Det finns många olika åsikter om hur skogarna bör skötas för att bäst gynna friluftslivet. Det finns också forskningsstudier kring vilka typer av skogar som uppskattas mest. Men ingetdera ger egentligen något bra svar på hur skogarna bör skötas.
I en studie från naturvårdsverket fick folk utifrån fotografier ange vilka miljöer som är attraktiva för dem att utöva friluftslivsaktiviteter i. Äldre skogar upplevdes som attraktivare än yngre, vilket förstås är naturligt. Samtidigt måste man nog ta denna typ av studier med en nypa salt. Människor, särskilt de som inte är ute i naturen så ofta, har svårt att bedöma vad som är attraktivt utifrån ett foto. Detta kan exemplifieras genom att fler enligt studien tycks föredra att gå i videsnåren än på rismarkerna i fjällen. Blev man nersläppt i verkligheten skulle man nog göra an annan bedömning. Åkermarker gavs väldigt låga poäng i studien, och jag tror inte heller att man vill gå i själva åkermarken. Däremot tror jag det är många som uppskattar att gå på en mindre väg eller stig i direkt anslutning till åkermarken. Många människor uppskattar nämligen sikt och vyer.
Anders Lindhagen på SLU har forskat mycket kring svenskarnas friluftsliv. Även han har studerat mäniskors preferenser av olika skogsmiljöer. Dessa studier tyder på att de allra populäraste skogarna är äldre, ofta likåldriga skogar med god sikt, dvs vanligen sena stadier i ett trakthyggesbruk. Man uppskattar inte avverkningsrester, och normalt inte heller större mängder vindfällen. Med detta som utgångspunkt har han visat denna bild där värdet för friluftslivet jämförs mellan trakthyggesbruk och blädning:
Blädningen ger skogar som hela tiden är ganska ok, med mindre dippar ungefär var 10:e år då man gör en avverkning. Trakthyggesbruket å andra sidan ger attraktiva skogar först i slutet av omloppstiden, med då blir de faktiskt riktigt bra rekreationsskogar. Efter slutavverkning tar det sedan lång tid innan de åter blir attraktiva.
Jag tror att många som vill att vi ska bruka skogarna med kontinuitetsmetoder för friluftslivets skull, ofta ser framför sig pelarsalar där vissa grova träd tas ut och nya tillkommer. Men i pelarsalarna tillkommer inga nya äldre träd och skogen kan inte bibehållas i samma stadium på lång sikt. Däremot kan vi överhålla skogar under lång tid. Det har dock ingenting med kontinuitetsskogsbruk att göra och ger inga intäkter från skogsbruket. Däremot kan det vara en värdefull åtgärd t.ex. i tätortsnära miljöer med stor betydelse för friluftslivet. Och det är nog just i sådana miljöer, där man kanske bara besöker ett skogsområde, som det är värt att fundera på vilken typ av skog som är mest attraktiv. Det rör sig bara om en liten andel av skogsmarksarealen. För t.ex. dem som bor på landsbygden tror jag man måste göra helt andra överväganden
För den som bor på landsbygden är det inte relevant att välja ut en skogstyp som är mest attraktiv. Där blir det mycket mer intressant att ha en variation i landskapet. Man vill kanske promenera eller plocka svamp i den äldre skogen, men samtidigt ha tillgång till hyggen för att plocka hallon och lingon, jaga älg eller för att ibland få utsikt. En variation mellan olika skogsbestånd i trädslag och åldrar blir positivt, inte minst när man färdas längre sträckor eller längs med vägarna. Även i det varierade skogslandskapet kan det vara positivt om några skogar brukas med kontinuitetsmetoder och därmed hålls skiktade.
Men vore det inte ganska tråkigt om landskapet till största delen utgjordes av fullskiktad grandominerad skog?
Naturvård med mina ögon 
Så länge vi har allemansrätt, är det svårt för vanliga skogsägare att tjäna några vettiga pengar på att anpassa sin skog för friluftsliv och då faller ju genast intresset att ens ta hänsyn till andras friluftsliv i sitt skogsbruk.
Undantaget torde ju vara på diverse offentligt ägda friluftsområden, som just är avsatta för friluftsliv. Där och enbart där är det rimligt att idag anpassa skogsbruket för friluftsliv.
Men den dag då allemansrätten försvinner och det går att ta ut en rejäl inträdesavgift eller arrendeavgift, som sammantaget klart överstiger virkesvärdet, så blir ju frågeställningen intressant för mig som markägare.
GillaGilla
Många idag som är engagerade i friluftslivet är mindre engagerade i frågan vad ett kontinuitetsskogbruk egentligen innebär. Man läser kontinuitetsskogbruk och faller direkt på att ja det är mycket bättre, det innebär inga hyggen. Det få inser är att det inte heller innebär några andra skogsvårdande åtgärder heller. Att de allra flesta äldre skogar idag på något sätt är brukade. Att en skog som inte sköts ser till att gallra själv osv.
Jag tror att mångas uppfattning om vad en vacker skog är inkräktar på vad vi kan tänka oss uppleva när vi utövar vårt friluftsliv. Personligen väljer jag gärna områden för promenader där det finns bra stigar eller vägar. Jag tror att de flesta är likadana. Hur många av dessa människor som svarat är ute och går i de faktiska bestånden?
Jag håller med föregående kommentar om att man som markägare har noll eller inget incitament för att ta den ekonomiska förlust som en sådan anpassning skulle innebära. Vår allemansrätt är något väldigt fint, men vi måste inse att alla träd och all hänsyn vi lämnar i skogen är det någon annan (markägaren) som betalar för. Om allmänheten vill att större hänsyn ska tas till friluftslivet när man väljer vilken skötselmetod man ska använda på sin mark måste sagda allmänhet vara villig att betala för sig också.
GillaGilla
Pingback: Är kontinuitetsskogsbruk lösningen för skogens många värden? | Naturvård med mina ögon