I samband med att Sverige ska ta fram en förteckning över invasiva främmande arter har ibland contortatall liksom sykomorlönn föreslagits som invasiva. Personligen kan jag inte se att dessa arter skulle vara invasiva på ett sätt som påverkar den biologiska mångfalden negativt. Det betyder inte att de är oproblematiska för mångfalden.

Begreppet invasiv har att göra med något som invaderar av egen kraft, angriper. Det ska dessutom ske på ett sätt så att det hotar den biologiska mångfalden eller orsakar skada. Självspridning av främmande trädslag utgör sällan något hot mot biologisk mångfald i Sverige. Ett undantag kan kanske vara bergtall som kan ta över stora arealer på sandmarker som är en ovanlig miljö och kan hysa många ovanliga arter.

De främmande trädslag som används för skogsodling i Sverige påverkar den biologiska mångfalden. Det betyder inte att de är invasiva. I vilken mån de påverkar mångfalden beror istället på hur stor del av landskapet som planteras med dem. För varje hektar som planteras med contortatall minskar utrymmet för inhemska trädslag att föryngra sig, naturligt eller genom skogsodling. Contortaskogarna får en annan karaktär än skog med inhemska träd, vilket ger en annan flora och fauna. Därmed missgynnas vissa av de arter som skulle etablerat sig där annars. De flesta är nog överens om att även skog som avverkats och föryngrats är viktiga för mångfalden. Då är det också självklart att det påverkar mångfalden när 6,2 % av den produktiva skogsmarken i Jämtland beskogats med contortatall.

Men att contortatallar här och var etableras utanför planteringarna utgör inget hot mot mångfalden. Inte ens om det sker i naturreservaten. Enstaka träd kommer aldrig slå ut de inhemska arterna i dessa områden. De utgör möjligen ett hot mot vår upplevelse av vad som är naturligt i skogen.

För sykomorlönnen är läget lite annorlunda. Den har funnits i Sverige sedan 1800-talet, och sprider sig flitigt. Den bidrar samtidigt till en rikare mångfald och blir värd för många arter som i Sverige tidigare bara funnit på inhemska lövträd. Den kan kanske orsaka lite röjningsbekymmer, men den kommer aldrig ”ta över” våra skogar.

Jag tror det är viktigt att vara försiktig med att låta nya arter etablera sig i Sverige. Det gäller särskilt arter som är potentiella skadegörare på t.ex. skogen och arter som riskerar att bli invasiva. Det är ofta svårt att förutse hur arterna reagerar i nya växt- och djursamhällen. Men i Sverige har vi en tendens att vara lite främlingsfientliga vad gäller växter och djur även när de inte gör skada. Att ett stort antal nya arter etablerat sig i Sverige betraktas, kanske med undantag för fåglar, nästan alltid som något negativt. Många av de nyetablerade arterna är förstås problematiska och räknas som invasiva, men de allra flesta bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Det avgörande borde istället vara om arten är till glädje eller skada. Varför är sykomorlönnen sämre än brännässlan och fästingen?