Kategoriarkiv: Artskydd

En dom som väcker fler frågor än den besvarar

Strax före jul kom en viktig dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Den handlade om ett förbud från Skogsstyrelsen att avverka delar av ett skogsområde i närheten av en tjäderspelsplats. Den prejudicerande domen innebär ett godkännande av Skogsstyrelsens bedömning att artskyddsförordningens förbud även gäller potentiella kycklingbiotoper tämligen långt från själva spelplatsen. Åtminstone i delar av landet där tjädern har begränsade populationer. Att tjädern har gynnsam bevarandestatus i ett nationellt perspektiv ges ingen betydelse.

Domstolen anser att det finns ett krav i EU:s fågeldirektiv att förbjuda skador på fåglarnas fortplantningslokaler. Man drar denna slutsats utifrån en ganska vågad tolkning av en EU-dom mot Polen angående fördragsbrott i samband med avverkningar i Natura 2000-området Białowieska. Utifrån EU-domstolens argumentation kring att Polen ska bevara häckningslokaler för fåglar i det Natura 2000-område som utgör Mellaneuropas kanske värdefullaste naturskogsområde, drar MÖD slutsatsen att motsvarande krav gäller i hela skogslandskapet om fåglarnas bevarandestatus inte är säkerställd i området. Intressant nog är, såvitt jag vet, Sverige det enda EU-land som gjort denna tolkning av EU-direktivet. Inget annat land har, mig veterligen, infört generella förbud att skada fåglars fortplantningslokaler utanför Natura 2000-områdena.

Domen kan få väldigt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk och svensk naturvård även om den bara skulle gälla fåglar som är listade i EU:s fågeldirektiv. Det rör sig nämligen om ganska vanliga fåglar som tjäder, spillkråka, tretåig hackspett och flera ugglearter där man kan förvänta sig att skogsbruket i många fall skulle inskränkas långt utöver intrångsbegränsningen. Följden blir att skogsägare tvingas stämma staten på ersättning. Det blir både dyrt och skapar osäkerhet för framtiden när man inte på ett tydligt sätt reder ut vad som gäller. Vad händer om en ny ägare till fastigheten lämnar in en avverkningsanmälan som den tidigare fått ersättning för?

Den tills nu viktigaste domen om artskyddet i skogen är den så kallade bombmurkledomen. I den konstaterades att det aldrig varit lagstiftarens avsikt att artskyddsförordningens bestämmelser skulle kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta bland annat för att lagstiftaren aldrig övervägt rätten till ersättning. Om förbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras ska skogsägaren därför få dispens. Anser myndigheterna ändå att bevarandevärdena väger tyngre än intresset att kunna bruka skogen får man istället använda sig av områdesskydd där ersättningen till markägare en gång för alla reds ut.

Den stora frågan jag hoppades få besvarad av MÖD var om bombmurkledomen även är tillämplig på fåglar. Man förleds lätt att dra slutsatsen att den inte kan tillämpas eftersom MÖD tycks mena att EU kräver dessa förbud av oss. Men MÖD nämner aldrig bombmurkledomen och ger inga skäl till att den inte skulle vara tillämplig. Om domstolen väljer att helt avvika från den hittills viktigaste domen på området, är det ytterst märkligt att man inte resonerar kring varför. Kanske är det så att skogsägarna skulle fått dispens om man hade sökt dispens före förbudet? En nekad dispens hade kanske varit oproportionerlig eftersom ingen uttrycklig ersättningsrätt finns då.

Nu valde domstolen den enkla vägen genom att kalla beslutet proportionerligt till följd av den ersättningsrätt som förbud enligt 12 kap 6 § miljöbalken medför. Detta utan hänsyn till de konsekvenser det får för kostnader, långsiktighet och möjlighet till avvägning mellan samhällsintressen. Hade Skogsstyrelsen varit medveten om konsekvenserna av sitt förbud tror jag aldrig man hade meddelat det. Myndigheterna ges hos domstolarna en hög trovärdighet inom sitt kunskapsfält. Genom sitt sätt att driva kraven på hänsyn har Skogsstyrelsen därför ett stort ansvar för de konsekvenser domen kan få. Jag menar att man har fel vad gäller tjäderns behov och hoten mot tjädern. Det finns inget som talar för att det är avverkningar som gör att tjädern klarar sig sämre i Västra Götaland än i resten av landet.

Det finns fler frågor där domen skapar ny osäkerhet. Domstolen lyfter särskilt att tjädern är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet. Det tycks ges betydelse för frågan om huruvida EU:s medlemsstater ska sträva efter att undvika försämring av fåglarnas livsmiljöer även utanför Natura 2000-områdena. Vad betyder det för alla de fåglar som inte finns i bilagan men som myndigheterna anser vara prioriterade i det skogliga artskyddet? Gäller förbuden inte lavskrika, mindre hackspett och lappmes?

Domen gör det än viktigare att artskyddsförordningen ges en ny utformning. Men den ställer också stora krav på den som sätts att utreda förordningen. En ny utredare måste göra en annan tolkning av EU-domen om Białowieska än den MÖD gör. Annars kommer Sverige åter ställa sig ensamma i EU om sin tillämpning av EU-direktiven. Det skulle alla parter förlora på. En dyr och ineffektiv naturvård gynnar varken skogsbruket eller den biologiska mångfalden.

Annonser

Vad får en ”tankevurpa” kosta?

När Skogsstyrelsen för två år sedan förbjöd fem skogsägare i Hälsingland att avverka sin skog gjorde man det med motivet att utbredningsområdet riskerade att minska. Detta eftersom lavskrikan där levde nära gränsen av sitt utbredningsområde och hade minskat i trakten. Stor vikt lades vid att antalet revir i närområdet hade minskat från 23 stycket till 11 sedan 1990-talet, vilket påvisats av inventeringar av en lokal ornitolog. Myndigheterna uppgav även att arten minskat regionalt, ett påstående som senare visade sig sakna belägg.

Avverkningarna hade ett sammanlagt värde av miljonbelopp, men markägarna skulle inte få ersättning. Denna samhällskostnad drabbade ju inte statens naturvårdsbudget, och ifall man ville få sin sak prövad var det upp till markägarna att bevisa att lavskrikan inte påverkades negativt.

Skogsägarna var helt enkelt tvungna att gå till domstol för att få rätten att bruka sin egen mark prövad. Inte heller denna domstolsprocess betalar myndigheterna. Skogsägare måste själva stå för sina ombudskostnader. I detta fall har dock LRF, Mellanskog m.fl. bekostat ombuden. Bara ombudskostnaderna totalt sett rör sig om flera hundra tusen kronor. Därtill tillkommer domstolens egna kostnader som visserligen staten står för, men de belastar inte naturvårdsbudgeten.

Under processens gång har det framkommit nya uppgifter. Dagen före domstolsförhandlingarna i Östersunds tingsrätt i juni 2017 gör Skogsstyrelsen ett medgivande att man inte haft fog för två av förbuden. Efter att Artdatabanken tittat på förutsättningarna kom man fram till att dessa två avverkningar inte skulle påverka lavskrikans bevarandestatus. Då hade ett år gått från att Skogsstyrelsen meddelat de ursprungliga förbuden samtidigt som mycket tid och resurser lagts på försvaret av dessa markägares brukanderätt.

Att markägarsidan tvingats lägga dessa kostnader i onödan är inget Skogsstyrelsen tar ansvar för. Men frågan är om denna situation hade uppstått om myndigheterna hade haft bevisbördan och man redan före att ärendet hamnat i domstol tvingats visa att ett förbud verkligen var motiverat.

Men det stannar inte här. Hösten 2017 hindras ytterligare två avverkningar med samma motiv som i de tidigare meddelade förbuden. I juli 2018 fick de två skogsägarna ett officiellt förbud att avverka. En av dessa började gräva djupare i de uppgifter som ligger till grund för förbuden. Han begärde bland annat in uppgifterna från den lokala ornitologen som visar att antalet lavskrike-revir minskat från 23 till 11. Det är en lista på 23 revir som namngetts med siffror och bokstäver. Där ser man när reviren etablerats (eller upptäckts) och när de försvunnit, dvs när inga fåglar längre setts i området.

Nu kommer det intressanta. I området har det visserligen funnits 23 revir, men ornitologens anteckningar visar att de aldrig funnit där samtidigt. Reviren har flyttat på sig och som mest har man samtidigt kunnat konstatera 12-13 revir. Den minskning som förbuden byggt på visar sig vara en missuppfattning.

Det är länsstyrelsen som tolkat ornitologens anteckningar fel. När länsstyrelsen konfronteras med detta, svarar man i ett mail att det ”måste skett någon form av tankevurpa”.

I ljuset av det som framkommit visar det sig att dessa mycket kostsamma förbud och domstolsprocesser nästan helt tvingats fram på grund av en ”tankevurpa”. Utan de felaktiga uppgifterna hade sannolikt förbuden aldrig blivit aktuella.

Trots kännedom om misstaget valde Skogsstyrelsen att meddela de två sista förbuden. Att backa i dessa fall vore också att säga att man haft fel i de fall som prövas i domstol. Det skulle förstås innebära en stor prestigeförlust men också innebära att det mest principiellt viktiga artskyddsmålet inte skulle ge någon vägledning. Och det är förstås bra om vi får en prejudicerande dom. Istället för att backa fick Skogsstyrelsen byta argumentation.

Kunde detta ha undvikits? Jag tror det finns en uppenbar risk att tjänstemän inte tar ansvar för kostnader om det inte är deras egen budget som drabbas. Det har upplevts som ”gratis” att stoppa avverkningar med stöd av artskyddsförordningen. Hade kostnaden istället lagts på myndighetens budget hade man sannolikt bemödat sig om att kontrollera att det verkligen fanns ett behov av att skogen lämnades orörd och att det var en kostnadseffektiv åtgärd.

Om markägarna inte hade gått till domstol hade förbuden legat fast, och myndigheternas misstag hade aldrig uppdagats. Andra fall går aldrig till domstol för att markägare helt enkelt inte orkar, eller har råd att ta kostnaden. I detta fall hade myndigheterna från början gjort två allvarliga missbedömningar. Att tro att myndigheterna alltid har fog för sina beslut i andra sammanhang vore naivt. Ändå läggs bevisbördan på markägaren när det gäller artskyddsförordningen.

Det råder nog ingen tvekan om att artskyddsförordningen saknar rättssäkerhet om den tillämpas utifrån hur myndigheternas riktlinjer ser ut idag. Skulle man istället lägga kostnadsansvaret och bevisbördan på myndigheterna skulle en stor del av problematiken lösas. Den som är ansvarig för en stor budget brukar ofta räkna en extra gång och bemöda sig om att ingen tankevurpa gjorts.

Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.

 

Brist på självinsikt i myndigheternas tolkning av artskyddsdomar

För ett drygt år sedan fastställde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket sina riktlinjer för artskydd i skogen. LRF Skogsägarna som jag företräder, var mycket kritiska till riktlinjerna, bland annat för att de knappast alls tar hänsyn till enskildas intressen. Förordningen tolkas på ett sätt som skulle begränsa brukandet betydligt mer än vad lagstiftaren egentligen avsåg.

Nu har det kommit några domar som i vissa avseenden tydliggör hur förordningen ska tolkas och inom en ganska snar framtid väntar vi ytterligare domar. Den viktigaste domen hittills är förstås bombmurkledomen. Jag har tidigare ifrågasatt hur myndigheterna tolkar den. Att man väljer att tolka domen till markägares nackdel beror som jag ser det på att de som varit tongivande för ställningstagandet helt enkelt gjort det utifrån sina influenser och preferenser.

I somras kom ytterligare en dom som borde ställa myndigheternas riktlinjer på ända. En skogsägare i Västra Götaland förelades av Skogsstyrelsen att lämna betydligt mer hänsyn än vad som skulle kunna krävas enligt skogsvårdslagen eftersom man misstänkte att det fanns en tjäderspelplats i närheten. Föreläggandet överklagades av skogsägaren, och Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Detta tolkar Skogsstyrelsen som att de fått rätt och att de kan fortsätta tolka artskyddsförordningen utifrån sina riktlinjer. Huruvida det finns en rätt till ersättning anser de att kommande prövningar får utvisa.

Domstolen anser att det i detta fall är rimligt med ett så långtgående föreläggande. Det intressanta här är dock domstolen domskäl. Redovisningen avslutas med orden:

Vid denna bedömning har domstolen också beaktat att i ett fall som detta när det är fråga om ett föreläggande enligt 12 kap 6 § miljöbalken och inte en dispensprövning enligt artskyddsförordningen finns en möjlighet enligt 31 kap 4 § miljöbalken till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Huruvida någon ska tåla ett visst ingrepp bör i ett fall som detta även bedömas med hänsyn till om någon viss ekonomisk ersättning kan aktualiseras för den enskilde (jfr. RÅ 1996 ref. 56).

Det är inte den dom jag skulle önskat. Men domen är, som jag ser det, ett underkännande av myndigheternas riktlinjer och bedömningar. Den ger inte stöd till uppfattningen att fåglar och direktivsarter ska tillämpas annorlunda än vad bombmurkledomen indikerar. Tvärtom är det beslutsformen, dvs att man använt föreläggande istället för dispensprövning, som är avgörande. Hade skogsägaren istället sökt dispens hade kanske ett avslag varit orimligt eftersom ersättningsbestämmelsen då saknas.

Ytterligare en dom har meddelats med ungefär samma inriktning.

Domstolen tycks inte heller alls dela myndigheternas bedömning att förbuden inte medför en rätt till ersättning. Det är möjligheten till ersättning som gör att inskränkningarna ses som rimliga. Men att i fortsättningen meddela långtgående förbud eller förelägganden där skogsägaren efteråt ska stämma staten på ersättning i domstol verkar inte vara en särskilt bra väg ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Som jag ser det är domarna en vink till myndigheterna att istället för att meddela förbud eller förelägganden uppmana skogsägarna att söka dispens. Om man inte tycker det är värt att betala för intrånget. Det är en olycklig väg eftersom det skapar mycket byråkrati. Men det kanske ger skogsägare rätt att bruka sin skog. Det är också en helt annan strategi än den myndigheterna föreslagit i sina riktlinjer.

Domen från i somras överklagades men skogsägaren fick inte prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen. Eftersom frågan inte prövats i högsta instans kanske man inte ska lägga så mycket vikt vid domen. Och det kan mycket väl vara så att kommande domar liksom domar i högre instans visar att jag haft fel. Det är i så fall inte konstigt. Mina influenser och preferenser präglar också mina tolkningar. Det konstiga är att myndigheterna ensidigt tolkar domarna som ett stöd för sina riktlinjer.

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?