Kategoriarkiv: Artskydd

Nytänk behövs i myndigheternas artskyddsarbete

Så kom till sist lavskrikedomarna. De förtydligade, precis som i målet om bombmurklor, att myndigheterna måste göra en proportionalitetsavvägning och att artskyddsförordningen inte får innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Om mer långtgående begränsningar av skogsbruket är nödvändiga får man använda sig av områdesskydd med ersättning. Domen kan överklagas och är inte prejudicerande, men den stärker otvetydigt bedömningen att principen om proportionalitet gäller oavsett om det rör sig om svensk fridlysning eller EU-direktivs-arter.

Före domen uttryckte jag, halvt skämtsamt, en oro för att skogsägarna skulle vinna för lätt. Med det menade jag risken att man bara skulle konstatera att lavskrikans bevarandestatus inte hotades av avverkningen, men att man inte skulle behandla de principiellt viktiga frågorna. Jag tyckte (och tycker fortfarande) att vi hade mycket starka argument för att bevarandestatusen inte skulle påverkas. Men min oro var helt obefogad. Domstolen behandlade istället bara principfrågorna. Någon ställning i sakfrågan – om avverkningen omfattas av förbuden – tog man inte alls. Det är visserligen olyckligt eftersom det kan fördröja processen för skogsägarna, men ur ett principiellt perspektiv, med utgångspunkt från domarna, är det egentligen ganska ointressant.

Därför gör det mig lite förvånad att Skogsstyrelsen i sitt pressmeddelande skriver att domarna inte ger den vägledning man hoppats och pekar särskilt på bristande vägledning kring lavskrikans bevarandestatus. Bevarandestatusen kommer alltid vara en subjektiv bedömning där myndighetens ord kommer väga tyngre än skogsägarens. Därför måste skogsägarens rättssäkerhet säkras med andra typer av avvägningar. Och genom domstolens beslut blir bevarandestatusen mindre avgörande. Oavsett vad man anser om lavskrikans bevarandestatus ska ju skogsägaren få dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras. Och villkoren i en sådan dispens får i princip inte gå längre än vad som kan krävas i ett beslut enligt skogsvårdslagen. Om myndigheten anser det nödvändigt att skogen avsätts för att bevara någon art, får man tillämpa formellt skydd mot ersättning. Att skog ska kunna skyddas formellt utifrån subjektiva bedömningar är det nog få som ifrågasätter. Det har domstolar aldrig lagt sig i.

LRF Skogsägarna som jag företräder drog tidigt slutsatsen att fåglar inte skulle hanteras annorlunda än bombmurklor. När vi gick ut med detta svarade Naturvårdsverket med ett närmast mästrande ”klargörande” där de förklarade att så inte var fallet. Jag tror att myndigheternas tjänstemän uppriktigt trodde att deras tolkning av förordningen utifrån bombmurkledomen var den självklart rätta. De har gjort tolkningen utifrån sina influenser och preferenser. Men de tjänstemän som jobbar med dessa frågor tillhör till stor del samma kotteri, där man främst influeras av varandra och ofta haft svårt att ta till sig argument från oliktänkande. Det är något vi alla drabbas av ibland, men som är särskilt problematiskt om det sker på myndigheter.

Jag delar myndigheternas syn att artskyddsförordningen behöver ses över. Men tills dess behöver man tänka om. Min gissning är att myndigheterna kommer tvingas se över sina riktlinjer för artskyddet i skogen. Jag tror att de i så fall skulle göra klokt i att ta in någon utomstående jurist som inte färgats av tidigare ställningstaganden.

 

Annonser

Brist på självinsikt i myndigheternas tolkning av artskyddsdomar

För ett drygt år sedan fastställde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket sina riktlinjer för artskydd i skogen. LRF Skogsägarna som jag företräder, var mycket kritiska till riktlinjerna, bland annat för att de knappast alls tar hänsyn till enskildas intressen. Förordningen tolkas på ett sätt som skulle begränsa brukandet betydligt mer än vad lagstiftaren egentligen avsåg.

Nu har det kommit några domar som i vissa avseenden tydliggör hur förordningen ska tolkas och inom en ganska snar framtid väntar vi ytterligare domar. Den viktigaste domen hittills är förstås bombmurkledomen. Jag har tidigare ifrågasatt hur myndigheterna tolkar den. Att man väljer att tolka domen till markägares nackdel beror som jag ser det på att de som varit tongivande för ställningstagandet helt enkelt gjort det utifrån sina influenser och preferenser.

I somras kom ytterligare en dom som borde ställa myndigheternas riktlinjer på ända. En skogsägare i Västra Götaland förelades av Skogsstyrelsen att lämna betydligt mer hänsyn än vad som skulle kunna krävas enligt skogsvårdslagen eftersom man misstänkte att det fanns en tjäderspelplats i närheten. Föreläggandet överklagades av skogsägaren, och Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Detta tolkar Skogsstyrelsen som att de fått rätt och att de kan fortsätta tolka artskyddsförordningen utifrån sina riktlinjer. Huruvida det finns en rätt till ersättning anser de att kommande prövningar får utvisa.

Domstolen anser att det i detta fall är rimligt med ett så långtgående föreläggande. Det intressanta här är dock domstolen domskäl. Redovisningen avslutas med orden:

Vid denna bedömning har domstolen också beaktat att i ett fall som detta när det är fråga om ett föreläggande enligt 12 kap 6 § miljöbalken och inte en dispensprövning enligt artskyddsförordningen finns en möjlighet enligt 31 kap 4 § miljöbalken till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Huruvida någon ska tåla ett visst ingrepp bör i ett fall som detta även bedömas med hänsyn till om någon viss ekonomisk ersättning kan aktualiseras för den enskilde (jfr. RÅ 1996 ref. 56).

Det är inte den dom jag skulle önskat. Men domen är, som jag ser det, ett underkännande av myndigheternas riktlinjer och bedömningar. Den ger inte stöd till uppfattningen att fåglar och direktivsarter ska tillämpas annorlunda än vad bombmurkledomen indikerar. Tvärtom är det beslutsformen, dvs att man använt föreläggande istället för dispensprövning, som är avgörande. Hade skogsägaren istället sökt dispens hade kanske ett avslag varit orimligt eftersom ersättningsbestämmelsen då saknas.

Ytterligare en dom har meddelats med ungefär samma inriktning.

Domstolen tycks inte heller alls dela myndigheternas bedömning att förbuden inte medför en rätt till ersättning. Det är möjligheten till ersättning som gör att inskränkningarna ses som rimliga. Men att i fortsättningen meddela långtgående förbud eller förelägganden där skogsägaren efteråt ska stämma staten på ersättning i domstol verkar inte vara en särskilt bra väg ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Som jag ser det är domarna en vink till myndigheterna att istället för att meddela förbud eller förelägganden uppmana skogsägarna att söka dispens. Om man inte tycker det är värt att betala för intrånget. Det är en olycklig väg eftersom det skapar mycket byråkrati. Men det kanske ger skogsägare rätt att bruka sin skog. Det är också en helt annan strategi än den myndigheterna föreslagit i sina riktlinjer.

Domen från i somras överklagades men skogsägaren fick inte prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen. Eftersom frågan inte prövats i högsta instans kanske man inte ska lägga så mycket vikt vid domen. Och det kan mycket väl vara så att kommande domar liksom domar i högre instans visar att jag haft fel. Det är i så fall inte konstigt. Mina influenser och preferenser präglar också mina tolkningar. Det konstiga är att myndigheterna ensidigt tolkar domarna som ett stöd för sina riktlinjer.

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

I Sverige har ideella föreningar fått ett stort inflytande över enskild markanvändning. Detta blir problematisk eftersom de myndigheter vi har och de styrmedel vi använder inte på ett rättssäkert sätt klarar att värdera de uppgifter föreningarna lämnar. Restriktioner styrs till områden där föreningarna är aktiva.

Sedan en tid tillbaka kan man se alla avverkningsanmälningar på Skogsstyrelsen hemsida. Detta förstärker föreningarnas inflytande. Det blir betydligt större risk att man hindras från att avverka om man har en aktiv miljöorganisation i området. Det gäller inte minst nyckelbiotopsregistreringar, där sannolikheten att en nyckelbiotop registreras i samband med avverkningsanmälan torde vara tydligt korrelerad till föreningarnas aktivitet. Detta ställer förstås stora krav på objektivitet och förutsägbarhet i nyckelbiotopsinventeringen, något som saknas idag.

Men föreningarnas inflytande riskerar att få lika stor påverkan på tillämpningen artskyddsförordningen. I flera fall där skogsbruk förbjudits till följd av artskyddsförordningen har ideella inventeringar, och uppgifter från ideella föreningar spelat en avgörande roll. Det skapar en stor rättsosäkerhet för dem som drabbas, inte minst för att de som lämnar dessa uppgifter inte är objektiva och ofta gör det med syftet att stoppa en avverkning.

I exemplet med lavskrika i Hälsingland byggde myndigheternas argumentation i stor utsträckning på uppgifter från Bollnäs fågelklubb som menade att antalet revir i omgivningarna minskat från 23 till 11 sedan början av 1990-talet. Men dessa uppgifter gav inte hela bilden. När 90 jägare observerade lavskrikor i motsvarande område under älgjaktsveckan visade det sig att lavskrikorna var spridda i större delen av jaktvårdsområdet och att de långtifrån var begränsade till de revir fågelklubben identifierat.

Det är vanligt att ideella fågelinventeringar har ett fokus på tidigare kända områden. Sådana inventeringar underskattar ofta utvecklingen eftersom man i huvudsak undersöker om fåglarna finns kvar på samma ställen. Därmed förbiser man nyetableringar eller situationer där fåglarna flyttat. Jägarnas observationer tyder på att Bollnäs fågelklubb förbisett nya revir eller revir dit fåglarna flyttat då förutsättningarna i landskapet förändrats. Av samma skäl finns olika åsikter om tjäderns utveckling beroende på om man tror på Tjäderobservatörernas uppgifter som delvis bygger på uppföljning av gamla spelplatser, eller på Svensk fågeltaxering som bygger på objektivt utlagda rutter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län ansåg nyligen att en avverkning var förbjuden eftersom det fanns en tjäderspelsplats i närheten. Skogsägaren hindrades därmed från att avverka och riskerar nu att förlora hundratusentals kronor. Innan beslutet valde Länsstyrelsen att inhämta synpunkter från en enda källa; Göteborgs ornitologiska förening. De uppgifter denna förening framförde kan kraftigt ifrågasättas. Bland annat utgick man från omoderna uppgifter om tjäderns känslighet för skogsbruk, trots att nyare forskning visar att tjädern ofta trivs utmärkt i brukade skogar. En stor del av länsstyrelsens argumentation om tjäderns regionala bevarandestatus bygger på föreningens uppgifter. Varför valde man inte att fråga forskare istället?

Den stora tilltron till ideella organisationer med ett egenintresse i frågan, skapar en stor rättsosäkerhet. Det som avgör om skogsbruket förbjuds blir inte förekomst av fåglar, utan förekomst av fågelskådare.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har uppmanat regeringen att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är bra! Särskilt rättsäkerheten är viktig.

Rättssäkerhet brukar anses innebära att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer. En rättssäker tillämpning av artskyddsförordningen får inte innebära att begränsningar i markanvändningen inträffar på ett tillsynes slumpmässigt sätt. Och när så ändå sker, och pågående markanvändning avsevärt försvåras, måste det finns en rätt till ersättning.

När enskilda uppgifter från ideella föreningar kan hindra att skogsägaren får bruka sin mark är det inte i närheten av rättssäkert. Särskilt om skogsägaren inte får någon ersättning. Jag räknar med att detta är en problematik myndigheterna hoppas kunna undvika med en översyn av bestämmelserna. Men redan nu kan myndigheterna själva undvika de mest rättsosäkra situationerna genom att inte se enstaka uppgifter som en sanning och genom en förståelse för att intresseorganisationer är en part i målet.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?