Kategoriarkiv: nyckelbiotoper

Rättssäkerhet i samband med nyckelbiotopsinventering

Riksdagen gjorde i våras ett tillkännagivande där man fastslog att nyckelbiotopsinventeringen ska vara rättssäker och effektiv. För att tillgodose detta angav regeringen pliktskyldigt i sitt uppdrag till Skogsstyrelsen att myndigheten ska säkerställa att inventeringen är rättssäker och effektiv. Hur detta ska ske preciseras inte. Det enda nya i instruktionerna var att inventeringsinsatser ska prioriteras i samband med avverkningsanmälningar.

När man gjorde sitt tillkännagivande måste Riksdagen ha menat att inventeringen, som den hittills gjorts, inte är rättssäker. Frågan är dock om man kan prata om rättssäkerhet när det rör sig om något som inte är reglerat i lag. Antingen kan man koppla det direkt till juridiken, eller så får man utgå från vad skogsägare upplever vara rättssäkerhet, eller brist på rättssäkerhet.

Ska vi koppla det direkt mot juridiken ser jag bara en tänkbar lösning. Att statliga åtgärder som innebär att skogsägare mot sin vilja hindras att bruka sin mark – måste vara grundade i lag. De lagliga medel som finns för att göra detta är formellt skydd som biotopskydd och naturreservat.

Att göra inventeringen till formellt överklagningsbara beslut kommer inte lösa rättssäkerhetsfrågan. Väldigt många skogsområden kan sägas rymmas inom nyckelbiotopsdefinitionen och det är närmast omöjligt att bevisa att ett område inte är nyckelbiotop. Skogsstyrelsen äger begreppet och den enskildes bedömning kommer alltid väga lätt i sammanhanget.

När man pratar om rättssäkerhet tror jag inte nödvändigtvis man måste koppla det till lagstiftning. Det handlar om skogsägarens upplevelse om rättvis behandling och möjligheten att påverka sin situation. Jag tror i grunden det kokar ner till tre ord. Frivillighet, ersättningsrätt och förutsägbarhet. Frivillighet kräver ändringar i certifieringsreglerna så att tredje part inte drabbas. Det kan inte Skogsstyrelsen besluta om. Med ersättningsrätt menar jag att den som hindras att bruka sin skog genom nyckelbiotopsklassning ska få ersättning om nyckelbiotopen inte ryms inom frivilliga avsättningar. Det bör ske genom formellt skydd.

Det behövs inga lagändringar för att möjliggöra en ersättningsrätt. De flesta nyckelbiotoper ryms idag inom frivilliga avsättningar och behöver inte ersättas. Men för att pengarna ska räcka till de övriga, måste man anpassa tröskeln för vad som är nyckelbiotop efter budgeten. Sannolikt räcker det med att lägga sig på den nivå Skogsstyrelsen tillämpade på 1990-talet, då delar av skogsbruket åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper.

Ersättningsrätten är betydligt viktigare än förutsägbarheten. Man kommer aldrig uppleva sig rättvist behandlad bara för att man kunnat förutse att man skulle drabbas av vad man upplever är ett övergrepp. Förutsägbarheten är viktig men alldeles otillräcklig.

Nyckelbiotopsinventeringen är subjektiv och det kommer sällan gå att förutse vilka områden som ska klassas som nyckelbiotop. De fall som är solklara är oftast redan identifierade och återstår gör främst mer svårbedömda skogar. I den bemärkelsen går det inte att göra inventeringen förutsägbar. Men i förutsägbarheten ingår också huruvida den som planerar en avverkning faktiskt kommer kunna avverka. Att en nyckelbiotopsregistrering inte kommer som en chock när man gjort en avverkningsanmälan och redan intecknat de pengar man räknar med att avverkningen ska ge. En förutsägbar inventering kan inte fyllas på i efterhand, och särskilt inte när avverkningsplaneringen redan är klar.

När regeringen nu ger direktiv om att avverkningsanmäld skog ska prioriteras i nyckelbiotopsinventeringen minskar skogsägarnas möjlighet att förutse vilken skog som kommer kunna avverkas och vilka inkomster man kan räkna med. Därmed minskar också rättssäkerheten. Det är nog inte heller någon tvekan om att inventeringen kommer att uppfattas som ett sätt att ”gratis” stoppa avverkningar när den sker i samband med avverkningsanmälningar. Det är inte rättssäkert.

När regeringen i sina direktiv anger att Skogsstyrelsen ska säkerställa att inventeringen är rättssäker sätter man myndigheten i en besvärlig sits. Direktivens preciseringar innebär nämligen en utveckling i precis motsatt riktning.

Annonser

Hur långt räcker pengarna för att ersätta skogsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter?

Staten har tillskjutit 250 miljoner kronor per år för att ersätta skogsägare med en stor andel nyckelbiotop. Stor andel har man enligt Skogsstyrelsen om mer än 5 % av ens produktiva skogsmark utgörs av nyckelbiotop.

På ett markägarmöte gjorde jag en mycket grov uppskattning av hur långt pengarna för att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotop skulle räcka. Detta snappades upp av tidningen ATL som bad mig utveckla resonemanget. På samma tidningssida besvarade därefter Skogsstyrelsen mina uppskattningar.

Skogsstyrelsen bemötande samt det faktum att vissa saker är svåra att förklara i en tidningsintervju gör att jag här vill utveckla mitt resonemang ytterligare. Nedan följer därför ett sätt att uppskatta hur långt pengarna kan räcka:

Om 5 % av skogen skulle vara nyckelbiotop innebär det att varje fastighet i genomsnitt borde ha 5 % nyckelbiotop. Hälften av alla nyckelbiotoper borde då rent statistisk ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet.

Idag vet vi att det finns 67 000 hektar registrerade nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter, vilket motsvarar 14 % av nyckelbiotoperna. Detta när 2 % av skogen är registrerad nyckelbiotop. För att kunna göra en bedömning av hur mycket nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter det finns i verkligheten har jag lagt in punkterna 50 % och 14 % i diagrammet nedan. Utifrån detta kan man interpolera andelen på nyckelbiotopsrika fastigheter vid andra andelar nyckelbiotop i skogslandskapet.

Nyckelbiotopsrika fastigheter

Skogsstyrelsen kontrollinventering pekar på att 3,6 % av den produktiva skogen bedöms vara nyckelbiotop. Utifrån kurvan skulle i så fall ca 32 % av nyckelbiotoperna ligga på nyckelbiotopsrika fastigheter. Det skulle innebära att 265 000 hektar skulle ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet. En del av detta har redan getts ett formellt skydd, av de hittills registrerade knappt 28 000 ha. Några hittills oregistrerade nyckelbiotoper har säkert också getts ett formellt skydd efter kontrollinventeringen, men låt säga att 220 000 hektar återstår att skydda. Om kostnaden att skydda nyckelbiotoperna i snitt skulle vara 50 000 kr skulle det ta 44 år att skydda de prioriterade biotoperna med dagens anslag.

Nu finns det mycket att invända mot detta resonemang:

  • Inget talar för att nyckelbiotoperna fördelar sig jämnt över landskapet. Man kan därför inte utgå från att kurvan ovan stämmer med verkligheten. Men däremot bör en ojämn fördelning av nyckelbiotoperna snarast innebära att än fler biotoper hamnar på nyckelbiotopsrika fastigheter.
  • Det finns ju även ett ordinarie anslag för skydd av natur som borde göra att pengarna räcker längre. Men kommer detta anslag att finnas kvar efter att etappmålet om skydd av skog uppnås år 2020? Anslaget går dessutom huvudsakligen till länsstyrelsernas reservatsbildning, där stora områden prioriteras före nyckelbiotoperna. Även av de 250 miljonerna som specifikt riktas till nyckelbiotopsrika fastigheter går huvuddelen till länsstyrelserna, vilket gör att pengarna sannolikt även kommer användas till att skydda skog utanför nyckelbiotoperna.
  • 50 000 kr per hektar för skydd av nyckelbiotoper är lågt räknat. Den genomsnittliga kostnaden per hektar för biotopskydd är 147 000 kr. Jag har dock räknat med att en stor del kommer gå till biotoper i nordvästra Sverige som torde ha lägre värde per hektar, men siffran är sannolikt ändå i underkant.
  • Skogsstyrelsen menar att det bara är andelen som överstiger 5 % som ska ersättas. Det ser jag som ett märkligt antagande. Om en skogsägare har 100 hektar skog och en nyckelbiotop på 6 hektar ska alltså bara en sjättedel av biotopen skyddas. Att skogsägare med flera biotoper inte får ersättning för alla dessa kommer nog minska kostnaderna något, men jag ser det som helt orealistiskt att bara räkna på det som överskrider 5 %.
  • Vi vet inte att 3,6 % blir nyckelbiotop. Men vi vet samtidigt att vissa nyckelbiotoper som inte skulle bedömts vara nyckelbiotop förr, idag bedöms vara nyckelbiotop. Det talar snarast för att fler områden skulle bli nyckelbiotop med dagens bedömningar. Skulle istället 4 % vara nyckelbiotop skulle det innebära en ytterligare ökning av biotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter med 75 000 hektar enligt kurvan. På samma sätt skulle en andel under 3,6 % kraftigt dra ner mängden nyckelbiotopsrik mark.

Ovanstående visar att det finns stora osäkerheter i min beräkning. Det finns fakta som talar både för att pengarna ska räcka längre och kortare. Men det mesta talar för att pengarna inte alls kommer att räcka till med dagens bedömningar.

Jag tycker egentligen det är konstigt att alla skogsägare ska förväntas avstå brukande på 5 % av sin mark oavsett om man är certifierad eller inte. Genom denna gränssättning vill Skogsstyrelsen göra certifieringsnivån till norm. Men oavsett detta – Vill man att de skogsägare som prioriteras ska få ersättning finns bara en realistisk lösning. Då måste man höja tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

Nyckelbiotopsregistreringar i samband med avverkningsanmälan

Nyckelbiotopsinventeringen orsakar bekymmer för skogsägare på många olika sätt. Men mest bekymmersamt är det kanske när nyckelbiotoper registreras i samband med avverkningsanmälan. Då har skogsägaren redan planerat in intäkten och sannolikt bestämt vad pengarna ska användas till. Det är långtifrån självklart att det finns andra bestånd att avverka istället.

Många har redan gjort sina frivilliga avsättningar på andra platser, och den som vill byta ut sin gamla avsättning mot den nya nyckelbiotopen riskerar att bli kritiserad för att avsättningarna inte är permanenta. Miljörörelsen har ofta kritiserat skogsbruket för att de frivilliga avsättningarna inte garanteras ett skydd på obegränsad tid. Men när nya nyckelbiotoper plötsligt tillkommer blir det kanske skogsägarens enda möjlighet. Att avverka ett område man valt ut som frivillig avsättning känns nog olustigt för de flesta, och för andra är det inte alls en möjlighet som ersättning för nyckelbiotopen.

Samtidigt måste man fråga sig vad som är syftet med att registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Skogsstyrelsen bedyrar gång på gång att det inte finns något syfte att stoppa avverkningar. Men då undrar man varför man gör det. Den som avverkningsanmält ett skogsområde har ju för avsikt att avverka det. Det måste också vara Skogsstyrelsens utgångspunkt. Vad certifieringen reglerar lägger man sig ju inte i, enligt egen utsago. Vid avverkningsanmälan står därför Skogsstyrelsen inför ett val att släppa igenom avverkningen med generell hänsyn, eller att bestämma sig för att skydda området formellt.

Om man väljer att släppa igenom avverkningen hjälper ingen nyckelbiotopsregistrering vid den tillsyn som kan bli fallet – om man förstås inte vill använda det som ett påtryckningsmedel.

Vill man skydda området formellt finns heller inget skäl att först registrera en nyckelbiotop. Beslutet måste ju tas på tämligen kort varsel. Frågan blir då om området är tillräckligt skyddsvärt oavsett om det är en registrerad nyckelbiotop eller inte.

Skogsstyrelsen kan förstås också ge råd om att skogsägaren kan avsätta området frivilligt. Även det går minst lika bra utan en nyckelbiotopsregistrering – om man inte vill använda det som ett påtryckningsmedel förstås.

Om skogsägaren efter rådgivning och av fri vilja väljer att avsätta området kan man möjligen i efterhand registrera det som nyckelbiotop. Detsamma gäller om skogsområdet ges ett formellt skydd. Då kan det vara del av ett underlag kring hur olika naturvärden är fördelade i landskapet.

Skogsstyrelsen ska nu internt utreda huruvida man ska fortsätta registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Det är klokt. Resultatet kommer helt avgöra trovärdigheten i myndighetens försäkran att nyckelbiotoper inte registreras för att stoppa avverkningar.

 

Vem sprider myter om nyckelbiotoperna?

Skogsstyrelsen för nu en kampanj under hashtaggen #biotopmyterna för att sprida sitt budskap om nyckelbiotoperna. Man menar att det florerar ett antal myter om nyckelbiotoperna och att man nu vill avliva dessa med fakta. Problemet är att man plockar statistik selektivt och därmed själva bidrar till mytbildningen. Detta samtidigt som man inte preciserar vad myterna säger eller redovisar några belägg för att myterna faktisk förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Bland annat anger man att en av myterna handlar om hur stora arealer som totalt sett berörs av nyckelbiotoperna, samtidigt som man anger som fakta i frågan att ”Två procent av svensk skog är klassad som nyckelbiotop”. Det stämmer att två procent av skogen registrerats som nyckelbiotop. Men siffran blir väldigt vilseledande när man samtidigt talar om hur stora arealer som berörs totalt sett. Det som oroar skogsägare är nämligen inte i första hand de registrerade nyckelbiotoperna utan de som riskerar att tillkomma. En kontrollinventering år 2000 indikerade att det då fanns lika mycket oregistrerade nyckelbiotoper som registrerade. Utöver detta vet vi att Skogsstyrelsen idag biotopklassar skogar som inte tidigare sågs som nyckelbiotop. Om det stannar runt 4 % vet vi därför inte idag.

twitter SkS

Skogsstyrelsen säger aldrig var myten förekommer eller vad den innefattar mer än att den handlar om hur stora arealer som berörs. Man misstänker att de använder sig av den klassiska taktiken att anklaga en motståndare för ett påhittat påstående och sedan argumentera mot det påståendet.

Särskilt i nordvästra Sverige finns en oro för att en stor del av skogen kan klassas som nyckelbiotop. Jag har själv gett uttryck för en sådan oro bland annat utifrån stickprovsinventeringar på Holmens mark i Ströms Vattudal, där nästan all slutavverkningsmogen skog betraktades som nyckelbiotop. Kanske tycker Skogsstyrelsen att jag sprider myter när jag skriver att en stor del av den slutavverkningsbara skogen i delar av nordvästra Sverige riskerar att betraktas som nyckelbiotop. I så fall hoppas jag de kan garantera att så inte kommer bli fallet.

I en debattartikel angav Skogsstyrelsen att det förekommer en myt att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper, trots att 85 % av dagens skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Motsvarande budskap sprids på facebook och Twitter.

Myt 85 % saknar nb

Även detta skulle jag säga är en påhittad myt. Jag har aldrig hört någon säga att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper. Här nämner man inte ens att siffran 85 % handlar om hittills registrerade nyckelbiotoper. Man tycks vilja invagga skogsägare i en falsk förhoppning att de övriga inte har något att oroa sig för.

I samma artikel anser man det vara en myt att skog ”beslagtas” utan ersättning. ”Beslagtas” är förstås ett tillspetsat ord. Men många skogsägare upplever nog just att skogen beslagtas. Och att många blir utan ersättning är ingen myt. Skogsstyrelsen vill här ge sken av att de flesta skogsägare kommer få ersättning om de blir med nyckelbiotoper de inte vill avsätta frivilligt. Så är inte fallet.

Förutom att nyckelbiotoperna blivit ett ekonomiskt problem skapar de stor oro och irritation hos många skogsägare. Jag förstår att Skogsstyrelsen vill dämpa oron genom att ge sin bild. Men jag tycker det är skamligt att man påstår att andra sprider myter om nyckelbiotoperna om sådana myter inte förekommit eller om Skogsstyrelsen inte vill precisera vari de består. Om man sedan med trovärdighet ska avliva eventuella myter måste man som myndighet nyansera sig. Man kan då inte bara redovisa selektiva fakta som är irrelevanta för det skogsägare faktiskt oroar sig för.

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

Var finns FSC:s sociala ansvar?

Ingen vet idag hur mycket som kommer bli nyckelbiotop i Skogsstyrelsens nya nyckelbiotopsinventering. Men med den nivå man lagt den senaste tiden verkar det som om en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Stickprov på Holmens mark i Ströms Vattudal i Jämtland indikerar att nästan all deras slutavverkningsmogna skog där bedöms som nyckelbiotop. Det kanske inte är sannolik att situationen är den samma i resten av det som i nyckelbiotopssammanhang kallas för ”Nordvästra Sverige”. Det rör sig trots allt om en fjärdedel av landet. Men risken är stor att betydande delar av skogen i detta område i praktiken blir obrukbar i till följd av Skogsstyrelsens bedömningar och till följd av FSC:s regelverk.

FSC säger sig ha som mål att utveckla skogsbruksmetoder som på bästa sätt tar hänsyn till miljön och sociala förhållanden. Man arbetar utifrån tre olika kammare – en för miljö, en för ekonomi och en för social hållbarhet. De sociala aspekter man hanterar rör bland annat rennäringsfrågor och skogsarbetares villkor. Men man tycks helt negligera de sociala effekter nyckelbiotopsinventeringen får på tredje part. De som drabbas värst är nämligen inte de certifierade skogsbolagen, utan enskilda skogsägare som sällan är FSC-certifierade. Men även hela bygder kan drabbas.

Det handlar sannolikt om tusentals enskilda skogsägare som riskerar att inte kunna sälja sitt virke med den oligopolsituation vi har på massavedsmarknaden där alla aktörer är FSC-certifierade. Anledningen är att FSC-certifierade bolag anser sig tvingade att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Detta även när staten inte tycker det vara värt pengarna att skydda biotoperna, och oavsett vilka konsekvenser det får för markägaren.

Värst riskerar situationen att bli i nordvästra Sverige som på många håll redan idag har problem med befolkningsunderlaget. För det man nu gör, genom nyckelbiotopsinventeringen och certifieringsreglerna, är att man dränerar dessa landsdelar på ekonomiska resurser.

Jämtländsk nyckelbiotop

Jämtländsk nyckelbiotop?

Många boende i Norrlands inland kan idag renovera sina hus eller göra investeringar i jordbruket tack vare inkomster från skogen. Investeringarna skapar arbetstillfällen i form av hantverkare som gör dessa renoveringar och handlare som säljer material till byggena. Man glömmer lätt att skogsinkomsterna ofta är förutsättningen för ett livskraftigt jordbruk och för att husen i byarna ska hållas i skick. Utan skogsbruket skulle fler hus förfalla och fler byar växa igen. Och ju fler som hindras bruka sin skog utan ersättning, desto fler investeringar kommer att utebli.

Om en mycket stor del av den avverkningsbara skogen blir nyckelbiotop riskerar det att slå hårt mot de landsdelar som drabbas. Lyckas inte Skogsstyrelsen få till en rimlig nyckelbiotopshantering ligger ett tungt ansvar på FSC:s intressenter att hitta lösningar så att inte enskilda och hela landsändar kommer i kläm. Att fortsatt hävda att man tar ett socialt ansvar utan att reda ut nyckelbiotopsproblematiken vore inte trovärdigt.

Den som köper virke från FSC-skogsbruk får idag inte det mervärde man tror. Samma villkor vad gäller nyckelbiotoper omfattar ofrivilligt även de som inte certifierat sig. Och det är ofta dessa som tvingas avsätta störst andel av sin skog. Det rimliga vore att högre krav ställs på skogsägare som faktiskt anslutit sig till FSC-certifieringen. Den som förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper har ju valt detta själv.

Ska nyckelbiotoperna fungera som ett positivt styrmedel för naturvården måste vi ha ett system där staten tar ansvar för de nyckelbiotoper skogsägare inte själva valt att avsätta. Då kan vi inte ha en certifiering som tvingar skogsägare att ta detta ansvar själva oberoende av om man är certifierad eller inte. Ingen borde mot sin vilja och utan ersättning kunna bli fråntagen sin brukanderätt. Det är en princip FSC också måste anamma om man menar allvar med sitt sociala ansvar.

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.