Nyligen släppte Skogsutredningen sitt betänkande. Ur ett skogsägarperspektiv var det en stor besvikelse med tanke på skrivelserna i januariavtalet och i utredningsdirektivet. Ett skäl till att man hamnat snett, som jag ser det, är de långtgående tolkningar man gjort av Sveriges internationella åtaganden om biologisk mångfald. Med det följer förslag om omfattande naturvårdsinsatser som ofta står i strid med utredningens egentliga uppdrag.
LRF Skogsägarna har i denna rapport visat att Sverige i sin redovisning av skyddade områden exkluderar mindre strikta skyddsformer i betydligt högre grad än andra europeiska länder. I EU utgörs huvuddelen av det rapporterade naturskyddet av så kallade landskapsskydd där exempelvis jord- och skogsbruk vanligen är tillåtet. Det är oftast ett skydd mot förändrad markanvändning och inte mot pågående markanvändning. Synsättet är i stor utsträckning logiskt eftersom den största drivkraften som orsakar förlust av biologisk mångfald globalt enligt IPBES är just förändrad markanvändning.
Enligt EU:s biodiversitetsstrategi ska 30 % av naturen vara skyddad år 2030. Idag räknas hela 26 % av EU:s natur som skyddad tack vare att bland annat skydd mot förändrad markanvändning kan tillgodoräknas. Målet om 30 % har därmed upplevts som realistiskt av de politiker som beslutat om målet. Den rådande synen på vad som är skyddad natur i flertalet EU-länder har möjliggjort att man kunnat komma överens om målet. Men i Sverige har vi bara rapporterat 14,5 % som skyddat eftersom vi inte anser att vi kan tillgodoräkna oss generella skyddsformer eller skydd som bara reglerar förändrad markanvändning. Med en mer tillåtande syn på vad som är skyddad natur skulle Sverige redan ha klarat målet. Men om vi ska nå 30 % genom att bara räkna in nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, skogliga biotopskyddsområden och naturvårdsavtal kommer vi ta död på en stor del av svensk landsbygd samtidigt som vi troligen gör större skada än nytta för miljön.
Så länge världens resursbehov är större än vad de flesta länder kan producera på ett hållbart sätt, kan det inte ses som ansvarsfullt om Sverige skulle lägga ner stora delar av sitt jord- och skogsbruk. Sverige tillhör en minoritet av världens länder som hållbart kan göra uttag på nuvarande nivå så länge vi tillåts fortsätta bruka marken.
De bevarandeåtgärder som ska göras, både enligt Nagoya-avtalet och EU:s biodiversitetsstrategi, ska syfta till att bevara biologisk mångfald och säkerställa viktiga ekosystemtjänster. Det är därför rimligt att vi kan räkna in alla de skyddsformer vi har som anses viktiga för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Om det finns administrativa skäl för att de inte kan inräknas, t.ex. att de inte avgränsats var för sig på karta, bör vi lösa de administrativa knutarna. Det är betydligt enklare att rita in befintliga strandskyddsområden på karta än att skydda nya områden med samma areal.
Men det finns kanske bevarandeformer som begränsar markanvändningen och syftar till att bevara ekosystemtjänster eller biologisk mångfald, men som ändå inte anses viktiga för dessa? Det är i så fall ineffektiva felriktade skyddsformer där man bör överväga att bort restriktionerna. Varför ska vi ha strandskydd i områden där det inte anses viktigt för att bevara biologisk mångfald och rörligt friluftsliv?
Ett av Skogsutredningens förslag är att Artdatabanken och Riksskogstaxeringen ska ges i uppdrag att analysera förekomsten av höga naturvärden i improduktiv skogsmark. Detta eftersom endast områden med sådana värden ska kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden och våra miljömål. Jag tror att man måste vända på uppdraget. Ge Artdatabanken i uppdrag att utreda vilka impediment som inte har tillräckligt höga värden för biologisk mångfald och ekosystemtjänster för att skyddet av dem ska anses vara motiverat. Jag är övertygad om att man kommer anse att skyddet är motiverat på den absoluta majoriteten av impedimenten. Då bör de förstås även kunna tillgodoräknas våra internationella åtaganden om skydd av natur.
Naturvård med mina ögon 