Etikettarkiv: formellt skydd

Är mer död ved avgörande för den biologiska mångfalden?

Jag läste ett Facebook-inlägg där markägare var besvikna på att deras mark som blivit reservat nu i stor utsträckning lämnades för fri utveckling. Utifrån det jag förstår var det en tidigare kulturpräglad miljö där man idag låter vindfällen ligga kvar och sly komma upp. Markägarna upplever att marken förlorat sin forna skönhet.

Jag känner inte närmare till omständigheterna i detta fall men generellt tror jag man skulle vinna mycket på att lyssna på markägarens vilja när man bildar naturreservat. Och ofta tror jag att man lägger alltför stor vikt vid död ved inom naturvården. Den döda veden för ju inte bara goda saker med sig. Alltför mycket död ved försämrar naturupplevelsen för många besökare och försvårar framkomligheten. Dessutom är det ju en naturresurs som bryts ner i skogen istället för att tas tillvara.

Jag är medveten om att en stor del av skogens rödlistade arter på olika sätt är knutna till död ved. Och ofta är kvarlämnande av död ved en kostnadseffektiv naturvårdsåtgärd som vi naturligtvis ska fortsätta med. Men det betyder inte att det alltid är vägen framåt.

I gamla kulturmiljöer och i anslutning till gårdar (som jag tror fallet var i Facebook-exemplet) tror jag att mängden död ved har varit ganska begränsad under mycket lång tid. Döende och döda träd var en alltför viktig resurs för att lämnas i skogen. Här måste vi fråga oss vilken biologisk mångfald vi egentligen vill bevara. Den som präglats av människan eller något som kanske fanns för hundratals år sedan? Givetvis finns det många sällsynta arter knutna till död ved i exempelvis kulturnära ädelskogsmiljöer. Men frågan är om inte många av dessa varit sällsynta sedan mycket lång tid tillbaka.

I de boreala skogarna och längre från bebyggelse såg det annorlunda ut. I de skogar som inte hade något större kommersiellt värde tills vid mitten av 1800-talet var nog tillgången på död ved betydligt rikare. Inte minst efter skogsbränder. Men även detta handlar om en tid som ligger långt tillbaka. Riksskogstaxeringens siffror visar att vi idag har betydligt mer död ved i våra skogar än vad vi hade för 100 år sedan. Egentligen är det ju lite märkligt att vi pekar ut död ved som en av de stora bristerna i skogarna trots att det i modern tid aldrig funnits mer död ved. Åter måste vi fråga oss vilken mångfald vi vill bevara; en historisk mångfald, den mångfald som faktiskt finns i skogarna eller någon helt annan.

Arternas populationer torde ha anpassats efter en tillgång på död ved som var lägre för 150 år sedan än idag. Därför menar norska forskare att vi kanske snarare än en utdöendeskuld, vad gäller arter knutna till död ved, har en invandringskredit. Med det menar man att den ökande mängden död ved gör att vi kan förvänta oss att många nya arter kommer att etablera sig i landet även om de ännu inte hunnit kolonisera den döda veden. Mångfalden av ved-arter blir rikare.

Vad gäller den långa listan över arter knutna till död ved på rödlistan bygger den på uppskattningar av arternas miljöer och substrat snarare än på faktisk statistik att arterna minskar. Mängden substrat i form av död ved generellt, minskar inte och har inte gjort det på länge.

Jag tror som sagt att vi ska fortsätta lämna död ved som generell hänsyn i skogsbruket. Men än viktigare än att lämna död ved generellt är kanske att satsa på specifika typer av död ved. Vi har en utdöendeskuld av vissa typer av död ved i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av brukandet för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas. Samma sak gäller mycket gamla ädellövträd med mulm liksom döda träddelar från kulturbygdernas gamla ekar. Också död ved från förrötade och mycket senvuxna träd har sannolikt minskat i ganska sen tid eller minskar kanske ännu.

Kanske borde vi släppa de förväntningar som finns att alla skogsägare ska lämna död ved, och att död ved nästan alltid ska lämnas i skogsreservaten. Istället borde vi kanske fokusera på att överbrygga det glapp som finns i nyskapandet av vissa typer av död ved. Då är det de levande träden vi ska fokusera på. Hagmarksekarna, de senvuxna granarna, de blivande silverfurorna. I många fall behövs aktiva åtgärder för att friställa eller veteranisera träd. Kanske är naturvårdande skötsel minst lika viktigt som fri utveckling.

Annonser

Hur långt räcker pengarna för att ersätta skogsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter?

Staten har tillskjutit 250 miljoner kronor per år för att ersätta skogsägare med en stor andel nyckelbiotop. Stor andel har man enligt Skogsstyrelsen om mer än 5 % av ens produktiva skogsmark utgörs av nyckelbiotop.

På ett markägarmöte gjorde jag en mycket grov uppskattning av hur långt pengarna för att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotop skulle räcka. Detta snappades upp av tidningen ATL som bad mig utveckla resonemanget. På samma tidningssida besvarade därefter Skogsstyrelsen mina uppskattningar.

Skogsstyrelsen bemötande samt det faktum att vissa saker är svåra att förklara i en tidningsintervju gör att jag här vill utveckla mitt resonemang ytterligare. Nedan följer därför ett sätt att uppskatta hur långt pengarna kan räcka:

Om 5 % av skogen skulle vara nyckelbiotop innebär det att varje fastighet i genomsnitt borde ha 5 % nyckelbiotop. Hälften av alla nyckelbiotoper borde då rent statistisk ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet.

Idag vet vi att det finns 67 000 hektar registrerade nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter, vilket motsvarar 14 % av nyckelbiotoperna. Detta när 2 % av skogen är registrerad nyckelbiotop. För att kunna göra en bedömning av hur mycket nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter det finns i verkligheten har jag lagt in punkterna 50 % och 14 % i diagrammet nedan. Utifrån detta kan man interpolera andelen på nyckelbiotopsrika fastigheter vid andra andelar nyckelbiotop i skogslandskapet.

Nyckelbiotopsrika fastigheter

Skogsstyrelsen kontrollinventering pekar på att 3,6 % av den produktiva skogen bedöms vara nyckelbiotop. Utifrån kurvan skulle i så fall ca 32 % av nyckelbiotoperna ligga på nyckelbiotopsrika fastigheter. Det skulle innebära att 265 000 hektar skulle ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet. En del av detta har redan getts ett formellt skydd, av de hittills registrerade knappt 28 000 ha. Några hittills oregistrerade nyckelbiotoper har säkert också getts ett formellt skydd efter kontrollinventeringen, men låt säga att 220 000 hektar återstår att skydda. Om kostnaden att skydda nyckelbiotoperna i snitt skulle vara 50 000 kr skulle det ta 44 år att skydda de prioriterade biotoperna med dagens anslag.

Nu finns det mycket att invända mot detta resonemang:

  • Inget talar för att nyckelbiotoperna fördelar sig jämnt över landskapet. Man kan därför inte utgå från att kurvan ovan stämmer med verkligheten. Men däremot bör en ojämn fördelning av nyckelbiotoperna snarast innebära att än fler biotoper hamnar på nyckelbiotopsrika fastigheter.
  • Det finns ju även ett ordinarie anslag för skydd av natur som borde göra att pengarna räcker längre. Men kommer detta anslag att finnas kvar efter att etappmålet om skydd av skog uppnås år 2020? Anslaget går dessutom huvudsakligen till länsstyrelsernas reservatsbildning, där stora områden prioriteras före nyckelbiotoperna. Även av de 250 miljonerna som specifikt riktas till nyckelbiotopsrika fastigheter går huvuddelen till länsstyrelserna, vilket gör att pengarna sannolikt även kommer användas till att skydda skog utanför nyckelbiotoperna.
  • 50 000 kr per hektar för skydd av nyckelbiotoper är lågt räknat. Den genomsnittliga kostnaden per hektar för biotopskydd är 147 000 kr. Jag har dock räknat med att en stor del kommer gå till biotoper i nordvästra Sverige som torde ha lägre värde per hektar, men siffran är sannolikt ändå i underkant.
  • Skogsstyrelsen menar att det bara är andelen som överstiger 5 % som ska ersättas. Det ser jag som ett märkligt antagande. Om en skogsägare har 100 hektar skog och en nyckelbiotop på 6 hektar ska alltså bara en sjättedel av biotopen skyddas. Att skogsägare med flera biotoper inte får ersättning för alla dessa kommer nog minska kostnaderna något, men jag ser det som helt orealistiskt att bara räkna på det som överskrider 5 %.
  • Vi vet inte att 3,6 % blir nyckelbiotop. Men vi vet samtidigt att vissa nyckelbiotoper som inte skulle bedömts vara nyckelbiotop förr, idag bedöms vara nyckelbiotop. Det talar snarast för att fler områden skulle bli nyckelbiotop med dagens bedömningar. Skulle istället 4 % vara nyckelbiotop skulle det innebära en ytterligare ökning av biotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter med 75 000 hektar enligt kurvan. På samma sätt skulle en andel under 3,6 % kraftigt dra ner mängden nyckelbiotopsrik mark.

Ovanstående visar att det finns stora osäkerheter i min beräkning. Det finns fakta som talar både för att pengarna ska räcka längre och kortare. Men det mesta talar för att pengarna inte alls kommer att räcka till med dagens bedömningar.

Jag tycker egentligen det är konstigt att alla skogsägare ska förväntas avstå brukande på 5 % av sin mark oavsett om man är certifierad eller inte. Genom denna gränssättning vill Skogsstyrelsen göra certifieringsnivån till norm. Men oavsett detta – Vill man att de skogsägare som prioriteras ska få ersättning finns bara en realistisk lösning. Då måste man höja tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.