Etikettarkiv: avsättningar

Värdetrakter

I länsstyrelsernas och Skogsstyrelsens regionala strategier för skydd av skog har särskilda s.k. värdetrakter pekats ut. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha särskilt stor andel värdefull natur av en viss naturtyp och som ofta redan idag har ovanligt stor andel avsättningar. Tanken är att naturvårdsavsättningar i stor utsträckning ska koncentreras till dessa värdetrakter. När man ska välja vilket objekt som ska bli reservat prioriteras området upp om det ligger i en värdetrakt. Samtidigt finns inte skäl att exempelvis prioritera ett granskogsområde i en värdetrakt för lövträd.

Arbetssättet bygger på teorin att de mest känsliga arterna lättare överlever om deras livsmiljöer är samlade i ett begränsat område än om de är spridda i landet.

Teorin stämmer nog på svårspridda arter som inte alls kan leva i det brukade landskapet. Men detta är en mycket liten del av våra arter. De flesta arter förekommer även i brukade skogar eller hänsynsytor. Många är ovanliga, men förekommer lite slumpvis i landskapet. Existensen av dessa arter är sällan hotade men de kan ofta gynnas av om det finns skogsavsättningar här och var i landskapet. För dessa arter tror jag inte det finns någon fördel att naturvården koncentreras i värdetrakter. I landskap utanför värdetrakter kanske en utspridd naturvård är just vad som behövts för att för att sådana arter ska hitta livsmiljöer i tillräcklig omfattning.

Att ett område är utpekat som värdetrakt innebär inte att hela landskapet har bevarandevärden. De flesta skogsområden i värdetrakter är ordinär brukad skog, och det har aldrig varit avsikten att begränsa skogsbruket i sådana områden. Tvärtom vore det en uppenbar felprioritering att avsätta många av dessa skogar. Ändå går nu Greenpeace ut i en kampanj och kräver stopp för avverkning i värdetrakter. Följande bild från Greenpeace illustrerar ganska väl vad det handlar om. Man vill förhindra skogsbruk i en massa skogsområden utan naturvärden.

Värdetrakt Greenpeace.jpeg

Bild från Greenpeace som illustrerar att man vill förhindra skogsbruk även i triviala skogar som kulturskogen på bilden

Samtidigt uppmanar Greenpeace till bojkott av skog från sådana värdetrakter. Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna som äger begreppet och arbetar med att peka ut värdetrakter har i huvudsak stått tysta. I en artikel i DN uppger en tjänsteman på Naturvårdsverket visserligen att skogsbruket i normalfallet kan fortgå i värdetrakter, men ger i övrigt Greenpeace stöd i sitt agerande.

Miljömyndigheterna arbetar nu med flera begrepp där enskildas mark pekas ut som del av något bevarandevärt, ofta utan att det enskilda skogsområdet har bevarandevärden. Det gäller exempelvis värdetrakter och grön infrastruktur. Samtidigt säger man att utpekandet inte ska ha någon betydelse för den enskildes brukanderätt. Men när begreppen kidnappas av miljöorganisationer och myndigheterna inte tydligt står upp för skogsägarnas rätt att bruka sin skog riskerar man ändå att få begränsningar i sin markanvändning. Än värre är när myndigheterna i praktiken ger Greenpeace vatten på sin kvarn, vilket jag menar att tjänstemannen på Naturvårdsverket gör i sitt uttalande i DN. Då undergrävs skogsägarnas acceptans för begreppen.

Miljömyndigheterna borde vara angelägna om att kunna ha en god dialog med skogsägarna och att samarbeta om naturvården. Jag tror det blir oerhört svårt för dem att få skogsägare att medverka kring värdetrakter och grön infrastruktur om följden blir att man blir uthängd som miljömarodör för att man vill bruka vanlig skog. Därför är det viktigt att myndigheterna är tydliga med hur begreppen ska användas och hur de inte bör användas. När begreppen missbrukas av miljöorganisationer bör myndigheterna ta tydligt avstånd.

Det enda rätta vore nu att myndigheterna tydliggör att Greenpeace förstör deras möjlighet att komma framåt i naturvårdsarbetet. Exempelvis en debattartikel från Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en sådan inriktning vore en bra markering.

Annonser

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.

Procentnivåer räddar inte mångfalden

Vissa forskare menar att 20 % av skogen behöver undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Efter att Skogsstyrelsen förra året publicerade nya uppgifter om miljöhänsyn står det klart att vi nu i grova drag är uppe i dessa 20 %. Det är förstås en glädjande nyhet för den som engagerar sig för naturen. I huvuddelen av dessa avsatta områden avstår markägaren brukande helt utan ersättning. Ungefär 9 % av skogen har getts ett formellt skydd, 4 % utgörs av frivilliga avsättningar och ungefär 8 % av produktionsskogen lämnas i form av hänsynsytor. Utöver detta tillkommer stora arealer lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen. De lågproduktiva skogarna har givetvis också stor betydelse som värdefulla områden eller som en del i den gröna infrastruktur som behövs för att den gamla skogens arter ska kunna sprida sig i landskapet.

Avsättningarnas fördelning på mindre områden som sparas i samband med avverkning, och större sammanhängande områden gör att skyddad skog finns för både arter som tidigare gynnats av brand och andra storskaliga störningar liksom för de som behöver kontinuerligt skogbevuxen mark.

Men är skogens biologiska mångfald nu säkrad? Även om varken de formella avsättningarna eller de lågproduktiva skogarna är jämnt fördelade över landet, tryggas nog en rik biologisk mångfald i skogslandskapet genom detta. Men det betyder inte att alla nu levande skogsarter i Sverige är säkrade. Många av våra arter trivs nämligen inte i den avsatta skogen. Andra hotas av helt andra faktorer än skogsbruk.

De tröskelvärden på 20 % som många hänvisar till handlar egentligen inte om skyddad natur utan om andel lämplig miljö som behövs i landskapet för de mest krävande arterna. Exempelvis anses stjärtmesen behöva minst 15 % lövrik skog i landskapet för att säkra sin överlevnad. Stjärnmesen som inte bryr sig om ifall lövträden getts ett formellt skydd, har nu en positiv utveckling i skogslandskapet. Andra arter har helt andra behov, och många trivs inte i de skyddade skogarna som i huvudsak lämnas för fri utveckling.

Många av våra rödlistade ”skogsarter” hade tidigare en större utbredning till följd av gamla brukningsmetoder, metoder som inte används idag. Exempel på tidigare mycket omfattande hävdformer är skogsbete och hagmarksskötsel. Arter som var knutna till sådant brukande av trädbärande marker har idag inte tillräckligt stora arealer lämplig miljö för att deras överlevnad ska vara säkrad. Vissa arter kan klaras genom skötselinsatser som efterliknar de störningar gamla skötselmetoder orsakade. Men vill vi säkra andra arter måste vi åter börja bedriva skogs- och hagmarksbete storskaligt. Är vi beredda att göra detta? Personligen tror jag att vi tvingas acceptera att människans brukande av naturen förändras – och därmed också artsammansättningen.

Skogliga konsekvensanalyser ställer naturvårdsbehoven i ny dager

Förra veckan presenterade Skogsstyrelsen sina skogliga konsekvensanalyser, SKA 15. Analyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på olika omvärldsfaktorer. Analyserna blir ett viktigt beslutsunderlag för ställningstaganden kring hur vi ska bruka skogen. De visar också att vi i framtiden kommer få helt andra utmaningar kring naturvården än de vi fokuserat på hittills.

Grundscenariet kallas ”Dagens skogsbruk” och innebär att vi brukar skogarna som idag, att 7 % av den produktiva skogsmarken avsätts som hänsynsytor, 6 % som frivilliga avsättningar och 4 % som reservat. Dvs ungefär samma avsättningar som idag. Det som avviker från dagens faktiska skogsbruk är att i scenariet bedöms 100 % av tillväxten avverkas i det som betraktas som produktionsmark. Idag avverkas ca 90 %. Med ”Dagens skogsbruk” kommer vi fortsatt få allt mer död ved, gammal skog, gamla träd och äldre lövrika bestånd i skogarna. Än bättre för naturvården blir det förstås i scenariet ”Dagens skogsbruk – 90 % avverkning” som ju ganska väl motsvarar dagens faktiska avverkningsnivåer. Vi kan alltså uthålligt öka uttaget i produktionsskogen och ändå ha en positiv utveckling för de naturvärden vi hittills fokuserat på.

För att undersöka effekterna på arter har man som exempelart använt ullticka. För denna har man gjort framskrivningar utifrån artens förmåga att överleva och kolonisera nya områden i ett större försöksområde i Finland. Även ullticka som anses vara ganska kontinuitetsberoende kommer öka påtagligt med ”Dagens skogsbruk”.

Resultaten visar att den svenska modellen mycket väl klarar de värden vi hittills fokuserat på. Men istället framstår andra naturvårdsaspekter som mer problematiska. Jag ser utifrån konsekvensanalyserna fyra stora utmaningar för den framtida naturvården:

  1. Mindre lövskog i reservaten. Den ökning som sker av äldre lövrik skog kommer främst ske i produktionsskogen och på hänsynsytorna. På huvuddelen av produktionsmarken kommer de äldre lövträden tas tillvara innan de dör, åtminstone om 100 % av tillväxten avverkas. I reservaten kommer istället den äldre lövrika skogen nästan halveras till följd av naturlig succession. Det visar på ett behov av en dramatisk ökning av den naturvårdande skötseln i reservaten.
  2. Kortare omloppstider. Produktionsskogen kommer få allt kortare omloppstider. Trots att vi får alltmer riktigt gammal skog innebär det att vi på sikt får allt mindre skog mellan 80 och 140 år. Det kommer bli alltmer riskabelt att överhålla skog eftersom risken för stormskador kommer att öka. Vill vi få skogsägare att överhålla sin skog måste vi hitta incitament för detta. Kanske bör naturvårdspengar i framtiden gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?
  3. Förgraning. Särskilt i södra halvan av landet, men även i våra avsättningar kommer vi att få allt mer gran. I södra Sverige beror det främst på att vi planterar gran på tallmark. Den viktigaste åtgärden för att få bukt med detta är att reducera älgstammen. Även skötselinsatser inom reservaten har betydelse.
  4. Förtätning. Skogarna blir allt tätare vilket missgynnar många arter som gynnas av ljus. Det gäller såväl i avsättningarna som på produktionsmarken. Att skapa glesare skogar står förstås i direkt konflikt med en ökad skogsproduktion och det är knappast önskvärt att tvinga fram luckigare och glesare produktionsskogar. Behovet blir därför än större att sköta avsättningarna för att minska förtätningen. I områden med särskilda förutsättningar kan det kanske även i produktionsskogen vara aktuellt att skriva frivilliga avtal med markägare om exempelvis hyggesfritt skogsbruk för att få fler öppna skogar.

Vi som arbetar med naturvård måste tänka om och släppa de gamla doktrinerna om vi vill att naturvården ska vara effektiv i framtiden. Vi bör satsa mer på att sköta de avsättningar vi har än på nya områden för fri utveckling. Förvaltning av älgstammen måste ses som en naturvårdsfråga, och avtal med skogsägare behöver användas oftare och på nya sätt.

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.