Etikettarkiv: Natura 2000

Svenskt naturskydd i en internationell jämförelse

Härom veckan publicerade SCB statistik över skyddad natur i Sverige 2016. Knappt 13 % av landmiljöerna är skyddade som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Detta lyfts ofta som en mycket låg siffra vid en internationell jämförelse, och den sista tiden har en gammal debattartikel fått nytt liv i sociala medier, där Sverige uppges vara bland de länder som har sämst skydd i EU. Det stämmer att de flesta EU-länderna redovisar att de skyddar mer natur än vad Sverige gör. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Tyvärr saknas, såvitt jag vet, bra aktuella sammanställningar över den skyddade naturen i EU, så mycket av den statistik jag hänvisar till kommer från EEA:s rapport från 2012. Många länder redovisar att de skyddar mycket stora delar av sitt land. De flesta uppger minst 20 % och några länder redovisar att mer än en tredjedel av landarealen är skyddad. Sverige uppger ca 13 %.

Den internationella naturvårdsunionen IUCN har klassificerat de skyddade områdena i olika kategorier beroende på hur starkt skyddet är och vad skyddet syftar till att bevara. Den absolut vanligaste skyddskategorin i Europa är kategori V; Protected Landscape. Det är områden som präglats av människans brukande, och som främst syftar till att bevara landskapets karaktär. Skogs- och jordbruk är vanligtvis tillåtet.

Generellt kan man säga att ju högre IUCN-kategori ju mer brukande tillåts i området. I figuren nedan kan man se hur olika skyddade områden i olika kategorier är fördelade inom Europa.

Skyddad natur IUCN kategorier

Sverige sticker ut genom att ha betydligt större areal skyddad i kategori 1a (Strict Nature Reserve) och 1 b (Wilderness Area) än andra länder. Sverige har också en del områden som syftar till att skydda speciella arter eller livsmiljöer, kategori IV. Den stora skillnaden med naturskydd i Sverige jämfört med andra länder är att det nästan alltid utesluter brukande här, medan brukande vanligen tillåts i andra länder.

I Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med.

Även i Storbritannien som rapporterar att 26 % är skyddat ses det mänskliga brukandet vanligen som en del i förvaltningen. I Areas of Outstanding Natural Beauty ingår både städer och byar. Nationalparkerna är stora områden där människor lever och verkar och bedriver exempelvis jordbruk.

En del av detta framgår av den jämförelse mellan svenskt och andra länders naturskydd som Miljömålsberedningen beställde i samband med strategin för långsiktigt hållbar markanvändning.

Sverige har en helt annan tradition än andra länder kring vilken natur som betraktas som skyddad. Det viktiga i andra länder kan vara att skydda mot avskogning och exploateringar eller att bevara en viss ekosystemtjänst, medan vi i Sverige ofta anser att naturen ska vara så orörd som möjligt.

Men vad vi glömmer bort är att även vi i Sverige har ett flertal skyddsformer som syftar till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men där pågående markanvändning normalt är tillåten. Det gäller strandskydd, generellt biotopskydd, vattenskyddsområden och riksintresseområden. Skulle vi räkna in dessa områden i vad som är skyddat skulle vi ligga i Europatopp. Även bestämmelserna om t.ex. lågproduktiv skog och ädellövskog i skogsvårdslagen innebär ett förhållandevis starkt skydd för att bevara den naturtyp som finns idag.

Med vår glesa befolkning och vår markanvändningshistorik är det naturligt att vi har ett större fokus på orörd natur än man har i andra länder. Det betyder inte att naturen utanför de orörda områdena har ett svagare skydd än andra länders natur.

Natura 2000 – När tas hänsyn till andra intressen?

Just nu arbetar Naturvårdsverket med att ta fram en ny handbok för Natura 2000-prövningar. Den ska förhoppningsvis klargöra hur tillståndsförfarandet ska se ut när man vill bedriva en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område, när tillstånd måste sökas och när tillstånd kan ges.

Många menar att Natura 2000 i flera avseenden är vårt starkaste skyddsinstrument, eftersom det i praktiken är omöjligt att få undantag från bestämmelserna om utpekade arter och livsmiljöer påverkas negativt. I ett reservat kan man ju faktiskt få dispens om man har särskilda skäl.

Precis som artskyddsbestämmelserna bygger Natura 2000 på fågeldirektivet, respektive art- och habitatdirektivet. Enligt art- och habitatdirektivets artikel 2.3 ska åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Men frågan är när man tar dessa hänsyn?

Vid utpekandet av Natura 2000-områdena tar man dem inte. Det finns prejudicerande EU-domar som tydliggör att utpekandet endast får göras på vetenskaplig grund. För ett par år sedan fick länsstyrelserna i uppdrag att peka ut nya Natura 2000-områden eller komplettera befintliga. Det skulle göras för några arter och naturtyper där EU-kommissionen funnit brister i det svenska nätverket. Det gällde t.ex. för  karsthällmarker, havsgrottor och tumlare. Utan att EU bett om det pekade dock flera länsstyrelser på eget initiativ ut nya områden för helt andra arter och naturtyper. Man ansåg sig helt enkelt inte ha något val. Deras vetenskapliga kriterier fastlade att även andra naturtyper och arter hade brister. På Gotland förlorade ett stort antal markägare sin nyttjanderätt på helt andra platser, som alibi för att göra Bunge-täkten till Natura 2000-område. Det hade ju sett konstigt ut om de vetenskapliga kriterierna endast pekat ut Bästeträsk och Bungeområde. Hur som helst – inga sociala och ekonomiska hänsyn här.

Men vid prövningen då? Tas hänsyn till de andra intressena när en markägare söker tillstånd för att ändå få vidta nån åtgärd på sin Natura 2000-klassade mark? Nej, länsstyrelsen får inte ge tillstånd om utpekade livsmiljöer kan skadas. Man kan t.ex. inte väga in att skadan är liten och nyttan är stor. Bara om åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker av väsentligt allmänintresse. Typ Botniabanan. I sådana undantagsfall krävs också regeringens tillåtelse. Ingenting för enskilda markägare alltså.

Men när skadas egentligen en utpekad livsmiljö? I artikel 6.3 anges att aktuella projekt ska bedömas på lämpligt sätt med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Och målsättningarna sätts i de bevarandeplaner länsstyrelsen tar fram för varje Natura 2000-område. Kanske är det i bevarandeplanerna man tar den föreskrivna hänsynen till ekonomiska, sociala och kulturella behov?

Nja, i de flesta fall sätts bevarandemålen så att all mark som klassats som naturtyp ska bevaras. Finns det 55 hektar karsthällmarker är bevarandemålet 55 hektar, eller åtminstone 54,5. Det gör att det i praktiken inte finns möjlighet att vidta några som helst åtgärder som påverkar naturtyperna. Men hade länsstyrelsen kunnat sätta målet till 45 hektar för att inte lägga en död hand på nyttjandemöjligheterna?

Trots att bevarandemålen blir avgörande för om man ska kunna få tillstånd, kan bevarandeplanerna inte överklagas. Och jag tror det är väldigt få markägare som inser eller blir informerade om att det kanske är i utformandet av bevarandeplanerna deras enda chans att påverka sin kommande markanvändning ligger.

I Sverige uppfattas ett Natura 2000-område i praktiken som ett totalt exploateringsförbud, åtminstone om marken är utpekad som naturtyp. Jag misstänker att det ser annorlunda ut i andra EU-länder. Att man som markägare ibland kan ges möjlighet att bygga ett hus eller kanske rentav sätta upp ett vindkraftverk inom ett Natura 2000-område. Men detta vet jag inte.

Oavsett detta ser jag det som viktigt att Naturvårdsverket i arbetet med handboken tydligt redovisar när hänsyn ska tas till ekonomiska, sociala och kulturella intressen enligt artikel 2.3 i direktivet. Hittills har bestämmelsen varit osynlig i svensk tillämpning.