Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.