Etikettarkiv: rödlistade arter

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

Annonser

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

En lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald

Det naturliga är att de flesta arterna är sällsynta. Ett relativt fåtal arter dominerar ekosystemen, medan ett mycket stort antal arter finns i mycket små populationer. Om detta råder det nog stor vetenskaplig enighet.

Kriterierna för rödlistning beskrivs här. Ett viktigt skäl till att arter rödlistas är att de är sällsynta. Ungefär en fjärdedel av de rödlistade arterna är rödlistade bara på grund av att de har en mycket liten population (D-kriteriet). Detta är alltså inte arter som minskar. För denna grupp är läget självklart: Om det finns många arter med en mycket liten population blir det fler rödlistade arter enligt D-kriteriet. Att de flesta arterna är naturligt sällsynta får till följd att fler arter totalt också ger fler mycket sällsynta arter. En stor artrikedom ger därför utan tvekan fler arter som rödlistas enligt D-kriteriet.

Men – invänder någon då – flertalet arter finns ju på rödlistan för att de minskar. Så är det, men bara en mindre del (ca 15 %) finns där för att de har en kraftig minskning (A-kriteriet). Resten rödlistas för att de minskar samtidigt som populationen eller utbredningen är liten (B- och C-kriteriet). Jag har tidigare skrivit om att vissa arter kommer att minska oavsett vad vi gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Hur många arter som minskar i absoluta tal är förstås beroende av hur många arter vi har. Har vi många arter får vi sannolikt fler som minskar. Detta blir särskilt uppenbart om minskningen inte är så dramatisk, vilket ofta är fallet för de arter som klassas enligt B- och C-kriterierna.

Andelen rödlistade arter tycks vara ungefär likartad för olika landskapstyper. Bilden nedan är lånad från Artdatabanken och visar rödlisteindex för olika landskapstyper.

rodlisteindex-landskapstyper

Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något, men för alla landskapstyper ligger indexet på mellan 0,86 och 0,94. Dvs andelen rödlistade arter är ungefär likartad.

I bilden nedan syns antalet rödlistade arter i absoluta tal för de olika landskapstyperna:

antal-rodlistade-arter-olika-landskap

Här är avvikelserna betydligt större. Hur många arter som är rödlistade i varje landskapstyp avgörs i mycket större omfattning av hur många arter som finns totalt i landskapstypen än av hoten mot landskapstypen. Många arter ger många rödlistade arter.

Ett annat exempel på att en rik mångfald ger en längre rödlista är att antalet rödlistade arter skiljer sig mycket inom landet. I Skåne finns det nästan dubbelt så många rödlistade arter som det finns i Jönköpings län. Anledningen till detta är förstås att det finns så många fler arter i Skåne. Där finns de nemorala arterna som inte finns på småländska höglandet.

För mig är det uppenbart att en lång rödlista indikerar en i grunden stor artrikedom. Men jag tar gärna emot synpunkter som visar på motsatsen. När jag i bloggar lyfter olika frågeställningar kan jag inte alltid hänvisa till forskningsrapporter. Jag bygger det ibland på ett, i mitt tycke, logiskt resonemang. Syftet är att väcka frågor och ibland att ifrågasätta rådande naturvårdsdogmer. Att sådana frågor väcks ser jag som nödvändigt för att vi ska komma vidare i naturvårdsdiskussionen.

Oroväckande utveckling kring nyckelbiotoper

Jag träffade förra veckan flera personer som är verksamma i skogen i Jämtland. Vi diskuterade nyckelbiotoper. I Jämtland är drygt 3 % av de produktiva skogarna registrerade nyckelbiotoper, men mörkertalet är stort och sannolikt är den verkliga mängden nyckelbiotop minst dubbelt så stor. Och förmodligen ännu mer i västra Jämtland. En stor del av den slutavverkningsbara skogen berörs. Men dessa nyckelbiotoper ger sig inte tillkänna förrän det är dags att avverka skogen. De jag pratade med sade sig se en ny tendens kring nyckelbiotoperna sedan i somras. Att allt trivialare skogar klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan.

Nyckelbiotoper definieras som områden med stor betydelse för flora och fauna, där det finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Eftersom samma strukturer anses motivera en biotopklassning oavsett var i landet man är, kan de flesta äldre skogarna i västra Jämtland klassas som nyckelbiotop av den som vill. Det kan nämligen förväntas finnas rödlistade arter i nästan alla äldre skogar eftersom många av arterna är vanliga där. Man tar ingen hänsyn till att den enskilda skogen, med tanke på omgivande skogars karaktär, knappast kan sägas ha stor betydelse för flora och fauna. Det är mycket enkelt att klassa en skog som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Som markägare blir man därför rättslös.

Jag har själv skog i nordöstra Jämtland. Skogarna där är generellt hårt brukade sedan gammalt. Min mormors farfar sålde år 1851 rätten att under 50 år ta ut all tall över 11 tum vid stubben till sågverksbolagen vid kusten. Vid sekelskiftet 1900 fanns ingen grov tall kvar. Även därefter har förstås skogarna brukats. Hur avtalen för granen reglerades vet jag inte, men även granen höggs till stor del ut. Skogarna är nu oftast likåldriga inom bestånden. Men det kan mycket väl vara så att stora delar av skogen aldrig stått helt kal. Det gör att den äldre skogen ofta kan anses ha naturvärden av den som värderar kontinuitet högt. Precis som överallt annars i Norrlands inland. På mina marker hittar jag rödlistade arter som lunglav, garnlav och knärot i nästan alla äldre bestånd, och ofta även i skog som har varit kal. Spår av tretåig hackspett hittas lätt, och ofta hör man den sårbara kungsfågeln sjunga från någon gran. För den artkunnige är det förstås lätt att även hitta andra rödlistade arter. Moränen är kalkrik. Den som vill göra stora delar av min skog till nyckelbiotop har goda förutsättningar att lyckas.

Dessa skogar bedömdes dock inte som nyckelbiotop i samband med nyckelbiotopsinventeringen och de naturvärden som sticker ut har jag redan avsatt frivilligt. Men jag hör nu andra säga att den här typen av skogar ibland klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan. Vem som drabbas är dock ganska slumpmässigt beroende på vem som gör inventeringen. Men många menar att Skogsstyrelsens bedömningar förskjutits med tiden.

Den som ska köpa skog till marknadspris i västra Jämtland idag måste förvissa sig om att skogen inte är nyckelbiotop. Annars riskerar man som skogsägare att gå i personlig konkurs. Men på grund av subjektiviteten i bedömningen kan bara Skogsstyrelsen ge en sådan garanti. Och Skogsstyrelsen vill inte göra en sån inventering annat än som uppdragsverksamhet mot betalning. Den som ska sälja skogen vill förstås inte att någon inventering blir gjord. Då riskerar ju stora delar av försäljningsvärdet att försvinna.

Vad Skogsstyrelsen nu gör genom nyckelbiotopsinventeringen är att dränera Norrlands inland på ekonomiska värden. Det finns knappast längre några sågverk kvar i inlandet eftersom inte tillräckligt många vill och kan leverera skog. Men fortfarande är skogen viktig för många människors försörjning oavsett om man är yrkesverksam i skogen eller inte. Många på landsbygden lever inte bara av lönearbete utan behöver flera olika inkomstkällor, där skogsbruk kan vara en viktig del som gör att man kan försörja sig och bo kvar. Jag har tidigare skrivit om att skogsbruket behövs för ett småskaligt jordbruk. I landsdelar där det idag inte är värt att bygga nya hus, möjliggör skogsbruket ofta att man i alla fall har råd att renovera sitt hus. Det bidrar till att byarna hålls vid liv. Med sämre möjligheter att avverka sin skog kommer färre människor ha förutsättningar att bo kvar och fler hus kommer att börja förfalla.

Myndigheterna föreslår nu att nyckelbiotopsrika fastigheter tydligare ska prioriteras i samband med naturvårdsavsättningar. Det är bra. Men det är helt otillräckligt i landets nordvästra delar. Här måste nyckelbiotopshanteringen ses över i grunden.

Artbevarande och ekosystemtjänster

Svenskt naturvårdsarbete har ett oerhört stark fokus på bevarande av rödlistade arter. Vi lägger stora resurser på naturvårdsavsättningar, både frivilliga och formella. Dessa väljs ut nästan uteslutande utifrån deras betydelse och potential för rödlistade arter. För att ett område ska prioriteras för formellt områdesskydd måste det enligt den nationella strategin för skydd av skog vara en så kallad naturvårdsbiologisk värdekärna och ha hög grad av biologisk funktionalitet, dvs vara ett stort område eller ligga nära andra naturvårdsbiologiska värdekärnor. Kriterierna bygger helt på deras förutsättningar att hysa rödlistade arter.

Men när vi pratar om varför vi ska bedriva naturvård säger vi ofta att det är nödvändigt för ekosystemtjänsterna. Vi säger att en rik biologisk mångfald behövs för att naturen även i fortsättningen ska leverera de tjänster vi människor behöver för vårt välmående. Det finns också en tydlig politisk ambition att stärka arbetet med ekosystemtjänster.

Men är verkligen ett fokus på de rödlistade arterna en bra strategi om vi vill säkra ekosystemtjänsterna? Knappast. De arter som bygger upp ekosystemen är i huvudsak ganska vanliga arter, och generellt kan man nog säga att ju högre upp en art är på rödlistan desto mindre betydelse har den för ekosystemtjänsterna. Det vanliga i naturen är att vara ovanlig. Med det menar jag att det är ett begränsat antal arter som helt dominerar ekosystemen, att ett stort antal arter är ganska vanliga, men att den absoluta huvuddelen är arter som är mer eller mindre sällsynta och ofta har ungefär samma roll som andra arter i ekosystemet. Om en ovanlig art försvinner finns alltid någon annan som kan ta dess roll.

Värre är då om så kallade bjälklagsarter, hörnstenar i ekosystemen som blåbär, tall och daggmask, försvinner eller minskar kraftigt. Men bjälklagsarterna glömmer vi oftast i naturvårdsarbetet.

När vi diskuterar förlust av biologisk mångfald i svenska skogar handlar det normalt om enskilda arter som aldrig varit särskilt vanliga. Oftast svampar, lavar och insekter. Men när man säger att förlust av biologisk mångfald internationellt innebär att planetära gränser överskrids, då handlar det om totalomvandling av ekosystem t.ex. att mark hårdgörs och att regnskog blir jordbruksmark eller palmoljeplantager. Men det handlar också om att bjälklagsarter slås ut genom exempelvis utfiskning och massdöd eller blekning av koraller.

För ekosystemtjänsterna behöver vi i första hand en rik mångfald av relativt vanliga arter. För att säkra exempelvis pollinering behövs olika sorters blommande blommor under hela växtsäsongen, vilket gör att det inte räcker med raps och klöver. Men vanliga blommor fungerar lika bra som ovanliga. Det är alltså inte de mest sällsynta arterna vi ska bevara för pollineringen. Detsamma gäller nästan alla viktiga ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är nyttor för människor. Om de ska göra nytta måste de vanligen levereras i närheten av där människor bor och verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Menar vi allvar med att naturvårdsinsatserna ska göras för ekosystemtjänsterna bör vi sprida naturvården i det brukade landskapet eller göra större insatser kring samhällena. Inte som idag försöka koncentrera dem till värdetrakter och avlägset belägna områden där nästan inga människor rör sig.

Den ekosystemtjänst som kanske mest uppenbart skulle gynnas av ett anpassat brukande är friluftslivet. Ändå kan tätortsnära skogsområden med stora värden för friluftsliv inte prioriteras i naturvårdsarbetet idag, om de inte också hyser en skogsbiologisk värdekärna. Och upplevelsevärden har ofta ingenting med rödlistade arter att göra. Ofta skulle friluftsvärdena kunna bevaras genom avtal med skogsägare, där skogsbruk inte behöver uteslutas men kanske måste anpassas. Det vore kostnadseffektiv naturvård.

Vad man lätt glömmer bort är att även virkesproduktion och kolbindning är ekosystemtjänster. Och kanske är de de allra viktigaste ekosystemtjänsterna som levereras från skogen. Ofta undervärderar vi värdet av skogsproduktion som ekosystemtjänst eftersom vi sällan räknar in arbetstillfällen, förädlingsvärden och betydelsen av att ersätta material och produkter som har en skadlig inverkan på miljön i andra länder. Menar vi allvar med att öka det sammanlagda värdet av ekosystemtjänsterna måste vi beakta alla ekosystemtjänster och därför fundera kring hur vi ska kunna kombinera naturvårdsinsatserna med skogsproduktion.