Etikettarkiv: vedlevande skalbaggar

Lågproduktiva, men bevarandevärda skogar

Det saknas idag enighet om vilka skogar som får räknas in som bevarad skog, och därmed kan tillgodoräknas våra internationella åtaganden liksom svenska etappmål om bevarande av natur. Både de fjällnära skogsreservaten och de lågproduktiva skogarna, (de trädbärande impedimenten) är ifrågasatta. Ett skäl till detta är att de inte anses representativa. Ett annat skäl, vad gäller de lågproduktiva skogarna, är att de inte anses ha samma värde för den biologiska mångfalden. Jag menar att impedimenten har stort värde för mångfalden, inte minst som spridningsområden och som refugier för arter som är känsliga för avverkning.

Nyligen publicerade en forskargrupp från SLU en studie där de jämförde lavförekomster i talldominerade impediment och produktiva skogar, inkl naturvårdsavsättningar. Det visade sig, tvärt emot vad man förväntat sig, att den största artrikedomen fanns i bergimpedimenten. Där fanns till och med fler arter än i de produktiva naturvårdsavsättningarna. Forskarna drar slutsatsen att bergimpedimenten har stora bevarandevärden för lavar, kanske till och med större än den produktiva skogen. Slutsatsen gäller visserligen i detta fall bara lavar, men indikerar ändå att bevarande av impediment är viktigt och kan vara en mycket kostnadseffektiv bevarandeinsats.

Samma forskargrupp gjorde tidigare en liknande jämförelse för vedlevande skalbaggar. Impedimenten hyste ungefär motsvarande sammansättning av skalbaggar som de produktiva naturvårdsavsättningarna. Visserligen inte i samma omfattning, men om en större areal impediment skulle avsättas, skulle det ge motsvarande bevarandeeffekt för skalbaggarna som om produktiv mark avsattes.

Ovanstående studier gäller bara två artgrupper som lever i ved och bara i tallskog. Förekomsten av arterna var starkt korrelerat till mängden och variationen av substrat, dvs döda och levande tallar. Vi vet egentligen ganska lite om hur viktiga de lågproduktiva skogarna är för andra artgrupper. I de kalkrika trakter där jag äger skog tror jag t.ex. att impedimenten har minst lika stora värden för markfloran som den produktiva skogen.

Även om impedimenten ofta hyser höga naturvärden i sig är nog deras viktigaste värde för den biologiska mångfalden att de bidrar till en viktig kontinuitet och finns spridda i landskapet.

Men de avsättningar vi ska räkna in i våra mål behöver inte ha särskild betydelse för biologisk mångfald, utan de kan också vara viktiga för ekosystemtjänster. Det framgår av både våra nationella etappmål och de internationella målen från Nagoya. Skälet till att impedimenten är undantagna från skogsbruk enligt lag är just deras värde för ekosystemtjänster. Det framgår av propositionen 1992/93:226 som ledde till att de lågproduktiva skogarna skyddades. Där anges om impedimenten: ”De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i ekosystemen, de ingår som en del i vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden”. Det är just ekosystemtjänster man pratar om.

En viktig ekosystemtjänst som sällan nämns är att våtmarksimpedimenten lagrar mycket kol. Med utgångspunkt i våra klimatmål är det många som menar att vi bör lägga igen diken som våra förfäder grävt för att minska läckaget av kol från torvmarker. Än viktigare borde vara att bevara våra befintliga våtmarker odikade. Skyddet av våtmarkerna är därför viktigt och måste också erkännas.

Det finns många paralleller mellan skogsklädda impediment och fjällnära skog i ett naturvårdsperspektiv. De fjällnära skogarna har precis som impedimenten i mindre utsträckning än andra skogar påverkats av skogsbruk. Det beror förstås på att det inte på samma sätt varit lönsamt att bruka skogarna. I många fall har skogarna aldrig varit kalhuggna. Även om vissa rödlistade arter är vanligare i fjällnära skog än i andra delar av landet, är de precis som impedimenten oftast tämligen artfattiga. I den fjällnära skogen finns många individer av ett fåtal rödlistade arter, men väldigt få är unika för den fjällnära skogen. Den överväldigande majoriteten av rödlistade arter hittar man inte här utan i andra delar av landet. Gör det dem mindre bevarandevärda?

Även i impedimenten är vissa arter vanligare än på andra platser, men de flesta rödlistade arterna finns i mer produktiv skog. Myndigheter och miljörörelse vill gärna utelämna både impedimenten och den fjällnära skogen från statistiken om skydd av skog. Detta samtidigt som man ofta tillmäter dem mycket stora bevarandevärden. Jag tror inte heller att det skulle finnas någon acceptans för att vi skulle börja bruka impedimenten.

I en statlig utredning ska man nu lämna förslag till hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Detta samtidigt som mycket talar för att FN-målen från Nagoya kommer att höjas på mötet i Kunming i Kina hösten 2020. Ska detta vara möjligt måste vi inkludera mer i begreppet bevarande. Det gäller brukade områden som bidrar till bevarande av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Men vi kan definitivt inte exkludera de impediment som faktiskt inte får brukas.

Hoten mot skogens vedlevande skalbaggar

Nyligen fick en artikel i the Guardian om vedskalbaggar uppmärksamhet i svenska medier. Den handlade om att en stor den av Europas vedlevande skalbaggar riskerar att dö ut, och att hotet främst består i bristen på gamla och döda träd. Situationen bedöms vara densamma i Sverige vilket tagits upp i flera media. Man anger att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Att vi får allt färre gamla och döda träd i våra skogar. Direkt eller Indirekt säger man att skogsbruket är problemet.

När man läser detta blir man lite nyfiken eftersom vi ju får fler gamla träd i skogarna och eftersom den döda veden har ökat under hela det senaste seklet. Det stämmer ju inte att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Därför frågar jag mig om det också kan finnas andra förklaringar till rödlistningen än det moderna skogsbruket.

På rödlistan finns 390 vedlevande skalbaggsarter som lever i skog. Avverkning anses vara en negativ påverkansfaktor för 386 av dessa. För 381 stycken en påverkansfaktor av stor betydelse. Man får lätt intrycket att avverkningar är det stora problemet, och man framställer det ofta som att skogsbruket är hotet när avverkning är en påverkansfaktor. Men så är det inte nödvändigtvis. Det innebär mest att det är negativt om trädet där de lever avverkas. Jag har skrivit mer om detta här. I det följande blir det tydligt att det inte är så att alla dessa arter utom 4 hotas av skogsbruk.

Av de 390 arterna finns majoriteten, 233 stycken, också i jordbrukslandskapet. Det kan förstås finnas olika förklaringar till detta, vilket jag inte undersökt närmare. En förklaring kan vara att insekterna värdväxlar mellan skogsträd och växter i odlingslandskapet. Men då är det sällan rena urskogsarter. Min gissning är att många missgynnas av att trädbärande betesmarker inte längre hävdas. Det handlar ofta om gamla grova ädellövträd i öppna lägen, en miljö som minskar allt mer. Men hotet för dessa är oftast inte i första hand skogsbruk utan att det inte längre finns en lönsamhet i hagmarksbete. De gamla hagarna växer igen och nyrekryteringen är i stort sett obefintlig.

Jag valde att titta vidare lite på de arter som inte finns i jordbrukslandskapet men begränsade mig till de 75 helt skogslevande arterna som är hotade, dvs finns i någon av rödlistekategorierna CR, EN och VU. De flesta av dessa lever på döda eller döende träd av olika trädslag. Flertalet borde ha gynnats av de positiva trenderna med mer död ved och gamla träd i skogarna. En faktor som kan vara missgynnsam är förstås att skogarna ofta blir tätare, vilket är negativt för de arter som vill ha soliga lägen. För många arter anges att det saknas kunskap.

Men vissa arter sticker ut. Ett tiotal bedöms vara specifikt brandgynnade och har sannolikt gått tillbaka till följd av att skogarna sällan brinner idag.

Nästan lika många arter finns bara eller i stort sett bara på Gotska sandön. De flesta av dessa har heller aldrig tidigare funnits i Sverige utanför sandön, såvitt man känner till. Även för dessa anses avverkning vara en stor negativ påverkansfaktor. Men som jag ser det är det helt irrelevant att hävda att skogsbruket är problemet för arter som aldrig funnits utanför en ö som sedan mer än 100 år tillbaka är nationalpark.

Några arter har främst hittats på död ved på hyggen eller i vedavfall vid sågverk. Ytterligare några finns, trots att de bara ses som skogslevande, främst i alléer, parker, trädgårdar och odlingslandskap eller växer på trädslag som poppel och pil.

Vi ska inte förneka att skogsbruket är orsak till många arters nedgång även bland vedskalbaggarna. De allt tätare skogarna är en aspekt som ibland är missgynnsam. I andra fall finns en utdöendeskuld i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av det skogsbruk som bedrevs för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas.

Det jag vill få sagt är att det kan finnas många olika skäl till att vedlevande skalbaggar rödlistats och att det inte självklart behöver hänga samman med skogsbruket. Det gäller även de arter där avverkning angetts som negativ påverkansfaktor av betydelse.