Etikettarkiv: rödlistade arter

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

En lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald

Det naturliga är att de flesta arterna är sällsynta. Ett relativt fåtal arter dominerar ekosystemen, medan ett mycket stort antal arter finns i mycket små populationer. Om detta råder det nog stor vetenskaplig enighet.

Kriterierna för rödlistning beskrivs här. Ett viktigt skäl till att arter rödlistas är att de är sällsynta. Ungefär en fjärdedel av de rödlistade arterna är rödlistade bara på grund av att de har en mycket liten population (D-kriteriet). Detta är alltså inte arter som minskar. För denna grupp är läget självklart: Om det finns många arter med en mycket liten population blir det fler rödlistade arter enligt D-kriteriet. Att de flesta arterna är naturligt sällsynta får till följd att fler arter totalt också ger fler mycket sällsynta arter. En stor artrikedom ger därför utan tvekan fler arter som rödlistas enligt D-kriteriet.

Men – invänder någon då – flertalet arter finns ju på rödlistan för att de minskar. Så är det, men bara en mindre del (ca 15 %) finns där för att de har en kraftig minskning (A-kriteriet). Resten rödlistas för att de minskar samtidigt som populationen eller utbredningen är liten (B- och C-kriteriet). Jag har tidigare skrivit om att vissa arter kommer att minska oavsett vad vi gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Hur många arter som minskar i absoluta tal är förstås beroende av hur många arter vi har. Har vi många arter får vi sannolikt fler som minskar. Detta blir särskilt uppenbart om minskningen inte är så dramatisk, vilket ofta är fallet för de arter som klassas enligt B- och C-kriterierna.

Andelen rödlistade arter tycks vara ungefär likartad för olika landskapstyper. Bilden nedan är lånad från Artdatabanken och visar rödlisteindex för olika landskapstyper.

rodlisteindex-landskapstyper

Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något, men för alla landskapstyper ligger indexet på mellan 0,86 och 0,94. Dvs andelen rödlistade arter är ungefär likartad.

I bilden nedan syns antalet rödlistade arter i absoluta tal för de olika landskapstyperna:

antal-rodlistade-arter-olika-landskap

Här är avvikelserna betydligt större. Hur många arter som är rödlistade i varje landskapstyp avgörs i mycket större omfattning av hur många arter som finns totalt i landskapstypen än av hoten mot landskapstypen. Många arter ger många rödlistade arter.

Ett annat exempel på att en rik mångfald ger en längre rödlista är att antalet rödlistade arter skiljer sig mycket inom landet. I Skåne finns det nästan dubbelt så många rödlistade arter som det finns i Jönköpings län. Anledningen till detta är förstås att det finns så många fler arter i Skåne. Där finns de nemorala arterna som inte finns på småländska höglandet.

För mig är det uppenbart att en lång rödlista indikerar en i grunden stor artrikedom. Men jag tar gärna emot synpunkter som visar på motsatsen. När jag i bloggar lyfter olika frågeställningar kan jag inte alltid hänvisa till forskningsrapporter. Jag bygger det ibland på ett, i mitt tycke, logiskt resonemang. Syftet är att väcka frågor och ibland att ifrågasätta rådande naturvårdsdogmer. Att sådana frågor väcks ser jag som nödvändigt för att vi ska komma vidare i naturvårdsdiskussionen.

Oroväckande utveckling kring nyckelbiotoper

Jag träffade förra veckan flera personer som är verksamma i skogen i Jämtland. Vi diskuterade nyckelbiotoper. I Jämtland är drygt 3 % av de produktiva skogarna registrerade nyckelbiotoper, men mörkertalet är stort och sannolikt är den verkliga mängden nyckelbiotop minst dubbelt så stor. Och förmodligen ännu mer i västra Jämtland. En stor del av den slutavverkningsbara skogen berörs. Men dessa nyckelbiotoper ger sig inte tillkänna förrän det är dags att avverka skogen. De jag pratade med sade sig se en ny tendens kring nyckelbiotoperna sedan i somras. Att allt trivialare skogar klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan.

Nyckelbiotoper definieras som områden med stor betydelse för flora och fauna, där det finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Eftersom samma strukturer anses motivera en biotopklassning oavsett var i landet man är, kan de flesta äldre skogarna i västra Jämtland klassas som nyckelbiotop av den som vill. Det kan nämligen förväntas finnas rödlistade arter i nästan alla äldre skogar eftersom många av arterna är vanliga där. Man tar ingen hänsyn till att den enskilda skogen, med tanke på omgivande skogars karaktär, knappast kan sägas ha stor betydelse för flora och fauna. Det är mycket enkelt att klassa en skog som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Som markägare blir man därför rättslös.

Jag har själv skog i nordöstra Jämtland. Skogarna där är generellt hårt brukade sedan gammalt. Min mormors farfar sålde år 1851 rätten att under 50 år ta ut all tall över 11 tum vid stubben till sågverksbolagen vid kusten. Vid sekelskiftet 1900 fanns ingen grov tall kvar. Även därefter har förstås skogarna brukats. Hur avtalen för granen reglerades vet jag inte, men även granen höggs till stor del ut. Skogarna är nu oftast likåldriga inom bestånden. Men det kan mycket väl vara så att stora delar av skogen aldrig stått helt kal. Det gör att den äldre skogen ofta kan anses ha naturvärden av den som värderar kontinuitet högt. Precis som överallt annars i Norrlands inland. På mina marker hittar jag rödlistade arter som lunglav, garnlav och knärot i nästan alla äldre bestånd, och ofta även i skog som har varit kal. Spår av tretåig hackspett hittas lätt, och ofta hör man den sårbara kungsfågeln sjunga från någon gran. För den artkunnige är det förstås lätt att även hitta andra rödlistade arter. Moränen är kalkrik. Den som vill göra stora delar av min skog till nyckelbiotop har goda förutsättningar att lyckas.

Dessa skogar bedömdes dock inte som nyckelbiotop i samband med nyckelbiotopsinventeringen och de naturvärden som sticker ut har jag redan avsatt frivilligt. Men jag hör nu andra säga att den här typen av skogar ibland klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan. Vem som drabbas är dock ganska slumpmässigt beroende på vem som gör inventeringen. Men många menar att Skogsstyrelsens bedömningar förskjutits med tiden.

Den som ska köpa skog till marknadspris i västra Jämtland idag måste förvissa sig om att skogen inte är nyckelbiotop. Annars riskerar man som skogsägare att gå i personlig konkurs. Men på grund av subjektiviteten i bedömningen kan bara Skogsstyrelsen ge en sådan garanti. Och Skogsstyrelsen vill inte göra en sån inventering annat än som uppdragsverksamhet mot betalning. Den som ska sälja skogen vill förstås inte att någon inventering blir gjord. Då riskerar ju stora delar av försäljningsvärdet att försvinna.

Vad Skogsstyrelsen nu gör genom nyckelbiotopsinventeringen är att dränera Norrlands inland på ekonomiska värden. Det finns knappast längre några sågverk kvar i inlandet eftersom inte tillräckligt många vill och kan leverera skog. Men fortfarande är skogen viktig för många människors försörjning oavsett om man är yrkesverksam i skogen eller inte. Många på landsbygden lever inte bara av lönearbete utan behöver flera olika inkomstkällor, där skogsbruk kan vara en viktig del som gör att man kan försörja sig och bo kvar. Jag har tidigare skrivit om att skogsbruket behövs för ett småskaligt jordbruk. I landsdelar där det idag inte är värt att bygga nya hus, möjliggör skogsbruket ofta att man i alla fall har råd att renovera sitt hus. Det bidrar till att byarna hålls vid liv. Med sämre möjligheter att avverka sin skog kommer färre människor ha förutsättningar att bo kvar och fler hus kommer att börja förfalla.

Myndigheterna föreslår nu att nyckelbiotopsrika fastigheter tydligare ska prioriteras i samband med naturvårdsavsättningar. Det är bra. Men det är helt otillräckligt i landets nordvästra delar. Här måste nyckelbiotopshanteringen ses över i grunden.

Artbevarande och ekosystemtjänster

Svenskt naturvårdsarbete har ett oerhört stark fokus på bevarande av rödlistade arter. Vi lägger stora resurser på naturvårdsavsättningar, både frivilliga och formella. Dessa väljs ut nästan uteslutande utifrån deras betydelse och potential för rödlistade arter. För att ett område ska prioriteras för formellt områdesskydd måste det enligt den nationella strategin för skydd av skog vara en så kallad naturvårdsbiologisk värdekärna och ha hög grad av biologisk funktionalitet, dvs vara ett stort område eller ligga nära andra naturvårdsbiologiska värdekärnor. Kriterierna bygger helt på deras förutsättningar att hysa rödlistade arter.

Men när vi pratar om varför vi ska bedriva naturvård säger vi ofta att det är nödvändigt för ekosystemtjänsterna. Vi säger att en rik biologisk mångfald behövs för att naturen även i fortsättningen ska leverera de tjänster vi människor behöver för vårt välmående. Det finns också en tydlig politisk ambition att stärka arbetet med ekosystemtjänster.

Men är verkligen ett fokus på de rödlistade arterna en bra strategi om vi vill säkra ekosystemtjänsterna? Knappast. De arter som bygger upp ekosystemen är i huvudsak ganska vanliga arter, och generellt kan man nog säga att ju högre upp en art är på rödlistan desto mindre betydelse har den för ekosystemtjänsterna. Det vanliga i naturen är att vara ovanlig. Med det menar jag att det är ett begränsat antal arter som helt dominerar ekosystemen, att ett stort antal arter är ganska vanliga, men att den absoluta huvuddelen är arter som är mer eller mindre sällsynta och ofta har ungefär samma roll som andra arter i ekosystemet. Om en ovanlig art försvinner finns alltid någon annan som kan ta dess roll.

Värre är då om så kallade bjälklagsarter, hörnstenar i ekosystemen som blåbär, tall och daggmask, försvinner eller minskar kraftigt. Men bjälklagsarterna glömmer vi oftast i naturvårdsarbetet.

När vi diskuterar förlust av biologisk mångfald i svenska skogar handlar det normalt om enskilda arter som aldrig varit särskilt vanliga. Oftast svampar, lavar och insekter. Men när man säger att förlust av biologisk mångfald internationellt innebär att planetära gränser överskrids, då handlar det om totalomvandling av ekosystem t.ex. att mark hårdgörs och att regnskog blir jordbruksmark eller palmoljeplantager. Men det handlar också om att bjälklagsarter slås ut genom exempelvis utfiskning och massdöd eller blekning av koraller.

För ekosystemtjänsterna behöver vi i första hand en rik mångfald av relativt vanliga arter. För att säkra exempelvis pollinering behövs olika sorters blommande blommor under hela växtsäsongen, vilket gör att det inte räcker med raps och klöver. Men vanliga blommor fungerar lika bra som ovanliga. Det är alltså inte de mest sällsynta arterna vi ska bevara för pollineringen. Detsamma gäller nästan alla viktiga ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är nyttor för människor. Om de ska göra nytta måste de vanligen levereras i närheten av där människor bor och verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Menar vi allvar med att naturvårdsinsatserna ska göras för ekosystemtjänsterna bör vi sprida naturvården i det brukade landskapet eller göra större insatser kring samhällena. Inte som idag försöka koncentrera dem till värdetrakter och avlägset belägna områden där nästan inga människor rör sig.

Den ekosystemtjänst som kanske mest uppenbart skulle gynnas av ett anpassat brukande är friluftslivet. Ändå kan tätortsnära skogsområden med stora värden för friluftsliv inte prioriteras i naturvårdsarbetet idag, om de inte också hyser en skogsbiologisk värdekärna. Och upplevelsevärden har ofta ingenting med rödlistade arter att göra. Ofta skulle friluftsvärdena kunna bevaras genom avtal med skogsägare, där skogsbruk inte behöver uteslutas men kanske måste anpassas. Det vore kostnadseffektiv naturvård.

Vad man lätt glömmer bort är att även virkesproduktion och kolbindning är ekosystemtjänster. Och kanske är de de allra viktigaste ekosystemtjänsterna som levereras från skogen. Ofta undervärderar vi värdet av skogsproduktion som ekosystemtjänst eftersom vi sällan räknar in arbetstillfällen, förädlingsvärden och betydelsen av att ersätta material och produkter som har en skadlig inverkan på miljön i andra länder. Menar vi allvar med att öka det sammanlagda värdet av ekosystemtjänsterna måste vi beakta alla ekosystemtjänster och därför fundera kring hur vi ska kunna kombinera naturvårdsinsatserna med skogsproduktion.

Blir det fler nyckelbiotoper i skogarna?

Skogsstyrelsen skickade nyligen ut en enkät om nyckelbiotoper för att få en bild av olika aktörers syn på, och användning av, begreppet. En fråga handlade om hur man ser på möjligheten att det över tid nyskapas nyckelbiotoper i skogarna. De flesta instanserna såg det som självklart att nyckelbiotoper nyskapas. Detta ansågs förstås vara något i grunden bra, samtidigt som många ansåg att begreppets effekter innebär att detta också kan utgöra ett hot.

Men det anmärkningsvärda var att några instanser inte ansåg att det nyskapas nyckelbiotoper i nämnvärd omfattning. Naturskyddsföreningen anger exempelvis att det inte finns något underlag som pekar på att så är fallet i någon större utsträckning. Tvärtom menar de att det finns det underlag som visar att vi förlorar nyckelbiotoper i landskapet, utan att dessa ersätts. Även Artdatabanken uttrycker lite inlindat att det är osäkert i vilken utsträckning skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter utvecklas och koloniseras.

För att ett område ska vara nyckelbiotop ska det dels anses ha stor betydelse för flora och fauna, och dels ska där finnas eller förväntas finnas rödlistade arter. Genom frivilliga avsättningar och hänsynsytor får vi hela tiden mer av skogens värdefulla miljöer. Riksskogstaxeringens data visar tydligt att vi får mer gammal skog, död ved, grova lövträd, ädellövskog och äldre lövrik skog med död ved, dvs just sådana miljöer och strukturer som anses ha stor betydelse för flora och fauna. Alla med kunskap i frågan är nog överens om att många av dessa nyskapade områden nu eller i framtiden kommer ha tillräckliga strukturer för att utgöra nyckelbiotop. Frågan som kvarstår då är huruvida det i samma skogar kommer finnas eller kunna förväntas finnas rödistade arter.

Artdatabanken tycks göra bedömningen att rödlistade arter i flertalet fall har svårt att kolonisera nya områden, vilket jag tidigare skrivit om här. Men det är vanligare med rödlistade arter än man tror, och många rödlistade arter dyker upp där rätt förutsättningar skapas. Det gäller inte minst rödlistade insekter som förbisetts i nyckelbiotopsinventeringen och ofta dyker upp i produktionsskogen. I delar av landet, t.ex. i Jämtland där jag själv har skog, kan man med fog hävda att det kan förväntas finnas rödlistade arter i nästan all äldre skog.

När det nu skapas en massa nya nischer i skogen är det inte troligt att dessa nischer kommer att lämnas outnyttjade av skogens växter och djur. Det är inte heller troligt att bara vanliga arter koloniserar dem. Det vanliga i naturen är ju att vara ovanlig. Studier av nyckelbiotopers historik har också visat på att endast en mycket liten del av biotoperna är jungfruliga miljöer. Även om de nyskapade miljöerna inte kan tillgodose alla arter är det nog egentligen inget tvivel om att det ofta kommer att kunna förväntas finnas rödlistade arter i dem. Det gör att man undrar varför kunniga organisationer inte medger att nya nyckelbiotoper bildas.

Skogsstyrelsens kontrollinventeringar pekar på att 2,8-4,4 % av den formellt oskyddade skogen utgör nyckelbiotop. Detta kan jämföras med de 1-2 % av skogsmarken som bedömdes vara nyckelbiotop för 20 år sedan. Ökningen beror delvis på ny kunskap om brister i inventeringen och även på att det har skett en förskjutning av nyckelbiotopsbegreppet som innebär att fler skogar uppfyller kriterierna. Men jag tror också att många skogar som inte var nyckelbiotop för 20 år sedan faktiskt är det idag.

Många av de skogsområden som hade naturvärden för 20 år sedan men då inte bedömdes ha nyckelbiotopskvaliteter skulle nog Skogsstyrelsen klassa som nyckelbiotoper idag. Det vore intressant att veta om de organisationer som anser att nyckelbiotoper knappast nyskapas, i konsekvensens namn skulle göra en annan bedömning. Det skulle innebära att deras ribba för vad som klassas som nyckelbiotop är högre än Skogsstyrelsens. Det är nog denna högre ribba många skogsägare efterfrågar. Tyvärr tror jag inte organisationerna står fast vid sitt synsätt när man kommer ut i skogen.