Vad får en ”tankevurpa” kosta?

När Skogsstyrelsen för två år sedan förbjöd fem skogsägare i Hälsingland att avverka sin skog gjorde man det med motivet att utbredningsområdet riskerade att minska. Detta eftersom lavskrikan där levde nära gränsen av sitt utbredningsområde och hade minskat i trakten. Stor vikt lades vid att antalet revir i närområdet hade minskat från 23 stycket till 11 sedan 1990-talet, vilket påvisats av inventeringar av en lokal ornitolog. Myndigheterna uppgav även att arten minskat regionalt, ett påstående som senare visade sig sakna belägg.

Avverkningarna hade ett sammanlagt värde av miljonbelopp, men markägarna skulle inte få ersättning. Denna samhällskostnad drabbade ju inte statens naturvårdsbudget, och ifall man ville få sin sak prövad var det upp till markägarna att bevisa att lavskrikan inte påverkades negativt.

Skogsägarna var helt enkelt tvungna att gå till domstol för att få rätten att bruka sin egen mark prövad. Inte heller denna domstolsprocess betalar myndigheterna. Skogsägare måste själva stå för sina ombudskostnader. I detta fall har dock LRF, Mellanskog m.fl. bekostat ombuden. Bara ombudskostnaderna totalt sett rör sig om flera hundra tusen kronor. Därtill tillkommer domstolens egna kostnader som visserligen staten står för, men de belastar inte naturvårdsbudgeten.

Under processens gång har det framkommit nya uppgifter. Dagen före domstolsförhandlingarna i Östersunds tingsrätt i juni 2017 gör Skogsstyrelsen ett medgivande att man inte haft fog för två av förbuden. Efter att Artdatabanken tittat på förutsättningarna kom man fram till att dessa två avverkningar inte skulle påverka lavskrikans bevarandestatus. Då hade ett år gått från att Skogsstyrelsen meddelat de ursprungliga förbuden samtidigt som mycket tid och resurser lagts på försvaret av dessa markägares brukanderätt.

Att markägarsidan tvingats lägga dessa kostnader i onödan är inget Skogsstyrelsen tar ansvar för. Men frågan är om denna situation hade uppstått om myndigheterna hade haft bevisbördan och man redan före att ärendet hamnat i domstol tvingats visa att ett förbud verkligen var motiverat.

Men det stannar inte här. Hösten 2017 hindras ytterligare två avverkningar med samma motiv som i de tidigare meddelade förbuden. I juli 2018 fick de två skogsägarna ett officiellt förbud att avverka. En av dessa började gräva djupare i de uppgifter som ligger till grund för förbuden. Han begärde bland annat in uppgifterna från den lokala ornitologen som visar att antalet lavskrike-revir minskat från 23 till 11. Det är en lista på 23 revir som namngetts med siffror och bokstäver. Där ser man när reviren etablerats (eller upptäckts) och när de försvunnit, dvs när inga fåglar längre setts i området.

Nu kommer det intressanta. I området har det visserligen funnits 23 revir, men ornitologens anteckningar visar att de aldrig funnit där samtidigt. Reviren har flyttat på sig och som mest har man samtidigt kunnat konstatera 12-13 revir. Den minskning som förbuden byggt på visar sig vara en missuppfattning.

Det är länsstyrelsen som tolkat ornitologens anteckningar fel. När länsstyrelsen konfronteras med detta, svarar man i ett mail att det ”måste skett någon form av tankevurpa”.

I ljuset av det som framkommit visar det sig att dessa mycket kostsamma förbud och domstolsprocesser nästan helt tvingats fram på grund av en ”tankevurpa”. Utan de felaktiga uppgifterna hade sannolikt förbuden aldrig blivit aktuella.

Trots kännedom om misstaget valde Skogsstyrelsen att meddela de två sista förbuden. Att backa i dessa fall vore också att säga att man haft fel i de fall som prövas i domstol. Det skulle förstås innebära en stor prestigeförlust men också innebära att det mest principiellt viktiga artskyddsmålet inte skulle ge någon vägledning. Och det är förstås bra om vi får en prejudicerande dom. Istället för att backa fick Skogsstyrelsen byta argumentation.

Kunde detta ha undvikits? Jag tror det finns en uppenbar risk att tjänstemän inte tar ansvar för kostnader om det inte är deras egen budget som drabbas. Det har upplevts som ”gratis” att stoppa avverkningar med stöd av artskyddsförordningen. Hade kostnaden istället lagts på myndighetens budget hade man sannolikt bemödat sig om att kontrollera att det verkligen fanns ett behov av att skogen lämnades orörd och att det var en kostnadseffektiv åtgärd.

Om markägarna inte hade gått till domstol hade förbuden legat fast, och myndigheternas misstag hade aldrig uppdagats. Andra fall går aldrig till domstol för att markägare helt enkelt inte orkar, eller har råd att ta kostnaden. I detta fall hade myndigheterna från början gjort två allvarliga missbedömningar. Att tro att myndigheterna alltid har fog för sina beslut i andra sammanhang vore naivt. Ändå läggs bevisbördan på markägaren när det gäller artskyddsförordningen.

Det råder nog ingen tvekan om att artskyddsförordningen saknar rättssäkerhet om den tillämpas utifrån hur myndigheternas riktlinjer ser ut idag. Skulle man istället lägga kostnadsansvaret och bevisbördan på myndigheterna skulle en stor del av problematiken lösas. Den som är ansvarig för en stor budget brukar ofta räkna en extra gång och bemöda sig om att ingen tankevurpa gjorts.