Naturvårdsavtalen behöver användas mer

Det finns flera olika sätt att formellt skydda natur. Framförallt har naturreservat och biotopskydd använts när det gäller skogsmark. Men det mest flexibla instrumentet, som också är billigast för samhället är att skriva naturvårdsavtal med skogsägaren. Naturvårdsavtalet har många fördelar. Ändå används det i begränsad omfattning, och det tycks finnas en motvilja från myndigheterna att göra avtalen mer attraktiva. Trots en riksdagsproposition där attraktivare naturvårdsavtal föreslogs som åtgärd och ett regeringsuppdrag att se över möjligheten att förbättra ersättningen, har Skogsstyrelsen envist motsatt sig bättre ersättningar. Idag får den som tecknar ett 50-årigt naturvårdsavtal mindre än hälften av vad hon skulle fått för ett biotopskydd. Det gör att ganska få markägare idag väljer att teckna naturvårdsavtal.

Jag tror att samhället skulle vinna mycket på att göra avtalen mer attraktiva. En något högre ersättning till markägaren skulle sannolikt göra naturvårdsavsättningarna totalt sett billigare för staten. Om fler valde naturvårdsavtal istället för exempelvis biotopskydd skulle nämligen kostnaderna minska eftersom ersättningen troligen fortfarande skulle vara betydligt lägre än ersättningen för biotopskydd. Men myndigheterna blundar för detta eftersom man av någon anledning inte tycks se avtalen som ett fullvärdigt skydd. Ett skäl kanske är att avtalen inte kan tecknas för längre tid än 50 år.

Men jag tror att tidsbegränsningen ofta kan vara en fördel även ur samhällets perspektiv. Det gäller inte minst successionsmiljöer med pionjärlövträd, tex lövbrännor och lövdominerade skogar som uppkommit på annat sätt (t.ex. efter hygge). Sådana skogar har som äldre mycket höga naturvärden, men så småningom kommer granen ta över och lövträden med tiden dö ut. Istället för att på sikt skydda ytterligare en granskog kanske det då är mer kostnadseffektivt att åter låta skogen brukas, och istället överhålla ett annat lövdominerat område. Här blir naturvårdsavtal ett effektivt instrument.

En annan situation då naturvårdsavtal är att föredra är skogar där vi idag inte riktigt vet hur naturvärdena bäst bevaras. Då är det bättre att inte skriva fast sig vid vissa föreskrifter för all framtid. Ett exempel på detta är kalkbarrskogar som hyser en rik flora av marksvampar med ett högt bevarandevärde. Dessa skogar har traditionellt ofta brukats genom plockhuggning kombinerat med skogsbete. Ibland kunde skogarna vara mycket glesa. Om dessa skogar blir för täta kommer troligen marksvamparna att missgynnas, samtidigt som en utglesning i brist på bete kanske ger för mycket gräsväxt för svamparnas vällevnad. Vi vet idag inte om det för marksvamparna är bra eller dåligt att hugga i skogarna i brist på betande djur. Ett tidbegränsat avtal kan då vara ett utmärkt instrument för att undvika de värsta misstagen tills vi vet hur värdena bäst bevaras på lång sikt.

I framtiden kommer skogen behövas alltmer för olika ändamål. Det tydliggörs av ett nytt intresse för ekosystemtjänster och av en önskan om en växande bioekonomi med ersättning av fossila material och bränslen. De nya anspråken på skogen gör att det sannolikt ofta är effektivast att kombinera naturvården med brukande och nyttjande av andra ekosystemtjänster. Naturvårdsavtal är ofta en bättre lösning i skogar med kombinerade mål än de traditionella skyddsformerna. Men idag nyttjas inte naturvårdsavtalen för skogar med kombinerade mål. Det behöver förändras, på samma sätt som att avtalen i större omfattning behöver användas för skogar med rekreationsvärden.

Vi vet idag inte vad vi behöver använda våra skogar till om 50 år. Om vi vill bevara naturen tror jag därför ofta det finns fördelar med att lämna frihetsgrader till våra barn att ompröva våra beslut. Carl Folke,  forskningschef vid Stockholm Resilience Centre och en av dem som myntade begreppet ekosystemtjänst pekar på att vi är beroende av en arbetande natur för vår existens. Han har uttryckt det så här: ”Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande befolkning och den ekonomiska utveckling som vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte så relevant.”

Kanske ett krasst uttalande, men det tydliggör behovet av en flexibilitet för framtiden och nyttan av att naturvårdsområden även kan nyttjas till produktion. Då kan frivilliga naturvårdsavtal vara en lösning.