Reservaten och friluftslivet

Jag läste häromdagen en text i DN. Författaren upplevde att ett reservat hade blivit ett hinder för henne att röra sig i området. Det omöjliggjorde att lämpliga gångvägar iordningsställdes och att belysning sattes upp.

Jag tror att det är fler som upplever liknande saker. Även om man från myndigheterna säger att reservaten även syftar till att gynna friluftslivet är man ofta ovilliga att på riktigt anpassa föreskrifterna eller skötseln efter människors behov. Den biologiska mångfalden går alltid först, och de som arbetar med reservaten är ofta obenägna att se fördelarna med anpassningar till människan, eftersom det i någon mån kan påverka det naturliga. Att kompromissa med mångfalden är man helt enkelt inte beredd att göra. I fallet ovan bedömde man att belysning skulle kunna få negativa effekter för nattaktiva djur och påverka hela ekosystemet. Det kanske finns djur där som i någon mån påverkas, men jag menar att det kanske man måste kompromissa med i ett storstadsnära skogsområde.

Jag är på det personliga planet lite engagerad i Friluftsfrämjandets barnverksamhet. Vi bedriver vår verksamhet huvudsakligen i tätortsnära, och till största delen brukade skogar. Här finns det mesta att upptäcka för barnen; stigar, myrstackar, stenar att klättra på, olika trädslag och spår efter djur. Vi kan till exempel gräva ner en planka med olika sorters skräp för att se hur snabbt det bryts ner. Någon dispens från länsstyrelsen behövs inte.

Ungefär en kilometer från samhället, direkt i anslutning till de skogar där vi rör oss har man nyligen bildat ett stort naturreservat för dess höga naturvärden. Det har egentligen inte påverkat barnverksamheten. Vi fortsätter att vara på samma platser där vi hittar det vi behöver. Men det har heller inte blivit någon fördel för friluftslivet. Att bedriva verksamheten där innebär att det blir mycket mer osäkert vad man kan göra med barnen. Min dotters grupp har exempelvis efter tillåtelse från markägaren byggt en egen lägerplats. Det skulle inte vara möjligt i reservatet.

De flesta människor uppskattar välgallrade skogar – pelarsalar, dvs sena stadier i ett trakthyggesskogsbruk. Det gör jag också, men jag tillhör egentligen den minoritet av befolkningen som allra mest uppskattar ganska orörda skogar. Jag vill gärna ha artrika miljöer och gillar att upptäcka ovanliga arter även av svampar och lavar. Jag går därför gärna i reservat eller andra områden med liknande värden. Men jag gillar också att tillvarata det naturen erbjuder. Gör jag en längre utflykt vill jag gärna kunna göra upp eld – helst endast av det jag hittar i skogen. Jag rastar gärna på en höjd i en hyggeskant där utsikten är god och solen ligger på. I sådana sammanhang är det bättre med den brukade skogen med färre begränsningar.

Vid ett tillfälle planerade vi en paddling med övernattning i en populär kanotled. Problemet var att det fanns få platser att slå upp ett tält på. Ån omgavs av flera reservat där det till stor del var tältningsförbud. Ville man dessutom ha ett ställe som var plant och torrt och slippa trängas med andra skulle det bli svårt att hitta en bra plats. Även om tältning inte vore förbjudet i reservaten medför en övernattning ibland att man vill göra annat som kanske inte är tillåtet, men som egentligen har ytterst marginell betydelse för naturvärdena. Reservaten blev här ett hinder för oss.

Ibland är det skönt att inte alls behöva ha koll på reservatsföreskrifterna. Att inte fundera på om jag får plocka blommor eller inte?

Naturvårdsverket tar med jämna mellanrum fram statistik över i vilka kommuner och län som invånarna har närmast till skyddad natur. Man gör starka kopplingar till friluftslivet. Ofta är det i de stora städerna man har närmast. I botten bland länen ligger Norrbotten sämst till, följt av Värmland, Jämtland, Västerbotten, Gävleborg och Västernorrland. Trots det ganska stora avståndet till skyddad natur är kanske dessa de län där invånarna faktisk har närmast till naturen. Jag tror inte att man där avundas invånarna i Huddinge eller Örebro för deras möjlighet att komma ut i naturen.

Det privatägda Erstavik har ett större skogsinnehav strax söder om Stockholm. Det är ett mycket populärt och uppskattat besöksområde med 1,5 miljoner (!) besökare per år. I området bedrivs vanligt skogsbruk. För några år sedan genomfördes en undersökning kring hur området användes. En fråga man ställde till besökarna var om de stördes av något. Det man stördes mest av var nedskräpning (18 %), lösa hundar (16 %), cyklister (14 %) och trafikbuller (11 %). Endast 2 % av besökarna stördes av skogsbruk. Detta trots att skogarna faktiskt brukas rationellt.

Givetvis är reservaten i huvudsak bra för människors friluftsliv. De uppskattas verkligen av många. Men de kan också bli ett hinder för vissa typer av friluftsliv. Därför tror jag att man i större omfattning borde våga kompromissa med andra värden för att reservaten ska tillgängliggöras för fler. Och vi måste förstå att även den brukade naturen har en viktig roll för friluftslivet. Det viktiga för friluftslivet är knappast att skogen är formellt skyddad, utan att den är tillgänglig.

Skogsbruksdilemman i tätortsnära skog

Utanför huset där jag bor finns en skogsdunge som är några få hektar stor. Det är en fin skog med bland annat stort inslag av äldre grov tall, och skogen har stora rekreationsvärden. För oss och våra grannar är det förstås värdefullt att ha skogens djur och fåglar direkt utanför knuten och det är ett stort värde i att barnen i tidig ålder kunnat gå själva till skogen för att leka. Många människor tar vägen genom skogen när de går till tåget. Även om det finns större sammanhängande skogsområden bara några hundra meter bort får det här lilla skogsområdet stor betydelse.

Kommunen som äger skogen förstår detta, och även om man tillåtit att skogen naggats i kanten av några avstyckade tomter, är man mån om skogen och sköter den för att gynna rekreationsvärdena. För några veckor sedan gick man in och gallrade i skogen, sannolikt för att man tyckte den var för tät. Trots det stora inslaget av grov tall och även ett betydande inslag av lövträd, uppfattades skogen nog som grandominerad. Granarna var i allmänhet betydligt yngre och klenare än tallen men började successivt ta över.

Det kommunen nu gjorde var att framförallt gallra bort de klenare och mellangrova granarna. Skogen gick från att vara olikåldrig till att bli ganska enskiktad med få träd i mellanstorlek. Det var sannolikt helt rätt eftersom de flesta människor uppskattar äldre skog med god sikt. Tallarna kommer kunna leva under mycket lång tid framöver. Och i den här typen av tätortsnära skog är det ingen tvekan om att de sociala värdena är större än virkesvärdena.

Skogsdungen före och efter avverkning

Men ur ett skogshushållningsperspektiv är inte det här ett hållbart kontinuitetsskogsbruk. Förutom de kvarvarande grova träden kommer det nästan inte finnas något grövre virke att ta ut under mycket lång tid.

Ofta lyfts kontinuitetsskogsbruk som ett sätt att kombinera skogsproduktion med rekreationsvärden. Det här visar att det inte är så lätt. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk förutsätter att man tar ut huvuddelen av de grova träden och att små och halvstora träd som skymmer sikten lämnas kvar. Bland de självföryngrade småträden som finns i det här området finns nästan ingen tall. Hade man här velat fortsätta med ett hållbart virkesuttag med bibehållet trädskikt hade man tvingats acceptera att skogen blir alltmer grandominerad. Men nu efter avverkningen är skogen bitvis så gles att nya lövträd och kanske tall i viss kommer kunna etablera sig.

I tätortsnära skogar som ägs av kommuner finns det nog ofta skäl att låta skogsproduktionen stå tillbaka. Men när skogen ägs privat måste det finnas en större acceptans för skogsbruket om samhället inte är beredda att avtala med skogsägaren om annat.

En stor del av den tätortsnära skogen ägs av enskilda. De flesta av dessa småskogsägare kan sannolikt tänka sig att göra vissa anpassningar i skogsbruket för att gynna rekreationsvärden. Men den som har en stor del av sitt skogsinnehav i skogar som används flitigt av närboende kan inte förväntas bruka skogen på ett sätt som är väldigt kostsamt. I många fall har nog människor en acceptans och ibland till och med en preferens för den hänsynsfullt brukade skogen med bestånd i olika åldrar. När så inte är fallet måste man vara beredd att avtala med skogsägaren om andra brukningsmetoder. När samhället inte är beredd att betala merkostnaden för alternativa skogsbruksmetoder signalerar man samtidigt tydligt att man inte tycker det vara värt priset.

Är kontinuitetsskogsbruk bättre för friluftslivet?

Det finns många olika åsikter om hur skogarna bör skötas för att bäst gynna friluftslivet. Det finns också forskningsstudier kring vilka typer av skogar som uppskattas mest. Men ingetdera ger egentligen något bra svar på hur skogarna bör skötas.

I en studie från naturvårdsverket fick folk utifrån fotografier ange vilka miljöer som är attraktiva för dem att utöva friluftslivsaktiviteter i. Äldre skogar upplevdes som attraktivare än yngre, vilket förstås är naturligt. Samtidigt måste man nog ta denna typ av studier med en nypa salt. Människor, särskilt de som inte är ute i naturen så ofta, har svårt att bedöma vad som är attraktivt utifrån ett foto. Detta kan exemplifieras genom att fler enligt studien tycks föredra att gå i videsnåren än på rismarkerna i fjällen. Blev man nersläppt i verkligheten skulle man nog göra an annan bedömning. Åkermarker gavs väldigt låga poäng i studien, och jag tror inte heller att man vill gå i själva åkermarken. Däremot tror jag det är många som uppskattar att gå på en mindre väg eller stig i direkt anslutning till åkermarken. Många människor uppskattar nämligen sikt och vyer.

Anders  Lindhagen på SLU har forskat mycket kring svenskarnas friluftsliv. Även han har studerat mäniskors preferenser av olika skogsmiljöer. Dessa studier tyder på att de allra populäraste skogarna är äldre, ofta  likåldriga skogar med god sikt, dvs vanligen sena stadier i ett trakthyggesbruk. Man uppskattar inte avverkningsrester, och normalt inte heller större mängder vindfällen. Med detta som utgångspunkt har han visat denna bild där värdet för friluftslivet jämförs mellan trakthyggesbruk och blädning:

Blädningen ger skogar som hela tiden är ganska ok, med mindre dippar ungefär var 10:e år då man gör en avverkning. Trakthyggesbruket å andra sidan ger attraktiva skogar först i slutet av omloppstiden, med då blir de faktiskt riktigt bra rekreationsskogar. Efter slutavverkning tar det sedan lång tid innan de åter blir attraktiva.

Jag tror att många som vill att vi ska bruka skogarna med kontinuitetsmetoder för friluftslivets skull, ofta ser framför sig pelarsalar där vissa grova träd tas ut och nya tillkommer. Men i pelarsalarna tillkommer inga nya äldre träd och skogen kan inte bibehållas i samma stadium på lång sikt. Däremot kan vi överhålla skogar under lång tid. Det har dock ingenting med kontinuitetsskogsbruk att göra och ger inga intäkter från skogsbruket. Däremot kan det vara en värdefull åtgärd t.ex. i tätortsnära miljöer med stor betydelse för friluftslivet. Och det är nog just i sådana miljöer, där man kanske bara besöker ett skogsområde, som det är värt att fundera på vilken typ av skog som är mest attraktiv. Det rör sig bara om en liten andel av skogsmarksarealen. För t.ex. dem som bor på landsbygden tror jag man måste göra helt andra överväganden

För den som bor på landsbygden är det inte relevant att välja ut en skogstyp som är mest attraktiv. Där blir det mycket mer intressant att ha en variation i landskapet. Man vill kanske promenera eller plocka svamp i den äldre skogen, men samtidigt ha tillgång till hyggen för att plocka hallon och lingon, jaga älg eller för att ibland få utsikt. En variation mellan olika skogsbestånd i trädslag och åldrar blir positivt, inte minst när man färdas längre sträckor eller längs med vägarna. Även i det varierade skogslandskapet kan det vara positivt om några skogar brukas med kontinuitetsmetoder och därmed hålls skiktade.

Men vore det inte ganska tråkigt om landskapet till största delen utgjordes av fullskiktad grandominerad skog?