Natura 2000 – När tas hänsyn till andra intressen?

Just nu arbetar Naturvårdsverket med att ta fram en ny handbok för Natura 2000-prövningar. Den ska förhoppningsvis klargöra hur tillståndsförfarandet ska se ut när man vill bedriva en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område, när tillstånd måste sökas och när tillstånd kan ges.

Många menar att Natura 2000 i flera avseenden är vårt starkaste skyddsinstrument, eftersom det i praktiken är omöjligt att få undantag från bestämmelserna om utpekade arter och livsmiljöer påverkas negativt. I ett reservat kan man ju faktiskt få dispens om man har särskilda skäl.

Precis som artskyddsbestämmelserna bygger Natura 2000 på fågeldirektivet, respektive art- och habitatdirektivet. Enligt art- och habitatdirektivets artikel 2.3 ska åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Men frågan är när man tar dessa hänsyn?

Vid utpekandet av Natura 2000-områdena tar man dem inte. Det finns prejudicerande EU-domar som tydliggör att utpekandet endast får göras på vetenskaplig grund. För ett par år sedan fick länsstyrelserna i uppdrag att peka ut nya Natura 2000-områden eller komplettera befintliga. Det skulle göras för några arter och naturtyper där EU-kommissionen funnit brister i det svenska nätverket. Det gällde t.ex. för  karsthällmarker, havsgrottor och tumlare. Utan att EU bett om det pekade dock flera länsstyrelser på eget initiativ ut nya områden för helt andra arter och naturtyper. Man ansåg sig helt enkelt inte ha något val. Deras vetenskapliga kriterier fastlade att även andra naturtyper och arter hade brister. På Gotland förlorade ett stort antal markägare sin nyttjanderätt på helt andra platser, som alibi för att göra Bunge-täkten till Natura 2000-område. Det hade ju sett konstigt ut om de vetenskapliga kriterierna endast pekat ut Bästeträsk och Bungeområde. Hur som helst – inga sociala och ekonomiska hänsyn här.

Men vid prövningen då? Tas hänsyn till de andra intressena när en markägare söker tillstånd för att ändå få vidta nån åtgärd på sin Natura 2000-klassade mark? Nej, länsstyrelsen får inte ge tillstånd om utpekade livsmiljöer kan skadas. Man kan t.ex. inte väga in att skadan är liten och nyttan är stor. Bara om åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker av väsentligt allmänintresse. Typ Botniabanan. I sådana undantagsfall krävs också regeringens tillåtelse. Ingenting för enskilda markägare alltså.

Men när skadas egentligen en utpekad livsmiljö? I artikel 6.3 anges att aktuella projekt ska bedömas på lämpligt sätt med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Och målsättningarna sätts i de bevarandeplaner länsstyrelsen tar fram för varje Natura 2000-område. Kanske är det i bevarandeplanerna man tar den föreskrivna hänsynen till ekonomiska, sociala och kulturella behov?

Nja, i de flesta fall sätts bevarandemålen så att all mark som klassats som naturtyp ska bevaras. Finns det 55 hektar karsthällmarker är bevarandemålet 55 hektar, eller åtminstone 54,5. Det gör att det i praktiken inte finns möjlighet att vidta några som helst åtgärder som påverkar naturtyperna. Men hade länsstyrelsen kunnat sätta målet till 45 hektar för att inte lägga en död hand på nyttjandemöjligheterna?

Trots att bevarandemålen blir avgörande för om man ska kunna få tillstånd, kan bevarandeplanerna inte överklagas. Och jag tror det är väldigt få markägare som inser eller blir informerade om att det kanske är i utformandet av bevarandeplanerna deras enda chans att påverka sin kommande markanvändning ligger.

I Sverige uppfattas ett Natura 2000-område i praktiken som ett totalt exploateringsförbud, åtminstone om marken är utpekad som naturtyp. Jag misstänker att det ser annorlunda ut i andra EU-länder. Att man som markägare ibland kan ges möjlighet att bygga ett hus eller kanske rentav sätta upp ett vindkraftverk inom ett Natura 2000-område. Men detta vet jag inte.

Oavsett detta ser jag det som viktigt att Naturvårdsverket i arbetet med handboken tydligt redovisar när hänsyn ska tas till ekonomiska, sociala och kulturella intressen enligt artikel 2.3 i direktivet. Hittills har bestämmelsen varit osynlig i svensk tillämpning.