Etikettarkiv: vardagslandskap

Det finns inget areellt tröskelvärde för bevarande av den biologiska mångfalden

Detta inlägg är delvis en fortsättning på mitt tidigare inlägg om hur mycket naturskog som behövs för att bevara mångfalden.

Vissa menar att det finns en tröskelnivå för bevarande av biologisk mångfald när andelen ursprunglig natur ligger mellan 20-30 %. Eller att denna nivå åtminstone ger en gräns för när den biologiska mångfalden kan bevaras. Ett tröskelvärde skulle innebära att marginalnyttan av insatser för att bevara den biologiska mångfalden är störst när andelen höga naturvärden närmar sig 20-30 % av landskapet. Det anses därför ofta bättre att göra ytterligare avsättningar i ett område som redan har runt 20 % avsättningar och värdekärnor än i ett landskap som bara har 5 %. Synsättet tar sig bland annat uttryck i arbetet med värdetrakter liksom i Skogsstyrelsens argumentation kring nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Jag menar att man drar felaktiga slutsatser av den forskning som finns.

Vissa arealkrävande arter behöver 10 -30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att bibehålla livskraftiga populationer. Exempel på arter man undersökt tröskelvärden på finns bl.a. i denna rapport på s 51. För de arter för vilka sådana tröskelvärden är belagda är det sällan eller aldrig nödvändigt med områden som har specifika naturvärden. En stor del av det brukade landskapet fungerar ofta utmärkt som livsmiljö, och kan för dessa arter räknas in i procentandelen lämplig miljö. De svenska arterna (främst fåglar) med belagda tröskelvärden har också i allmänhet haft stabila eller ökande populationer de senaste 20 åren vilket tyder på att de klarar sig bra i det svenska skogslandskapet som det ser ut idag. Om tillgången till livsmiljö understigit ett tröskelvärde borde vi ju sett dramatiska minskningar, åtminstone för några av arterna.

Mycket miljöspecifika arter, t.ex. de som lever i raviner, på silikatklippor eller månghundraåriga ekar hade aldrig kunnat överleva om 20 % av landskapet skulle varit nödvändigt för dem. Tröskelvärden på dessa nivåer är därför aldrig relevanta för sådana arter. Det samma gäller många av våra sällsynta naturskogsarter – de lever ofta på specifika substrat som aldrig heller var vanliga innan skogarna började brukas. Substraten är måhända bristmiljöer idag, men de fanns aldrig i 20 % av landskapet.

För de arter där tröskelvärden är belagda är lämplig miljö något helt annat än ursprunglig miljö. Men framförallt har tröskelvärden för enskilda arter ingenting att göra med tröskelvärden för hela mångfalden.

Ändå dras ofta slutsatsen att ca 20 % av landskapet behöver vara ”ursprungligt” för att bevara mångfalden och att arterna inte kan överleva långsiktigt om andelen är lägre. Slutsatsen av detta blir, om man behöver prioritera, att det är bäst att satsa resurserna i värdetrakter eller i nordvästra Sverige och prioritera bort övriga natur.

Ett tröskelvärde innebär att det är en dramatisk skillnad beroende på av vilken sida av tröskeln man befinner sig. En art skulle exempelvis kunna ha starka populationer i de flesta lämpliga miljöer om mer än 25 % av landskapet är lämplig miljö men knappt kunna tillgodogöra sig den lämpliga miljön alls, och därmed riskera att försvinna om miljön utgör mindre än 20 %. Tröskelvärdet ligger då på mellan 20-25 %.

Den här typen av tröskelvärden är inte relevanta när man ser till hela mångfalden. Det finns ingen nivå där en stor del av arterna skulle riskera att utrotas om andelen skyddad natur skulle understiga nivån. Hur mycket avsättningar som varje art behöver är individuellt, men de flesta rödlistade eller skogsbrukskänsliga arterna klarar sig på betydligt mindre än 20 % av landskapet, eller så kan de tillgodogöra sig mycket mer av landskapet än avsättningar och värdekärnor. En stor andel avsättningar bidrar förstås till bevarandet av en rik mångfald, men sett till hela mångfalden avtar sannolikt marginalnyttan av nya avsättningar långt tidigare än vid 20 %.

Om det fanns ett tröskelvärde för den biologiska mångfalden eller en nivå som behövs för att bevara mångfalden på 20 % ursprunglig miljö i landskapet, skulle mångfalden teoretiskt bevaras om drygt 20 % av naturen avsattes i perfekt fördelade områden. Detta även om resten av naturen asfalterades. Men så fungerar förstås inte naturen. Många arter trivs utmärkt i, och är mer eller mindre beroende av den brukade naturen. Vissa arter kräver storskaliga störningar och lever idag främst på hyggen eller i successioner efter dessa. Om vi skulle hitta en perfekt mix av avsättningar som ska klara hela mångfalden måste vi därför även ha en väsentlig andel hyggen i avsättningarna. Avsättningar om 20 % som även förväntas bevara vardagsnaturens arter skulle aldrig vara tillräckliga för många av de arter som faktiskt har tröskelvärden på runt 20 % lämplig miljö. Vad som är lämplig miljö för dessa är ju olika för olika arter.

Tack vare vårt brukade landskap har vi en enormt mycket rikare mångfald av skogsarter än vad vi skulle haft med 20 % reservat i ett i övrigt avskogat landskap.

Hur mycket avsättningar vi ska ha kan inte avgöras av vetenskapen. Det handlar om en ambitionsnivå som måste avvägas mot andra samhällsintressen. Och själv tror jag ofta det är en dålig strategi att satsa resurserna där vi redan har mest. Vi har en rik mångfald som ofta kan bevaras med ganska små insatser. Inte minst gäller det miljöer som är sällsynta i landskapet och som hyser arter som inte finns på så många platser. I sådana området är marginalnyttan av bevarande stor.