Effektiv ekologisk kompensation förutsätter en trygghet i förfoganderätten

Just nu pågår en utredning om ekologisk kompensation som ska redovisas till regeringen den 1 mars. Utredaren ska enligt direktiven identifiera och föreslå åtgärder för att åstadkomma en effektivare och mer konsekvent tillämpning av ekologisk kompensation i samband med större exploatering och ingrepp i värdefulla mark- och vattenområden. En del i utredningen är att analysera hur tillgången till mark för kompensationsåtgärder kan förbättras.

Något som diskuteras mycket för att förbättra tillgången på kompensationsåtgärder är så kallade habitatbanker eller kompensationspooler. Det innebär att t.ex. markägare redan i förväg vidtagit olika åtgärder som utgör en bank av kompensationsområden. Dessa kan sedan säljas till exploatörer som fått krav på sig att kompensera för skador på naturmiljön. Genom habitatbankerna ska tillståndsprocesserna för olika exploateringar gå fortare eftersom det tar tid att hitta och planera kompensationsåtgärder. Samtidigt anses bankerna kunna bli en ny affärsidé för skogsägare och bönder som istället för att producera virke och mat skulle kunna tjäna pengar på att producera naturvård. Ett scenario som förstås vore önskvärt ur naturvårdsperspektiv.

Men frågan är hur man ska få markägare att börja leverera åtgärder till bankerna?

En grundförutsättning är förstås att kompensationsåtgärderna säljs på marknadsmässiga villkor. Det vore också önskvärt att det redan i förväg fanns någon som betalar för kompensationsåtgärderna, så att man vet att man har avsättning för sin investering. Men jag ser det inte som sannolikt att en ”bankir” i förväg skulle betala för kompensationsåtgärder innan man har en exploatör som vill köpa. Det skulle i så fall förutsätta en mycket stor efterfrågan. Man får nog istället förlita sig på att markägare utför åtgärder utan att köparen finns på plats.

För att en åtgärd ska kunna räknas som kompensationsåtgärd måste den tillföra något nytt. En åtgärd som ändå skulle ha genomförts kan därför inte räknas. Det behövs därför tydliga riktlinjer kring vad som kan anses innebära additionalitet, dvs att det tillför något nytt. För en certifierad skogsägare skulle man t.ex. kunna säga att frivilliga avsättningar som överstiger 5 % av innehavet anses vara additionella. Om vi inte har sådana tydliga spelregler är det riskabelt att själv ta initiativ till åtgärder eftersom myndigheterna alltid skulle kunna hävda att avsättningen redan fanns där.

Men vi har idag ett mycket större hinder för att skogsägare självmant ska börja genomföra åtgärder till habitatbankerna. Det handlar om bristande trygghet i rätten att förfoga över sin mark. Den som idag vidtar åtgärder för att skapa och utveckla naturvärden riskerar att förlora sin förfoganderätt genom att skogen klassas som nyckelbiotop eller genom att artskyddsförordningen tillämpas. Om man inte i förväg vet att någon vill köpa åtgärden är det nog ganska få som vågar satsa på åtgärder som innebär att alla intäktsmöjligheter från skogen riskerar att försvinna.

Om utredaren verkligen vill hitta lösningar på hur tillgången på kompensationsmark kan förbättras bör han börja med att analysera hur skogsägare ska kunna känna sig trygga i sin förfoganderätt.