Etikettarkiv: formellt skydd

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

Annonser

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.