Etikettarkiv: biologisk mångfald

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.

Annonser

Skilj på förlust av biologisk mångfald globalt och i Sverige

För en tid sedan publicerade WWF sin Living Planet Report. Den visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur i världen minskat med i genomsnitt 60 % under de senaste 44 åren. Situationen för den biologiska mångfalden i världen är i många avseenden allvarlig. Det är bra och viktigt att detta lyfts. Det konstiga är att miljöorganisationers fokus i naturvårdsfrågorna, trots dessa kunskaper, ofta ligger på svenska skogar.

Jag vet inte om det finns motsvarande studier kring hur det går för populationer av svenska ryggradsdjur. Men av de skogslevande artgrupper jag vet att det finns statistik kring, går det bra. Vi har sannolikt fler stora vilda däggdjur än på flera hundra år i Sverige. De stora rovdjuren liksom älg, vildsvin och hjortarna har ökat tydligt sen mitten av förra seklet. Antalet fågelpar har ökat med 8 miljoner i de svenska skogarna mellan 1998 och 2016. Även om många fågelarter sannolikt minskat tidigare har vi vänt utvecklingen i svensk skog.

Ändå har det i efterdyningarna av Living Planet Report, skrivits flera debattartiklar där fokus handlar om nya åtgärder i Sverige och inte sällan i skogen. Slutsatsen av brister i andra länder blir att vi måste göra mer i Sverige. Och självklart har vi utmaningar även här. Inte minst kring arter kopplade till det gamla jordbrukslandskapet. Men utifrån WWF-rapporten och svensk statistik drar jag slutsatsen att vårt skogsbruk bör ses som ett internationellt föredöme när det gäller nyttjande av naturresurser.

Svenska miljöorganisationer har de senaste åren aktivt försökt svartmåla svenskt skogsbruk och försökt förmå utländska marknader att bojkotta svenska skogsprodukter. Det bidrar inte till ett minskat tryck på de resurser runt om i världen som nyttjas på ett ohållbart sätt.

Den negativa utvecklingen i för ryggradsdjuren i världen har olika orsaker. Jakt, överfiske, exploatering och avskogning för att få ny jordbruksmark är viktiga faktorer. Men det övergripande problemet är att alltför många människor nyttjar resurser i samma områden. Ska trenderna vändas behöver vi fördela resurserna, bli mer resurseffektiva och mer resurssnåla.

Vi kan i Sverige minska vårt nyttjande av resurser. Men även om nyttjandet kan effektiviseras är minskad resursanvändning inte en möjlig väg för världen som helhet. Åtminstone inte på kort till medellång sikt. Det finns globalt ett stort och ökande behov av naturresurser. Och jag tror det är få som vill förvägra den växande världsbefolkningen mat, kläder, hygienprodukter och bostäder.

I Sverige har vi lyckats kombinera ett klimatsmart skogsbruk med bevarande av en rik biologisk mångfald. Detta samtidigt som vi kan bidra till lösningar på resursbristen i världen. Att begränsa vårt svenska skogsbruk löser inga problem. För när vi exporterar svenska trävaror ersätter det oftast något som är sämre för miljön. Varför ska vi lägga över ansvaret för produktionen på länder där den inte kan ske på ett hållbart sätt?

Pågående förlust av biologisk mångfald?

I vissa kretsar har det närmast blivit en sanning att vi har en pågående förlust av biologisk mångfald i svenska skogar. De har rätt om de med det menar att det finns arter som sakta är på väg att dö ut. För så har det alltid varit. Arter dör ut oberoende av människans existens, och nya arter tillkommer. Sannolikt sker dessa processer fortare idag än innan människan tog plats i landskapet eftersom artsammansättningen har präglats av ett landskap som ser helt annorlunda ut än dagens. Det har missgynnat vissa arter och gynnat andra. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald.

Huruvida vi har sällsynta och minskande arter borde inte vara det viktiga när vi utvärderar skogsbruket. Att vi inte skulle ha det vore onaturligt. Det viktiga borde vara om vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, dvs en utarmning av mångfalden.

Jag hör företrädare för myndigheter, miljörörelsen och politiken hävda att mångfalden utarmas i Sveriges skogar. Men jag har faktiskt inte sett några belägg för att så är fallet totalt sett.

Man hänvisar ofta till att många skogslevande arter är rödlistade. Men rödlistan visar ju egentligen bara på att det finns arter som är minskande eller sällsynta. Och det ställs inte i relation till att det finns arter som ökar. Jag tvivlar inte på att många arter minskar, men vad gäller de stora artgrupperna bygger rödlistan mer på antaganden än på faktisk statistik över arternas utveckling. Bland de artgrupper där vi faktiskt har statistik, som för däggdjur och fåglar, går det bra för arterna. Likaså vet vi att vi har en positiv utveckling för många av arternas miljöer.

Rödlisteindex är ett mått i skala 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto närmare utdöende är arterna i genomsnitt. Ett index på 1 innebär att alla arter har livskraftiga populationer. Oavsett landskapstyp ligger indexet på ungefär 0,9. Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något med några hundradelar lägre index, vilket möjligen indikerar att mångfalden är något mer hotad där, eller att omsättningen av arter är större.

Men det intressanta är att rödlisteindex i praktiken är oförändrat mellan år 2000 och år 2015. Se följande bild från Artdatabanken:

rödlisteindex2

Arterna är alltså utifrån Artdatabankens egna uppgifter inte ett dugg närmare utrotning i genomsnitt än de var år 2000. Rödlistan och hur den förändras visar alltså inte på någon nettoförlust av biologisk mångfald bland de arter Artdatabanken bedömer.

Jag tror det stora misstaget man gör är att man tror att det alltid är dåligt att arter är rödlistade. Men ju fler arter vi har desto fler är sällsynta eller minskande och blir därmed rödlistade. De flesta arterna är naturligt sällsynta. Sen vet vi förstås inte hur stor andel av arterna som hade minskat om människan inte varit på plats.

För ett par år sedan genomförde LRF Skogsägarna tillsammans med KSLA ett seminarium med rubriken ”Nedåt eller uppåt för skogens mångfald?” Några av landets mest initierade forskare på området gav tillsammans med andra aktörer sin bild av hur skogens mångfald förändras. Den slutsats man kunde dra från seminariet var nog att det inte finns någon entydig bild av hur det går för biodiversiteten. Seminariet sammanfattas här på s 16-18.

Förlust av biologisk mångfald är globalt ett mycket stort problem. Till skillnad från i svenska skogar står även många däggdjur och andra ryggradsdjur under hot om utrotning. Det är viktigt att det uppmärksammas. Men den som hänvisar till utarmning av biologisk mångfald i utvärderingar av skogens miljömål eller för att svartmåla det svenska skogsbruket, har dåligt på fötterna.

Vi bör fortsätta effektivisera naturvårdsinsatserna och bli ännu bättre på hänsyn till vissa arter. Men det ska vi göra oavsett om mångfalden ökar eller minskar.

Biologisk mångfald som ekosystemtjänst

Förra veckan skrev jag på ett remissvar till Skogsstyrelsens rapport Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Rapporten är i remissversionen anmärkningsvärt tendentiös, och ger en mycket dyster bild av den svenska skogens möjlighet att tillgodose människans behov.

Rapporten ska bland annat användas för att utvärdera om vi når miljömålen, vilket gör den viktig ifall den ses som relevant. Av vårt remissvar framgår tydligt att vi inte ser rapporten som relevant i nuvarande utförande. I detta inlägg kommer jag dock begränsa mig till problematiken med klassningen av Biologisk mångfald som ekosystemtjänst.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som syftar till att sätta människan i centrum. Det är de produkter och tjänster från naturen som människan har nytta av. Det finns delade meningar om huruvida biologisk mångfald i sig ska räknas som en ekosystemtjänst. Ursprungligen har man inte klassat det som ekosystemtjänst. Däremot har man sett mångfalden som en viktig förutsättning för att ekosystemtjänsterna ska kunna levereras. Och det är förstås viktigt med en mångfald i naturen för att tillgodose alla de nyttor vi vill få ut av den. Men i Sverige, där vi framförallt följer upp den biologiska mångfalden utifrån rödlistade arter uppstår en motsägelse. Det är väldigt sällan vi kan hävda att just de rödlistade arterna har betydelse för vår vällevnad. Vilka tjänster utförs av trådbrosklaven eller barkkvastmossan, som inte kan utföras av andra arter? Vi vill gärna tro att alla arter har en funktion i ekosystemet, men sanningen är att de flesta arter bara finns till för att slumpen erbjudit dem en plats. De gör ingen specifik nytta för någon annan än sig själva.

Det faktum att nyttor för människan inte kan motivera ett fokus på rödlistade arter har medfört att naturvårdsetablissemanget vill klassa biologisk mångfald i sig som en ekosystemtjänst. Då blir det ju per definition nödvändigt att hela den biologiska mångfalden behövs, inklusive de rödlistade arterna.

Ekosystemtjänster brukar ofta delas in i försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster. Jag kan köpa att biologisk mångfald klassas som en kulturell ekosystemtjänst, eftersom mångfalden i sig kan bidra till vår naturupplevelse, och eftersom vissa människor mår bra av själva vetskapen att det finns en rikedom av arter i naturen.

Skogsstyrelsen har valt att klassa Biologisk mångfald som en stödjande ekosystemtjänst. Stödjande ekosystemtjänster är funktioner och processer som behövs för de andra ekosystemtjänsterna. Exempel på sådana är fotosyntesen och markens biokemiska kretslopp, som ju är beroende av olika biologiska organismer. Biologisk mångfald är ingen process eller funktion. Att klassa det som stödjande ekosystemtjänst är lika relevant som att klassa ”träd” som ekosystemtjänst. Träden är förstås viktiga för att många ekosystemtjänster ska kunna levereras, men de är ingen funktion eller process i sig.

Ännu märkligare blir det när Skogsstyrelsen anser att Biologisk mångfald som stödjande ekosystemtjänst saknar god status, med motiveringen att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Man reflekterar överhuvudtaget inte kring ifall bristen på biologisk mångfald som stöd för andra ekosystemtjänster påverkar vårt välbefinnande negativt, vilket borde vara en förutsättning för att tjänsten ska klassas som otillräcklig.

För att späda på sitt cirkelresonemang ytterligare tar Skogsstyrelsen även med Habitat och livsmiljöer som stödjande ekosystemtjänst. Man tycker sig inte alls behöva visa hur bristen på habitat och livsmiljöer påverkar vårt välbefinnande negativt, utan klassar den som otillräcklig för att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Även om inte Habitat och livsmiljöer direkt behövs för människan så behövs de för Biologisk mångfald, som man i sin tur inte heller har visat varför det är en tjänst för människan.

Plötsligt har man två ekosystemtjänster som inte tillgodoses tillräckligt trots att man aldrig visat hur människan kommer in i bilden. Att miljömålen inte nås tas istället som intäkt för att tjänsterna är otillräckliga. Sedan kan denna bedömning i nästa miljömålsuppföljning ligga till grund för slutsatsen att miljömålen inte nås. Så är cirkeln sluten.

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Ett stort antal rödlistade fåglar tyder också på en stor artrikedom

I mitt förra inlägg förklarade jag varför en lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald. Här kommer en fortsättning. Anledningen till det twitterinlägg som blev upprinnelsen till blogginlägget var en debattartikel från Sveriges ornitologiska förening. Där hävdade man att ”åskilliga rapporter visar att antalet rödlistade arter i skogen är oacceptabelt högt och att detta huvudsakligen beror på kalhyggestekniken”. Att föreningen vill att skogsbruket tar ännu större hänsyn till fåglarna förstår jag, men jag har svårt för argumentet att antalet rödlistade arter är oacceptabelt högt.  Det finns säkert många rapporter där detta anges, men min gissning är att det i så fall oftast bygger på tyckande snarare än på vetenskap.

Eftersom ornitologiska föreningen torde ha störst fokus på fåglar gick jag igenom de rödlistade skogslevande fågelarterna för att se om påståendet stämmer för fåglarna.

Som jag tidigare skrivit är det naturligt att de flesta arter är sällsynta. En brist på sällsynta arter är ett tecken på en utarmad fauna. Av de 30 rödlistade skogsfåglarna som finns i Sverige är hälften (15 st) listade enligt D-kriteriet som innebär att de är mycket sällsynta. Men de minskar inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg står det helt klart att vi får fler rödlistade arter enligt D-kriteriet ju rikare vår mångfald är. Man kan möjligen hävda att vi har oacceptabelt få sällsynta arter, men knappast att vi har oacceptabelt många. Sen kan man kanske tycka att någon specifik sällsynt art borde vara vanligare, men det är en annan sak.

Vi får förstås också fler minskande arter om mångfalden är rik. Antalet minskande arter är därför också kopplat till artrikedomen. Vi måste ha förståelse för att alla arter inte kan öka, och att vissa minskar just för att andra ökar. Men om en stor andel av fåglarna minskar är det bekymmersamt. Så är inte fallet i skogen. Betydligt fler fåglar ökar än de som minskar. Bilden nedan visar hur det går för skogsfåglar och skogslevande fåglar som är knutna till särskilda miljöer. Generellt går det ganska bra för skogens fåglar.

skogsfaglar-miljomalsuppfoljning

Inte ens bland de rödlistade arterna överväger de arter som minskar. Och att vi har många mycket sällsynta arter som inte minskar borde vara något att glädja sig åt.

Ännu tydligare blir det om vi begränsar oss till de hotade arterna, dvs de som i rödlistan klassats som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sårbara (VU). Då listas 9 av 15 fåglar enligt D- kriteriet, dvs för att de är mycket sällsynta men inte minskande. Av de 6 återstående som minskar gynnas minst två av hyggen (ortolansparv och gulsparv), staren hotas av förändringar i jordbrukslandskapet, videsparven anses främst hotad av åtgärder i övervintringsområdena, lappmesen anses främst hotad av klimatförändringar och kungsfågeln minskar av okända skäl där dagens skogsbruk knappast borde vara orsaken. Att antalet arter som listas på grund av D-kriteriet ökar vid en ökad mångfald tydliggörs av att 4 av dessa 9 arter (brun glada, brandkronad kungsfågel, gulhämpling och taigablåstjärt) finns med på listan för att de är nya i den svenska faunan, men ännu har små populationer. De bör betraktas som ett tillskott till mångfalden.

Bland de minskande arter som listats som nära hotade (NT) finns det förstås arter som missgynnas av skogsbruket. Men även utan skogsbruket hade arter minskat, och om artrikedomen vore rikare skulle vi få fler arter som minskade. Skogsbruket kan förstås bli ännu bättre på att hantera de minskande arterna. Men faktum kvarstår att hälften av de rödlistade fåglarna och huvuddelen av de hotade fåglarna är rödlistade bara för att de är sällsynta. Så frågan är om ornitlogiska föreningen egentligen tycker att antalet rödlistade arter är oacceptabelt många? Fågelskådning skulle väl vara betydligt tråkigare utan sällsynta arter?

En lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald

Det naturliga är att de flesta arterna är sällsynta. Ett relativt fåtal arter dominerar ekosystemen, medan ett mycket stort antal arter finns i mycket små populationer. Om detta råder det nog stor vetenskaplig enighet.

Kriterierna för rödlistning beskrivs här. Ett viktigt skäl till att arter rödlistas är att de är sällsynta. Ungefär en fjärdedel av de rödlistade arterna är rödlistade bara på grund av att de har en mycket liten population (D-kriteriet). Detta är alltså inte arter som minskar. För denna grupp är läget självklart: Om det finns många arter med en mycket liten population blir det fler rödlistade arter enligt D-kriteriet. Att de flesta arterna är naturligt sällsynta får till följd att fler arter totalt också ger fler mycket sällsynta arter. En stor artrikedom ger därför utan tvekan fler arter som rödlistas enligt D-kriteriet.

Men – invänder någon då – flertalet arter finns ju på rödlistan för att de minskar. Så är det, men bara en mindre del (ca 15 %) finns där för att de har en kraftig minskning (A-kriteriet). Resten rödlistas för att de minskar samtidigt som populationen eller utbredningen är liten (B- och C-kriteriet). Jag har tidigare skrivit om att vissa arter kommer att minska oavsett vad vi gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Hur många arter som minskar i absoluta tal är förstås beroende av hur många arter vi har. Har vi många arter får vi sannolikt fler som minskar. Detta blir särskilt uppenbart om minskningen inte är så dramatisk, vilket ofta är fallet för de arter som klassas enligt B- och C-kriterierna.

Andelen rödlistade arter tycks vara ungefär likartad för olika landskapstyper. Bilden nedan är lånad från Artdatabanken och visar rödlisteindex för olika landskapstyper.

rodlisteindex-landskapstyper

Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något, men för alla landskapstyper ligger indexet på mellan 0,86 och 0,94. Dvs andelen rödlistade arter är ungefär likartad.

I bilden nedan syns antalet rödlistade arter i absoluta tal för de olika landskapstyperna:

antal-rodlistade-arter-olika-landskap

Här är avvikelserna betydligt större. Hur många arter som är rödlistade i varje landskapstyp avgörs i mycket större omfattning av hur många arter som finns totalt i landskapstypen än av hoten mot landskapstypen. Många arter ger många rödlistade arter.

Ett annat exempel på att en rik mångfald ger en längre rödlista är att antalet rödlistade arter skiljer sig mycket inom landet. I Skåne finns det nästan dubbelt så många rödlistade arter som det finns i Jönköpings län. Anledningen till detta är förstås att det finns så många fler arter i Skåne. Där finns de nemorala arterna som inte finns på småländska höglandet.

För mig är det uppenbart att en lång rödlista indikerar en i grunden stor artrikedom. Men jag tar gärna emot synpunkter som visar på motsatsen. När jag i bloggar lyfter olika frågeställningar kan jag inte alltid hänvisa till forskningsrapporter. Jag bygger det ibland på ett, i mitt tycke, logiskt resonemang. Syftet är att väcka frågor och ibland att ifrågasätta rådande naturvårdsdogmer. Att sådana frågor väcks ser jag som nödvändigt för att vi ska komma vidare i naturvårdsdiskussionen.