Etikettarkiv: ekosystemtjänster

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Annonser

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Vem ska sätta värde på ekosystemtjänsterna?

Att värdera ekosystemtjänster, i pengar eller på annat sätt, anses vara viktigt för att förstå betydelsen av att bevara natur och för att vi ska kunna göra bra avvägningar mellan olika ekosystemtjänster.

Många menar att vi undervärderar de ekosystemtjänster som inte är ekonomiskt prissatta. Verksamhetsutövare anses i de flesta fall prioritera de tjänster där man kan tjäna pengar. Därför ges virkes- och matproduktion företräde före andra ekosystemtjänster. Så kanske det är om markägaren själv får bestämma och inga lagar eller styrmedel skulle reglera markanvändningen. Men risken är stor att den som har intressen i en viss ekosystemtjänst alltid kommer att övervärdera denna och undervärdera andra tjänster. Det finns alltid faktorer som man kan välja att räkna med eller inte räkna med.

Vilket värde en viss tjänst får avgörs i stor utsträckning av intressena hos den som gör bedömningen. Därför är risken stor för en omvänd felvärdering om den exempelvis görs av personer som till vardags jobbar med biologisk mångfald. En specialistkunskap inom ett visst område kan ibland snarast vara ett hinder för bra avvägningar, vilket jag skrivit mer om här. Risken kanske är att vi istället undervärderar de ekosystemtjänster som vi tror är prissatta. Men det kanske inte finns några ekosystemtjänster som är rättvist prissatta.

Hur värderar vi tex livsmedels- och virkesproduktion? Livsmedelsproduktion värderas ofta till det pris bonden får för maten. Men det är som jag ser det en kraftig undervärdering.

Risken är att vi lägger bebyggelse på åkermark eftersom den inte är så värdefull för exempelvis rekreation. Och bondens avkastningsvärde är ofta inte särskilt högt jämfört med vad en exploatering kan vara värd. Men ger det hela bilden? Man pratar ofta om ekosystemtjänsters optionsvärde, dvs värden som inte kan tillgodogöras idag men som kan bli viktiga i framtiden. Hur mycket är vi beredda att betala för maten om den inte räcker till alla? Hur mycket är det värt att vi som land någorlunda kan försörja oss själva om gränserna stängs? Tar vi med sådana faktorer kommer sannolikt livsmedelsproduktionen värderas mycket högre än idag.

Även de värden skogsbruket bidrar till riskerar att undervärderas kraftigt om vi bara räknar det skogsägaren får ut. Hur värderar man arbetstillfällen från skogen? Möjligheter till vidareförädling? Och framförallt den miljönytta svenska skogsprodukter bidrar till i andra länder genom att ersätta energikrävande och miljöskadliga material?

Jag tror att bättre avvägningar kan ske om markägaren tydligare kan ta del av värdet från andra ekosystemtjänster än mat- och virkesproduktion. Se detta inlägg. Men om ekonomiska värderingar ska ligga till grund för vilka avvägningar vi gör mellan ekosystemtjänster måste de göras oberoende av människors personliga värderingar. Det är en svår utmaning eftersom de som valt att arbeta med dessa frågor ofta gör det på grund av sitt specifika intresse.

Artbevarande och ekosystemtjänster

Svenskt naturvårdsarbete har ett oerhört stark fokus på bevarande av rödlistade arter. Vi lägger stora resurser på naturvårdsavsättningar, både frivilliga och formella. Dessa väljs ut nästan uteslutande utifrån deras betydelse och potential för rödlistade arter. För att ett område ska prioriteras för formellt områdesskydd måste det enligt den nationella strategin för skydd av skog vara en så kallad naturvårdsbiologisk värdekärna och ha hög grad av biologisk funktionalitet, dvs vara ett stort område eller ligga nära andra naturvårdsbiologiska värdekärnor. Kriterierna bygger helt på deras förutsättningar att hysa rödlistade arter.

Men när vi pratar om varför vi ska bedriva naturvård säger vi ofta att det är nödvändigt för ekosystemtjänsterna. Vi säger att en rik biologisk mångfald behövs för att naturen även i fortsättningen ska leverera de tjänster vi människor behöver för vårt välmående. Det finns också en tydlig politisk ambition att stärka arbetet med ekosystemtjänster.

Men är verkligen ett fokus på de rödlistade arterna en bra strategi om vi vill säkra ekosystemtjänsterna? Knappast. De arter som bygger upp ekosystemen är i huvudsak ganska vanliga arter, och generellt kan man nog säga att ju högre upp en art är på rödlistan desto mindre betydelse har den för ekosystemtjänsterna. Det vanliga i naturen är att vara ovanlig. Med det menar jag att det är ett begränsat antal arter som helt dominerar ekosystemen, att ett stort antal arter är ganska vanliga, men att den absoluta huvuddelen är arter som är mer eller mindre sällsynta och ofta har ungefär samma roll som andra arter i ekosystemet. Om en ovanlig art försvinner finns alltid någon annan som kan ta dess roll.

Värre är då om så kallade bjälklagsarter, hörnstenar i ekosystemen som blåbär, tall och daggmask, försvinner eller minskar kraftigt. Men bjälklagsarterna glömmer vi oftast i naturvårdsarbetet.

När vi diskuterar förlust av biologisk mångfald i svenska skogar handlar det normalt om enskilda arter som aldrig varit särskilt vanliga. Oftast svampar, lavar och insekter. Men när man säger att förlust av biologisk mångfald internationellt innebär att planetära gränser överskrids, då handlar det om totalomvandling av ekosystem t.ex. att mark hårdgörs och att regnskog blir jordbruksmark eller palmoljeplantager. Men det handlar också om att bjälklagsarter slås ut genom exempelvis utfiskning och massdöd eller blekning av koraller.

För ekosystemtjänsterna behöver vi i första hand en rik mångfald av relativt vanliga arter. För att säkra exempelvis pollinering behövs olika sorters blommande blommor under hela växtsäsongen, vilket gör att det inte räcker med raps och klöver. Men vanliga blommor fungerar lika bra som ovanliga. Det är alltså inte de mest sällsynta arterna vi ska bevara för pollineringen. Detsamma gäller nästan alla viktiga ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är nyttor för människor. Om de ska göra nytta måste de vanligen levereras i närheten av där människor bor och verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Menar vi allvar med att naturvårdsinsatserna ska göras för ekosystemtjänsterna bör vi sprida naturvården i det brukade landskapet eller göra större insatser kring samhällena. Inte som idag försöka koncentrera dem till värdetrakter och avlägset belägna områden där nästan inga människor rör sig.

Den ekosystemtjänst som kanske mest uppenbart skulle gynnas av ett anpassat brukande är friluftslivet. Ändå kan tätortsnära skogsområden med stora värden för friluftsliv inte prioriteras i naturvårdsarbetet idag, om de inte också hyser en skogsbiologisk värdekärna. Och upplevelsevärden har ofta ingenting med rödlistade arter att göra. Ofta skulle friluftsvärdena kunna bevaras genom avtal med skogsägare, där skogsbruk inte behöver uteslutas men kanske måste anpassas. Det vore kostnadseffektiv naturvård.

Vad man lätt glömmer bort är att även virkesproduktion och kolbindning är ekosystemtjänster. Och kanske är de de allra viktigaste ekosystemtjänsterna som levereras från skogen. Ofta undervärderar vi värdet av skogsproduktion som ekosystemtjänst eftersom vi sällan räknar in arbetstillfällen, förädlingsvärden och betydelsen av att ersätta material och produkter som har en skadlig inverkan på miljön i andra länder. Menar vi allvar med att öka det sammanlagda värdet av ekosystemtjänsterna måste vi beakta alla ekosystemtjänster och därför fundera kring hur vi ska kunna kombinera naturvårdsinsatserna med skogsproduktion.

Naturvårdsavtalen behöver användas mer

Det finns flera olika sätt att formellt skydda natur. Framförallt har naturreservat och biotopskydd använts när det gäller skogsmark. Men det mest flexibla instrumentet, som också är billigast för samhället är att skriva naturvårdsavtal med skogsägaren. Naturvårdsavtalet har många fördelar. Ändå används det i begränsad omfattning, och det tycks finnas en motvilja från myndigheterna att göra avtalen mer attraktiva. Trots en riksdagsproposition där attraktivare naturvårdsavtal föreslogs som åtgärd och ett regeringsuppdrag att se över möjligheten att förbättra ersättningen, har Skogsstyrelsen envist motsatt sig bättre ersättningar. Idag får den som tecknar ett 50-årigt naturvårdsavtal mindre än hälften av vad hon skulle fått för ett biotopskydd. Det gör att ganska få markägare idag väljer att teckna naturvårdsavtal.

Jag tror att samhället skulle vinna mycket på att göra avtalen mer attraktiva. En något högre ersättning till markägaren skulle sannolikt göra naturvårdsavsättningarna totalt sett billigare för staten. Om fler valde naturvårdsavtal istället för exempelvis biotopskydd skulle nämligen kostnaderna minska eftersom ersättningen troligen fortfarande skulle vara betydligt lägre än ersättningen för biotopskydd. Men myndigheterna blundar för detta eftersom man av någon anledning inte tycks se avtalen som ett fullvärdigt skydd. Ett skäl kanske är att avtalen inte kan tecknas för längre tid än 50 år.

Men jag tror att tidsbegränsningen ofta kan vara en fördel även ur samhällets perspektiv. Det gäller inte minst successionsmiljöer med pionjärlövträd, tex lövbrännor och lövdominerade skogar som uppkommit på annat sätt (t.ex. efter hygge). Sådana skogar har som äldre mycket höga naturvärden, men så småningom kommer granen ta över och lövträden med tiden dö ut. Istället för att på sikt skydda ytterligare en granskog kanske det då är mer kostnadseffektivt att åter låta skogen brukas, och istället överhålla ett annat lövdominerat område. Här blir naturvårdsavtal ett effektivt instrument.

En annan situation då naturvårdsavtal är att föredra är skogar där vi idag inte riktigt vet hur naturvärdena bäst bevaras. Då är det bättre att inte skriva fast sig vid vissa föreskrifter för all framtid. Ett exempel på detta är kalkbarrskogar som hyser en rik flora av marksvampar med ett högt bevarandevärde. Dessa skogar har traditionellt ofta brukats genom plockhuggning kombinerat med skogsbete. Ibland kunde skogarna vara mycket glesa. Om dessa skogar blir för täta kommer troligen marksvamparna att missgynnas, samtidigt som en utglesning i brist på bete kanske ger för mycket gräsväxt för svamparnas vällevnad. Vi vet idag inte om det för marksvamparna är bra eller dåligt att hugga i skogarna i brist på betande djur. Ett tidbegränsat avtal kan då vara ett utmärkt instrument för att undvika de värsta misstagen tills vi vet hur värdena bäst bevaras på lång sikt.

I framtiden kommer skogen behövas alltmer för olika ändamål. Det tydliggörs av ett nytt intresse för ekosystemtjänster och av en önskan om en växande bioekonomi med ersättning av fossila material och bränslen. De nya anspråken på skogen gör att det sannolikt ofta är effektivast att kombinera naturvården med brukande och nyttjande av andra ekosystemtjänster. Naturvårdsavtal är ofta en bättre lösning i skogar med kombinerade mål än de traditionella skyddsformerna. Men idag nyttjas inte naturvårdsavtalen för skogar med kombinerade mål. Det behöver förändras, på samma sätt som att avtalen i större omfattning behöver användas för skogar med rekreationsvärden.

Vi vet idag inte vad vi behöver använda våra skogar till om 50 år. Om vi vill bevara naturen tror jag därför ofta det finns fördelar med att lämna frihetsgrader till våra barn att ompröva våra beslut. Carl Folke,  forskningschef vid Stockholm Resilience Centre och en av dem som myntade begreppet ekosystemtjänst pekar på att vi är beroende av en arbetande natur för vår existens. Han har uttryckt det så här: ”Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande befolkning och den ekonomiska utveckling som vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte så relevant.”

Kanske ett krasst uttalande, men det tydliggör behovet av en flexibilitet för framtiden och nyttan av att naturvårdsområden även kan nyttjas till produktion. Då kan frivilliga naturvårdsavtal vara en lösning.

Grön infrastruktur – För vad?

Runt om i Sverige ska man nu ta fram regionala handlingsplaner för ”grön infrastruktur”. Målet är att göra naturvården effektivare och att det ska bli lättare för olika arter att sprida sig i landskapet. Helst önskar man en landskapsplanering som inte tar hänsyn till fastighetsgränser.

Synpunkterna kring hur vi ska fördela områden som avsätts för naturvård är minst sagt motstridiga. Antingen ska vi koncentrera avsättningarna där det redan är mycket avsatt, eller så ska vi sprida på dem för att få en representativitet av olika naturmiljöer i landet. Vi anses av somliga inte nå Nagoyamålet för att avsättningarna inte är tillräckligt väl spridda i landet. Samtidigt anses familjeskogsbrukets frivilliga avsättningar och markägarinitierat formellt skydd (Komet) mindre effektivt för att de är alltför spridda.

Tanken att naturvården bör koncentreras har lett till att skogsbolagen lägger alltmer av sina frivilliga avsättningar närmare fjällkanten. Dagens användning av nyckelbiotopsbegreppet bidrar också till den utvecklingen. Men gynnar det verkligen naturvården?

Myndigheterna vill med skogsstrategier och gröna infrastrukturplaner bestämma vilka skogsområden som ska avsättas, inte där det finns ett intresse från markägaren, utan där det stämmer med deras bild av var i landskapet avsättningen gör mest nytta. Men vad har vi egentligen för kunskap för att utforma en optimal grön infrastruktur?

Ett skogsområdes storlek har visserligen betydelse för många arter, och det finns också belägg för att vissa arter behöver en större mängd lämplig livsmiljö i sitt landskap för att långsiktigt överleva. För dessa arter är det bättre med rejält med livsmiljö på en plats än halvmycket på flera. Andra arter tycks inte ha detta behov och gynnas sannolikt mer av att äggen läggs i flera korgar. Stödet för att s.k. klivstenar eller spridningskorridorer fungerar är begränsat, och norska forskare har visat att flertalet kryptogamer inte begränsas av sin spridningsförmåga utan av sin etableringsförmåga. Det som är en spridningskorridor för en art är en barriär för en annan. För flertalet arter är det ytterst osäkert hur en grön infrastruktur bäst utformas.

Ändå lyfts nu ”triadskogsbruk” som en möjlig väg för att bättre bevara mångfalden. Det innebär att mer omfattande naturhänsyn ska tas i vissa landskap samtidigt som den minskade skogsproduktionen där kompenseras genom ett intensivskogsbruk i andra landskap. På så sätt skulle de arter som kräver mycket av en specifik miljö på lång sikt klara sig bättre.

Detta synsätt, liksom mycket av tankarna kring grön infrastruktur, utgår från att naturvårdens enda syfte är att bevara de rödlistade arterna. Skulle målet istället vara andra arter, ett varierat landskap, friluftsliv eller ekosystemtjänster skulle fördelningen av naturvården se helt annorlunda ut. En rik biologisk mångfald gynnar visserligen flera ekosystemtjänster. Men det är de vanliga arterna som har störst betydelse för ekosystemtjänsterna. Generellt har en art mindre betydelse för ekosystemtjänsterna ju högre upp på rödlistan den är. Och ska vi ha en rik mångfald av ganska vanliga arter är det sannolikt bäst att sprida naturvården i landskapet. Eftersom ekosystemtjänster är nyttor för människan bör de i första hand främjas nära där människan verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter.

En mångfald i skogsägarkåren leder till ett varierat skogslandskap. Familjeskogsbrukets hyggen är små men ganska många, vilket gör att landskapet splittras upp. Med naturvårdsbiologernas synsätt vore det istället bättre med större och färre hyggen och att alla i samma landskap fokuserar på likartad miljöhänsyn. Jag är tveksam till att det verkligen är så vi vill ha det.

Hur får vi störst nytta av skogens ekosystemtjänster?

Ekosystemtjänster är de nyttor människan har av naturen. Exempel på ekosystemtjänster från skogen är virkesproduktion, koldioxidbindning, turism, friluftsliv, bär- och svampplockning, jakt, rent vatten, naturlig skadedjursbekämpning och stormfast skog.

I många fall innebär nyttjandet av en ekosystemtjänst att andra ekosystemtjänster missgynnas. Många av ekosystemtjänsterna är sådana som främst andra än skogsägaren tillgodogör sig. Det innebär att incitamenten att gynna dessa ekosystemtjänster i skogsskötseln ibland är otillräckliga. Många menar att det, ur ett samhällsperspektiv, kan det innebära att virkesproduktion i alltför stor omfattning gynnas i förhållande till andra ekosystemtjänster. Frågan är hur vi bäst ska bruka våra skogar för att maximera den totala nyttan av skogens ekosystemtjänster? Ofta framförs behovet av att värdera ekosystemtjänsterna ekonomiskt för att möjliggöra bra avvägningar.

Jag tror att lösningen i stor utsträckning handlar om att skogsägaren ska kunna ta del av ekosystemtjänsternas värde.

Vad gäller många reglerande ekosystemtjänster som exempelvis naturlig skadedjursbekämpning och stormfasthet är det skogsägaren själv som har nytta av dem. Sådana tjänster kanske är minst problematiska. Här behövs inga regleringar, men skogsägarna behöver ibland förbättra sina kunskaper om vilka åtgärder som är lönsamma i sammanhanget. Ibland kan också ett utvecklat samarbete över fastighetsgränser behövas. Däremot vad gäller de reglerande tjänster som också är kollektiva nyttigheter – tex vattenrening, kan styrmedel behövas. Kolbindning är ett särfall, där klimatnyttan sammanfaller med viljan att producera virke, men där en produktionshöjning utöver skogsägarens ambition ofta skulle stärka ekosystemtjänsten.

Ibland vill samhället nyttja privatägd mark för att tillgodogöra sig en ekosystemtjänst. Man vill exempelvis att tätortsnära skogar ska kunna nyttjas för rekreation. Ofta menar man att värdet av rekreation i de tätortsnära områdena är betydligt större än skogsbruksvärdet. Detta stämmer säkert ofta – men då måste samhället också vara berett att betala för detta värde. Man kan inte med allvar mena att samhällets  värde av rekreation är mycket högt samtidigt som man inte tycker det är värt att betala skogsägaren vad det kostar att anpassa skogsbruket. Friluftsliv behöver inte hindra att skogen brukas, men brukandet måste ibland anpassas. Därför är naturvårdsavtal mellan skogsägare och samhället ett utmärkt instrument för att göra bra avvägningar mellan skogsbruk och friluftsliv.

Många ekosystemtjänster har ett ekonomiskt värde, men skogsägaren kan inte tillgodogöra sig detta värde idag. Det gäller exempelvis bärplockning och turism där vem som helst kan tjäna pengar på att nyttja annans mark. I denna artikel hävdas att bärplockning med rätt skogsskötsel skulle kunna ge större intäkter än skogsbruk. Men vem vill minska sina skogsbruksintäkter för bären om vem som helst kan plocka dem? Hade kommersiell bärplockning varit skogsägarens privilegium hade ett eventuellt mervärde av att bruka skogen för att gynna bären kunnat bli utnyttjat.

Detsamma gäller skogsbruk och naturturism. En skogsägare är ofta inte beredd att minska sina skogsinkomster för att en utomstående turismföretagare ska tjäna mer pengar på hennes mark. Om turismverksamhet istället var markägarens privilegium skulle det finnas starka incitament att anpassa skogsskötseln i områden där naturturismen kan ge intäkter. Skogsägaren skulle bruka skogen på det sätt som sammanlagt ger störst intäkter. Samhället kan inte avgöra vilket brukande som gör störst nytta för turism- och skogsnäringen tillsammans. Skulle myndigheter reglera detta vore risken för undermåliga avvägningar uppenbar.

Den sedvana som allemansrätten sägs bygga på innebar att endast de nyttigheter som inte hade ett ekonomisk värde för markägaren fick nyttjas av allmänheten. Idag är det nya nyttor som har ett ekonomiskt värde. Jag tror det är hög tid att vi uppdaterar allemansrätten utifrån de ursprungliga intentionerna. Det bör kanske kunna bli lagligt att plocka hasselnötter på annans mark men kommersiell bärplockning och turism bör förutsätta avtal med markägaren. Det skulle förbättra förutsättningarna för rätt avvägning mellan ekosystemtjänster.