Om att stå upp för sina beslut inför skogsägarna

Det blir allt ovanligare att Skogsstyrelsens tjänstemän kommunicerar direkt med enskilda skogsägare. Trenden går mer och mer mot att Skogsstyrelsen blir en tillsynsmyndighet som kommunicerar genom skriftliga beslut istället för att vara den rådgivande myndighet man en gång i tiden var, en myndighet som ibland kunde träffa skogsägaren i fält för att diskutera en åtgärd.

Att vara en tillsynsmyndighet som i huvudsak ska begränsa skogsägarens frihetsgrader är förstås inte så kul när man ska träffa den som drabbas av begränsningarna, dvs skogsägaren. Då är det mycket enklare att konfronteras mot utföraren, dvs den organisation som oftast köper virket och utför skogsbruksåtgärden. Sådana personer som inte personligen berörs. Men risken med att aldrig behöva stå upp för de beslut man tar, är att man ställer kraven på en nivå som går längre än vad som är rimligt.

Genom så kallad systemtillsyn och genom förslag om att utföraren istället för skogsägaren ska vara ansvarig för skogsbruksåtgärder kan det bli så att Skogsstyrelsen i praktiken aldrig kommer i kontakt med skogsägaren. Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot den virkesköpande organisationen som möjligen i sin tur får förklara för skogsägaren varför hon inte får göra som det var tänkt.

Med stöd av allmänna hänsynsregler i miljöbalken kan man ställa krav på försiktighetsmått utifrån vad som är rimligt för verksamhetsutövaren, inte för skogsägaren. Att räkningen för fördyrade avverkningskostnader sedan läggs på skogsägaren behöver man aldrig stå upp för mot henne.

Jag tycker att Skogsstyrelsen borde kommunicera sina beslut mer med skogsägarna, inte mindre. Exempelvis borde skogsägaren bli tillfrågad innan man registrerar en nyckelbiotop. Att så inte sker uppfattas ofta av skogsägaren som att man inte har något att säga till om och att man inte ges chansen att argumentera för sin sak. När nyckelbiotopen väl är registrerad blir det i praktiken ofta mycket svårt att dra tillbaka beslutet. Genom att rådgöra med markägaren innan, kan myndigheten ibland få information om exempelvis historiken vilket bör kunna påverka bedömningen och avgränsningen av nyckelbiotopen.

Jag vet att det ibland betraktas som ett psykosocialt arbetsmiljöproblem att konfronteras mot den skogsägare som drabbas hårt av t.ex. en nyckelbiotop. Men det är ingenting mot de psykosociala och ekonomiska påfrestningar skogsägare ibland kan drabbas av till följd av besluten. Genom att skogsägaren kan känna att hon har inflytande tror jag att det skulle kännas bättre för båda parter.

En av de frågeställningar som ska behandlas i den skogspolitiska utredningen är vem som ska ha ansvaret att fullgöra skyldigheter enligt skogsvårdslagen. Skulle skogsägaren fråntas sitt ansvar kommer hon få mindre inflytande över hur t.ex. en avverkning genomförs. För utföraren kommer skogsägarens önskemål väga lättare jämfört med den marginal som behövs för att säkerställa lagens krav. Det kan vara mer betydelsefullt än vad man tror eftersom skogsvårdslagen sällan utgör en skarp gräns.

Men det stora problemet med att frånta skogsägaren ansvaret kanske skulle vara att myndigheten aldrig skulle behöva stå upp för sina beslut mot den som verkligen berörs. Risken är att man då i allt mindre omfattning bryr sig om den enskilda människan i besluten. 

Annonser

5 thoughts on “Om att stå upp för sina beslut inför skogsägarna

  1. Dag Lindgren

    Problemet accentueras av Artskyddförordningen (lavskrikorna), där Skogsägare för dem helt oväntat förbjuds att avverka någon skog överhuvudtaget på sin fastighet utan ersättning och hotas av sammanlagt 2.75 miljoner i böter (mer än tiofaldigt vad som tidigare förekommit) om de inte rättar sig efter Skogsstyrelsens påbud,
    Idén med tillämpningen av Artskyddsförordningen verkar att provocera fram överklaganden där sedan gränserna för hur lång Skogsstyrelsen kan gå utkristalliseras.
    Det är väldigt svårt att tro att detta inte leder till ökade spänningar som försvårar informella personliga kontakter mellan tjänstehen och skogsägare i för skogsägaren mycket viktiga frågor och försämrar den psykosociala situationen för tjänstehenen.

    Gilla

    Svara
  2. gunnarlinden Inläggets författare

    Det ringde en blivande skogsägare till mig och ville att jag skull hjälpa honom att lägga in en kommentar på bloggen. Anledningen var att han är sjukskriven och inte känner sig förmögen att lägga upp kommentaren själv. Han får ett sådant stresspåslag och blir illamående av att bara läsa om detta vilket gjorde det omöjligt att hantera. Jag tvekade länge att lägga ut kommentaren eftersom jag normalt inte vill göra mig till talesperson för andra i bloggen. Jag vill inte heller skuldbelägga de tjänstemän som bara gör sitt jobb, vilket han själv också poängterar att det inte är hans avsikt. Hans speciella förutsättningar och att han själv skulle lagt ut kommentaren om han haft möjlighet, gör att jag ändå väljer att lägga ut den. Han har också sett och godkänt den här kommentaren. Detta är hans kommentar delvis skriven med mina ord.

    Det han ville koppla till är riskerna med att man glömmer bort människan i besluten och att myndigheters beslut kan få allvarliga psykosociala konsekvenser även för skogsägaren. En av anledningarna till att han blev sjukskriven var just hur han blev hanterad av en myndighet. Vad han vill lyfta är risken med att inte se konsekvenserna för den enskilde. Det kan innebära andra konsekvenser för samhället utöver det skogliga, som t.ex. sjukskrivningar. Han ska nu ta över skogen efter sin mor, en skog som han känner mycket väl, har planer för och som betyder mycket för honom. Han har tidigare sett möjligheten att äga skog som en chans att bli frisk eftersom han trivs bra i skogen. Men han känner nu att alla de ifrågasättanden, och inskränkningar av hans skogsbruk han kan komma att utsättas för snarare riskerar att försvåra hans tillfrisknande.

    Han poängterar samtidigt att det inte är tjänstemännen han vill kritisera utan efterfrågar en politik som underlättar för en myndighet (som skall ta besluten) att komma ut på plats och i samråd med ägaren komma fram till en lösning på eventuella problem eller frågor. Han tror att alla människor skulle må bättre av det och skulle personligen må bättre och känna sig tryggare i sitt kommande ägande av skog.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Jag tycker nog att en del av problemen som Artskyddsförordningen skapar beror på Skogsstyrelsen som inte kan göra bättre riktlinjer; som inte kan finna vägar för förnuftigare implementering, som inte har bättre koll på sina tjänstehen, som markerar sin misstro mot markägare med rekordstora viten och inga samråd före beslut och ingen kompromissvilja. Framförallt inte äskat medel för ersättning till markägare som nekas att avverka hela sitt skogsinnehav, hade Skogsstyrelsen verkligen insisterat på att få medel och misslyckats och redovisat att de faktiskt gjort stora ansträngningar skulle Skogsstyrelsen vinna mer förståelse.
      Jag tycker det är fegt av Skogsstyrelsen att förhala genom att lägga hela ansvaret på politiker och miljödomstolar. Dessutom tar det många år innan det leder till något, som troligen inte blir särskilt bra. Dessutom verkar man för feg mot vissa propåer från länsstyrelserna, det är ju ändå Skogsstyrelsen som bär huvudansvaret och som får ta konsekvenserna av de försämrade relationerna med markägarna och det troligen minskade stöd från markägare för artbevarande som blir konsekvensen.
      Men att man tycker att myndigheter är besvärliga ibland är nog ofrånkomligt och en del av besvären är kopplade till ägande, det blir något lättare om man inte äger stora saker om man är känslig för stress. Därmed inte sagt att det säkert kan vara bra och nyttigt och tillfredställande att ta över föräldrarnas skog och att artskyddsförordningen kommer att skapa ytterligare problem och stress för markägarna.

      Förutom att det skapar en del stress för mig, som aldrig varit ”skogsägare” eller har någon skogsägare i släkten. Men ändå tycker att artskyddsförordningen är något som hittills hanteras med stort oförnuft som knappast kan vara bra varken för arterna eller framtiden, och som är svårt att få vettigt när Skogsstyrelsen från början styrt fel.

      Det är hittills en mycket liten del av skogsägarna där artskyddsförordningen gett stora konsekvenser, så det förefaller tidigt att stressa upp sig just för detta nya inslag för alla skogsägare. För eller senare tröttnar väl lavskrikorna på de nuvarande reviren och skogsägaren kan ju hoppas på att få hugga då och det blir nog ingen förlust i avverkad skog över tiden om den får växa tio år till. Det finns så mycket annat som också är oförnuftigt.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s