Etikettarkiv: fjällnära skog

Lågproduktiva, men bevarandevärda skogar

Det saknas idag enighet om vilka skogar som får räknas in som bevarad skog, och därmed kan tillgodoräknas våra internationella åtaganden liksom svenska etappmål om bevarande av natur. Både de fjällnära skogsreservaten och de lågproduktiva skogarna, (de trädbärande impedimenten) är ifrågasatta. Ett skäl till detta är att de inte anses representativa. Ett annat skäl, vad gäller de lågproduktiva skogarna, är att de inte anses ha samma värde för den biologiska mångfalden. Jag menar att impedimenten har stort värde för mångfalden, inte minst som spridningsområden och som refugier för arter som är känsliga för avverkning.

Nyligen publicerade en forskargrupp från SLU en studie där de jämförde lavförekomster i talldominerade impediment och produktiva skogar, inkl naturvårdsavsättningar. Det visade sig, tvärt emot vad man förväntat sig, att den största artrikedomen fanns i bergimpedimenten. Där fanns till och med fler arter än i de produktiva naturvårdsavsättningarna. Forskarna drar slutsatsen att bergimpedimenten har stora bevarandevärden för lavar, kanske till och med större än den produktiva skogen. Slutsatsen gäller visserligen i detta fall bara lavar, men indikerar ändå att bevarande av impediment är viktigt och kan vara en mycket kostnadseffektiv bevarandeinsats.

Samma forskargrupp gjorde tidigare en liknande jämförelse för vedlevande skalbaggar. Impedimenten hyste ungefär motsvarande sammansättning av skalbaggar som de produktiva naturvårdsavsättningarna. Visserligen inte i samma omfattning, men om en större areal impediment skulle avsättas, skulle det ge motsvarande bevarandeeffekt för skalbaggarna som om produktiv mark avsattes.

Ovanstående studier gäller bara två artgrupper som lever i ved och bara i tallskog. Förekomsten av arterna var starkt korrelerat till mängden och variationen av substrat, dvs döda och levande tallar. Vi vet egentligen ganska lite om hur viktiga de lågproduktiva skogarna är för andra artgrupper. I de kalkrika trakter där jag äger skog tror jag t.ex. att impedimenten har minst lika stora värden för markfloran som den produktiva skogen.

Även om impedimenten ofta hyser höga naturvärden i sig är nog deras viktigaste värde för den biologiska mångfalden att de bidrar till en viktig kontinuitet och finns spridda i landskapet.

Men de avsättningar vi ska räkna in i våra mål behöver inte ha särskild betydelse för biologisk mångfald, utan de kan också vara viktiga för ekosystemtjänster. Det framgår av både våra nationella etappmål och de internationella målen från Nagoya. Skälet till att impedimenten är undantagna från skogsbruk enligt lag är just deras värde för ekosystemtjänster. Det framgår av propositionen 1992/93:226 som ledde till att de lågproduktiva skogarna skyddades. Där anges om impedimenten: ”De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i ekosystemen, de ingår som en del i vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden”. Det är just ekosystemtjänster man pratar om.

En viktig ekosystemtjänst som sällan nämns är att våtmarksimpedimenten lagrar mycket kol. Med utgångspunkt i våra klimatmål är det många som menar att vi bör lägga igen diken som våra förfäder grävt för att minska läckaget av kol från torvmarker. Än viktigare borde vara att bevara våra befintliga våtmarker odikade. Skyddet av våtmarkerna är därför viktigt och måste också erkännas.

Det finns många paralleller mellan skogsklädda impediment och fjällnära skog i ett naturvårdsperspektiv. De fjällnära skogarna har precis som impedimenten i mindre utsträckning än andra skogar påverkats av skogsbruk. Det beror förstås på att det inte på samma sätt varit lönsamt att bruka skogarna. I många fall har skogarna aldrig varit kalhuggna. Även om vissa rödlistade arter är vanligare i fjällnära skog än i andra delar av landet, är de precis som impedimenten oftast tämligen artfattiga. I den fjällnära skogen finns många individer av ett fåtal rödlistade arter, men väldigt få är unika för den fjällnära skogen. Den överväldigande majoriteten av rödlistade arter hittar man inte här utan i andra delar av landet. Gör det dem mindre bevarandevärda?

Även i impedimenten är vissa arter vanligare än på andra platser, men de flesta rödlistade arterna finns i mer produktiv skog. Myndigheter och miljörörelse vill gärna utelämna både impedimenten och den fjällnära skogen från statistiken om skydd av skog. Detta samtidigt som man ofta tillmäter dem mycket stora bevarandevärden. Jag tror inte heller att det skulle finnas någon acceptans för att vi skulle börja bruka impedimenten.

I en statlig utredning ska man nu lämna förslag till hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Detta samtidigt som mycket talar för att FN-målen från Nagoya kommer att höjas på mötet i Kunming i Kina hösten 2020. Ska detta vara möjligt måste vi inkludera mer i begreppet bevarande. Det gäller brukade områden som bidrar till bevarande av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Men vi kan definitivt inte exkludera de impediment som faktiskt inte får brukas.

Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Dåligt underbyggda slutsatser från BirdLife

BirdLife Sverige presenterade nyligen en studie om fåglars förekomst i och utanför skogliga värdetrakter med jämförelser inom och nedanför fjällnära skog. Rubriken i deras presentation är: ”Tallbit och lappmes kan snart vara utrotade nedanför fjällskogarna”. Samtidigt konstaterar de att även tretåig hackspett och lavskrika kan stå på tur. Man menar att lappmes och tallbit endast har kvar 8 respektive 5 % av sina tätheter utanför fjällskogarna. Slutsatsen drar man utifrån att dessa arter bara har 8 respektive 5 % täthet utanför värdetrakter i den boreala zonen nedanför fjällnära skog jämfört med i värdetrakter fjällnära skogar. Värdetrakter är områden med hög andel värdekärna i form av t.ex. nyckelbiotoper, och olika former av avsättningar. I detta fall rör det sig om de förslag till värdetrakter som Metria tog fram år 2017.

Den ursprungliga studien har man beställt av Svensk Fågeltaxering och deras data bygger på inventerade standardrutter. Svensk Fågeltaxering drar dock aldrig slutsatsen att bara 8 respektive 5 % av naturliga tätheter återstår. Man har ju egentligen ingen kunskap om vad som förr var naturligt i den boreala zonen, som omfattar halva Sveriges areal. Att fåglarna kanske är naturligt vanligare i fjällkanten kanske är värt att reflektera över. Intressant i sammanhanget är också att fåglarna i stora drag har lika stora populationer idag som för 20 år sedan.

Men studien visar en massa andra intressanta data som BirdLife inte lyfter fram. Totalt undersökte man 20 fågelarter som anses kräva strukturellt komplexa skogsmiljöer och som anses missgynnas av skogsbruk. Av dessa var 9 arter vanligare i värdetrakterna medan 11 arter var vanligare utanför värdetrakterna. För tallbit och lappmes fanns ingen skillnad innanför och utanför värdetrakter nedanför fjällnära skog. Lavskrika var vanligare utanför värdetrakterna nedan fjällnära skog. Tretåig hackspett var dock vanligast i värdetrakter både nedan och ovan fjällnäragränsen.

IMG_4497

I studien tar man upp förklaringar till varför vissa arter var vanligare utanför värdetrakterna. En förklaring är att värdetrakterna är vanligare ju närmare fjällkedjan man kommer, medan många av fåglarna har en större förekomst söderut och österut. Därför får man färre förekomster i värdetrakter än utanför. Man tänker lätt att även det omvända förhållandet borde kunna gälla för arter med en större utbredning i nordväst. Detta utesluter författaren dock eftersom de nordvästliga arterna har störst skillnad mellan skog utanför och i värdetrakter i den fjällnära skogen, detta till värdekärnornas fördel.

Men börjar man titta närmare på studien framkommer några konstigheter.

Egentligen borde all fjällnära skog vara värdetrakt. Om man utgår från hur stor andel av den fjällnära skogen som omfattas av avverkningstillstånd skulle bara 20 % av fjällskogen avverkas under en 100-årsperiod. I praktiken är 80 % av den fjällnära skogen undantagen från skogsbruk. Värdetrakter är därför ett irrelevant begrepp om man bara ser till den fjällnära skogen.

Svensk Fågeltaxerings standardrutter omfattar 95 rutter ovan fjällnäragränsen med tillräckligt mycket skog för att beaktas i studien. Av dessa ligger 33 helt inom värdetrakter medan 44 ligger helt utanför. Det är underligt med en så stor andel utanför värdetrakt när skogen huvudsakligen är obrukad. Men det finns minst en förklaring.

När Metria sökt ut värdetrakter har fjällbjörkskog inte ansetts utgöra värdekärna eftersom det är en annan naturtyp. Fjällbjörkzonen och områden med stor andel fjällbjörkskog bedöms därför ofta inte som värdetrakt. Fjällbjörkskogen räknas däremot som skog i samband med fågelinventeringen. När man i det fjällnära området jämför värdetrakter med icke värdetrakter gör man därmed i praktiken delvis en jämförelse mellan fjällbjörkskog och produktiv barrdominerad skog!

Tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika är alla fåglar som trivs bäst i barrskogen. Inte konstigt att de är vanligare i värdetrakterna!

Detta förklarar även en del andra konstigheter i statistiken. Exempelvis är mindre hackspett vanligare utanför värdetrakterna i fjällnära skog. Det är logiskt eftersom det är en lövskogsfågel.

Jag har fått bekräftat av den ansvarige för studien att fjällbjörkskogen ingår i de skogliga standardrutterna. Om det stämmer är BirdLife´s slutsatser inte mycket värda. Studien visar visserligen att några arter fortfarande är vanligare inom värdetrakter nedan fjällnära skog. Men vad gäller tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett visar den bara att de är vanligare ju närmare fjällen man kommer.

Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

När intrångsersättningen ska prövas i domstol

Den senaste tiden har ett antal fall då skogsägare tvingats gå till domstol för att få ersättning för olika naturvårdsintrång uppmärksammats. Sådana fall menar jag oftast är slöseri med samhällets resurser.

Vid alla beslut som rör enskilda ska man göra en proportionalitetsavvägning. Om ett intrång ska kunna motiveras måste den vinst samhället gör vägas mot den skada den enskilde kan drabbas av. I denna avvägning tar man hänsyn till om det finns någon ersättningsrätt för intrånget.

Jag har full förståelse för beslut där staten i det enskilda fallet kan välja att göra ett intrång där man kalkylerar med ersättningen. Då har den som beslutar om intrånget gjort en bedömning att det är värt pengarna att göra dessa intrång. Men vad gäller exempelvis artskyddet och fjällskogsavverkningarna har staten genom domstolarna fråntagits rätten att välja när man tycker det är värt pengarna. Det har uppstått situationer där staten tycks tvingas till förbud även om man inte tycker det vara värt pengarna.

I fjällskogsfrågan var det Änokmålet som av Skogsstyrelsen tolkats som att avverkningstillstånd inte ska ges i fjällnära nyckelbiotoper. Myndigheten insåg att detta skulle bli dyrt och försökte undvika ersättning. Man tyckte inte det var värt pengarna att avsätta dessa områden när så mycket redan avsatts av den fjällnära skogen. Men när mark- och miljödomstolen tog ställning till skogsägarnas ersättningsanspråk drabbades Skogsstyrelsen av ett svidande nederlag. Det råder ingen tvekan om att rätten till ersättning finns.

En liknande situation har uppstått efter att staten förbjöd avverkning en bit från en tjäderspelplats. När frågan prövades av mark-och miljööverdomstolen fastslogs att förbudet var korrekt och proportionerligt eftersom skogsägaren har rätt till ersättning. Om detta tolkas som att myndigheterna ska meddela förbud i liknande situationer kommer man tvingas betala ut ersättning i många fall då man egentligen inte tycker det är värt pengarna att avsätta skogen. När Skogsstyrelsen meddelade förbudet utgick man från att ingen ersättningsrätt förelåg. Jag tror aldrig man hade drivit detta förbud med vetskapen om ersättningsrätten. Det är helt enkelt en dålig prioritering att avsätta stora arealer trivial skog inom en kilometer från spelplatsen för en livskraftig fågelart som inte tycks påverkas negativt av skogsbruket.

I ytterligare ett uppmärksammat fall stämmer skogsägare staten för att Skogsstyrelsen förbjudit dem att avverka skog i områden där orkidén knärot växer. Dessa skogsområden bedöms varken av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen som skyddsvärda. Man tvingas alltså lägga stora pengar på något man egentligen inte tycker det är värt pengarna att bevara. Knärot är en art som man ofta inte upptäcker eftersom den är liten och grönvit. Ofta syns bara de små bladen som ligger tryckta mot marken. Men den som letar noga kommer upptäcka att den är vanligare än man tror. Knärot finns i en stor del av våra skogar. Om man ska fortsätta förbjuda skogsbruk där knärot förekommer kommer hela naturvårdsanslaget och mer därtill att gå till detta.

knärot.jpg

Knärot ur grodperspektiv. Till vänster de blygsamma bladen så som de ofta syns. Till höger blommande knärot i 30-årig tallplantering i min egen skog.

Att ha generella förbud där proportionalitetsavvägningen i förväg anses avgjord för att markägaren kan stämma staten på ersättning innebär ett väldigt ineffektivt nyttjande av naturvårdsmedlen. Framförallt eftersom staten ofta inte anser att det är värt pengarna. Men också för att det innebär dyra domstolsprocesser som skogsägare förstås vill slippa, men som staten tvingas bekosta. Följden blir att det blir mindre pengar för den naturvård man skulle vilja prioritera.

Problemet kan lösas genom att i möjligaste mån undvika sådana generella förbud ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Istället får man, i de fall man anser mer omfattande intrång nödvändiga, lösa det med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vad gäller fjällskogen är 18:e och 19:e §§ i skogsvårdslagen helt onödiga. De reglerar när tillstånd inte ska ges och vilken ersättning som då gäller. I de fall det blir aktuellt med avslag tvingas man sannolikt ändå bilda reservat eller biotopskyddsområde. Det kan man göra utan dessa paragrafer, och utan dem kan staten själva välja när man tycker det är värt pengarna.

Detsamma gäller artskyddet. Det finns inget skäl att artskyddsförordningen ska kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. EU kräver inte det av oss. EU kräver i vissa fall att livsmiljöer för vissa arter ska skyddas från skador. Men detta kan också ske genom de instrument som är tänka att användas när mer långtgående intrång i markanvändningen krävs. Reservat, biotopskydd, naturvårdsavtal.

Brukandebegränsningar inom intrångströskeln, liksom begränsningar av ny markanvändning kan ibland behöva regleras med generella bestämmelser. Men när det gäller större intrång i pågående markanvändning måste den som meddelar förbudet i varje enskilt fall och i möjligaste mån kunna avgöra om det verkligen är värt pengarna. Jag skriver ”i möjligaste mån” eftersom det givetvis kan finns undantag som är svåra att förutse. Men i de exempel jag nämnt ovan finns ingen anledning till generella förbud som innebär en kostsam och ineffektiv naturvård.

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.