När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

I Sverige har ideella föreningar fått ett stort inflytande över enskild markanvändning. Detta blir problematisk eftersom de myndigheter vi har och de styrmedel vi använder inte på ett rättssäkert sätt klarar att värdera de uppgifter föreningarna lämnar. Restriktioner styrs till områden där föreningarna är aktiva.

Sedan en tid tillbaka kan man se alla avverkningsanmälningar på Skogsstyrelsen hemsida. Detta förstärker föreningarnas inflytande. Det blir betydligt större risk att man hindras från att avverka om man har en aktiv miljöorganisation i området. Det gäller inte minst nyckelbiotopsregistreringar, där sannolikheten att en nyckelbiotop registreras i samband med avverkningsanmälan torde vara tydligt korrelerad till föreningarnas aktivitet. Detta ställer förstås stora krav på objektivitet och förutsägbarhet i nyckelbiotopsinventeringen, något som saknas idag.

Men föreningarnas inflytande riskerar att få lika stor påverkan på tillämpningen artskyddsförordningen. I flera fall där skogsbruk förbjudits till följd av artskyddsförordningen har ideella inventeringar, och uppgifter från ideella föreningar spelat en avgörande roll. Det skapar en stor rättsosäkerhet för dem som drabbas, inte minst för att de som lämnar dessa uppgifter inte är objektiva och ofta gör det med syftet att stoppa en avverkning.

I exemplet med lavskrika i Hälsingland byggde myndigheternas argumentation i stor utsträckning på uppgifter från Bollnäs fågelklubb som menade att antalet revir i omgivningarna minskat från 23 till 11 sedan början av 1990-talet. Men dessa uppgifter gav inte hela bilden. När 90 jägare observerade lavskrikor i motsvarande område under älgjaktsveckan visade det sig att lavskrikorna var spridda i större delen av jaktvårdsområdet och att de långtifrån var begränsade till de revir fågelklubben identifierat.

Det är vanligt att ideella fågelinventeringar har ett fokus på tidigare kända områden. Sådana inventeringar underskattar ofta utvecklingen eftersom man i huvudsak undersöker om fåglarna finns kvar på samma ställen. Därmed förbiser man nyetableringar eller situationer där fåglarna flyttat. Jägarnas observationer tyder på att Bollnäs fågelklubb förbisett nya revir eller revir dit fåglarna flyttat då förutsättningarna i landskapet förändrats. Av samma skäl finns olika åsikter om tjäderns utveckling beroende på om man tror på Tjäderobservatörernas uppgifter som delvis bygger på uppföljning av gamla spelplatser, eller på Svensk fågeltaxering som bygger på objektivt utlagda rutter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län ansåg nyligen att en avverkning var förbjuden eftersom det fanns en tjäderspelsplats i närheten. Skogsägaren hindrades därmed från att avverka och riskerar nu att förlora hundratusentals kronor. Innan beslutet valde Länsstyrelsen att inhämta synpunkter från en enda källa; Göteborgs ornitologiska förening. De uppgifter denna förening framförde kan kraftigt ifrågasättas. Bland annat utgick man från omoderna uppgifter om tjäderns känslighet för skogsbruk, trots att nyare forskning visar att tjädern ofta trivs utmärkt i brukade skogar. En stor del av länsstyrelsens argumentation om tjäderns regionala bevarandestatus bygger på föreningens uppgifter. Varför valde man inte att fråga forskare istället?

Den stora tilltron till ideella organisationer med ett egenintresse i frågan, skapar en stor rättsosäkerhet. Det som avgör om skogsbruket förbjuds blir inte förekomst av fåglar, utan förekomst av fågelskådare.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har uppmanat regeringen att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är bra! Särskilt rättsäkerheten är viktig.

Rättssäkerhet brukar anses innebära att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer. En rättssäker tillämpning av artskyddsförordningen får inte innebära att begränsningar i markanvändningen inträffar på ett tillsynes slumpmässigt sätt. Och när så ändå sker, och pågående markanvändning avsevärt försvåras, måste det finns en rätt till ersättning.

När enskilda uppgifter från ideella föreningar kan hindra att skogsägaren får bruka sin mark är det inte i närheten av rättssäkert. Särskilt om skogsägaren inte får någon ersättning. Jag räknar med att detta är en problematik myndigheterna hoppas kunna undvika med en översyn av bestämmelserna. Men redan nu kan myndigheterna själva undvika de mest rättsosäkra situationerna genom att inte se enstaka uppgifter som en sanning och genom en förståelse för att intresseorganisationer är en part i målet.

Annonser

5 thoughts on “När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

  1. Dag Lindgren

    Det är värre än så med lavskrikorna! Dokumentet från ornitologerna kunde jag inte få fast jag bad om det, men i den motivation för avverkningsförbudet markägarna fick stod ”I området väster om Arbrå i närheten av Fångåsen har lavskrikereviren minskat från 21 revir på tidigt 1990 tal till dagens nivå på 9 revir”. Något dokument från ornitologerna detta byggde på fanns inte. Vilket jag efterlyste. Inte heller fanns någon beskrivning på vilket område som den lokala och regionala område som bevarandestatusen bedömdes över vilket jag tycker borde vara ett minimikrav för att myndigheter skall uttala sig. Men så småningom dök ornitilog dokumentet upp. Inte tyckte jag det motsvarade de krav man bör ställa som central bevisning i ett tvistemål om tre miljoner inte. Men det är anmärkningsvärt att tolkningen av vad som stod ändrades (i och för sig inte så mycket bara två revir i antal tidigare och nu. Det visar ju att ingen ansträngning att tolka det gjorts inför förbudet utan först när risken fanns att någon obehörig skulld få ögonen på det.
    Det kommer nog ivändningar mot älgjägarnas inventering. Bara att några lavskrikor iakttagits visar inte att det är ett revir, och de kanske flyger längre på hösten när ”ungarna lämnar boet”. Jägarna kan ha inventerat ett större område än ornitologerna. Fast jägarna gör faktiskt sin plikt eftersom det sägs åligga markägaren att styrka den tilltänkta åtgärdens begränsade inverkan. Trots att myndigheterna säkert kommer att titta efter svagheter som de inte gjorde för ornitologernas synpunkt. Och sånt skall alltså miljödomstolen utvärdera! Rättsäkerheten känns inte så bra med.
    Ornitologerna inställning till de markägare som berövats miljonbelopp tydliggörs på deras debattforum som respons på min inledning: ”XX är ett typexempel som lever med offermantel, som helt tappat fotfästet i verkligheten. Personlig konkurs, ingen annan gör så mycket som ”jag”, etc. Sorglig syn han har och något jag ofta möter…” inte mycket förståelse för skogsbruk inte.
    Inte heller erkänner ornitologer är lavskrikan faktiskt tillhör de tio fåglar som ökar mest i Sverige sista decenniet och att detta också kan slå igenom så att utbredningsområdet knappast minskar längre.
    Själv har jag undersökt det med artportalen och funnit att lavskrikans utbredningsområde inte minskar i Gävleborg sedan sekelskiftet och uppmanat myndigheterna att verifiera det (om de tvivlar på mig) men det har de nonchalerat. Om Skogsstyrelsen skall uppfattas som objektiv måste den också undersöka sånt som talar mot avverkningsförbudet.

    Gilla

    Svara
  2. Niklas

    Krasst sett finns det ett antal myndighetspersoner och domstolspersoner som snarast borde omplaceras, för både samhällets och markägarnas bästa. Miljöorganisationer är och förblir särintressen och inga allmänintressen. Ty miljöorganisationerna representerar bara i bästa fall medlemmarna och inte de övriga 98-99% av medborgarna.

    Gilla

    Svara
  3. Dag Lindgren

    Hur är det med kostnad och villighet ocn naturlighet att yttra sig? Ideella föreningar (ornitologiska föreningar t ex) gör det nog gärna och gratis.
    Ett objekt täcks väl alltid av en eller kanske flera ornitologiska föreningar och naturskyddsföreningar dit det är naturligt att vända sig.
    Men om man skall vända sig till en forskare? Vem skall välja och vill denna och gör den det gratis?
    Artdatabanken är också naturligt att vända sig till och borde teoretiskt vara objektiv. Men av olika skäl blir ibland objektiviteten tveksam. För lavskrikan finns ett yttrande av artdatabanken som kan sägas stämma med en del men inte allt Artdatabanken skriver i sina artfakta och dessutom ger fågeltaxering en mycket gynnsammare bild än Artdatabanken. Och fågeltaxering är nog inte lika förtjust som Artdatabanken att uttala sig om enstaka ärenden.
    Och hur ofta vänder man sig till en expert, som ”motparten” dvs skogsbruket föreslår? Eller skogsbrukets egna experter?
    Eller kanske jägarorganisationer – de inventerar ibland naturen och har säkert goda experter även utanför det jaktbara.
    Jag vet inte riktigt hur det fungerar, tycker det är en sak skogsbruket nu borde sammanställa.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s