Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?

Annonser

43 thoughts on “Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

  1. Per Linder

    Tänkvärda synpunkter Gunnar!
    Det är fascinerande att se vilken uppståndelse den av Herman Sundqvist proklamerade pausen av nyckelbiotopsinventeringarna i NV Sverige har fått. De flesta verkar inte vilja förstå innebörden av ordet paus utan tolkar det som ett definitivt stopp. Sällan har väl så många med så lite insikt i frågan tvärsäkert uttalat sig.
    Med tanke på hur synen på vad som krävs för att peka ut en nyckelbiotop har förändrats sedan denna inventering startade fram till idag, är det vällovligt med en paus för att se över riktlinjerna. Idag kan i stort sett vilken senvuxen lite äldre skog som helst i NV Sverige klassas som nyckelbiotop. Jag upplever att många nyckelbiotopsbedömningar helt har bortsett från den ursprungliga tanken med att biotopen ska ha en nyckelfunktion för den biologiska mångfalden. Något som borde innebära att det omgivande landskapets kvalité beaktas, och att därmed olika nivåer på vad som definierar en nyckelbiotop ställs i landskap med olika naturvårdskvalitéer.

    Gilla

    Svara
    1. Viktor Säfve

      1. Angelstams analys handlade om skogen nedom den fjällnära gränsen och var en minimibedömning utifrån optimala förutsättningar (och med en rad krav som behövde uppfyllas), Ingen av dessa krav är förverkligade idag. Andra forskare har bedömt 10 procent skydd nedom den fjällnära gränsen som för lite för att nå Sveriges miljömål, även om dessa 10 procent skulle vara långsiktiga, funktionella och representativa (vilket den skyddade och avsatta arealen idag inte är).

      2. 20-procentsmålet bygger på en samlad bedömning av hundratals dokument, varar en stor del vetenskapliga artiklar. Så visst finns källor. Jag har själv läst alla dessa källor, till skillnad från dig som bara tycker om frågor du inte är insatt i.

      3. De forskare som skrivit debattartikeln har stor erfarenhet och kompetens inom naturvård.

      Angående titlar och hur de används: varför kritiserar du inte Dag Lindgren och Mårten Bendz som ingen av dem har kompetens inom naturvård, men som hundra procent endast sysslar med privat tyckande mot naturvård. Var konsekvent!

      Gilla

      Svara
      1. gunnarlinden Inläggets författare

        Hej Viktor!
        Jag håller inte helt med dig. Jag tror huvuddelen av de förutsättningar Angelstam m.fl. antog är uppfyllda i det aktuella området. Betänk att naturvårdshänsynen är betydligt mer omfattande än vad man antog när rapporten skrevs. Även om så inte helt skulle vara, är marginalen mycket stor (minst dubbelt).
        Rapporten av Angelstams mfl är ju också en samlad bedömning av många artiklar. Vore mycket intressant att höra om du vet någon annan sammanställning som tydliggör att det behövs 20 % utöver hänsyn, frivilliga avsättningar mm. Annars vore det intressant att få del av åtminstone någon av de viktigaste källorna.
        Jag tycker som sagt det är bra att forskare deltar i debatten. Det jag i dessa båda fall reagerat på är att man så utstuderat använt de akademiska titlarna för att ge intryck av att man kan mer än andra i frågan. Att det just var 7 professorer som skrev under här var nog ingen slump.

        Liked by 1 person

      2. Dag Lindgren

        Naturvårdsforskare bygger modeller för nödvändigt livsrum som visar att många arterna går mot sin undergång i Sverige pga att Naturtyper inte bevaras, Men verkligheten stämmer inte med kartan, och då borde det inte längre vara kartan som skall gälla. Fast det bara finns 8 % av western taiga, den helt dominerande ”skogsnaturtypen” mot enligt naturvårdsforskarna behövliga 20%. Trots detta så går det bra för arterna i skogen de sista decennierna.
        T ex har jag gjort en mer detaljerad jämförelse än naturvårdarna mellan rödlistan 2000 och 2015. http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Rodlistekategori2000.html
        Av de 2000 akut och starkt hotade har väldigt mycket färre försvunnit än prognosticerat och hälften är mindre hotade nu än då. Tyvärr är inte ”Naturvårdare” motiverade att presentera sån statistik.
        Det finns enormt mycket mer av andra upphovsmän, titta t ex hur det går för skogsfåglarna i http://www.fageltaxering.lu.se/sites/default/files/files/Rapporter/arsrapportfor2016kf.pdf Men de professionella naturvårdarna fnyser och kallar alla andra inkompetenta och undvikar att ta åt sig en del av den information som faktiskt finns, jag tycker den attityd som visas i den kommentar jag kommenterar är tämligen skrämmande.
        Just mina analyser tycker jag är speciellt värdefulla för samhället eftersom jag gör dem ensam och inte har någon lön eller konsultarvode eller bindning. Och samtidigt faktiskt är professor emeritus med en hygglig karriär och med de brukliga hederstecknen för en normalt framgångsrik professor.
        Dock tycker jag även Gunnar förtjänar en reprimand för att antyda att professorstitlarna missbrukas, jag tror nog de sju undertecknarna är ganska bra och skolade tänkare relativt sett. Men även pensionerade professorer kan häva ur sig missledande saker, speciellt när de har grupptrycket från kollegor att skriva under så det blir många underskrifter och inte bryr sig så mycket om att läsa in detaljerna. Ödmjukhet inför den egna ofullkomligheten är nog inget utmärkande drag för massunderskrivare av dokument. Jag kan nog förmås att förbättra och nyansera det jag gör, men jag får nästan bara den här typen av svepande kritik som i kommentaren ovan, inget konstruktivt hur mina analyser kan förbättras. (Eller bravo av de som känner sig gynnade av slutsaterna)
        Själv skriver jag vanligen bara professor emeritus utan att dra med att det är i skogsgenetik. Nog ligger det i professorstjänstens natur att man får viss bildning i andra områden, typ tar intryck av Olle Zachrisson på exkursioner. Varför tar naturvård avstånd från genetik?
        Egentligen är jag ”helt inkompetent” i både skog och genetik eftersom jag inte har något av detta i grundutbildningen, som är fysik. Visst finns det vissa luckor men det har ju gått hyggligt ändå. Just modellbyggande var jag bra på och min teknik för vägningar mellan mångfald och produktion har påverkat skogsvärlden. Och just genom att jag är bra på modellbyggande är jag väl medveten om dess begränsningar, mer medveten än naturvårdarna.

        Helt utan ”naturintresse” är jag inte. Just precis nu läser jag i diskussion med Lars Kardell hans bok om Bredfjället, där skoglöst land 1850 förvandlats till jättefin ”Naturvårdsskog” 2017. Jag förlägger en del av mina skogspromenader dit och försöker förstå historiken.

        Nog fattar jag mer om naturvård än vad naturvårdsforskare fattar om produktion. Men verkligheten måst bygga på vägning och respekt för båda områdena, inte att experter tjatar om att de minsann är experter på sitt område, här skall ingen annan sticka upp.

        Liked by 1 person

  2. Viktor Säfve

    Hej!

    Det är ju sannolikt så att människor som forskat kring naturvårdsfrågor under hela sitt liv och samtalat, läst och debatterat frågorna i årtionden, faktiskt vet mer om dessa frågor än andra debattörer. Jag skulle inte vilja bli opererad av en berusad novis, lika dumt tror jag det är att låta lobbyister för skogsproduktion eller oinsatta politiker styra naturvårdsdebatten.

    Du får tycka vad du vill i frågan, men så länge det inte bygger på naturvårdsforskning, är det just tyckande. Angelstam med flera forskare har gjort en uppföljning där de understryker att många av de avsatta och skyddade områdena har stora brister vad gäller funktionalitet och representativitet. Likaså har berörda myndigheter gjort samma bedömningar utifrån faktisk data och forskning på området.

    Om Artdatabanken, ledande naturvårdsforskare, berörda myndigheter och andra naturvårdsexperter gör mer eller mindre samma bedömningar, så tror jag dessa ligger närmare sanningen än vad pensionerade produktions-professorer tycker i frågan.

    Samtidigt ska man inte bortse från att frågorna är komplexa och att det förstås finns en hel del frågetecken. Naturen är komplex och naturvårdsarbetet i ett land som Sverige är mycket svårt. Vi har över 300.000 ägare, vi har olika skogshistorik i olika delar av landet, många zoner, och i stora delar av landet avsaknad av naturlig dynamik och störningar.

    När det gäller naturhänsynen som lämnas på hyggen håller jag inte alls med om dina tankar kring detta. Du måste ha i åtanke att det går att lämna relativt ”fina” hänsynsträd när en naturskog avverkas, men en inte obetydlig del av skogsarealen i den boreala delen av Sverige har kalavverkats mellan 1950-1990-talets slut, i stort sett utan att lämna naturskogselement som grov död ved, gamla träd, silverfuror, gamla lövträd etc. (tar århundraden att få åter). När dessa ganska ensartade tall-, gran- och i vissa fall contortabestånd ska huggas inom närmaste årtionden finns få eller inga naturskogselement att spara som har höga naturvärden.

    Det finns en rad centrala dokument jag tycker du ska läsa när det gäller ”hur mycket som är nog”. Detta är en komplex fråga till skillnad mot förenklingarna som används av bägge sidor i debatten.

    De bedömningar som ligger till grund för forskaruppropets nivå (20 procent långsiktigt undantagen produktiv skogsmark) från 2009, räknade samman frivilliga avsättningar och formellt skydd. Men, med förutsättningen att den frivilliga delen också skulle vara långsiktig och bestå av funktionella avsättningar. Det vill säga högstubbar, enstaka lämnade träd på hyggen och småytor av surdråg etc, räknades inte in.

    Detta är i ett borealt internationellt perspektiv modesta miniminivåer för skydd, som inte tar i beaktande de högre ambitionsnivåerna för bevarad biologisk mångfald som ekologisk integritet och resiliens. Forskare har gjort bedömningen att det endast eventuellt är i de undantagna större områdena av fjällnära skog som man i Sverige kan nå de högre ambitionsnivåerna för bevarande av biologisk mångfald.

    Din förklaring att du tycker det är bra att forskare debatterar förklarar inte varför du ifrågasätter varför naturvårdsforskare skriver under som professorer medan du är ok med att dina meningsvänner Dag och Mårten fritt får underteckna som professorer när de debatterar, utan din kritik. Dessa båda herrar är dessutom inte forskare inom det fält de debatterar.

    Jag ska erkänna att jag i och med min kommentar på din blogg gjorde ett undantag från min princip att inte delta på ytliga, yviga debatter på nätforum och bloggkommentarer. Därför kommer jag inte skriva mer svar på denna sida.

    Dock, jag kan skicka dig en lista via mail någon gång framöver, där jag understryker de mest centrala källorna till 20-procentsmålet . Det är mycket läsning, men nödvändig för en mer seriös debatt om frågan.

    Man har absolut rätt att tycka vad man vill, att exempelvis tycka att levande natur, biologisk mångfald och ekologi är särintressen, och att äganderätten är viktigare. Man har rätt att tycka att produktionsintressen och vinster för skogsbolag är viktigare än naturvård. Men, det blir en mycket mer ärlig och konstruktiv debatt om man håller sig till den fakta som finns och debatterar denna. Att som skogsnäringen nu gör hävda att man vill avverka så mycket som möjligt för att rädda klimatet, eller att alla inom Naturvårdssverige har fel, det är liksom som hämtat från oljelobbyister i USA och deras ”tvivelskapande tekniker”. Listigt, men inte trovärdigt.

    Att de 20 procent som naturvården vill bevara (dessutom kollager och viktiga för resiliens) skulle vara avgörande att hugga ner för klimatet, är föga trovärdigt. De 80 procent (en övervägande majoritet av skogen nedom fjällregionen!) som kan brukas på ett hållbart sätt, måste kunna nyttjas för att nå olika viktiga samhällesmål (miljö, människa). Att hävda något annat är ju minst sagt märkligt. Det är som att säga till Finland att ni har för lite mark för att det ska vara lönsamt att bruka era skogar, för att ert land är mindre än Sverige eller Ryssland. Alla verksamheter måste anpassa sig efter ekosystemen, och hållas på betryggande avstånd från gränserna.

    Aktiebolagens mål är vinst för ägarna, inte klimaträddning eller biologisk mångfald, tyvärr!
    Detta framgår inte i debatten. Det var inte för miljön som skogsnäringen försökte bespruta bort lövträden, dikade ut många mossar, som idag läcker ut stora mängder växthusgaser. Det var inte för miljöns skull som stora delar av de största träden avverkades historiskt. Det är inte för miljöns skull som körskador orsakas mark och vatten. Det är inte för miljöns skull vi tillverkar en lång rad helt onödiga pappersprodukter med kort livslängd.

    Att debatten ser ut som den gör i Sverige beror på att så lite skog är obrukad i modern tid. Skulle vi ha mer naturskog som i Kanada eller Ryssland, ja då skulle naturvårdens angivna nivåer kännas helt rimliga.

    Det är liksom inte trovärdigt att bara så tvivel genom att hävda en massa ståndpunkter. Fram med de forskningsartiklar och seriösa bedömningar som visar att arealen undantagen skogsmark nedom den fjällnära gränsen räcker för att nå miljömålen och för att värna alla mångbruksintressen i samma område!

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      För andra gången kommer mantrat om min okunnighet upp, det räcker inte med att säga det en gång!! Provokationer är en delförklaring till att debatten blir alltför polariserade!

      Modeller är ALLTID förenklade. Men skriver en bra forskare en uppsats med ett resultat från en modell så har dels en relevant modell använts och dels har det korrigerats för troliga avvikelser mot verkligheten. Det är inte en bra forskare som vad jag förstår på uppdrag för praktiska beslut skriver en uppsats som finner 10% och sedan säger ”men den där uppsatsen är så otillförlitligt överförenklad så jag tycker egentligen 20%”. Till saken hör om Angelstam själv skrivet under uppropet för 20%, det borde han väl ha gjort om han trodde på 10%?
      Inte heller är det bra med Naturvårdare som hänvisar till en bunt i praktiken ”oläsbara” uppsatser och dels hänvisar till att förenklingarna i modellerna motiverar ett stort påslag och dels hänvisar till den ”samlade bedömningen” av hundratals svårtillgängliga dokument.
      Kunskapsläget ändras, bara för att forskarna bestämde 20% för alla naturtyper överallt ca 2000 (när inte ens western taiga var definierat) saknas inte möjligheter till omprövning, om man undantar naturvårdares ovilja till omprövning.
      Jag tvivlar på om 20% western taiga (av den ursprungiga i det sk naturtillståndet ca 1800) kommer att uppnås de närmaste decennierna och då är frågan om det är värt att hålla fast vid målet. Naturvårdarna borde beräkna hur många arter som förloras då jämfört med 20% som ideellt anses behövas. Dvs vad förlusten är att inte ha 20% för de rödlistade arterna i form av ökat artförsvinnande och ökad frekvens hotade arter. Har någon naturvårdare gjort en sådan beräkning för western taiga? Stämmer denna ”beräkning” sedan med observationer 2000-2015 blir den ganska trovärdig. Det kanske finns jag vet inte. Ett uppslag bara.

      Liked by 1 person

      Svara
    1. Niklas

      Jasså, SNF i Norrbotten har inget förtroende för Herman Sundquist? Nehe, men jag har heller inget förtroende för SNF (eller för den delen andra miljöorganisationer så som WWF, Skydda skogen, Greenpeace…)

      Liked by 1 person

      Svara
  3. Dag Lindgren

    Tyvärr är det en av de undertecknande professorerna som jag tycker beter sig olämpligt och det är inte bra SLU. I SVT https://www.svt.se/nyheter/inrikes/protester-mot-skogsstyrelsen-hotar-skogarna-i-norr står ”Jan Lagerlöf, professor i ekologi på SLU”. Han säger: ”Nästan 99 procent av skogen i dag är plantegeskog eller väldigt trivial skog. Det är väldigt små områden man har skyddat frivilligt, säger Jan Lagerlöf.” En som uttalar sig i uttrycklig egenskap av professor vid SLU borde inte häva ur sig något sådant.
    Men hans anknytning till SLU är mycket tveksam. I DN-artikeln undertecknar han ”Jan Lagerlöf, professor, tidigare Institutionen för ekologi, SLU” så han är knappast NU professor vid SLU, kanske emeritus. Men professorsanknytningen i DN är ändå inte missvisande.
    Söker man honom på SLU hittar man ”Extern resurs vid Institutionen för ekologi; Enheten för markekologi” Hans knytning till SLU missbrukas när han kallar sig professor på SLU. Jag skulle väl ändå inte reagerat om uttalandet inte varit så korkat.

    Gilla

    Svara
  4. Dag Lindgren

    Jag analyserade de 120 undertecknarna på protesskrivelsen till ministern
    13 titulerade sig prof (varav fyra SLU) och 10 prof em
    ”titulerade” inkluderar t ex det tveksamma fallet ovan och några andra

    Gilla

    Svara
  5. Dag Lindgren

    Det var 26 från Skogsstyrelsen på listan, dvs fler än professorerna. Några var pensionerade och många anonyma. Något betyder det, men jag tror det blir för spekulativt att gå in på vad, innan utfallet av andra skrivelser ”från och till de anställda” offentliggjorts.

    Gilla

    Svara
    1. gunnarlinden Inläggets författare

      Av dessa 26 är det bara 4 namngivna som arbetar i distrikt som i någon del omfattas av pausen. Man har alltså inte personlig kännedom om problematiken med avgränsningen i nordväst.

      Gilla

      Svara
  6. Dag Lindgren

    Jag kollade Viktor Säfve på nätet, det första relevanta jag hittade var http://www.barometern.se/debatt/skogsnaringen-tapetserar-sverige-med-skenkampanj/
    och http://skyddaskogen.se/sv/arkiv/147-personer/viktor-saefve/1057-ryska-skogsexperter-chockade-oever-svenskt-skogsbruk
    En skydda skogen aktivist som förklätt sig till seriös naturvårdare!
    Som retar upp seriösa människor med oseriösa provokativa uttalanden. Hur man får en seriös debatt fattar inte jag det finns för många inbyggda spärrar.

    Gilla

    Svara
    1. Fredrik Eriksson

      Hej Dag!

      Är Viktor och andra debattörer oseriösa naturvårdare om de inte håller med dig och skogsnäringen?
      Om ideella naturvårdare eller forskare har en debattretorik när de skriver debattartiklar…?
      Tycker du det är seriöst av en gammal professor att sitta och skriva kommentar efter kommentar hela dagarna på olika bloggar, likt värsta “skogsnättrollet”? Är det seriöst att sitta och “kolla upp” meningsmotståndare, för att vad då? Uppvigla meningsvänner till näthat eller personpåhopp? Är det seriöst att sitta och analysera namn efter namn från ett upprop för att försöka finna motiv för att misskreditera hela uppropet, istället för att debattera sakfrågorna?

      Man skulle kunna tro att du har doktorerat på “nättrolleri”, som du beter dig. Vill du ha respekt från forskare och ideella naturvårdare, så visa då den respekten själv.

      Skärpning tack!

      /Fredrik

      Gilla

      Svara
      1. Dag Lindgren

        Hej Fredrik
        Jo du tillhör de som inte bryr sig om att diskutera argument som jag faktiskt framför utan kallar mig nättroll. Det är klart jag blir provocerad av sådana som du som bara ägnar sig åt att fördärva debatten istället för att få den fokuserad omkring sakfrågor! Någon respekt är sällan att förvänta av de som inleder en dialog med bristande respekt!
        Skärpning tack!
        /Dag

        Gilla

      2. Dag Lindgren

        Jag skall väl svara i sak också. Jag är pensionerad och har därför tid att granska en del inlägg och teorier och jag har en hel del erfarenhet och kunskap. Just detta gör ”pensionerade professor”, som ju skrev under DN uppropet, till en värdefull resurs och eftersom de har tid är det inte lika kritiskt att de håller sig exakt till sitt ämne. Äldre hetsar inte heller upp sig lika mycket och inser i högre grad att världen inte är perfekt. Förresten är inte ens ämnen som naturvårdskunskap väldefinierade. Olika saker fordrar olika kompetenser och det finns ingen som har överblicken som expert. Framförallt skulle det behövas fem kommentatorer av Gunnar Lindens typ, men vem skall avlöna dem? Det ger större utrymme ät pensionerade professorer.

        Om det finns någon som är meningsmotståndare genom att generellt inkompetensförklara allt jag säger (Säfve) så höjder det ju mitt intresse för vem det är och hur trovärdig vederbörande är.

        Jag har uttryckt mig tveksamt om en av undertecknarna av uppropet, men det är faktiskt inte bar jag som gjort utan många andra. Det var inte undertecknandet som kritiserades utan kommentarerna omkring. Även den artikel som angav undertecknarna med namn mm analyserade deras sammansättning, jag höjde bara förstoringsgraden lite. Jag tror att det är så många som kommer att kritisera sakfrågorna i uppropet kunnigare än jag, så just detta kommer jag nog inte att göra om jag inte tycker en komplettering behövs.

        Jag uttrycker ofta att jag i enstaka frågor håller med ”naturvård” eller ”skydda skogen”. Även i kommentarerna till den här artikeln beskrev jag hur jag går in i naturvård. Att måla in i svart och vitt utan nyanser på det sätt som sker t ex i svensk skoglig naturvård är inte bra, men det går nog inte att göra något åt, stark och dåligt grundad polarisering är något vi får leva med. ”Den som är oskyldig kasta första stenen” låter bra men funkar inte.
        Om jag inte trodde att det fanns viktiga aktörer som uppskattade att jag kommenterar (eller ibland skriver) så skulle jag stoppa. På nätet känns det VÄLDIGT otacksamt, tio gånger så mycket skäll som beröm. Jag känner mig hela tiden nära gränsen för att lägga av helt.

        Gilla

  7. Dag Lindgren

    Angående mina kommentarer om Jan Lagerlöf, som tilllhör det jag kritiseras för, så har också Anna Lena Axelsson uttalat sig i liknande riktning om hans framföranden https://twitter.com/AlaxSLU/status/855175731298668546 Av 22.5 Mha skog är 0.38 av naturskogskaraktär och 0.59 av plantageskogskaraktär.
    Till skillnad från naturvårdarna tycker jag det är bra att underlag om de som står bakom skrivelsen till miljöministern kommer fram och påverkar inställningen till skrivelsen

    Gilla

    Svara
  8. Fredrik Eriksson

    Hej!

    Lagerlöf kan ju eventuellt vara felciterad av SVT, har ni tänkt på det? Om han nu skulle ha uttryckt sig så under intervjun, so what?
    ”Nästan 99 procent” är ju ett uttryck som används av många, vad som menas med detta är ”det mesta”, inte bokstavligen 99 procent. Det är väldigt vanligt att människor säger ”99 procent” som talesätt. Självklart vet forskaren hur mycket som är skyddat, som brukas etc, (något de också uttryckt i text). Löjligt att hänga upp eventuell kritik mot deras upprop endast på att man använder ett kraftuttryck i en intervju…

    Kom med saklig kritik istället…

    /Fredrik

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      En skogsdirektör reagerade på twitter så här:
      ”Ny trend att även forskare är resistent mot fakta och dessutom sprider falsk information.”. Sammanfattningen av åsikterna av de som överlämnade skrivelsen till miljöministern verkar starkt provocerande och sätter ytterligare spikar i svårigheterna till saklig debatt.
      Som pensionerad professor gillar jag inte att professorer genom missvisande uttalanden vid de få tillfällen de får chansen minskar förtroendet för professorstiteln och forskningen för att göra en poäng. Jag tycker också den överslätande attityd som de som gillar skrivelsen demonstrativt uppvisar bidrar till polarisering. De har sin åsikter ristade i sten och är oemottagliga för argument. Synd att det är så.

      Gilla

      Svara
  9. Dag Lindgren

    Analys av samtidig replikväxling på Naturskyddsföreningens skogsblogg (se nedan)
    Jag hänvisar till denna webbartikel av Gunnar Linden hur den tolkar vad Angelstam har uttryckt
    Då beskylls JAG för felcitering!!!!! Med Sebastians Kirppus välsignelse!!!

    Den ideella Naturvården tycker att ändamålet helgar medlen och gör sitt bästa för att misskreditera de som försöker diskutera grunderna naturvården bygger på med en ledande företrädares (Sebastian Kirrpu) välsignelse. (Dock heder åt Sebastian att han framträder under eget namn)

    Uttdrag ur replikväxlingen följer https://skogsbloggen.wordpress.com/
    Dag Lindgren skrev:
    Sebastian: I https://gunnarlinden.wordpress.com/2017/04/18/akademiska-titlar-och-nyckelbiotoper-i-nordvast/ tolkas att Angelstam et al anser att knappt 10% av behöver avsättas (formellt eller frivilligt) för att arterna skall få ett tillfredställande skydd.

    19 april, 2017 den 22:43 Caspar skrev:
    Dag Lindgren hoppas uppenbarligen på att ingen har läst rapporten han felciterar. Vad som står i den är följande: i ett scenario där avsättningarna har en optimal funktionalitet och hänsynen i produktionslandskapet fungerar kan det räcka med 9-16% skydd för att uppnå målet om 20%. De fortsätter med att konstatera att så inte är fallet, dvs. avsättningarna är långt ifrån optimala och hänsynen fungerar inte, och att om all kvarvarande gammelskog skyddades skulle det ändå inte räcka till.

    20 april, 2017 den 08:19 Sebastian Kirppu skrev: Tack Caspar för ditt inlägg 🙂

    Gilla

    Svara
  10. Privat äganderätt är grunden för välståndet

    Kopierat från Lars Christersson, professor emeritus SLU, Uppsala forskare:

    Återigen är det den biologiska mångfalden, detta särintresse, som är på tapeten. Återigen framhävs det oproportionellt stora bevarandeintresset för just flercelliga organismer. Är detta bevarandefokus verkligen en konstruktiv strategi för en aktiv och vetenskapsbaserad miljöpolitik i en värld, där alla livsformer är helt och hållet klimatberoende och där just klimatförändringarna pågår med en hastighets som aldrig tidigare uppmätts? Är det inte i stället just sådana här universitetsdebatter om speciella särintressen, som gör, att det är så svårt att få allmänheten och därmed politiker att inse, att världens allt överskuggande överlevnadsproblem är de snabba klimatförändringarna.

    Får jag påminna om några fakta i ämnet. Vi har i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, och 12 olika arter av blåvingar, vi har 14 olika arter av maskrosor och så vidare. I Sverige har vi 90.000 beskrivna flercelliga arter av djur och växter. I världen är motsvarande siffra 1,7 miljoner. Men internationellt ledande expertis inom området uppskattar, att det finns mellan 5 och 100 miljoner arter till i världen, som ännu inte är upptäckta. Så är det något som vi verkligen har gott om på den här planeten så är det just arter.

    Dessutom gäller omsorgen om den biologiska mångfalden endast flercelliga arter, trots att vi vet att de encelliga organismerna är minst lika viktiga. Varför är det ingen som bryr sig om dessa organismer?

    Dessutom vet vi, att den temperaturhöjning, som just nu pågår tillsammans med alla luft- vatten- och markföroreningar, kommer i grunden på sikt att ändra på varje odlingsbetingelse, ja på varje ekosystems artsammansättning och produktionsförmåga. Och observera att detta i sin tur innebär att det i praktiken inte spelar någon roll vilka bevarandeåtgärder vi sätter in i dag – det kommer likväl vara klimatförändringarna och föroreningarna som i längden kommer att bestämma om en art skall överleva eller dö ut.

    Det är därför som vi, i stället för att till varje pris försöka bevara just dagens biologiska mångfald, borde lägga all kraft på att förhindra den nu pågående temperaturhöjning och alla dessa i allra högsta grad pågående föroreningar, om vi vill bevara de arter, som finns i vår natur i dag – både de encelliga och de flercelliga.

    Alla dessa detaljerade särintressen och artbevarande ideér tar i många fall helt bort fokus från den ekologiska helhetsbilden och från de verkligt brännande frågorna. Därmed minskas också motiven för att genomföra de absolut nödvändiga motåtgärder för att komma till rätta med sådana problem i världen som livsmedelsförsörjningen under pågående klimatförändringar, ökenutbredningar och höjda havsnivåer med efterföljande folkvandringar som följd.

    Kom ihåg att klimatfrågan kan mycket väl utvecklas till att bli mänsklighetens verkliga ödesfråga. Ja, hela civilisationer håller på att utplånas, men i Sverige diskuterar vi i all oändlighet, hur vi skall kunna få den vitryggiga hackspetten och den större salamandern och lavskrikan att överleva och om vi skall ha 250 eller 400 vargar i våra skogar.

    Dessutom är dagens tolkning av begreppet biologisk mångfald alldeles för snäv. FN:s resolution om den biologiska mångfalden, och Sveriges Riksdags nationella mål handlar inte bara om själva artbevarandet i sig, utan också, vilket är helt bortglömt i den allmänna debatten, om bevarandet av den genetiska mångfalden inom arten. Och då naturligtvis i främsta rummet, om den genetiska variationens bevarande inom de arter, som betjänar människan på olika sätt.

    Gilla

    Svara
  11. Lars Laestadius

    Utifrån sett kan debatten ibland te sig snävsynt, som Lars Christersson antyder. Den bullrar också mer än den leder framåt. Två ting skulle jag gärna vilja se.

    För det första skulle jag gärna se att ”sektorn” under ledning av skogsägarna utvecklade en mekanism för att oberoende av statens byråkratiska klåfingrar bevara och återskapa naturvärden inom ramen för ett ekonomiskt och socialt bärkraftigt skogsbruk. Två principer må tjäna som vägledning:

    – Frihet under ansvar. Utnyttja till fullo de möjligheter till effektivitet och rättvisa som finns i en icke-statlig (frivillig) lösning.

    – Sektorn skall bära sina egna kostnader, inklusive för att bibehålla (i nordväst) och återskapa (i resten av landet) naturvärden. En hållbar sektor kan varken tära på sitt naturkapital eller leva på subventioner utifrån.

    För det andra såge jag gärna att naturvårdens aktörer föreslog ekonomiskt realistiska skötsetmetoder som bevarar och återskapar skogslandskapets naturvärden. Den under det senaste halvseklet kraftigt utbyggda ekologiska forskningen borde ha mycket att erbjuda utöver att stoppa verksamheten.

    Framtidens biobaserade samhälle kan knappast byggas på strikta skogsreservat. Enskilda skogsägare måste få skälig ersättning om övergripande nationella mål begränsar deras ekonomiska frihet. Sektorns aktörer borde övergå från tandagnisslan till att föreslå något bättre. Gärna utan att hänga staten i kjolarna.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Lars! Skogsnäringen sliter inte på naturresursen virke. Vi har ju mer stående skog i dag än någonsin förr.

      Sedan förstår jag inte alls varför skogsnäringen ska tvingas finansiera någon naturvård. Den kostnaden får ju givetvis betalas av de som vill ha mer naturvård. Antingen genom att själv köpa upp skogsmark på den öppna marknaden och sedan avsätta denna skog till naturvård (bästa metoden), eller att betala någon markägare för att göra samma sak.

      Gilla

      Svara
      1. Lars Laestadius

        Niklas! Jag håller med om att skogsnäringen inte sliter på virkesförrådet. Tvärtom! Just detta att både äta kakan och samtidigt få den att bli större är en av Sveriges stora bedrifter, av stor betydelse inte bara för alla dem som nyttiggör skogsbaserade varor och tjänster men också för klimatet. En ökande avverkning går att förena med att ökande kolförråd! Detta reptrick är så fantastiskt att många tror att det är omöjligt. Vi borde göra mera internationellt väsen av detta.

        Men jag håller inte med om att skog kan eller bör reduceras till virkesförråd allena. Skogen är en komplex förening av naturvärden och mänskliga värden, och båda kategorierna är i sin tur komplexa. Skogens skala i tid och rum är sådan att en enskild fastighet är för liten för att ensam kunna bära dem alla.

        En del av dessa värden har reducerats genom den långvariga och i mitt tycke nödvändiga fokuseringen på virkesaspekten. Vi behöver bibehålla detta fokus men samtidigt så långt möjligt *återskapa* de värden som gått förlorade.

        Sektorn måste kollektivt ansvara för denna helheten på nationell nivå. Sverige har såvitt jag förstår påtagit sig ett sådant ansvar genom att ansluta sig till konventionen för biologisk mångfald och förväntar sig att även andra landar tar detta ansvar. Sverige, som ju anser sig vara en Skoglig Stormakt, bör visa andra hur man gör. Om inte sektorn vill eller kan göra detta borde det sägas klart och tydligt, så att skogspolitiken kan anpassas därefter.

        Jag menar, rått uttryckt, att sektorn gemensamt måste ta ansvar för sina miljökostnader och betala dem ur sin sammanlagda vinst. Detta kräver stor effektivitet så att vinsten räcker till. Det kräver också en fördelningsmekanism inom sektorn och det är just den som sektorn själv borde utforma. På så sätt kommer enskilda skogsägare att få den förutsägbarhet och ersättning som debatten nu ropar efter.

        Gilla

      2. Niklas

        Nej! Det är inte och kan inte vara skogsnäringens sak att bekosta den naturvård som efterfrågas av diverse miljöorganisationer. De som vill se mer naturvård får ju faktiskt själva se till att bekosta den själv. Hur svårt kan det vara? För det är väl inte så illa att dessa s.k. miljöorganisationer bara är intresserade av naturvård så länge andra (läs markägarna) får betala kalaset?

        F.ö. har Sverige förbundit sig att följa de mänskliga rättigheterna, där bl.a. markägarna är garanterade rådigheten över sin egendom.

        Gilla

      3. Lars Laestadius

        Frågan är som alltid vem som till slut skall betala. Att skicka räkningen till någon annan är förstås attraktivt. Men är det hållbart?

        Själv menar jag att räkningen för virkesproduktionens negativa bieffekter bör betalas av den eller de aktörer som är ansvariga för att virkesproduktion bedrivs. Med andra ord: slutanvändarna. Det är ju för att fylla deras behov av produkter och tjänster som vi bedriver ett virkesproducerande skogsbruk. De bör ta ansvar för sitt ”fotavtryck”.

        Och det är därför jag blev så upprörd över de tyska miljögruppernas brev till landsbygdsminister härom året med hot om bojkott av produkter från svenska skogar om inte skogsbruket genast blev kalhyggesfritt. Men Tyskland kan inte springa ifrån från sitt ansvar. Under minst ett sekel har man efterfrågat stora kvantiteter till lägsta möjliga pris. Skogsbruket i Sverige har drivits på dessa utifrån givna villkor. Att nu hota med att vända ryggen åt detta är inget annat än en miljömoralisk kollaps av första rangen.

        Men du menar alltså att någon annan bör betala. Kan du utveckla ditt resonemang!

        Gilla

      4. Niklas

        Ja, jag ska utveckla resonemanget.

        Gratis är gott och det lätt att kräva ditt och datt så länge andra betalar. Jag skulle gärna ha t.ex. en trevlig sportbil i garaget för x antal miljoner, Kruxet är bara att jag inte har råd, men jag tycker att du borde betala den åt mig, så att jag kan använda den gratis. Rimligt? Naturligtvis inte. Vill jag ha en fin sportbil, får jag givetvis se till att betala den själv, Å i och med att jag inte har råd med en sådan sportbil, så får jag vackert avstå och fortsätta köra med mitt 18 år gamla bilskrälle.

        När det gäller skogen, så ägs den utav den lagfarna markägaren. Det är alltså denna markägare som ska styra och ställa i den egna skogen. Å den egna skogen är och förblir en ekonomisk verksamhet för de flesta markägare.

        Vill andra kunna vara med och påverka skogens brukande, så måste de antingen köpa sig en egen skog (och då bli markägare), eller betala en ersättning/arrende till någon villig markägare. Detta arrende/ersättning bör ju då minst motsvara vad ”intrånget” skulle kosta markägaren. Detta system måste alltså bygga på frivillighet och respekt för markägarnas egendom, inte på kommandoskogsbruk.

        Sedan kan man ju som konsument naturligtvis välja att bara köpa produkter som uppfyller vissa skötselkrav, men då är det marknaden som styr priset och då blir det en fråga om tillgång och efterfrågan.

        Å jag kan säga dig att merbetalningen för certifierat virke är alldeles för låg idag, jämfört med vad det kostar att uppfylla certifieringskraven. Det är en ren förlustaffär, om man bara ser till ekonomin. Dessutom motsvarar certifieringsersättningen (10 + 10 kr/m3fub) bara några få procent av virkespriset. Skillnaden mellan olika virkesköpare brukar vara betydligt större än så. Kolla istället vad skillnaden i ersättning till lantbrukaren för KRAV-certifierad respektive konventionell råvara. Där snackar vi minst 50% å då får finns det ju helt andra möjligheter att ställa långtgående krav.

        Å för att förtydliga din fråga om att skicka räkningen, så är ju frågan VEM som skickar räkningen och VEM som får denna räkning idag. Jag vill bestämt hävda att det är samhället och miljöorganisationerna ständigt skickar nya räkningar (kostbara krav), som markägarna får betala ur egen ficka (t.ex. genom fördyrande hänsyn, avverkningsförbud etc.).

        Gilla

  12. Lars Laestadius

    Diskussionen är intressant. Vi har två principiellt olika linjer och det går att finna goda argument för båda.

    Man kan förstås kapa trossarna, rensa bort regelverket och låta varje fastighetsägare bestämma själv utan inskränkningar. Bort med restriktionerna på återbeskogningsplikt och omloppstider, på fröer och främmande trädslag, på viltvård och ekologiska hänsyn. Tanken har sin lockelse.

    Men vad händer om resultatet inte blir bra? Kommer stat och kommuner att acceptera ett dåligt utfall? Kommer skogsindustrin att acceptera det? Historiskt har de inte ens velat ta risken av att ett (enligt deras mening) dåligt utfall skall inträffa och därför motat Olle i grind.

    Men utfallet kanske inte skulle bli dåligt?

    En kärnfråga är om det finns skalnivåer ovanför fastigheten certifieringsenheten som behöver beaktas. Jag tror det.

    Moder Natur beaktade ju inte fastighetsgränserna när landet skapades. De kom senare och de motsvarar inte nödvändigtvis landskapets ekologiska strukturer. Och utifrån sett har Sverige, liksom varje annan stat, ett ansvar för helheten. Staten har ju hittills inte haft några problem att identifiera sådana fastighetsövergripande värden som man velat skydda genom lagstiftning och subventioner och rådgivning och branschen har heller inte tvekat att ställa krav på skogspolitiken.

    En annan kärnfråga är om det finns värden vars existens eller bestämmande ligger utanför en enskild markägares domvärjo, men som likafullt är bindande. Har en markägare oinskränkt rätt att förstöra kulturella värden, ekologiska värden, rekreations- och skönhetsvärden, produktionsvärden? Och jag menar oinskränkt, utan några som helst restriktioner eller hämningar.

    Om detta kan man tycka olika. Själv tycker jag inte att en markägare har rätt att totalförstöra sin lilla del av landet. Förfoganderätten gäller inte samtliga aspekter av fastigheten. Så tycker heller inte myndigheterna och så har de tyckt åtminstone sedan landskapslagarna nedtecknades. De heller inte tyckt sig behöva betala någon ersättning för sina anspråk.

    Alllmänhetens, skogsindustrins och omvärldens anspråk kanaliseras genom stat och kommuner, som numera genom sina demokratiska strukturer uttrycker folkets vilja. Men det ekonomiska skogsbruket drivs av en efterfrågan på skogsprodukter som till övervägande delen kommer från fjärran länder. Dessa produkter bör prissättas så att alla kostnader täcks, inklusive kostnader för negativa bieffekter.

    Någon form av certifiering vore en möjlig mekanism för att få marknaden att betala den fulla kostnaden i utbyte mot en garanti för
    brukningsmetoder som bevarar eller återskapar värden.

    Jag tvivlar alls inte på att prispremien är för låg och att transaktionskostnaden är för hög, både finansiellt och intellektuellt. Detta är ett stort problem men inget som jag klarar att lösa i kväll.

    Ovanstående är yvigt i formen och svajigt i resonemanget. Det beror på att jag helt enkelt tänker högt utan att riktigt veta vad jag tycker. Ber om ursäkt för bristen på stringens.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Ja, det var svamligt värre här, tycker jag. Men jag ska försöka ge like konkreta svar…

      Varför ska skogsägaren betala för att få skörda sådant h*n har byggt upp under lång tid? De sidovärden så som rekreationsvärde och naturvårdsvärden är ju sådant som byggts upp genom en aktiv skötsel av skogen. I det flesta fallen har ju dock skötseln gått ut på att öka den ekonomiska värdetillväxten hos rätt träd, för att, när tiden är mogen, skörda dessa träd.

      Å eftersom markägaren inte får någon ersättning för att skapa dessa sidovärden genom sin sedvanliga skötsel av sin skog, så faller det ju på sin egen orimlighet att skogsägaren ska straffas ekonomiskt om dessa sidovärden råkar förstöras i samband med en slutavverkning.

      Å vad skönhetsvärdet beträffar, så ligger skönheten i betraktarens öga. Det den ena tycker är vackert, kan den andra tycka är fult och vice versa.

      Dessutom påverkas skogens natur till stor del av skogsägarens egna mål och skötselidéer. Då vi har ca 330 000 privata skogsägare som äger drygt hälften av Sveriges skogsmark, så skapas det per automatik en väldig variation i skogen genom den valfrihet som fortfarande finns i skogsbruket under parollen frihet under ansvar. Någon nationell (eller EU-styrd) kommandoskogsskötsel tror jag inte alls på. Det kommunistiska skräckexemplen i Östeuropa + forna Sovjet talar sitt tydliga språk.

      Bara för att överhögheten länge försökt inskränka äganderätten efter eget godtycke, utan att behöva göra rätt för sig, innebär ju inte att detta övergrepp måste fortsätta i framtiden. Det är nu hög tid att överhögheten besinnar sig och börjar göra rätt för sig visavi markägarna. Ett exempel är ju KOMET-programmet, där villiga markägare själva föreslår områden de vill ”skydda”, samt att markägaren har vetorätt om man inte kommer överens om t.ex. en rimlig ersättning.

      Med frivilliga överenskommelser med markägaren uppnår samhället mycket mer än med tvång + våldsmonopol. Frågan är bara när samhället blir moget nog att inse detta.

      Certifieringen måste för det första löna sig för markägaren. Dessutom ger ju dagens certifiering lite felaktiga signaler, om nu syftet är att spara träd och skogar för naturvård och/eller rekreation. Du får ju betalt för att hugga ner din skog (virket), som vissa andra vill spara…

      Nej, vill man ”skydda” skog för skogsbruk, måste skogsägarna få bra betalt för detta, samt att de måste ha vetorätt mot sådana förslag. Å de som vill ”skydda” skog måste nog finna sig att stå för fiolerna.

      Samma sak måste även gälla rekreationsskog. De som vill ha en fin skog för rekreation, får nog finna sig i att betala villiga markägare för detta. Å här är det inte helt fel att kommun och/eller stat äger skog för allmänhetens rekreation. För det är ju orimligt att enskilda privata markägare ska tvingas sponsra detta (på annat sätt än genom den sedvanliga skattesedeln då). Sedan kan man alltid ifrågasätta hur stat och/eller kommun en gång kommit över denna mark, men det är en annan femma.

      Här kan ju också påpekas att den anarkistiska allemansrätten gör det väldigt svårt för markägare att tjäna några pengar på att skapa fina rekreationsskogar. För hur ska markägarna kunna tjäna några pengar på besökare, när allmänheten inte behöver betala något inträde till denna skog? Hade vi inte haft någon allemansrätt, hade ju markägaren däremot kunna ta ett visst inträde och på så sätt kunnat tjäna en hacka på att skapa en attraktiv rekreationsskog. Då hade det blivit ett affärsben precis som virkesproduktion och jakt.

      Gilla

      Svara
      1. Lars Laestadius

        Välkommen in i svamlarklubben, Niklas!

        Den enskilde markägaren skall alltså kunna gottgöra sig allt gott som stat och kommun erbjuder utan att behöva acceptera någonting alls i gengäld. Som sagt, det är trevligt med en sportbil när någon annan betalar. Men det håller inte i längden, inte ens om det höljs i den inskränkta äganderättens berusande dimmor.

        Hållbarhet, om vi nu kan tillåta oss att använda oss av detta nötta begrepp, bygger på att man betalar alla kostnader själv. En sektor är inte hållbar om dess fortbestånd kräver att resurser tillförs utifrån, ex.vis genom skattefinansierade subventioner. Sektorn måste själv betala för att eliminera eller i alla fall reducera sina negativa bieffekter. Inkomstskatten behövs för annat.

        Men finns det då några miljökostnader? Nej, menar Niklas, några absoluta miljökostnader finns inte. Det enda som finns är utomståendes intresse av att inskränka markägarens frihet och förfoganderätt för att främja sådant lappri som rekreation, skönhet, växt- och djurliv, naturliga ekologiska processer, god arbetsmiljö, med mera. Allt beror på efterfrågan och alla värden är därmed relativa. Om ingen är intresserad av att betala så finns det heller inga värden. Markägaren har inga skyldigheter annat än mot sig själv. Ned med statens socialistiska miljömål! Bort med lagar och förordningar! Allt för köparna av virke!

        Själv tycker jag inte så.

        Jag menar att den skogsbaserade sektorn har ett övergripande ansvar för att bevara och återskapa värden, både ekologiska och sociala, bland annat genom avsättning av reservat och anpassad skötsel. Kostnaden bör betalas ur sektorns samlade vinst, gärna supplementerad med en del av bolagsskatten. Varje sektor som gör anspråk på att kallas uthållig måste själv stå för sina fulla kostnader. Att fika efter bidrag från andra sektorer duger inte. För dessa fioler, liksom för orkestern i övrigt, måste sektorn stå själv.

        En sektor som själv sätter av och fördelar medel för sina miljökostnader kan själv råda över reglerna. Staten skulle inte behöva lägga sig i. Fördelarna med detta vore stora. Inte längre skulle enskilda markägare behöva gå i delo med det offentligas ogina tjänstemän. Inte längre skulle ersättningen för intrång vara för låg. Inte längre skulle sektorn behöva gnälla på staten i otaliga debattinlägg. Allt skulle bli mycket bättre.

        Sammanfattningsvis: vem skall betala – miljöknuttarna eller marknaden? Min röst går till den senare. Vem skall fördela pengarna – staten eller sektorn? Även här går min röst till den senare.

        Gilla

      2. Niklas

        Lars! Du tycker att skogsägarna ska sponsra miljöknuttarnas nyckfulla hittepån, istället för att miljöknuttarna ska stå för sina egna kostnader. Samtidigt säger du att skogsnäringen lever på bidrag utifrån och att detta inte är uthålligt. Vilka bidrag skulle detta vara, om man får fråga? Mig veterligen finns inte mycket bidrag i det svenska skogsbruket, till skillnad från bl.a. jordbruket.

        Skogen är en ekonomiskt verksamhet, där de stora pengarna finns i slutavverkningen. Så är verkligheten för de flesta skogsägare. Den dagen som många markägare kan tjäna stora pengar på andra produkter från skogen än vanligt rundvirke, så lär det snabbt få ett stort genomslag på skogsskötseln. Det kan jag lova dig. Men tills dess är det rundvirkesproduktion av främst gran och tall som styr hur skogen sköts..

        Det var ju inte mer än 150 år sedan som skogens viktigaste produkt var skogsbete. Det var alltså då man hägnade UT djuren från åkrarna (inägomarken) och ca 50% av avverkningarna gick till uppvärmning. Då såg ju också skogarna helt annorlunda ut. Jag har sett en karta från början av 1700-talet, där lantmätaren ansåg att den (för den tidens mått mätt) virkesrika skogen hade ett lågt ekonomiskt värde, då den gav så dåligt bete.

        Om en skogsägare missköter sin skog så att den slutar växa, så lär det snabbt påverka fastighetens värde, så det är tämligen självreglerande. Finns liksom inget intresse att bita sig i svansen.

        Nej, jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Idag finns det inget incitament för skogsägarna att vare sig bevara några rödlistade arter eller rekreationsskogar, snarare tvärt om. Ju fler hittepå-regler och kommandoskogsbruk, desto ivrigare lär markägarna tillämpa sök och plock. Alltså söka upp ”skyddsvärda” lokaler på sin fastighet och röja/gallra bort det i tid, innan en avverkningsanmälan skickas in.

        Men skulle det plötsligt löna sig ekonomiskt att hysa rödlistade arter i sin skog, så skulle som sagt skogsskötseln se radikalt annorlunda ut. Men då fordras ju att någon är villig att betala för detta. Rimligtvis då de som ropar efter mer skydd och avsättningar. För virkesköparna är ju av ett antal självklara skäl ointresserade av detta, då det påverkar virkesutbudet negativt. Samma sak gäller f.ö. även rekreationsskogar, då dessa tenderar att vara mer eller mindre slutavverkningsmogna.

        Det bästa vore dock om de, som av en eller annan anledning vill ”skydda” mer skog, också köper upp egen skog på den öppna marknaden och sedan skyddar den. Ungefär som Charlie Hamilton gjorde med sin ”regnskog”. En genomsnittlig skogsfastighet i Götaland (ca 36 ha) kostar ju inte mer än en vanlig 3:a i Bagarmossen…

        Gilla

  13. Lars Laestadius

    Niklas! Du missförstår mig.

    Jag menar alls inte att en enskild markägare skall stå för de naturvårdskostnader som motiveras av nationella mål och internationella åtaganden (”miljöknuttarnas nyckfulla hittespån”). Skogsbruket drivs av en efterfrågan på skogsbaserade produkter och tjänster, till stor del från utlandet. Jag menar att (1) det är dessa slutanvändare som skall betala genom ett högre virkespris, och (2) sektorn bör samfällt beskatta sig själv för att hålla enskilda skogsägare skadeslösa. Ett skäl till att jag gav mig in i diskussionen är just att jag ycker att sektorn är alltför passiv. Man gnäller ihärdigt på staten i stället för att ta egna konstruktiva initiativ.

    Skogsbruket har i alla fall tidigare åtnjutit bidrag. Staten bidrog verksamt till att stimulera och samordna utbyggnaden av det skogliga vägnätet. Jag kan inte historien men jag misstänker att staten också på andra sätt genom subventioner har bidragit med till att bygga upp sektorns produktionskapital. Därtill kommer insatser för kunskapsuppbyggnad, utbildning, rådgivning och regelverk inklusive handelsvillkor. Låt oss i realismens och rättvisans erinra oss detta.

    Om incitamenten för att ta naturvårdshänsyn saknas borde det vara en prioriterad fråga att skapa dem. Återigen: det duger inte för sektorn att vara passiv och klaga på staten och miljörörelsen. Gör man inget själv så tvingas någon annan att göra något. Skogsägarrörelsen borde ta ledningen i stället för att hemfalla till allmän veklagan.

    Det finns åtminstone två stora frågor som pockar på svar. Hur få slutanvändarna att betala? Och hur fördela naturvårdspåslaget inom sektorn så att enskilda markägare vars fastighet eller skogstillstånd gör dem särskilt naturvårdsintressanta slipper betala ur egen ficka eller själva ta striden mot statens byråkratiska väderkvarnar.

    Sverige anser sig vara en skoglig stormakt. Det ankommer på en sådan att ta ledningen och visa vägen mot framtiden. Sverige har länge nött på sin skogs naturvärden för att förse folk i många länder med de produkter och tjänster som de behöver. Kundernas fotavtryck i landskapet är betydande. Med sentida värderingar och kunskaper i bland annat naturvårdsbiologi har tiden kommit att inte bara sluta expansionen av detta fotavtryck utan också att börja återskapa åtminstone en del av de värden som gått förlorade. Kostnaden bör betalas av dem vars behov har nött på skogen.

    ”Net positive” är ett begrepp på modet. Det är hög tid att skogsbrukets kunder ansluter sig. De har många decenniers underskott på sitt konto.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Lars! Du missar fullständigt poängen! De som köper virke är i princip fullständigt ointresserade av att köpa naturvård (åtminstone när det kommer till kritan). Den kundgruppen får istället utgöras av helt andra aktörer och då lämpligtvis de som efterfrågar naturvård i skogen. För varför ska skogsägare tvingas subventionera miljöknuttarnas hittepån?

      Om Sverige ensidigt höjer virkespriset, så väljer slutkunden i utlandet istället att köpa likvärdigt virke från Kanada, Ryssland eller något annat land. Inte märkligare än att om t.ex. Biltema ensidigt skulle höja sina priser p.g.a. t.ex. bättre arbetsförhållanden i just ”sina” kinesiska fabriker, så går jag till Jula eller ClasOhlsson och köper en likvärdig produkt istället. För i det sammanhanget bryr jag mig föga om arbetsvillkoren i Kina, hur vidriga de än må vara med svenska mått mätt.

      Nej, de som vill se mer naturvård i skogen får helt enkelt se till att slanta upp egna pengar för detta, antingen genom att köpa egen skog och ”skydda” den, eller betala ersättning till någon annan markägare för att göra exakt samma sak.med sin skog. Det är denna marknad som måste utvecklas, istället för en miljöknuttestyrd kommandoskogsbruk..

      Vad gamla bidrag till skogsbilvägar beträffar, så låg det ju onekligen i samhällets intresse att dessa skogsvägar kom till, efter som det i många fall är en direkt nödvändighet för att kunna bedriva ett rationellt och lönsamt skogsbruk. Här kan det också vara på plats att nämna det stora bidrag som skogsbruket ger den svenska ekonomin, något man knappast kan beskylla naturvården och friluftsturismen för… 🙂

      Å apropå mångårigt underskott, så finns det ju onekligen ett stort mångårigt underskott när det gäller svenskarnas gratisutnyttjande av de svenska skogarna via allemansrätten. För det är ju knappast rimligt att skogsägarna ska behöva ställa upp med sin mark gratis år efter år. Här vore ju onekligen det rimligt att svenskarna började betala av sina stora skulder till markägarna. Å då har vi kanske en del av den finansiering som du anser att skogsägarna och skogsbruket ska stå för.

      Slutligen så nämnde du i ett tidigare inlägg att det skulle bli för dyrt för samhället att betala för ett miljövänligt skogsbruk. Tja, det är ju enbart en fråga om prioritering och hur samhället prioriterar sina kostnader, lämnar ofta en del övrigt att önska… Själv skulle jag vilja se betydligt lägre skatter och avgifter, så att invånarna finne mer pengar att röra sig med och därmed också själva kunna bestämma mer över vad man ska lägga pengarna på.

      Gilla

      Svara
  14. Lars Laestadius

    Niklas! Jag är enig. Slutanvändarna av de virkesbaserade produkterna och tjänsterna från skogen är ointresserade eller i alla fall ovilliga att betala extra för att skogsbruket skall nöta mindre på skogen. Så är det.

    Det mest flagranta exemplet på ovilja är de tyska miljögruppernas brev till vår landsbygdsminister (som då hette Eskil Erlandsson). Man kunds ha pekat på Tysklands under många decennier ansamlade avtryck i vår skog och behovet av att återskapa förlorade värden. Man kunde utfäst sig att verka för ett högre virkespris så att svenska skogsbrukare kan anpassa sina metoder. Men inget av detta. I stället hotade man i miljöns namn att verka för att Tyskland skall sluta köpa virke från Sverige.

    Jag antar, utan att veta detta, att svenska miljögrupper informellt hade godkänt det tyska brevet innan det sändes. Om inte ens miljögrupperna vill att miljökostnaden skall betalas via virkespriset är det ju osannolikt att vanliga köpare skulle insistera.

    Men min poäng, som du missar, är att detta är fel och borde ändras. Det är fotavtryckets källor som skall betala för dess återställande. Den intressanta frågan är hur man skall få dem att göra det, och hur denna naturvårdsintäkt skall fördelas bland skogsägarna.

    Här har FSC, som ju är en allians av skogsintressenter som enats i en vilja att civilisera skogsbruket, en roll att spela. Man har försökt genom att utveckla en norm för ansvarsfullt skogsbruk och ett system för att få marknaden att betala extra till dem som kan bevisa att de följer normen, men man har inte lyckats att förklara för marknaden varför normen är värd ett högre pris. FSC förtjänar beröm för att ha försökt men borde nu se över sin strategi.

    Jag ifrågasätter alls inte att skogsbilvägsnätet behövs men det är ett faktum att skogsägarna effektivt lyckades undertrycka sina protester mot just denna typ av statlig intervention. Bilden av den oberoende skogsägaren må vara romantiskt korrekt men den håller inte för en närmare granskning. Man tar emot samhällets stöd utan att knota men bullrar betänkligt när samhället förväntar sig en gentjänst.

    Detta är mänskligt men kvalificerar inte för att rida de höga moraliska hästarna.

    Därmed inte sagt att miljöintressena inte kan bidra med egna pengar. I USA finns en stor organisation som kallas The Nature Conservancy (TNC). Man använder medlemmarnas pengar för att köpa in skyddsvärda objekt som man sedan antingen sköter själv eller säljer vidare till lägre pris när man etablerat bindande regler för naturvårdsanpssad skötsel. TNC är allmänt respekterat inklusive av skogsbruket. Skattesystemet i USA uppmuntrar denna typ av verksamhet. Det svenska systemet gör det förmodligen inte.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Jag håller inte alls med dig i att skogsbruket skulle tvingas stå för dessa kostnader. Det ligger för det första inte deras intresse. För det andra så är det enda skälet till att skogsbruket skulle tvingas stå för dessa kostnader är att samhället slipper stå för det, trots att det är samhället och inte skogsbruket som kräver dessa åtgärder. Det skulle bli rättsröta av stora mått om det skulle införas.

      Vad FSC beträffar, så är det tyvärr en stor skillnad mellan skogsägarens merbetalning och skogsägarens merkostnad för att fylla kraven. Dessa krav blir bara mer kostsamma, samtidigt som den klena merbetalningen kvarstår.

      Själv har jag svårt att förstå, varför skogsägarna skulle vara emot att få bidrag för t.ex.skogsbilvägar. Vill staten vara med och finansiera dessa vägar, antingen via skötselbidrag eller via nyanläggningsbidrag, så är det helt ok för mig. Bidrag är ju f.ö.frivilliga att söka, samt att det brukar krävas att vissa kriterier är uppfyllda för att få dessa bidrag.

      Jag har heller inget emot att staten betalar ut bidrag till vissa enskilda vägar, för att de ska hållas öppna för allmänheten. De flesta enskilda vägar får ju inga bidrag och är därför stängda för allmänhetens bilåkande. (Allmänheten får dock fortfarande gå och cykla fritt på dessa vägar enligt allemansrätten).

      Slutligen förstår jag inte alls ditt resonemang om gentjänster till samhället. Om jag t.ex. får ett bidrag för att byta en trasig vägtrumma, så bör ju motkravet vara att jag just byter denna trasiga vägtrumma. Inte att jag t.ex. sparar 40 extra evighetsträd vid nästa avverkning. Vill staten att jag sparar en massa evighetsträd, så får staten finna sig i att betala ersättning för dessa evighetsträd också.

      Att miljöorganisationer skulle köpa upp mark på öppna marknaden stycka av ”skyddsvärda bitar” och sedan sälja resten vidare, låter alldeles förträffligt. Det finns ju gott om fastigheter ute på öppna marknaden för hugade spekulanter. Bara att se till att bjuda högst nästa gång…

      Annars så brukar hyggen inte vara så dyra i inköp. Sedan brukar det inte dröja särskilt många år, innan dessa hyggen ska röjas och redan i röjningen ska man ju beakta naturvården…

      Gilla

      Svara
  15. Lars Laestadius

    Men jag menar inte alls att skogsbruket skall stå för miljökostnaden. I varje fall inte med min definition av skogsbruk som så att säga stannar vid skogsbrynet eller möjligen vid en virkesmottagning. Sedan vidtar någon slags vidare bearbetning och transport, varpå förädlingskedjan slutar i färdiga produkter och tjänster, oftast i något utland där människorna är flera men träden färre än hos oss.

    Det jag envist hävdar är att det är slutet på förädlingskedjan, det vill säga början på efterfrågekedjan, som skall debiteras. Det är efterfrågan som driver vårt skogsbruk och det är där som villkoren sätts genom prisbildning. Skogen brukas inte för sin egen del utan för att folk behöver skogsprodukter. De som köper skogsprodukter bör betala den fulla kostnaden, inklusive miljökostnaden. Jag har svårt att förstå varför svenska skattebetalare skall subventionera tyska konsumenter.

    Men det svenska skogsbruket, i gott(?) sällskap med skogsbruket i många andra länder, har inte lyckats debitera den fulla kostnaden. Miljökostnaden har rabatterats bort, det vill säga externaliserats, under många decennier. Virkespriset har inte medgett något annat.

    Vad jag menar är att virkespriset bör höjas så att det täcker dels de löpande sociala och miljökostnaderna, dels de ackumulerade kostnaderna. Med andra ord, virkespriset skall medge både bevarande och restaurering.

    Det skall medges (återigen) att det är svårt att ta ut den fulla kostnaden. Andra länder kan bjuda under genom att reducera sitt gemensamma skogskapital eller debitera sina skogsägare eller skattebetalare. Slutanvändarna vill förstås inte betala mer än nödvändigt och de är ju vana vid att få miljökostnaden efterskänkt. Varför ändra nu, efter så många decennier av handel?

    I mitt tycke är det en nationell skogspolitisk uppgift av första rangen att se till att den fulla kostnaden återspeglas i virkespriset. Antagligen krävs någon form av mellanstatligt samarbete för detta. Den europeiska skogskonventionen kunde vara ett lämpligt organ. Alternativet är FSC.

    Som sagt – detta är inte lätt. En genomtänkt strategi är nödvändig. Men att abdikera är ingen lösning.

    Det är inte bidragen till skogsägarna i sig som jag vänder mig mot utan ensidigheten i ett resonemang som vill ta bort pålagor men ta hem bidrag. Man får ta det ena med det andra. Att välja och vraka är ingen moraliskt hållbar eller hedervärd princip.

    Skogsägarna har nytta av staten. De bör därför i sitt eget intresse vara öppna för att överväga statens motkrav, även i de fall kopplingen är indirekt. Därmed inte sagt att man inte kan diskutera regler och belopp. Staten är inte dum (som Börje Steenberg en gång tillhöll mig) men den är heller inte allvis. Det är just därför som jag tycker att sektorn i större utsträckning bör ta saker i egna händer.

    Detta med att avsätta hyggen är en utmärkt idé. Lars Kardell föreslog detta redan när jag gick på Skogis och det är stor synd att inte idén slog rot.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Kostnaden kommer aldrig att kunna tas ut i slutledet (konsumentledet), för då väljer konsumenten bara en annan inköpskanal (”Jula eller ClasOhlson istället för Biltema”). Kostnaden kommer istället att hamna hos skogsägarna likväl, genom lägre virkespriser – och det är inte skogsägarna betjänta utav!

      Nej, det är inte skogsägarna, som ska tvingas stå för myndigheternas hittepån i det s.k.allmänintressets namn, utan snarare skattebetalarna själva, eller ännu hellre medlemmarna hos de organisationer som hård driver dessa krav. Det är ju lätt för dessa organisationer att kräva ditt och datt, så länge de slipper stå för fiolerna själva.

      Vad bidrag och pålagor beträffar, så är det bara rimligt om dessa pålagor är direkt kopplade till bidragen. Ex, ett vägbidrag ska ju kopplas till vägen och dess skötsel, inte till några irrelevanta tvärvillkor som t.ex. krav på en viss lövinblandning i den slutavverkningsmogna skogen…. Vill samhället ha en viss lövinblandning i den slutavverkningsmogna skogen, så får det bli ett separat bidrag för detta. Hur svårt kan det vara?

      Skogsägarnas nytta med staten och dess klåfingriga myndigheter och dumstolar är väl tveksam. Bättre vore istället om staten, myndigheterna och domstolarna hade vett att följa grundlagen när det gäller äganderätt. För där är det stora brister idag.

      Problemet med att avsätta hyggen idag är skogsvårdslagens krav på en godkänd föryngring med ett visst antal plantor per ha. Görs inga åtgärder, så lär inte föryngringen bli godkänd – med åtföljda hot om viten + tvångsåtgärder! Men som sagt var, så är hyggen billiga i inköp, för den som vill köpa sig en egen skog.

      Gilla

      Svara
      1. Lars Laestadius

        Jag har nog sagt allt jag har att säga vid det här laget Jag tackar för en god diskussion och ser fram emot att träffas igen i spalterna.

        Gilla

      2. Niklas

        Tack själv för en god diskussion. Vi lär säkert träffas igen på något diskussionsforum.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s