Kategoriarkiv: nyckelbiotoper

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.

 

Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

Nyckelbiotopsinventeringen sägs vara ett beslutsunderlag och inte något maktmedel. När inventeringen startades var syftet att det skulle utgöra ett underlag för rådgivning till markägare och för prioritering av skyddade områden. Idag har inventeringen i stort sett förlorat de funktionerna. Som rådgivningsunderlag är det i praktiken betydelselöst eftersom virke från nyckelbiotoper normalt inte kan säljas. Möjligen kan det vara användbart när det rör sig om naturvårdande skötsel. Som underlag för prioritering av skyddade områden har det också begränsad betydelse. De flesta nyckelbiotoperna förblir formellt oskyddade, även i de fall skogsägaren vill få dem avsatta.

Idag fungerar nyckelbiotopsinventeringen kanske främst som en gratistjänst åt certifieringsorganen som inte tillåter avverkning av nyckelbiotoper. När certifierade skogsägare under 90-talet åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper ansåg Skogsstyrelsen att biotoperna utgjorde någon enstaka procent av arealen. Idag bedömer man att de utgör 4 %. Många skogsägare upplever att Skogsstyrelsen utnyttjar kopplingen till certifieringen och har utvidgat nyckelbiotopsbegreppet. Att nyckelbiotopsinventeringen nu används för att stoppa avverkningar utan att behöva betala ut ersättning.

Av miljörörelsen används inventeringen definitivt så. När man åker ut på en avverkningsanmälan gör man det ofta för att samla material för att övertyga Skogsstyrelsen om att det är en nyckelbiotop, så att skogsägaren inte ska kunna avverka området.

Även om Skogsstyrelsen förnekar att man själva använder inventeringen för att stoppa avverkningar tror jag i praktiken ofta att den används så av enskilda tjänstemän. Nyckelbiotoper registreras allt oftare i samband med avverkningsanmälan, och nyckelbiotopens gränser följer gränserna för avverkningsanmälan. Vad finns det annars för motiv till att registrera en nyckelbiotop vid avverkningsanmälan, om man inte är beredda att prioritera den för skydd? Vill man förmå skogsägaren att frivilligt avstå kan man berätta om dess värden utan att registrera den som nyckelbiotop. Likaså om man vill ge råd om naturvårdande skötsel. Nu blir registreringen snarast ett maktmedel.

En skogsstyrelsetjänsteman beskrev för mig att de har ett uppdrag att jobba för att inga nyckelbiotoper ska avverkas. Det gäller såväl registrerade som oregistrerade nyckelbiotoper. Därför bör man registrera tidigare oupptäckta nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan eftersom risken då är mindre att de avverkas. Man säger alltså indirekt att man använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Men frågan är vem som gett dem detta uppdrag?

De flesta skogsägare vill nog gärna ha höga naturvärden i sin skog, och flertalet skogsägare har inget emot att frivilligt avsätta minst 5 % av sin skog för naturvårdsändmål. Men när arealerna blir betydligt större än så, och när man inte själv får bestämma om skogen ska bevaras eller inte – då är det inte längre frivilliga avsättningar. Det är oftast ytterst ofrivilliga avsättningar vilket gör att man upplever nyckelbiotoperna som ett hot. Särskilt problematiskt blir det när nyckelbiotoper registreras vid avverkningsanmälan, då man planerat för åtgärden och räknat med pengarna i sin budget. Jag tror att nyckelbiotopsbegreppet närmar sig ett läge där det gör mer skada än nytta för naturen.

Enligt Skogsstyrelsens nulägesbeskrivning av nyckelbiotoper finns 23 000 ha registrerade nyckelbiotoper som överstiger 5 % av enskilda skogsägares fastighetsinnehav och som inte omfattas av formella avsättningar. Men det är bara hälften av nyckelbiotoperna som är registrerade. Den verkliga siffran på ofrivilligt avsatta nyckelbiotoper är därför sannolikt flera gånger större. Men dessa får man oftast inte kännedom om förrän det är dags att avverka.

För att skogsägare även i fortsättningen ska ha en vilja att bevara och utveckla naturvärden måste nyckelbiotopsbegreppet vara förutsägbart, och man måste komma bort från risken att skogarna klassas som nyckelbiotoper i framtiden. Jag tror tyvärr inte att det räcker med att göra en ny inventering. Efter båda de tidigare satsningarna insåg man att man bara identifierat en begränsad mängd av biotoperna, samtidigt som nya biotoper hade utvecklats. Så kommer det vara även om man gör en ny satsning. Skogsägarna kommer fortsatt drabbas av att nyckelbiotoper upptäcks vid avverkningsanmälan.

Nyckelbiotopsinventeringen måste därför få en bortre gräns. Då skulle man kunna definiera nyckelbiotoper som sådana områden som registrerats i nyckelbiotopsinventeringen. Det skulle vara förutsägbart. Det betyder inte att Skogsstyrelsen måste sluta göra avsättningar eller ge råd till skogsägare som har skogar med höga naturvärden. Vill man i framtiden använda en naturvärdesinventering med nyckelbiotopsinventeringens ursprungliga syften bör man använda ett annat begrepp som inte är kopplat till certifieringen. Staten, och inte skogsägaren skulle då få huvudansvaret för eventuella avsättningar av naturvärden som identifierats därefter, om inte skogsägaren själv vill ta detta ansvar.

Då blir inte nyckelbiotoperna längre ett hot, och skogsägarna kommer åter våga bevara och utveckla naturvärden även utanför sina frivilliga avsättningar.

 

När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

I Sverige har ideella föreningar fått ett stort inflytande över enskild markanvändning. Detta blir problematisk eftersom de myndigheter vi har och de styrmedel vi använder inte på ett rättssäkert sätt klarar att värdera de uppgifter föreningarna lämnar. Restriktioner styrs till områden där föreningarna är aktiva.

Sedan en tid tillbaka kan man se alla avverkningsanmälningar på Skogsstyrelsen hemsida. Detta förstärker föreningarnas inflytande. Det blir betydligt större risk att man hindras från att avverka om man har en aktiv miljöorganisation i området. Det gäller inte minst nyckelbiotopsregistreringar, där sannolikheten att en nyckelbiotop registreras i samband med avverkningsanmälan torde vara tydligt korrelerad till föreningarnas aktivitet. Detta ställer förstås stora krav på objektivitet och förutsägbarhet i nyckelbiotopsinventeringen, något som saknas idag.

Men föreningarnas inflytande riskerar att få lika stor påverkan på tillämpningen artskyddsförordningen. I flera fall där skogsbruk förbjudits till följd av artskyddsförordningen har ideella inventeringar, och uppgifter från ideella föreningar spelat en avgörande roll. Det skapar en stor rättsosäkerhet för dem som drabbas, inte minst för att de som lämnar dessa uppgifter inte är objektiva och ofta gör det med syftet att stoppa en avverkning.

I exemplet med lavskrika i Hälsingland byggde myndigheternas argumentation i stor utsträckning på uppgifter från Bollnäs fågelklubb som menade att antalet revir i omgivningarna minskat från 23 till 11 sedan början av 1990-talet. Men dessa uppgifter gav inte hela bilden. När 90 jägare observerade lavskrikor i motsvarande område under älgjaktsveckan visade det sig att lavskrikorna var spridda i större delen av jaktvårdsområdet och att de långtifrån var begränsade till de revir fågelklubben identifierat.

Det är vanligt att ideella fågelinventeringar har ett fokus på tidigare kända områden. Sådana inventeringar underskattar ofta utvecklingen eftersom man i huvudsak undersöker om fåglarna finns kvar på samma ställen. Därmed förbiser man nyetableringar eller situationer där fåglarna flyttat. Jägarnas observationer tyder på att Bollnäs fågelklubb förbisett nya revir eller revir dit fåglarna flyttat då förutsättningarna i landskapet förändrats. Av samma skäl finns olika åsikter om tjäderns utveckling beroende på om man tror på Tjäderobservatörernas uppgifter som delvis bygger på uppföljning av gamla spelplatser, eller på Svensk fågeltaxering som bygger på objektivt utlagda rutter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län ansåg nyligen att en avverkning var förbjuden eftersom det fanns en tjäderspelsplats i närheten. Skogsägaren hindrades därmed från att avverka och riskerar nu att förlora hundratusentals kronor. Innan beslutet valde Länsstyrelsen att inhämta synpunkter från en enda källa; Göteborgs ornitologiska förening. De uppgifter denna förening framförde kan kraftigt ifrågasättas. Bland annat utgick man från omoderna uppgifter om tjäderns känslighet för skogsbruk, trots att nyare forskning visar att tjädern ofta trivs utmärkt i brukade skogar. En stor del av länsstyrelsens argumentation om tjäderns regionala bevarandestatus bygger på föreningens uppgifter. Varför valde man inte att fråga forskare istället?

Den stora tilltron till ideella organisationer med ett egenintresse i frågan, skapar en stor rättsosäkerhet. Det som avgör om skogsbruket förbjuds blir inte förekomst av fåglar, utan förekomst av fågelskådare.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har uppmanat regeringen att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är bra! Särskilt rättsäkerheten är viktig.

Rättssäkerhet brukar anses innebära att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer. En rättssäker tillämpning av artskyddsförordningen får inte innebära att begränsningar i markanvändningen inträffar på ett tillsynes slumpmässigt sätt. Och när så ändå sker, och pågående markanvändning avsevärt försvåras, måste det finns en rätt till ersättning.

När enskilda uppgifter från ideella föreningar kan hindra att skogsägaren får bruka sin mark är det inte i närheten av rättssäkert. Särskilt om skogsägaren inte får någon ersättning. Jag räknar med att detta är en problematik myndigheterna hoppas kunna undvika med en översyn av bestämmelserna. Men redan nu kan myndigheterna själva undvika de mest rättsosäkra situationerna genom att inte se enstaka uppgifter som en sanning och genom en förståelse för att intresseorganisationer är en part i målet.

Oroväckande utveckling kring nyckelbiotoper

Jag träffade förra veckan flera personer som är verksamma i skogen i Jämtland. Vi diskuterade nyckelbiotoper. I Jämtland är drygt 3 % av de produktiva skogarna registrerade nyckelbiotoper, men mörkertalet är stort och sannolikt är den verkliga mängden nyckelbiotop minst dubbelt så stor. Och förmodligen ännu mer i västra Jämtland. En stor del av den slutavverkningsbara skogen berörs. Men dessa nyckelbiotoper ger sig inte tillkänna förrän det är dags att avverka skogen. De jag pratade med sade sig se en ny tendens kring nyckelbiotoperna sedan i somras. Att allt trivialare skogar klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan.

Nyckelbiotoper definieras som områden med stor betydelse för flora och fauna, där det finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Eftersom samma strukturer anses motivera en biotopklassning oavsett var i landet man är, kan de flesta äldre skogarna i västra Jämtland klassas som nyckelbiotop av den som vill. Det kan nämligen förväntas finnas rödlistade arter i nästan alla äldre skogar eftersom många av arterna är vanliga där. Man tar ingen hänsyn till att den enskilda skogen, med tanke på omgivande skogars karaktär, knappast kan sägas ha stor betydelse för flora och fauna. Det är mycket enkelt att klassa en skog som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Som markägare blir man därför rättslös.

Jag har själv skog i nordöstra Jämtland. Skogarna där är generellt hårt brukade sedan gammalt. Min mormors farfar sålde år 1851 rätten att under 50 år ta ut all tall över 11 tum vid stubben till sågverksbolagen vid kusten. Vid sekelskiftet 1900 fanns ingen grov tall kvar. Även därefter har förstås skogarna brukats. Hur avtalen för granen reglerades vet jag inte, men även granen höggs till stor del ut. Skogarna är nu oftast likåldriga inom bestånden. Men det kan mycket väl vara så att stora delar av skogen aldrig stått helt kal. Det gör att den äldre skogen ofta kan anses ha naturvärden av den som värderar kontinuitet högt. Precis som överallt annars i Norrlands inland. På mina marker hittar jag rödlistade arter som lunglav, garnlav och knärot i nästan alla äldre bestånd, och ofta även i skog som har varit kal. Spår av tretåig hackspett hittas lätt, och ofta hör man den sårbara kungsfågeln sjunga från någon gran. För den artkunnige är det förstås lätt att även hitta andra rödlistade arter. Moränen är kalkrik. Den som vill göra stora delar av min skog till nyckelbiotop har goda förutsättningar att lyckas.

Dessa skogar bedömdes dock inte som nyckelbiotop i samband med nyckelbiotopsinventeringen och de naturvärden som sticker ut har jag redan avsatt frivilligt. Men jag hör nu andra säga att den här typen av skogar ibland klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan. Vem som drabbas är dock ganska slumpmässigt beroende på vem som gör inventeringen. Men många menar att Skogsstyrelsens bedömningar förskjutits med tiden.

Den som ska köpa skog till marknadspris i västra Jämtland idag måste förvissa sig om att skogen inte är nyckelbiotop. Annars riskerar man som skogsägare att gå i personlig konkurs. Men på grund av subjektiviteten i bedömningen kan bara Skogsstyrelsen ge en sådan garanti. Och Skogsstyrelsen vill inte göra en sån inventering annat än som uppdragsverksamhet mot betalning. Den som ska sälja skogen vill förstås inte att någon inventering blir gjord. Då riskerar ju stora delar av försäljningsvärdet att försvinna.

Vad Skogsstyrelsen nu gör genom nyckelbiotopsinventeringen är att dränera Norrlands inland på ekonomiska värden. Det finns knappast längre några sågverk kvar i inlandet eftersom inte tillräckligt många vill och kan leverera skog. Men fortfarande är skogen viktig för många människors försörjning oavsett om man är yrkesverksam i skogen eller inte. Många på landsbygden lever inte bara av lönearbete utan behöver flera olika inkomstkällor, där skogsbruk kan vara en viktig del som gör att man kan försörja sig och bo kvar. Jag har tidigare skrivit om att skogsbruket behövs för ett småskaligt jordbruk. I landsdelar där det idag inte är värt att bygga nya hus, möjliggör skogsbruket ofta att man i alla fall har råd att renovera sitt hus. Det bidrar till att byarna hålls vid liv. Med sämre möjligheter att avverka sin skog kommer färre människor ha förutsättningar att bo kvar och fler hus kommer att börja förfalla.

Myndigheterna föreslår nu att nyckelbiotopsrika fastigheter tydligare ska prioriteras i samband med naturvårdsavsättningar. Det är bra. Men det är helt otillräckligt i landets nordvästra delar. Här måste nyckelbiotopshanteringen ses över i grunden.

Blir det fler nyckelbiotoper i skogarna?

Skogsstyrelsen skickade nyligen ut en enkät om nyckelbiotoper för att få en bild av olika aktörers syn på, och användning av, begreppet. En fråga handlade om hur man ser på möjligheten att det över tid nyskapas nyckelbiotoper i skogarna. De flesta instanserna såg det som självklart att nyckelbiotoper nyskapas. Detta ansågs förstås vara något i grunden bra, samtidigt som många ansåg att begreppets effekter innebär att detta också kan utgöra ett hot.

Men det anmärkningsvärda var att några instanser inte ansåg att det nyskapas nyckelbiotoper i nämnvärd omfattning. Naturskyddsföreningen anger exempelvis att det inte finns något underlag som pekar på att så är fallet i någon större utsträckning. Tvärtom menar de att det finns det underlag som visar att vi förlorar nyckelbiotoper i landskapet, utan att dessa ersätts. Även Artdatabanken uttrycker lite inlindat att det är osäkert i vilken utsträckning skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter utvecklas och koloniseras.

För att ett område ska vara nyckelbiotop ska det dels anses ha stor betydelse för flora och fauna, och dels ska där finnas eller förväntas finnas rödlistade arter. Genom frivilliga avsättningar och hänsynsytor får vi hela tiden mer av skogens värdefulla miljöer. Riksskogstaxeringens data visar tydligt att vi får mer gammal skog, död ved, grova lövträd, ädellövskog och äldre lövrik skog med död ved, dvs just sådana miljöer och strukturer som anses ha stor betydelse för flora och fauna. Alla med kunskap i frågan är nog överens om att många av dessa nyskapade områden nu eller i framtiden kommer ha tillräckliga strukturer för att utgöra nyckelbiotop. Frågan som kvarstår då är huruvida det i samma skogar kommer finnas eller kunna förväntas finnas rödistade arter.

Artdatabanken tycks göra bedömningen att rödlistade arter i flertalet fall har svårt att kolonisera nya områden, vilket jag tidigare skrivit om här. Men det är vanligare med rödlistade arter än man tror, och många rödlistade arter dyker upp där rätt förutsättningar skapas. Det gäller inte minst rödlistade insekter som förbisetts i nyckelbiotopsinventeringen och ofta dyker upp i produktionsskogen. I delar av landet, t.ex. i Jämtland där jag själv har skog, kan man med fog hävda att det kan förväntas finnas rödlistade arter i nästan all äldre skog.

När det nu skapas en massa nya nischer i skogen är det inte troligt att dessa nischer kommer att lämnas outnyttjade av skogens växter och djur. Det är inte heller troligt att bara vanliga arter koloniserar dem. Det vanliga i naturen är ju att vara ovanlig. Studier av nyckelbiotopers historik har också visat på att endast en mycket liten del av biotoperna är jungfruliga miljöer. Även om de nyskapade miljöerna inte kan tillgodose alla arter är det nog egentligen inget tvivel om att det ofta kommer att kunna förväntas finnas rödlistade arter i dem. Det gör att man undrar varför kunniga organisationer inte medger att nya nyckelbiotoper bildas.

Skogsstyrelsens kontrollinventeringar pekar på att 2,8-4,4 % av den formellt oskyddade skogen utgör nyckelbiotop. Detta kan jämföras med de 1-2 % av skogsmarken som bedömdes vara nyckelbiotop för 20 år sedan. Ökningen beror delvis på ny kunskap om brister i inventeringen och även på att det har skett en förskjutning av nyckelbiotopsbegreppet som innebär att fler skogar uppfyller kriterierna. Men jag tror också att många skogar som inte var nyckelbiotop för 20 år sedan faktiskt är det idag.

Många av de skogsområden som hade naturvärden för 20 år sedan men då inte bedömdes ha nyckelbiotopskvaliteter skulle nog Skogsstyrelsen klassa som nyckelbiotoper idag. Det vore intressant att veta om de organisationer som anser att nyckelbiotoper knappast nyskapas, i konsekvensens namn skulle göra en annan bedömning. Det skulle innebära att deras ribba för vad som klassas som nyckelbiotop är högre än Skogsstyrelsens. Det är nog denna högre ribba många skogsägare efterfrågar. Tyvärr tror jag inte organisationerna står fast vid sitt synsätt när man kommer ut i skogen.