Etikettarkiv: formellt skydd

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.

Är skogsägarna de största vinnarna i Änok-målet?

För flera år sedan fick bröderna Stenman av Skogsstyrelsen tillstånd enligt 18 § skogsvårdslagen att avverka sin fjällnära skog vid Änok. Skogen har höga naturvärden och måste nog anses utgöra nyckelbiotop, men myndigheterna hade inte prioriterat området för formellt skydd. Nu valde Naturskyddsföreningen att överklaga tillståndet, trots att någon rätt att överklaga inte fanns i lagen. Men föreningen fick för något år sedan rätt, både i frågan om huruvida de skulle kunna överklaga och i frågan om skogen skulle få avverkas. Skogsägarna skulle alltså inte få avverka skogen trots att den av myndigheterna inte ansågs så skyddsvärd att reservat eller biotopskydd var aktuellt.

Sverige är i de flesta avseenden ett rättssäkert land. Här finns det regler om att samhället aldrig ska kunna frånta någon eller allvarligt inskränka användningen av någons egendom utan att man ersätter detta. Så även i skogsvårdslagen. Förbudet mot avverkning innebär alltså att skogsägarna får ersättning för uteblivna intäkter. Därför var i själva verket förbudet mot avverkning kanske inte så dumt för bröderna Stenman, eftersom det idag är svårt att sälja virke från nyckelbiotoper.

Men frågan stannar inte på bröderna Stenmans mark. En stor del av den fjällnära skogen anses idag ha nyckelbiotopskvalitet så som Skogsstyrelsen definierar nyckelbiotoper. Många skogsägare i detta område har därför svårt att sälja sitt virke samtidigt som staten inte vill prioritera skydd av mer fjällnära skog eftersom det redan är så mycket skog avsatt där. Man bedömer helt enkelt inte att de oskyddade fjällnära skogarna har tillräckligt stor betydelse för den biologiska mångfalden. För de drabbade skogsägarna blir detta förstås obegripligt. Skogarna bedöms ju vara nyckelbiotoper som per definition har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden. Nu drabbas man hårt ekonomiskt eftersom de varken kan avverka eller erbjuds formellt skydd med ersättning för skogarna.

Men nu tycks Naturskyddsföreningen ha ordnat en lösning för dessa skogsägare. Följden av Änok-domen är nämligen att Skogsstyrelsen inte kan meddela tillstånd till avverkning av nyckelbiotoper i fjällnära skog. Skogsägarna som ändå inte kunnat avverka skogen kan därför nu ansöka om avverkningstillstånd med avslag och ersättning som följd.

Men på Naturskyddsföreningen kanske man egentligen inte har anledning att vara särskilt nöjda. De nya avslagen dränerar effektivt Skogsstyrelsens kassa för skydd av natur. Hittills har Skogsstyrelsen ett 50-tal ärenden där man nu kanske tvingas ge avslag och ersätta skogsägarna. Följden blir mindre pengar till andra avsättningar som skulle gjort större naturvårdsnytta.

Jonas Eriksson som länge varit involverad i problematiken beskriver i sin blogg hur myndigheterna har svårt att hantera detta. Länsstyrelserna vill fortfarande inte prioritera skogarna utan lämnar hela ansvaret på Skogsstyrelsen som var den enda myndighet som rakryggat försökte undvika problematiken i domstolen. Att vissa skogar är för stora för biotopskydd innebär nu att ersättning riskerar att utbetalas utan ett formellt skydd enligt gängse skyddsformer. Om inte länsstyrelserna självmant tar ansvar borde regeringen genom regleringsbrev kräva av dem att ansvar tas, eller överföra naturvårdsmedel från länsstyrelser till Skogsstyrelsen.

Ur ett skogsägarperspektiv är det förstås bra att en ersättningsmöjlighet öppnas för nyckelbiotoperna. Nu måste man hitta lösningar i resten av landet så att inga enskilda skogsägare drabbas orimligt hårt av nyckelbiotoperna. Där kan vi nog inte räkna med att det är Naturskyddsföreningen som räddar skogsägarna. Men vem vet?

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.