När den enskilde ställs mot staten i miljömål

Ganska ofta fattar miljömyndigheterna beslut som hindrar enskilda att bruka och använda sin mark. Det kan gälla allt från biotopskyddsdispenser och utvidgade strandskyddsområden till markavvattningstillstånd. Skogsstyrelsen har gjort ett ställningstagande att man ska fatta fler beslut, vilket vanligen innebär förelägganden eller förbud mot enskilda skogsägare. Just nu är det särskilt aktuellt med förelägganden och förbud som grundas på artskyddsförordningen.

Det är bra att Skogsstyrelsen nu meddelar förbud i artskyddsärenden i de fall man ändå anser att en skogsbruksåtgärd är förbjuden. Tidigare meddelade man bara skogsägaren att man bedömde att åtgärden var förbjuden, och man lade därmed hela ansvaret på skogsägaren. Det fanns ingenting att överklaga, men om man vidtog åtgärden riskerade man att åtalsanmälas. Skogsägaren hamnade i ett rättslöst Limbo, som det är bra att man nu undviker.

Men det är samtidigt problematiskt att myndigheterna nästan alltid vill testa lagstiftningen på markägarens bekostnad. I de fall ärenden går till domstol och enskilda markägare berörs, ställs man nästan alltid ensam mot myndigheten. I principiellt viktiga ärenden lägger miljömyndigheterna mycket möda på ärendena, och kopplar in många handläggare. Den enskilde riskerar att ställas mot jurister från både Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Alla med ett gemensamt mål att motbevisa den enskilde. I fallet med lavskrikor i Hälsingland har Länsstyrelsen till och med låtit forskare göra landskapsmodelleringar av det aktuella landskapet för att bevisa sin sak. Kort sagt lägger samhället stora resurser på att få fram en praxis som begränsar den enskildes markanvändning.

I fallet med Lavskrikan i Hälsingland får två av markägarna stöd av LRF och Mellanskog för att kunna driva ärendet. LRF bidrar med principmålspengar i några viktiga rättsfall varje år. Fallet med Bombmurkla i Värmland är ett annat sådant. Men detta är undantagsfall. LRFs medlemsintäkter skulle förstås aldrig räcka till juristkostnaderna för alla de medlemmar som skulle behöva hjälp med att överklaga myndighetsbeslut.

För den enskilde som vill överklaga ett förbud att bruka sin mark, står valet oftast mellan att själv driva sin sak i domstol mot myndigheternas jurister, eller att bekosta ett ombud. Det är få som utan hjälp har förmågan att driva en jämnspelt process mot myndigheterna. Att anlita en jurist är dyrt, och ska man ha en reell chans måste man ofta även anlita sak-experter. Oavsett om man vinner eller förlorar målet får man stå för kostnaderna själv, vilket innebär att det ofta inte är värt att överklaga. Resultatet riskerar bli att man låter bli att överklaga och istället tvingas acceptera intrånget. Med tiden blir det en sanning att vissa intrång får göras av myndigheterna.

Skogsstyrelsen säger sig vilja öka mängden beslut för att få lagstiftningen prövad rättsligt. Men om den enskilde ska stå själv mot myndigheternas jurister blir det ingen rättvis prövning. Ibland undrar jag om myndigheterna förväntar sig att LRF eller någon annan intresseorganisation ska backa upp den enskilde och lägga lika stora resurser på domstolsprövningar som myndigheterna gör. Eller så glömmer man bort att rättsprövningar kostar pengar.

Naturskyddsföreningen har fått pengar från staten för att driva rättsproceser. Från samhällets sida har man sett detta som ett bra sätt att få lagstiftningen prövad. Men processerna har i några fall drivits mot enskilda som inte fått samma rättshjälp. Frågan är om det verkligen är Naturskyddsföreningen som behöver statsbidrag för att pröva miljölagstiftningen. Miljömyndigheterna står ju oftast på deras sida.

Jag är inte säker på att bidrag till organisationer för domstolsprövningar är rätt väg att gå. Men vill myndigheterna få lagstiftningen rättvist prövad kan inte enskilda stå för hela kostnaden själva. Det kanske vore rimligt att staten fick stå för ombudskostnaderna i de fall markägaren vinner ett mål där staten vill inskränka den enskildes rätt. När staten gör ett intrång som visar sig vara obefogat bör den enskilde stå ekonomiskt skadeslös. Alternativet vore att åtminstone någon miljömyndighet oftare tar ställning för den enskildes rätt i domstolsprocesserna.

Annonser

10 thoughts on “När den enskilde ställs mot staten i miljömål

  1. Dag Lindgren

    Min uppfattning är att Skogsstyrelsen, som av huvuddelen av skogsbrukarna och deras organisationer, inte borde uppfattas som partisk till skogsägarnas nackdel, faktiskt är partisk till skogbrukarnas nackdel när det gäller tillämpning av artskyddsförordningen, se tex http://www.skogen.se/nyheter/nygamla-artskyddsforordningen-och-lavskrikan och http://daglindgren.upsc.se/Naturv/ArtLavskrikaBeslutGranskning.pdf .
    Det sista som hände var att en riksdagshen skrev till miljöministern https://data.riksdagen.se/fil/A4EB2325-883E-4225-9E18-E65E6E50EC3E och fick svar att regeringen efter ett halvår ännu inte tagit ställning till om en översyn av artskyddsförordningen behövs. Skrivelsen är anmärkningsvärd genom att den frågar om miljöministern tänker göra något åt vad lilla jag tycker. Jag inbillade mig att majoriteten av skogsägarorganisationerna och skogsägarna står bakom mig. Men av politiska skäl törs de inte framstå som miljöfientliga och låter mig stå för den miljöskeptiska tankarna, utan att ge särskilt mycket ”tillbaks”. (Som kontrast får jag fortfarande stort gensvar för vad jag gör ”bakom kulisserna” i förlängningen av min egentliga livskarriär som professor i skogsgenetik som avslutas 2009).
    Jag grubblar över om hur jag skall gå vidare för att minska avarterna av artskyddsförordningen.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Det var länge sedan skogsstyrelsen stod på skogsägarnas sida. Det var nog innan namnbytet från skogsvårdsstyrelsen. Nu nöjer sig skogsstyrelsen med att stå på skogsägarna och trycka ner dem.

      Gilla

      Svara
      1. Dag Lindgren

        Vi tycker nog olika, fast jag är ju inte markägare och känner mig inte som representant för deras intressen. Jag har nog genomgående respekt för Skogsstyrelsen och har räknat dem till ”de goda”. ”Vi” och Skogsstyrelsen har TILLSAMMANs under sekler gjort Sverige till ett av världens ledande skogsländer. Mycket av vad Skogsstyrelsen gör är till gagn för skogsbruk och skogsnäring och har mitt erkännande. Skogsstyrelsen behöver och skall inte alltid stå på ”skogsägarnas sida”, det är inte samma sak som partiskt emot. Skogsstyrelsens rörelsefrihet är begränsad av statsmakterna. Även när beslut tagits som uppfattas som negativa mot skogsägarna har det vanligen funnits motiv jag kan förstå och respektera. Men beträffande lavskrikor och några andra artskyddsärenden tycks de stå partiskt emot, jag anser inte regelverket framtvingat så långtgående avverkningsförbud, och myndigheterna har frihet att sänka svansen i argumenteringen mot miljödomstolen…

        Gilla

      2. Niklas

        Fast det skogsstyrelsen har gjort för att öka tillväxten i skogen skedde ju på den tiden det hette skogsvårdsstyrelsen. Nu är det ju som sagt mest förbud dit och hänsyn hit från skogsstyrelsens hemsida.

        Gilla

  2. Leif Öster

    Mycket tänkvärt och intressant blogginlägg av Gunnar.

    Vi är väl i och för sig några skogsägare som har försäkringar som täcker rättegångskostnader, men det är nog bäst att nu ta reda på vad försäkringen egentligen täcker.

    En annan sak som åtminstone jag inte haft klart för mig, är vilken omfattande samrådsskyldighet vi skogsägare har, enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Det förväntas tydligen att man alltid har superkoll på sin eventuellt höga naturvärden.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Leif Öster: Jag tycker det är förnuftsvidrigt att skogsägarna skulle kunna förutse olagligheten i de avverkningar som nu förbjudits i Arbrå pga lavskrikor.
      Lavskrikor syns ofta i omgivningen men om detta innebär att det är ett revir eller var revirets gränser går eller hur avverkningen påverkar är inte lätt eller ens möjligt att avgöra. Inte heller för Skogsstyrelsen, som i flera av fallen kom på att ifrågasätta avverkningarna EFTER ATT 6 veckors karenstid sedan avverkningsanmälan passerat. Hurvida lavskrikan det sista decenniet är på nedgång i sydgränsen är i högsta grad diskutabelt och om det är en nedgång så kan det ha mycket mer med predatorer, tätheten av mänskliga bosättningar och global uppvärmning än med skogsbruk att göra.
      Lavskrikan är inte på Skogsstyrelsens preliminära lista över prioriterade fåglar eller bland de 65 prioriterade fåglar Skogsstyrelsen upprättat artvisa vägledningar för. Hur skall skogsägaren då gissa att detta inte spelar någon roll, skogsägaren kan väl inte förväntas vara klokare än vägledningen från Skogsstyrelsen? Men det värsta är att myndigheterna vrider till det som jag uppfattar partiskt och grovt missvisande. Jag har illustrerat i en insändare: http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/missledande-av-lansstyrelsen-om-lavskrikan-i-arbra
      Vad man skall göra åt detta vet jag inte, men att storebror Skogsstyrelsen alltid vet bäst är en farligt överslätande attityd som ett passivt skogsbruk inte borde tillämpa i dessa fall.

      Gilla

      Svara
  3. gunnarlinden Inläggets författare

    Helt rätt Leif, Många har en försäkring som innefattar rättsskydd. Och det är nog som du säger viktigt att ha koll på vad försäkringen täcker. I många fall täcker den uppenbarligen dessa typer av mål. Men inte alltid. I några fall vet jag att försäkringsbolaget meddelat att försäkringen bara gäller sådana tvister som prövas som fastighetsmål, och inte som miljömål.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Tycker LRF Skog borde ha en sida där det utreds vad som gäller om en inskränkning grundad på artskyddsförordningen överklagas. Debiterar förvaltningsdomstolen en rättegångskostnad? Betalar parterna sina egna kostnader oberoende av utfallet? Vad gäller ersättning till markägaren från olika typer av skogsägarförsäkringar? Det är en direkt fråga till Gunnar om länken till en sådan tillräckligt informativ sida finns.
      Dessutom bör det föras statistik över avverkningsförbud enligt artskyddsförordningen och vilka fall som faktiskt överklagas och hur dessa slutar. Markägarna kan inte lite på att Skogsstyrelsens egen statistik ger all den information markägare vill ha. Den tenderar nog också att komma sent.
      Att LRF Skog stöder några fall fyller också funktionen att organisationen lär sig och bättre förstår den praktiska juridiken omkring frågan. ”Ett par fall” om året verkar lite. Det är bra om också LRFs överklagandekostnader beräknas när ärendena är avgjorda.
      Min fru utsätts för hot via advokat för ett stort krav som jag uppfattar som helt oberättigat. Försäkringsbolaget säger att vi själva får anlita en jurist (skall vara legitimerad advokat) som sedan i sin tur tar upp frågan med försäkringbolaget om hemförsäkringen accepterar att betala (i ”mitt” fall ”verkade det troligt”).
      Dvs jag tror inte det är självklart vad som gäller ens om man läser försäkringsvillkoren eller frågar bolag. Dessutom så kan villkoren försämras om anspråken blir vanliga och stora. Hittills har väl tillämpningen varit ganska begränsad, men jag och Gunnar visionerar ju om den stora potentialen, som är signaler som försäkringsbolagen nog uppfattar.

      Gilla

      Svara
    1. Dag Lindgren

      Visst har jag läst hela artikeln och rekommenderat den till Gunnar som tagit upp den. Men varför behöver just jag läsa den?????
      Artikeln visar att skogsfåglarna samlever ganska bra med det moderna skogsbruket!
      Det är de som tycker som Naturskyddsföreningen i dagens artikel som borde läsa den! https://skogsbloggen.wordpress.com/2016/12/14/om-skramselpropaganda/
      ”Hyggena finns således obönhörligen där, och oavsett vad man tycker om dem så är det även ett faktum att det största hotet mot de rödlistade och hotade skogsarterna är just avverkning enligt dagens intensiva skogsbruksmetoder.
      Om det nu är onyanserad skrämselpropaganda att visa bilder på hyggen – dvs. resultatet av den skogsbruksmetod som skogsnäringen envist klamrar sig fast vid”
      Naturskyddsföreningen skjuter in sig mot skrämselpropagandan om Artskyddsförordningen.
      En insändare i min lokaltidning från mig inleder listan på skogsbrukets skrämselpropaganda. Det var avsiktligt en låg nivå – insändare – för att markera diskretion. De ideellt gröna hade inte behövt eskalera.
      Vart artskyddförordningen leder vet vi inte och ingen vill säga var gränsen går. Hittills har den tillämpats förvånande sällan, men det är definitivt för tidigt att dra slutsatser om det. Däremot kan slutsatser dras om fallet med lavskrikan, så det är dessa som man får anstränga sig att göra kända!

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s