Etikettarkiv: vilt

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Viltet och mångfalden

För några år sedan avverkade mina svärföräldrar några hektar granskog på sin fastighet i norra Skåne. Hela området utgörs av samma typ av mark och har markberetts på samma sätt. En del av området har dock hägnats in för att planteras med ek medan den resterande delen planterades med gran. Att plantera ek utan att hägna ut älg och annat klövvilt är idag lönlöst.FullSizeRender (6)

Att man planterar ek har givetvis i sig positiva effekter på mångfalden jämfört med en granplantering. Men resultatet av inhägnaden visade på betydligt mer långtgående effekter.

Utanför hägnet växer förstås gran men också en del självföryngrad björk. Någon enstaka frösådd tall finns också här och var, de når dock inte alls granarnas höjd.

FullSizeRender (5)

I den planterade granskogen utanför hägnet finns lite björk och även enstaka tallar, ofta nerbetade av älg.

Innanför hägnet ser det helt annorlunda ut. Det är inte bara de planterade ekarna som avviker. Här finns även gott om självföryngrad ek, asp, rönn, sälg, björk och tall som nått samma höjd som eken. Det rika uppslaget ger förstås ett utmanande röjningsarbete, men också en stor möjlighet att skapa blandskogar med andra lövträd än björk. Det som orsakat den stora skillnaden är förstås de stora klövviltstammarna, och särskilt älgen.

FullSizeRender (4)

Den inhägnade ekplanteringen. Här finns ett stort antal trädslag med potential att bli fullstora träd

En av de absolut viktigaste åtgärderna för att långsiktigt säkra en rik biologisk mångfald i våra skogar är att se till att nya lövrika skogar skapas och att skogarna får en variation i trädslag. Detta försvåras och blir idag mycket kostsamt med dagens älgstammar. Risken är stor att vi inte får de nya lövrika skogar vi skulle önska. Samtidigt undviker många skogsägare idag att föryngra naturliga tallmarker med tall till följd av risken för betesskador. Även detta riskerar att bli ett hinder för både biologisk mångfald och produktion av virke.

Vill vi i framtiden få lövrika skogar med en stor biologisk mångfald krävs mindre klövviltstammar, men också att skogsägare behåller lövträden i röjningar och gallringar. Jag tror att de flesta skogsägare har en vilja att gynna lövträd, särskilt av sådana trädslag som inte är så vanliga. Statistik från Riksskogstaxeringen visar att vi de senaste 20 åren fått mer äldre lövrik skog, mer grova lövträd och mer ädellövskog utanför de skyddade områdena. I den bemärkelsen ser det ljust ut för biologisk mångfald knuten till löv. Detta mycket tack vare skogsägares vilja och engagemang.

Men med dagens klövviltstammar är risken stor att skogsägarna i framtiden inte har det utgångsläge som skulle behövas för att fortsätta den positiva utvecklingen. Åtminstone inte vad gäller rönn, asp, sälg och ek. Då kan vi inte skapa de rika äldre blandskogarna, oavsett vi vill eller inte.

Ett minskat viltbete skulle gynna både mångfald, produktion och klimat. När miljö och produktion så tydligt går hand i hand tycker man att det borde finnas förutsättningar för en förändring.

Det pågår stundtals en livlig debatt om skogens biologiska mångfald, och stora samhällsresurser läggs på avsättningar av skog. För framtidens mångfald kanske dagens viltstammar är en lika viktig fråga som avsättningarna. Ändå hörs inga högljudda rop från miljörörelsen, och frågan är nerprioriterad i det statliga naturvårdsarbetet. Det måste vara en felprioritering.