Etikettarkiv: svensk fågeltaxering

Varför har så många fågelarter rödlistats?

Antalet fåglar på rödlistan har ökat dramatiskt. Med 21% jämfört med rödlistan 2015. Hela 45 % av de bedömda fågelarterna är rödlistade. Man kan fråga sig varför så stor andel av fåglarna är rödlistade? Även fler skogslevande fågelarter har rödlistats, trots att vi samtidigt vet att trenderna i huvudsak varit positiva.

Efter ett pressmeddelande från SLU gick ett flertal media ut med uppgiften att 30 % (ibland en tredjedel) av fågelarterna minskar så kraftigt att de blir rödlistade.

Den stora ökningen av antalet fågelarter på rödlistan gjorde mig lite förvånad eftersom vi i stor omfattning haft positiva trender för fåglarna den sista tiden enligt Svensk Fågeltaxering. För de 204 fågelarter på standardrutterna där fågeltaxeringen beräknat en trend för de senaste 10 åren hade endast 15 % en statistiskt säkerställd minskande trend, medan 19 % hade statistiskt säkerställda ökningar.

Fågeltrender 2019

Figur från Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2019

Varför gav rödlistan beskedet att 30 % av arterna minskar kraftigt medan Svensk Fågeltaxering bara anser att 15 % minskar kraftigt?

Den första förklaringen är att uppgiften i SLU´s pressmeddelande var fel (den korrigerades till 26 % på deras hemsida 2 veckor senare). Men endast 23% av de i Sverige förekommande fågelarterna rödlistas enligt A-kriteriet, dvs pga en kraftig minskning. Ytterligare 5 arter har rödlistats enligt C-kriteriet, dvs pga att populationen är liten och samtidigt bedöms minska. Hit räknar man in fortgående minskningar som inte bedöms vara kraftiga. Det handlar främst om fåglar där det inte finns statistiskt säkerställda minskningar. Bedömningarna går ibland stick i stäv med dem från fågeltaxeringen. Exempelvis fjällvråk som enligt Artdatabanken bedöms ha minskat med 5 % på 21 år hade enligt Svensk Fågeltaxering sin bästa notering någonsin under 2019. Inräknat de arter som listats enligt C-kriteriet är det 25 % av de regelbundet häckande fågelarterna som rödlistas för att de anses minska.

En annan förklaring till de stora skillnaderna mellan rödlistan och fågeltaxeringen kan vara att man jämför olika långa tidsperioder. För långlivade fåglar bedömer man minskningen över mer än 10 år.  Men åtminstone för skogsfåglarna är trenderna ännu bättre över en 20-årsperiod. Enligt en studie från SLU och Lunds universitet ökade populationerna signifikant mellan 1998 och 2015 för 33 arter av de 58 skogsfåglar där tillräckligt underlag fanns för bedömning. Endast 6 skogsfågelarter minskade signifikant i antal. Trenderna har dock inte varit lika positiva för fåglar i andra landskapstyper än skog.

Även för de arter som Artdatabanken bedömt minska kraftigt (A-kriteriet) avviker ibland bedömningen från den Svensk Fågeltaxering gjort. Exempelvis duvhök anses av Artdatabanken ha minskat med 22% på 18 år, medan den enligt fågeltaxeringen ökat mellan 2001 och 2019. Järpe noterade enligt Svensk Fågeltaxering ett ”all time high” under 2019 medan den av Artdatabanken bedömts minska med 25 % de senaste 12 åren. Sannolikt beror skillnaderna mycket på vad man valt som start- och slutår där Artdatabanken inte tycks ha beaktat resultaten för 2019.

Så åter till varför så många fåglar rödlistas. Helt uppenbart finns det långsiktiga negativa trender, grupper och landskapstyper där det finns anledning till oro. Det gäller exempelvis simänder och tropikflyttare men även vissa odlingslandskaps- och skogsfåglar. Men en stor del av arterna rödlistas av skäl som vi kanske inte bör oroa oss för i samma grad.

En förklaring till att många fåglar rödlistats är att många är sällsynta. 47 arter listas endast för att de har mycket små populationer. Inget tyder på att dessa arter minskar. De flesta arterna är sällsynta i de flesta ekosystem och bland de flesta artgrupperna – helt naturligt. Bland fåglarna känner vi väl till även de sällsynta arterna eftersom så många människor skådar fågel. Arter med färre än 2000 individer blir automatiskt rödlistade. Är individerna färre än 250 anses arten starkt hotad. Att många arter är sällsynta är ju en del av charmen med fågelskådning. Men arter med färre än 250 individer av t.ex. insekter skulle vi i många fall inte ens känna till att de existerade i landet.

Den andra viktiga förklaringen till att antalet rödlistade fåglar är högt är att fåglarnas antal fluktuerar och att vi har kunskap om hur de fluktuerar. Det kan bero på väder, tillgång på sork och bär eller mellanartskonkurrens, snarare än hur landskapet förändras. Tittar vi åter på den rödlistade järpen har den både hunnit minska och öka ett antal gånger under den period man genomfört standardrutterna. 2016 hade den haft en kraftig minskning men 2019 en ökning.

trend järpe

Det ser likadant ut för många andra fågelarter. Varje år kommer det vara ett stort antal fåglar som ökar, och ett stort antal som minskar. Vilka som minskar respektive ökar kommer avgöras av vilket år man utgår från. Och trots att fler arter ökar än de som minskar kommer många bli rödlistade eftersom den minskar med minst 15%. För skogens fåglar är situationen totalt sett betydligt bättre idag än den var år 2000. Andelen rödlistade arter ger en begränsad bild av trenderna generellt.

Går det bra eller dåligt för skogens fåglar?

För några år sedan publicerades en artikel av forskare på SLU och Lunds universitet som visade på en mycket positiv utveckling för svenska skogsfåglar sedan 1998. Forskarna menade att de positiva trenderna till stor del kan härledas till positiva trender för skogens strukturer som gammal skog, död ved och grova kvarlämnade träd. Även om trenderna planat ut de sista åren hade de flesta fågelarter ökad under den senaste 20-årsperioden. Men när skogen och dess fåglar diskuteras idag ges ofta en negativ bild. Vad har egentligen hänt sen artikeln publicerades?

Nyligen släppte BirdLife sin årsrapport, Sveriges Fåglar 2019 där man gör en fördjupning om skogens fåglar. Rapporten är i grunden bra och läser man det finstilta visar den också på en ganska positiv situation för skogsfåglarna. Men BirdLife vill ge en annan bild.

BirdLife själva lyfte fram rapporten med rubriken ”Oroande utveckling för skogens fåglar”. Även Sveriges Television gav en dyster bild när man rapporterade om BirdLifes rapport och pekade på att många skogsfåglar backar. Och visst är det så – att vissa fåglar backar. Så har det alltid varit. Att alla fåglar alltid ska öka eller ha stabila populationer är förstås helt orealistiskt. Det viktiga är att se större trender. Men ofta tycks man bara vilja förmedla negativa trender och tendenser.

När biomassan av insekter i Tyskland minskat dramatiskt, oberoende av art, sågs det – med rätta – som något mycket oroväckande. Men när mängden fåglar i skogarna totalt sett ökar ser man ingenting positivt i detta utan pekar istället bara på att vissa fågelarter minskar. När man väljer att bara fokusera på arter som minskar blir förstås bilden negativ.

De senaste 20 åren har antalet fågelpar i svenska skogar blivit 8 miljoner fler. Ökningen har avtagit den sista 10-årsperioden, men även sedan 2009 har antalet par ökat med en miljon enligt BirdLife´s rapport. Men detta tonas ner.

I rapporten lyfter man särskilt fåglar som anses knutna till strukturellt komplexa miljöer, vilket ofta anses liktydigt med att de är känsliga för skogsbruk. Man har valt att peka ut 15 arter som beroende av komplexa miljöer. Dessa arter är:

  • tjäder
  • spillkråka
  • vitryggig hackspett
  • tretåig hackspett
  • rödstjärt
  • lundsångare
  • mindre flugsnappare
  • entita
  • talltita
  • tofsmes
  • trädkrypare
  • lavskrika
  • mindre hackspett
  • lappmes
  • tallbit

Tittar man bara på de 15 arter man valt ut har de minskat med 30 000 par den senaste 10-årsperioden. Men även inkluderat denna sentida minskning har de ökat med 400 000 par den senaste 20-årsperioden. Väljer man att också lägga till de arter som finns med som indikatorer för levande skogar (järpe, skogsduva, gröngöling, nötkråka, stjärtmes, svartmes och domherre) får vi istället en ökning med 120 000 par även de senaste 10 åren. Det framgår dock inte i rapporten om man inte räknar själv med hjälp av tabellerna.

Vad beror då minskningen av de utvalda 15 arterna mellan 2009 och 2018 på? Till att börja med är 30 000 par felräkningssiffror i sammanhanget. Hade vi exempelvis tagit bort rödstjärt (som minskade med 72 000 par) eller talltita (som minskade med 150 000 par) från listan hade vi plötsligt istället fått en ökning.

Men framförallt handlar det om normal årsvariation. Om man bortser från vitryggig hackspett och lundsångare som har så små populationer att statistiken inte är tillförlitlig, hade 10 av 13 av dessa arter (tjäder, spillkråka, tretåig hackspett, rödstjärt, mindre flugsnappare, entita, talltita, tofsmes, trädkrypare, lavskrika) minskat sommaren 2018 jämfört med 2017. Tre arter (mindre hackspett, lappmes, tallbit) ökade mellan dessa 2 år. I antalet individer utgör de 3 arter som inte minskade under 2018 en försvinnande liten andel, ungefär 1 %. Så om man räknar bort den minskning som skedde mellan 2017 och 2018 skulle vi haft en tydlig ökning sett över den senaste 10-årsperioden.

Vi minns sommaren 2018 som ett extremt varmt och torrt år med många bränder. Hur detta påverkat fjolårets inventeringsresultat vet jag inte, men det tydliggör att vädret enskilda år kan variera och påverka mängden fåglar. 2017 kunde vi inte se någon negativ trend för gruppen som helhet. Det blir därför vilseledande att peka på en negativ trend 2018 om det bara rör sig om årsvariation. Möjligen kan man säga att ökningen har avtagit eller upphört för de 15 utvalda arterna som grupp.

Egentligen har ingenting hänt sedan SLU och Lunds universitet publicerade sin artikel, mer än att vi kanske hade en dålig fågelsommar 2018.

Vi kanske inte kan säga att skogsbrukskänsliga arter fortfarande ökar. Men de rejält ökade populationerna som blev följden av 1990-talets nya skogspolitik har kunnat bibehållas. Det bör väl i huvudsak vara något positivt! Och när skogsfåglarna totalt sett fortfarande ökar, om än i mindre omfattning, kan man förstås välja att vinkla det som att trenden viker. Men fåglarna blir ju fortfarande fler. Det borde vi glädja oss över!

Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?