Procentnivåer räddar inte mångfalden

Vissa forskare menar att 20 % av skogen behöver undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Efter att Skogsstyrelsen förra året publicerade nya uppgifter om miljöhänsyn står det klart att vi nu i grova drag är uppe i dessa 20 %. Det är förstås en glädjande nyhet för den som engagerar sig för naturen. I huvuddelen av dessa avsatta områden avstår markägaren brukande helt utan ersättning. Ungefär 9 % av skogen har getts ett formellt skydd, 4 % utgörs av frivilliga avsättningar och ungefär 8 % av produktionsskogen lämnas i form av hänsynsytor. Utöver detta tillkommer stora arealer lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen. De lågproduktiva skogarna har givetvis också stor betydelse som värdefulla områden eller som en del i den gröna infrastruktur som behövs för att den gamla skogens arter ska kunna sprida sig i landskapet.

Avsättningarnas fördelning på mindre områden som sparas i samband med avverkning, och större sammanhängande områden gör att skyddad skog finns för både arter som tidigare gynnats av brand och andra storskaliga störningar liksom för de som behöver kontinuerligt skogbevuxen mark.

Men är skogens biologiska mångfald nu säkrad? Även om varken de formella avsättningarna eller de lågproduktiva skogarna är jämnt fördelade över landet, tryggas nog en rik biologisk mångfald i skogslandskapet genom detta. Men det betyder inte att alla nu levande skogsarter i Sverige är säkrade. Många av våra arter trivs nämligen inte i den avsatta skogen. Andra hotas av helt andra faktorer än skogsbruk.

De tröskelvärden på 20 % som många hänvisar till handlar egentligen inte om skyddad natur utan om andel lämplig miljö som behövs i landskapet för de mest krävande arterna. Exempelvis anses stjärtmesen behöva minst 15 % lövrik skog i landskapet för att säkra sin överlevnad. Stjärnmesen som inte bryr sig om ifall lövträden getts ett formellt skydd, har nu en positiv utveckling i skogslandskapet. Andra arter har helt andra behov, och många trivs inte i de skyddade skogarna som i huvudsak lämnas för fri utveckling.

Många av våra rödlistade ”skogsarter” hade tidigare en större utbredning till följd av gamla brukningsmetoder, metoder som inte används idag. Exempel på tidigare mycket omfattande hävdformer är skogsbete och hagmarksskötsel. Arter som var knutna till sådant brukande av trädbärande marker har idag inte tillräckligt stora arealer lämplig miljö för att deras överlevnad ska vara säkrad. Vissa arter kan klaras genom skötselinsatser som efterliknar de störningar gamla skötselmetoder orsakade. Men vill vi säkra andra arter måste vi åter börja bedriva skogs- och hagmarksbete storskaligt. Är vi beredda att göra detta? Personligen tror jag att vi tvingas acceptera att människans brukande av naturen förändras – och därmed också artsammansättningen.