Kategoriarkiv: formellt skydd

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Annonser

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.

Naturvårdsavtalen behöver användas mer

Det finns flera olika sätt att formellt skydda natur. Framförallt har naturreservat och biotopskydd använts när det gäller skogsmark. Men det mest flexibla instrumentet, som också är billigast för samhället är att skriva naturvårdsavtal med skogsägaren. Naturvårdsavtalet har många fördelar. Ändå används det i begränsad omfattning, och det tycks finnas en motvilja från myndigheterna att göra avtalen mer attraktiva. Trots en riksdagsproposition där attraktivare naturvårdsavtal föreslogs som åtgärd och ett regeringsuppdrag att se över möjligheten att förbättra ersättningen, har Skogsstyrelsen envist motsatt sig bättre ersättningar. Idag får den som tecknar ett 50-årigt naturvårdsavtal mindre än hälften av vad hon skulle fått för ett biotopskydd. Det gör att ganska få markägare idag väljer att teckna naturvårdsavtal.

Jag tror att samhället skulle vinna mycket på att göra avtalen mer attraktiva. En något högre ersättning till markägaren skulle sannolikt göra naturvårdsavsättningarna totalt sett billigare för staten. Om fler valde naturvårdsavtal istället för exempelvis biotopskydd skulle nämligen kostnaderna minska eftersom ersättningen troligen fortfarande skulle vara betydligt lägre än ersättningen för biotopskydd. Men myndigheterna blundar för detta eftersom man av någon anledning inte tycks se avtalen som ett fullvärdigt skydd. Ett skäl kanske är att avtalen inte kan tecknas för längre tid än 50 år.

Men jag tror att tidsbegränsningen ofta kan vara en fördel även ur samhällets perspektiv. Det gäller inte minst successionsmiljöer med pionjärlövträd, tex lövbrännor och lövdominerade skogar som uppkommit på annat sätt (t.ex. efter hygge). Sådana skogar har som äldre mycket höga naturvärden, men så småningom kommer granen ta över och lövträden med tiden dö ut. Istället för att på sikt skydda ytterligare en granskog kanske det då är mer kostnadseffektivt att åter låta skogen brukas, och istället överhålla ett annat lövdominerat område. Här blir naturvårdsavtal ett effektivt instrument.

En annan situation då naturvårdsavtal är att föredra är skogar där vi idag inte riktigt vet hur naturvärdena bäst bevaras. Då är det bättre att inte skriva fast sig vid vissa föreskrifter för all framtid. Ett exempel på detta är kalkbarrskogar som hyser en rik flora av marksvampar med ett högt bevarandevärde. Dessa skogar har traditionellt ofta brukats genom plockhuggning kombinerat med skogsbete. Ibland kunde skogarna vara mycket glesa. Om dessa skogar blir för täta kommer troligen marksvamparna att missgynnas, samtidigt som en utglesning i brist på bete kanske ger för mycket gräsväxt för svamparnas vällevnad. Vi vet idag inte om det för marksvamparna är bra eller dåligt att hugga i skogarna i brist på betande djur. Ett tidbegränsat avtal kan då vara ett utmärkt instrument för att undvika de värsta misstagen tills vi vet hur värdena bäst bevaras på lång sikt.

I framtiden kommer skogen behövas alltmer för olika ändamål. Det tydliggörs av ett nytt intresse för ekosystemtjänster och av en önskan om en växande bioekonomi med ersättning av fossila material och bränslen. De nya anspråken på skogen gör att det sannolikt ofta är effektivast att kombinera naturvården med brukande och nyttjande av andra ekosystemtjänster. Naturvårdsavtal är ofta en bättre lösning i skogar med kombinerade mål än de traditionella skyddsformerna. Men idag nyttjas inte naturvårdsavtalen för skogar med kombinerade mål. Det behöver förändras, på samma sätt som att avtalen i större omfattning behöver användas för skogar med rekreationsvärden.

Vi vet idag inte vad vi behöver använda våra skogar till om 50 år. Om vi vill bevara naturen tror jag därför ofta det finns fördelar med att lämna frihetsgrader till våra barn att ompröva våra beslut. Carl Folke,  forskningschef vid Stockholm Resilience Centre och en av dem som myntade begreppet ekosystemtjänst pekar på att vi är beroende av en arbetande natur för vår existens. Han har uttryckt det så här: ”Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande befolkning och den ekonomiska utveckling som vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte så relevant.”

Kanske ett krasst uttalande, men det tydliggör behovet av en flexibilitet för framtiden och nyttan av att naturvårdsområden även kan nyttjas till produktion. Då kan frivilliga naturvårdsavtal vara en lösning.

Procentnivåer räddar inte mångfalden

Vissa forskare menar att 20 % av skogen behöver undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Efter att Skogsstyrelsen förra året publicerade nya uppgifter om miljöhänsyn står det klart att vi nu i grova drag är uppe i dessa 20 %. Det är förstås en glädjande nyhet för den som engagerar sig för naturen. I huvuddelen av dessa avsatta områden avstår markägaren brukande helt utan ersättning. Ungefär 9 % av skogen har getts ett formellt skydd, 4 % utgörs av frivilliga avsättningar och ungefär 8 % av produktionsskogen lämnas i form av hänsynsytor. Utöver detta tillkommer stora arealer lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen. De lågproduktiva skogarna har givetvis också stor betydelse som värdefulla områden eller som en del i den gröna infrastruktur som behövs för att den gamla skogens arter ska kunna sprida sig i landskapet.

Avsättningarnas fördelning på mindre områden som sparas i samband med avverkning, och större sammanhängande områden gör att skyddad skog finns för både arter som tidigare gynnats av brand och andra storskaliga störningar liksom för de som behöver kontinuerligt skogbevuxen mark.

Men är skogens biologiska mångfald nu säkrad? Även om varken de formella avsättningarna eller de lågproduktiva skogarna är jämnt fördelade över landet, tryggas nog en rik biologisk mångfald i skogslandskapet genom detta. Men det betyder inte att alla nu levande skogsarter i Sverige är säkrade. Många av våra arter trivs nämligen inte i den avsatta skogen. Andra hotas av helt andra faktorer än skogsbruk.

De tröskelvärden på 20 % som många hänvisar till handlar egentligen inte om skyddad natur utan om andel lämplig miljö som behövs i landskapet för de mest krävande arterna. Exempelvis anses stjärtmesen behöva minst 15 % lövrik skog i landskapet för att säkra sin överlevnad. Stjärnmesen som inte bryr sig om ifall lövträden getts ett formellt skydd, har nu en positiv utveckling i skogslandskapet. Andra arter har helt andra behov, och många trivs inte i de skyddade skogarna som i huvudsak lämnas för fri utveckling.

Många av våra rödlistade ”skogsarter” hade tidigare en större utbredning till följd av gamla brukningsmetoder, metoder som inte används idag. Exempel på tidigare mycket omfattande hävdformer är skogsbete och hagmarksskötsel. Arter som var knutna till sådant brukande av trädbärande marker har idag inte tillräckligt stora arealer lämplig miljö för att deras överlevnad ska vara säkrad. Vissa arter kan klaras genom skötselinsatser som efterliknar de störningar gamla skötselmetoder orsakade. Men vill vi säkra andra arter måste vi åter börja bedriva skogs- och hagmarksbete storskaligt. Är vi beredda att göra detta? Personligen tror jag att vi tvingas acceptera att människans brukande av naturen förändras – och därmed också artsammansättningen.

Kan strandskyddsområden anses vara skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen?

I Sverige har vi en tradition att endast räkna strikt skydd, dvs skyddsformer som inte tillåter något brukande, i det som räknas som skyddad natur. Så är det inte i övriga världen. Exempelvis i Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med. Likartade förhållanden råder på många andra håll i världen. Det gör att Sverige ofta tycks avsätta lite natur jämfört med andra länder när statistik om naturskydd redovisas. Men Sverige är i själva verket bland de länder i Europa som avsätter absolut mest natur genom strikt naturskydd, samtidigt som vi också använder skyddsformer som vi inte redovisar.

På FN-mötet i Nagoya 2010 gjordes en överenskommelse om att världens länder ska skydda minst 17 % av land- och sötvattensarealen. Det ska ske genom skydd eller andra effektiva bevarandeåtgärder och särskilt omfatta områden av specifik betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det finns inget krav på att skyddet ska hindra brukande eller bevara ett ursprungligt tillstånd. Att skydda mot avskogning ses i stora delar av världen som viktigare än att förbjuda skogsbruk.

Det svenska strandskyddet syftar till att bevara biologisk mångfald, och att gynna ekosystemtjänsten friluftsliv. Det är alltså en skyddsform som helt uppfyller Nagoya-kriterierna. Med de nya strandskyddsbestämmelser som infördes för några år sedan är det mycket svårt att få dispens, och inte alls möjligt om man inte kan påvisa något av de sex särskilda skäl som anges i lagen. Strandskyddet hindrar, förutom byggnader, även anläggningar och åtgärder som påverkar friluftslivet eller växt- och djurlivet. Man kan idag inte räkna med att få anlägga en grillplats på sin egen mark. Skyddet torde i flertalet avseenden vara betydligt starkare än exempelvis de landskapsskyddsområden som finns i Tyskland. Ändå räknas det inte som skyddad natur i Sverige.

Men -, säger vän av ordning, – strandskyddet hindrar ju inte jord och skogsbruk. Just här har vi ett annat synsätt än den övriga världen. Ett skyddat område behöver inte skydda mot allt. Det är ofta effektivare att fokusera på de viktigaste hoten, i det här fallet exploatering av våra stränder.

Strandskyddet innebär en allvarlig inskränkning i den enskildes rätt att använda sin mark. Därför behöver naturvårdsmyndigheterna bestämma sig om huruvida strandskyddsområden verkligen är skyddad natur. Ska man fortsätta hävda skyddets stora vikt för naturvärdena och hävda behovet ett strängt skydd, kan man inte samtidigt med trovärdighet säga att det inte ska ses som ett skyddat område.

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.