Är skogsägarna de största vinnarna i Änok-målet?

För flera år sedan fick bröderna Stenman av Skogsstyrelsen tillstånd enligt 18 § skogsvårdslagen att avverka sin fjällnära skog vid Änok. Skogen har höga naturvärden och måste nog anses utgöra nyckelbiotop, men myndigheterna hade inte prioriterat området för formellt skydd. Nu valde Naturskyddsföreningen att överklaga tillståndet, trots att någon rätt att överklaga inte fanns i lagen. Men föreningen fick för något år sedan rätt, både i frågan om huruvida de skulle kunna överklaga och i frågan om skogen skulle få avverkas. Skogsägarna skulle alltså inte få avverka skogen trots att den av myndigheterna inte ansågs så skyddsvärd att reservat eller biotopskydd var aktuellt.

Sverige är i de flesta avseenden ett rättssäkert land. Här finns det regler om att samhället aldrig ska kunna frånta någon eller allvarligt inskränka användningen av någons egendom utan att man ersätter detta. Så även i skogsvårdslagen. Förbudet mot avverkning innebär alltså att skogsägarna får ersättning för uteblivna intäkter. Därför var i själva verket förbudet mot avverkning kanske inte så dumt för bröderna Stenman, eftersom det idag är svårt att sälja virke från nyckelbiotoper.

Men frågan stannar inte på bröderna Stenmans mark. En stor del av den fjällnära skogen anses idag ha nyckelbiotopskvalitet så som Skogsstyrelsen definierar nyckelbiotoper. Många skogsägare i detta område har därför svårt att sälja sitt virke samtidigt som staten inte vill prioritera skydd av mer fjällnära skog eftersom det redan är så mycket skog avsatt där. Man bedömer helt enkelt inte att de oskyddade fjällnära skogarna har tillräckligt stor betydelse för den biologiska mångfalden. För de drabbade skogsägarna blir detta förstås obegripligt. Skogarna bedöms ju vara nyckelbiotoper som per definition har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden. Nu drabbas man hårt ekonomiskt eftersom de varken kan avverka eller erbjuds formellt skydd med ersättning för skogarna.

Men nu tycks Naturskyddsföreningen ha ordnat en lösning för dessa skogsägare. Följden av Änok-domen är nämligen att Skogsstyrelsen inte kan meddela tillstånd till avverkning av nyckelbiotoper i fjällnära skog. Skogsägarna som ändå inte kunnat avverka skogen kan därför nu ansöka om avverkningstillstånd med avslag och ersättning som följd.

Men på Naturskyddsföreningen kanske man egentligen inte har anledning att vara särskilt nöjda. De nya avslagen dränerar effektivt Skogsstyrelsens kassa för skydd av natur. Hittills har Skogsstyrelsen ett 50-tal ärenden där man nu kanske tvingas ge avslag och ersätta skogsägarna. Följden blir mindre pengar till andra avsättningar som skulle gjort större naturvårdsnytta.

Jonas Eriksson som länge varit involverad i problematiken beskriver i sin blogg hur myndigheterna har svårt att hantera detta. Länsstyrelserna vill fortfarande inte prioritera skogarna utan lämnar hela ansvaret på Skogsstyrelsen som var den enda myndighet som rakryggat försökte undvika problematiken i domstolen. Att vissa skogar är för stora för biotopskydd innebär nu att ersättning riskerar att utbetalas utan ett formellt skydd enligt gängse skyddsformer. Om inte länsstyrelserna självmant tar ansvar borde regeringen genom regleringsbrev kräva av dem att ansvar tas, eller överföra naturvårdsmedel från länsstyrelser till Skogsstyrelsen.

Ur ett skogsägarperspektiv är det förstås bra att en ersättningsmöjlighet öppnas för nyckelbiotoperna. Nu måste man hitta lösningar i resten av landet så att inga enskilda skogsägare drabbas orimligt hårt av nyckelbiotoperna. Där kan vi nog inte räkna med att det är Naturskyddsföreningen som räddar skogsägarna. Men vem vet?