Kategoriarkiv: Okategoriserade

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Skogsbruksdilemman i tätortsnära skog

Utanför huset där jag bor finns en skogsdunge som är några få hektar stor. Det är en fin skog med bland annat stort inslag av äldre grov tall, och skogen har stora rekreationsvärden. För oss och våra grannar är det förstås värdefullt att ha skogens djur och fåglar direkt utanför knuten och det är ett stort värde i att barnen i tidig ålder kunnat gå själva till skogen för att leka. Många människor tar vägen genom skogen när de går till tåget. Även om det finns större sammanhängande skogsområden bara några hundra meter bort får det här lilla skogsområdet stor betydelse.

Kommunen som äger skogen förstår detta, och även om man tillåtit att skogen naggats i kanten av några avstyckade tomter, är man mån om skogen och sköter den för att gynna rekreationsvärdena. För några veckor sedan gick man in och gallrade i skogen, sannolikt för att man tyckte den var för tät. Trots det stora inslaget av grov tall och även ett betydande inslag av lövträd, uppfattades skogen nog som grandominerad. Granarna var i allmänhet betydligt yngre och klenare än tallen men började successivt ta över.

Det kommunen nu gjorde var att framförallt gallra bort de klenare och mellangrova granarna. Skogen gick från att vara olikåldrig till att bli ganska enskiktad med få träd i mellanstorlek. Det var sannolikt helt rätt eftersom de flesta människor uppskattar äldre skog med god sikt. Tallarna kommer kunna leva under mycket lång tid framöver. Och i den här typen av tätortsnära skog är det ingen tvekan om att de sociala värdena är större än virkesvärdena.

Hemmaskog före och efter

Skogsdungen före och efter avverkning

Men ur ett skogshushållningsperspektiv är inte det här ett hållbart kontinuitetsskogsbruk. Förutom de kvarvarande grova träden kommer det nästan inte finnas något grövre virke att ta ut under mycket lång tid.

Ofta lyfts kontinuitetsskogsbruk som ett sätt att kombinera skogsproduktion med rekreationsvärden. Det här visar att det inte är så lätt. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk förutsätter att man tar ut huvuddelen av de grova träden och att små och halvstora träd som skymmer sikten lämnas kvar. Bland de självföryngrade småträden som finns i det här området finns nästan ingen tall. Hade man här velat fortsätta med ett hållbart virkesuttag med bibehållet trädskikt hade man tvingats acceptera att skogen blir alltmer grandominerad. Men nu efter avverkningen är skogen bitvis så gles att nya lövträd och kanske tall i viss kommer kunna etablera sig.

I tätortsnära skogar som ägs av kommuner finns det nog ofta skäl att låta skogsproduktionen stå tillbaka. Men när skogen ägs privat måste det finnas en större acceptans för skogsbruket om samhället inte är beredda att avtala med skogsägaren om annat.

En stor del av den tätortsnära skogen ägs av enskilda. De flesta av dessa småskogsägare kan sannolikt tänka sig att göra vissa anpassningar i skogsbruket för att gynna rekreationsvärden. Men den som har en stor del av sitt skogsinnehav i skogar som används flitigt av närboende kan inte förväntas bruka skogen på ett sätt som är väldigt kostsamt. I många fall har nog människor en acceptans och ibland till och med en preferens för den hänsynsfullt brukade skogen med bestånd i olika åldrar. När så inte är fallet måste man vara beredd att avtala med skogsägaren om andra brukningsmetoder. När samhället inte är beredd att betala merkostnaden för alternativa skogsbruksmetoder signalerar man samtidigt tydligt att man inte tycker det vara värt priset.

Att offentliggöra avverkningsanmälningar på karta

Skogsstyrelsen valde för en tid sedan att ta fram en karttjänst där man mycket enkelt kan se alla enskilda avverkningsanmälningar och hur de är placerade i förhållande till olika naturvärden och förekomster av olika arter. Beslutet att lägga ut karttjänsten säger sig nu Skogsstyrelsen vara villig att se över efter kritik från bland andra skogsägarföreningarna Södra och Norrskog. Syftet med karttjänsten är uppenbarligen att möjliggöra för exempelvis miljöorganisationer att granska avverkningsanmälningar, och att allmänheten ska kunna hjälpa till att exempelvis hitta nyckelbiotoper inför en avverkning. Skogsstyrelsen var tidigare tydlig med att de ansåg att ideella inventeringar på enskildas mark är någonting bra och önskvärt. De ideella föreningarna skulle hjälpa de enskilda att ta sitt sektorsansvar.

Men syftet med inventeringarna är ju oftast inte att förbättra hänsynen utan att helt stoppa avverkningarna. Sektorsansvaret, som innebär att skogssektorn som helhet tar ett ansvar utöver vad lagen kräver, kan inte utkrävas av den enskilde. Skogsstyrelsen bör inte med hjälp av ideella organisationer styra var friviliga avsättningar ska placeras. Och när ett område med hjälp av miljörörelsen klassas som nyckelbiotop blir inte avsättningen frivillig. Den blir högst ofrivillig och kan kosta skogsägaren hundratusentals kronor. Att underlätta privata inventeringar på enskild mark har således ingenting med sektorsansvaret att göra utan tycks snarare ge ett bidrag till Skogsstyrelsens myndighetsutövning. Frågan är om vi vill ha denna privatjustis?

Skogsstyrelsens intentioner om att genom karttjänsten förbättra sektorsansvaret, tror jag visar på att man alltför ofta utgår från storskogsbruket i myndighetsarbetet. Man saknar förståelse för psykologi och drivkrafter hos enskilda skogsägare. Risken är nog stor att karttjänsten får precis motsatt effekt. Enskilda skogsägare vill själva kunna bestämma hur man sköter sitt skogsbruk och uppskattar inte att det kommer pekpinar från organisationer som inte borde ha något att säga till om i frågan.

Miljörörelsen kan genomföra sina inventeringar med stöd av allemansrätten, vilken innebär en rätt att besöka naturen och att för husbehov ta vissa naturprodukter oavsett vem som äger marken. Men allemansrätten innebär inte någon rätt att vara med och bestämma hur marken ska brukas. Den som besöker skogen måste finna sig i att den inte ser ut på samma sätt vid nästa besök. Om detta kontrakt bryts från den ena parten minskar viljan att bjuda ut allmänheten till skogen, hålla vägar öppna mm.

Att Skogsstyrelsen nu offentliggör avverkningsanmälningar med koppling till artuppgifter förtydligar behovet av att se över nyckelbiotopsbegreppet. Sannolikheten att ett område ska klassas som nyckelbiotop ökar dramatiskt om inventeringen syftar till att få skogen till nyckelbiotop jämfört med en inventering som syftar till att hitta de bästa värdekärnorna. Och när Skogsstyrelsens tjänstemän ställs inför en redan färdig bedömning måste man ha starka argument för att inte göra nyckelbiotop av skogen. Blotta misstanken att Skogsstyrelsetjänstemän kan ha en personlig relation till dem som genomför inventeringar och vill stoppa avverkningar kräver ett förutsägbart och rättsäkert nyckelbiotopsbegrepp.

Det har under en längre tid funnits önskemål om att enskildas frivilliga avsättningar ska offentliggöras på en karttjänst. Skogsägarföreningarna har tidigare undersökt möjligheterna att bidra med detta. Men hur skulle man nu, med fortsatt förtroende från skogsägarna, kunna göra detta utan att uppgifterna riskerar att användas mot skogsägarna själva? De enorma insatser skogsägare gör frivilligt har av miljörörelsen snarare kritiserats än hyllats. Alla frivilliga avsättningar har naturligt nog inte höga naturvärden idag. Tillsammans med Skogsstyrelsens nya karttjänst skulle ett offentliggörande medföra ifrågasättanden av vilka avsättningar som gjorts, och om de då byts ut får man kritik för detta. Det lockar inte till att offentligt redovisa dem. Kanske har Skogsstyrelsen med sin karttjänst för lång framtid spolierat möjligheten att få frivilliga avsättningar utlagda på karta.

Är vi alla egoister i skogsfrågan?

Skogsdebatten är till stor del en miljödebatt. Ska vi prioritera den biologiska mångfalden eller klimatet? Och hur gynnar vi bäst den biologiska mångfalden och hur gör vi störst klimatnytta? Men är det inte så att argumenten egentligen handlar om en egennytta oavsett vilken sida man företräder?

Varken mina kollegor eller miljörörelsens tjänstemän har någon ekonomisk vinning av en viss skogspolitik. Vi drivs nog snarare av en övertygelse om vad vi tror är rätt, och en vilja att göra nytta för våra medlemmar. Men ibland använder vi andra argument än vår egentliga bevekelsegrund. Detta för att få medhåll från fler än de som har samma egenintresse som våra organisationer.

Självklart lyfter skogsnäringen skogsbrukets stora klimatnytta främst för att man vill fortsätta att lönsamt bruka skogarna. På samma sätt försöker miljörörelsen hitta vinklar på klimatfrågan som talar för orörda skogar, just för att man egentligen vill ha orörda skogar. För miljörörelsen blir rekreation ett argument mot skogsbruket fast man egentligen vet att brukade skogar har minst lika stort rekreationsvärde som obrukade för gemene man. Många som är engagerade i miljörörelsen, liksom jag själv, tillhör visserligen den minoritet som finner ett nöje i att hitta vedsvampar under kullfallna träd. Men vardagsflanören gillar att gå i äldre skogar som uppkommit genom brukande, och ibland ger de sig också ut på ett hygge för att plocka bär eller få sikt.

Frågan är om miljörörelsens företrädare egentligen sätter naturen i första rummet eller om man i första hand vill bevara den natur man själv är intresserad av? Frågan ställs på sin spets när man sätter den i ett internationellt perspektiv. För egentligen vill man nog att vi ska bevara våra svenska skogar, även om det måste ske på bekostnad av skog och natur i andra delar av världen.

Det finns inget som talar för att det vore bättre för den biologiska mångfalden att minska användningen av svenskt trä, ifall det innebär att råvarorna istället tas från andra delar av världen. Att världen har begränsade resurser och att Sverige är ett av ganska få länder som kan bruka resurserna hållbart har jag skrivit om här. Ändå vill miljörörelsen gärna ge en bild av att svenskt skogsbruk är dåligt även i en internationell jämförelse.

För några år sedan tog Naturskyddsföreningen fram skriften Under the Cover of the Swedish Forestry Model. En publikation på engelska för att förmå övriga Europa att inte köpa svenska skogsprodukter. Här beskrivs svenskt skogsbruk bland annat som karaktäriserat av storskalig kalhuggning, markberedning, införande av exotiska arter och pesticidanvändning (!). Att svenskt skogsbruk skulle karaktäriseras av användning av pesticider är förstås en ren lögn och jag tror knappast användningen av exotiska trädslag är mer omfattande här än i många andra länder. Men det låter avskräckande för potentiella köpare av träprodukter.

Uppenbart vill Naturskyddsföreningen att just de svenska skogarna ska bevaras även om det innebär ett ökat nyttjande av andra skogar eller naturtillgångar där konsekvenserna blir större för natur och miljö. Ett annat exempel på detta är att man bjuder in Robin Wood, en organisation som befinner sig på ytterkanten i den tyska miljörörelsen, för att sprida sin bild av svenskt skogsbruk och för att Robin Wood ska kunna påverka tyska konsumenter.

Aktioner mot utländska konsumenter syftar knappast till att ändra svensk skogspolitik utan till att förmå konsumenter att välja andra produkter. Här väjer man inte för att slira på sanningen mot konsumenter långt borta som helt saknar kunskap om svensk skog och därför inte kan ifrågasätta påståendena. I ett internationellt upprop på nätet där Naturskyddsföreningen tycks ha ett finger med i spelet anges att tusentals arter försvinner med de svenska skogarna, vilket förstås inte är sant.

Jag kan inte se någon annan anledning till denna internationella svartmålning än att det är just våra egna svenska skogar man vill bevara, och att det ska ske på ett sätt som passar miljörörelsens medlemmar.

 

Att svartmåla sig själva

Förra veckan besökte jag världsutställningen i Milano. Temat var “Feeding the world – Energy for life”. Många av världens länder har där påkostade paviljonger för att visa upp sitt land och sin matproduktion från den bästa sidan. Sverige deltog inte. Sannolikt avstod man av ekonomiska skäl, men ibland tror jag helt enkelt det är för känsligt för Sverige att tala gott om sin markanvändning.

För några år sen gjordes en film om den svenska skogsbruksmodellen som var tänkt att visas för en internationell publik https://www.youtube.com/watch?v=VCW4kA1-ipE . Filmen visar på både styrkor och brister i det svenska skogsbruket. Ändå kom den stora diskussionen om filmen att handla om att den gav en alltför positiv bild av skogsbruket. Det är uppenbarligen inte accepterat att från officiellt håll marknadsföra svenskt miljöarbete och markanvändning i positiva termer. Då måste vi i samma andetag säga att vi inte klarar miljöambitionerna.

I utvärderingen av miljömålen framstår utvecklingen för miljön som mycket dyster. Huvudbudskapet är att 14 av 16 miljömål inte nås. Detta trots att vi gjort väldiga framsteg och i huvudsak har en god miljö. Om denna Jante-syn kring miljöarbetet beror på en stark miljölobby eller är ett sätt för miljömyndigheterna att peka på vikten av deras frågor är svårt att säga.

Även i internationella rapporteringar framstår Sverige ofta som ett land som ligger långt efter i miljöarbetet.

Var sjätte år ska EU:s medlemsstater rapportera bevarandestatusen för de arter och naturtyper som ingår i EU:s art- och habitatdirektiv. Denna uppgift har i Sverige lagts på Artdatabanken. För att många naturtyper i Sverige ska anses ha gynnsam bevarandestatus måste arealen motsvara en viss andel av hur naturen såg ut i ett förindustriellt landskap. Andra länder utgår från andra kriterier, t.ex. arealen naturtyper vid EU-inträdet. Följaktligen hör Sverige till de länder som har störst andel naturtyper med dålig bevarandestatus. Cypern är bäst. Detta speglar förstås inte den verkliga situationen för Sveriges natur i förhållande till andra länder. Men uppföljningsmetoden gör att vi inte ens i teorin kan nå miljömålet Levande Skogar.

I statistiken över hur mycket natur olika europeiska länder skyddar är Sverige ett av de länder som skyddar minst. Men när statistiken granskas visar det sig att Sverige har ett mycket starkt naturskydd jämfört med andra EU-länder. Andra länder redovisar skyddsformer vars motsvarigheter Sverige väljer att inte redovisa. Detta kommer jag att utveckla i ett senare inlägg.

Sverige är i de flesta avseenden ett föregångsland i miljöarbetet. Vill vi att andra länder ska följa vårt exempel eller köpa våra miljömässigt bra produkter, då måste vi våga säga att vi gör saker bra. Det motiverar också till att bli ännu bättre. Svartmålning gagnar inte miljön.