Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

Nyckelbiotopsinventeringen sägs vara ett beslutsunderlag och inte något maktmedel. När inventeringen startades var syftet att det skulle utgöra ett underlag för rådgivning till markägare och för prioritering av skyddade områden. Idag har inventeringen i stort sett förlorat de funktionerna. Som rådgivningsunderlag är det i praktiken betydelselöst eftersom virke från nyckelbiotoper normalt inte kan säljas. Möjligen kan det vara användbart när det rör sig om naturvårdande skötsel. Som underlag för prioritering av skyddade områden har det också begränsad betydelse. De flesta nyckelbiotoperna förblir formellt oskyddade, även i de fall skogsägaren vill få dem avsatta.

Idag fungerar nyckelbiotopsinventeringen kanske främst som en gratistjänst åt certifieringsorganen som inte tillåter avverkning av nyckelbiotoper. När certifierade skogsägare under 90-talet åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper ansåg Skogsstyrelsen att biotoperna utgjorde någon enstaka procent av arealen. Idag bedömer man att de utgör 4 %. Många skogsägare upplever att Skogsstyrelsen utnyttjar kopplingen till certifieringen och har utvidgat nyckelbiotopsbegreppet. Att nyckelbiotopsinventeringen nu används för att stoppa avverkningar utan att behöva betala ut ersättning.

Av miljörörelsen används inventeringen definitivt så. När man åker ut på en avverkningsanmälan gör man det ofta för att samla material för att övertyga Skogsstyrelsen om att det är en nyckelbiotop, så att skogsägaren inte ska kunna avverka området.

Även om Skogsstyrelsen förnekar att man själva använder inventeringen för att stoppa avverkningar tror jag i praktiken ofta att den används så av enskilda tjänstemän. Nyckelbiotoper registreras allt oftare i samband med avverkningsanmälan, och nyckelbiotopens gränser följer gränserna för avverkningsanmälan. Vad finns det annars för motiv till att registrera en nyckelbiotop vid avverkningsanmälan, om man inte är beredda att prioritera den för skydd? Vill man förmå skogsägaren att frivilligt avstå kan man berätta om dess värden utan att registrera den som nyckelbiotop. Likaså om man vill ge råd om naturvårdande skötsel. Nu blir registreringen snarast ett maktmedel.

En skogsstyrelsetjänsteman beskrev för mig att de har ett uppdrag att jobba för att inga nyckelbiotoper ska avverkas. Det gäller såväl registrerade som oregistrerade nyckelbiotoper. Därför bör man registrera tidigare oupptäckta nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan eftersom risken då är mindre att de avverkas. Man säger alltså indirekt att man använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Men frågan är vem som gett dem detta uppdrag?

De flesta skogsägare vill nog gärna ha höga naturvärden i sin skog, och flertalet skogsägare har inget emot att frivilligt avsätta minst 5 % av sin skog för naturvårdsändmål. Men när arealerna blir betydligt större än så, och när man inte själv får bestämma om skogen ska bevaras eller inte – då är det inte längre frivilliga avsättningar. Det är oftast ytterst ofrivilliga avsättningar vilket gör att man upplever nyckelbiotoperna som ett hot. Särskilt problematiskt blir det när nyckelbiotoper registreras vid avverkningsanmälan, då man planerat för åtgärden och räknat med pengarna i sin budget. Jag tror att nyckelbiotopsbegreppet närmar sig ett läge där det gör mer skada än nytta för naturen.

Enligt Skogsstyrelsens nulägesbeskrivning av nyckelbiotoper finns 23 000 ha registrerade nyckelbiotoper som överstiger 5 % av enskilda skogsägares fastighetsinnehav och som inte omfattas av formella avsättningar. Men det är bara hälften av nyckelbiotoperna som är registrerade. Den verkliga siffran på ofrivilligt avsatta nyckelbiotoper är därför sannolikt flera gånger större. Men dessa får man oftast inte kännedom om förrän det är dags att avverka.

För att skogsägare även i fortsättningen ska ha en vilja att bevara och utveckla naturvärden måste nyckelbiotopsbegreppet vara förutsägbart, och man måste komma bort från risken att skogarna klassas som nyckelbiotoper i framtiden. Jag tror tyvärr inte att det räcker med att göra en ny inventering. Efter båda de tidigare satsningarna insåg man att man bara identifierat en begränsad mängd av biotoperna, samtidigt som nya biotoper hade utvecklats. Så kommer det vara även om man gör en ny satsning. Skogsägarna kommer fortsatt drabbas av att nyckelbiotoper upptäcks vid avverkningsanmälan.

Nyckelbiotopsinventeringen måste därför få en bortre gräns. Då skulle man kunna definiera nyckelbiotoper som sådana områden som registrerats i nyckelbiotopsinventeringen. Det skulle vara förutsägbart. Det betyder inte att Skogsstyrelsen måste sluta göra avsättningar eller ge råd till skogsägare som har skogar med höga naturvärden. Vill man i framtiden använda en naturvärdesinventering med nyckelbiotopsinventeringens ursprungliga syften bör man använda ett annat begrepp som inte är kopplat till certifieringen. Staten, och inte skogsägaren skulle då få huvudansvaret för eventuella avsättningar av naturvärden som identifierats därefter, om inte skogsägaren själv vill ta detta ansvar.

Då blir inte nyckelbiotoperna längre ett hot, och skogsägarna kommer åter våga bevara och utveckla naturvärden även utanför sina frivilliga avsättningar.

 

Annonser

9 thoughts on “Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

  1. Anna-Lena Axelsson

    4% är inget nytt ”Skogsstyrelsen genomförde under fältsäsongen 2000 en kontrollinventering av hittills utförda nyckelbiotopsinventeringar. Undersökningen visar att nyckelbiotoperna utgör ca 3,6 % av den produktiva skogsmarksarealen. Detta är sannolikt ca 5 gånger fler och 5 gånger större areal nyckelbiotoper än vad som är känt från de inventeringar som hittills genomförts.”
    http://shop.skogsstyrelsen.se/sv/publikationer/meddelanden/kontrollinventering-av-nyckelbiotoper-ar-2000-meddelande-2001-3.html

    Gilla

    Svara
  2. Niklas

    Tja, rådet till skogsägarna blir ju då att aktivt röja och gallra bort alla ”skyddsvärda” objekt INNAN en avverkningsanmälan skickas in. Konsekvensen av naturvårdsmaffians hetsjakt på ”skyddsvärda” skogar blir ju dessvärre att skogsägaren bör satsa på snabbväxande gran av ren självbevarelsedrift. Naturvården biter sig själv i svansen.

    Hade en gallringsentreprenör hemma i våras. Han berättade att på sin egen fastighet hade de ett avverkningsmoget skifte som gränsade på flera håll till naturreservat. Det fanns en del värdefulla lövträd m.m., som de noggrant gallrade bort först. Sedan lämnade de in en avverkningsanmälan. Skogsstyrelsen var ute och tittade, men hittade inget som var av värde ur naturvårdssynpunkt, varför de fick avverka sitt skifte. Utan denna gallring, hade det garanterat blivit avverkningsförbud.

    Gilla

    Svara
  3. Leif Öster

    Jag har fått exakt det rådet själv- ”gallra bort höga naturvärden så du inte riskerar reservat”. Det är för övrigt det råd som LRFs äganderättsansvarige i Värmland i oktober 2015 gav i Land Lantbruk till alla deras läsare. Men detta är ett lagbrott eftersom vi skogsägare har samrådsskyldighet enligt 12 kap. 6 § miljöbalken vid kända höga miljövärden, oavsett om det är inför gallring eller slutavverkning.

    Men det berättar virkesköparna sällan för oss skogsägare. Kanske vet de själva inte om det.

    Detta tokeri kommer sluta med att vi skogsägare skämmer ut oss och att gallringarna blir anmälningspliktiga.

    Själv bad jag att få ett naturvårdsavtal vilket för mig var en bra lösning.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Leif! Det är knappast skogsägarna som skämmer ut sig, när de bara vill kunna ta skörden från sin egen skog. Det är ju snarare staten som skämmer ut sig, när de med lagligt skydd konfiskerar markägarens mänskliga rättigheter att sköta sin egendom.

      Sedan blir det praktiskt sett väldigt svårt att övervaka anmälningsplikt i gallring. Ett gallrat bestånd är ju inte alls lika iögonfallande som ett trakthygge.

      Gilla

      Svara
    2. Dag Lindgren

      Jag tror det är mycket oklart vad som är ett lagbrott eller ej när det gäller ”miljövärden”. Finns klargörande prejudikat av domstolar?
      Fast visst är det bättre när markägare och myndigheter kan komma överens om avtal.

      Gilla

      Svara
      1. Niklas

        Fast det förutsätter givetvis ett avtal som är frivilligt från bägge parter. Alltså utan reellt eller underförstått hot om avverkningsförbud, viten etc. från Statens sida.

        Gilla

  4. Dag Lindgren

    För trettio år sedan tedde sig hotet från skogsbruket mot den biologiska mångfalden mycket större än idag när vi faktiskt kunnat följa vad som hänt noggrannare och funnit att mångfalden knappast minskar.
    Det var först i början av 2000 talet Skogsstyrelsen till sin förvåning fann att sk nyckelbiotoper var mycket vanligare än man tidigare trott, och alltså mindre skyddsvärda.
    Det finns såledeles skäl att göra en revision vad som är en så viktig nyckelbiotop att den inte får bli föremål för virkesuttag.
    Olika förekomster av nyckelbiotoper är olika viktiga och har olika frekvens och geografisk förekomst och återbildas olika. För en del nyckelbiotoper kan skyddsnivån nu sänkas och nödvändiggör alltså inte ofrivilliga avsättningar eller motiverar att det skulle vara lagbrott av göra virkesuttag ur dem. En process för en sådan differentiering av nyckelbiotoper och begreppet borde initieras. En nyinventering bör bl a utföras så den kan ge underlag för en sådan differentiering.

    Gilla

    Svara
  5. Göran Rune

    Flera av de frågeställningar som du lyfter i ditt blogginlägg hör till det som ska tas upp i den breda samverkansprocess om nyckelbiotoper som Skogsstyrelsen startar den 7 februari. Inom denna ska vi ta tag i de möjligheter och problem som finns i arbetet med nyckelbiotoper.

    Inventeringen av nyckelbiotoper har gett ett unikt underlag om var i skogslandskapet det finns särskilt betydelsefulla miljöer för skogens flora och fauna. Nyckelbiotoperna är fortfarande ett viktigt beslutsunderlag för formellt skydd, både strategiskt och för enskilda objekt, helt enligt gällande strategi för formellt skydd.

    De är också fortsatt viktiga som ett underlag i vår rådgivning. Rådgivning kopplad till en nyckelbiotop handlar om hur miljövärdena i den bäst kan bevaras och utvecklas. Ibland sker det genom miljövårdande skötselåtgärder, vilket man i vissa fall kan söka ekonomiskt stöd för, och ibland sker det genom att biotopen lämnas för fri utveckling. Rådgivningen ger skogsägaren underlag för att prioritera sina frivilliga avsättningar och kan ibland vara ett första steg mot att bilda ett formellt skydd av en nyckelbiotop. Den här rådgivningen ska bara användas förebyggande och inte i vår hantering av avverkningsanmälda nyckelbiotoper.

    Skogsstyrelsen gör inte längre en systematisk nyckelbiotopsinventering. Därför upptäcks idag nyckelbiotoper främst när vi gör fältkontroller av områden som anmäls för avverkning. I de fall nyckelbiotoper avgränsas vid det avverkningsanmälda områdets gränser, så beror det på att vi inte alltid har resurser att göra en fullständig inventering i den omgivande skogen vid varje tillfälle. Vi vill med kraft markera mot de ständigt upprepade påståendena att vår personal använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Vi använder den som ett av flera viktiga underlag i vårt arbete, vid rådgivning eller vid tillsyn.

    Vi är medvetna om att registrering av nyckelbiotoper kan få avsevärd ekonomisk betydelse för markägaren. Vi ser också att det är ett problem med hög andel nyckelbiotopsareal på vissa brukningsenheter. Dessa och andra frågor kommer vi återkomma till under året.

    Göran Rune, avdelningschef, Skogsstyrelsen

    Gilla

    Svara
  6. gunnarlinden Inläggets författare

    Tack för ditt svar Göran!
    Jag vet att ni menar att ni inte använder inventeringen som ett sätt att stoppa avverkningar. Men frågan kvarstår då vad vitsen är med att registrera nyckelbiotopen vid avverkningsanmälan. Om det ska handla om rådgivning som bygger på frivillighet – Tror du inte då att skogsägaren tar till sig informationen lika bra om man bara informerar om områdets naturvärden? Nu blir det ett tydligt maktmedel att få igenom sina ”råd”, oavsett om det är syftet eller inte.

    Jag köper att nyckelbiotopsinventeringen kan utgöra ett underlag för skydd. Men jag tycker i så fall det vore rimligt att dessa prioriterades högre i skyddsarbetet även jämfört med reservaten. Nyckelbiotoper som inte uppfyller grundkriterierna i strategin för skydd av skog blir sällan formellt skyddade. När man vet att de inte kommer kunna prioriteras för skydd – Vad är då vitsen med att registrera dem som nyckelbiotop vid avverkningsanmälan?

    Rimligt vore i så fall att man såg nyckelbiotopsklassningen i sig som en tillräckligt grund för prioritering av formellt skydd. Att de inte måste ligga i värdetrakter, vara stora eller vara av prioriterad naturtyp. Det skulle innebära att nyckelbiotoper där skogsägaren vill ha ett formellt skydd, alltid skulle prioriteras högre än tvingande skydd även om pengarna kommer från Naturvårdsverkets pott. Myndigheterna har här ett gemensamt ansvar för nyckelbiotopernas roll i skyddsarbetet.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s