Etikettarkiv: svensk fågeltaxering

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Annonser

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?