Etikettarkiv: rödlistade arter

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.

Negativa påverkansfaktorer för rödlistade arter

Gång på gång läser jag debattartiklar där man anger att dagens skogsbruk är huvudskälet till att kring 2000 skogslevande arter är rödlistade, eller att ca 800 arter är hotade av skogsbruk. Uppgifterna bygger på statistik från Artdatabanken där man anger att för 1390 rödlistade arter är avverkning en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. För ytterligare 403 arter anges avverkning vara en negativ påverkansfaktor av viss betydelse.

För varje art på rödlistan anges vilka negativa påverkansfaktorer som påverkar arten, om man har kännedom om sådana. Avverkning är näst efter igenväxning den påverkansfaktor som anses påverka flest arter negativt. Räknar man bara de faktorer som har stor påverkan anses avverkning vara den viktigaste påverkansfaktorn.

negativa påverkansfaktorer

Negativa påverkansfaktorer enligt Artdatabanken.

Jag skulle säga att statistiken över påverkansfaktorer har haft stor betydelse i debatten och för hur skogsbrukets påverkan på den biologiska mångfalden beskrivs. Därför är det viktigt att förstå vilken relevans dessa bedömningar har.

Tittar man specifikt på de skogslevande arterna anges avverkning som negativ påverkansfaktor av stor betydelse för nästan tre fjärdedelar av arterna. Men är det verkligen skogsbruket som hotar alla dessa arter? När jag detaljgranskar ett urval av dessa visar det sig att bedömningarna i många fall är högst tveksamma.

Exempelvis anges avverkning som negativ påverkansfaktor för ett stort antal arter som hotas av att trädbärande betesmarker växer igen. Det finns bland annat många rödlistade marksvampar som just lever i sådana miljöer. Det skulle förstås vara negativt om arternas värdträd, till exempel gamla ekar, avverkas. Men hagmarksekar avverkas sällan för skogsbruksändamål. Hotet är ofta snarare brist på avverkning och annan hävd.

Samma sak gäller många lavar, mossor och insekter. Ändå anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för många av just de arter som hotas av att betesmarkerna växer igen.

Jag har tidigare gett exempel på detta kring vedlevande skalbaggar där merparten av de arter som anses påverkas starkt negativt av avverkning (ca 230 av 381) också finns i jordbrukslandskapet. Det handlar ofta om trädbärande betesmarker som i första hand hotas av minskad hävd. I samma blogginlägg tog jag också som exempel 7-8 arter av vedlevande skalbaggar som endast lever på Gotska sandön vilken varit nationalpark i mer än 100 år. Det kan knappast vara avverkning som är det stora hotet mot dessa arter. Ändå anses avverkning vara en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för dessa.

Att avverkning anges som negativ påverkansfaktor tycks bara visa att det vore negativt om just det träd där arten lever avverkas. Det har ingenting med de verkliga hoten att göra. Men ibland anges avverkning som negativ påverkansfaktor utan att ens arterna behöver träden.

Denna sommar när många skogsbränder härjat har skogsbruket ibland fått skulden för de många bränderna. Samtidigt finns ett stort antal arter som på olika sätt anses beroende av brand. Även för de brandberoende arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. Det gäller exempelvis brandnäva, svedjenäva, rökdansfluga, grov tallkapuschongbagge och bandad brandsvampbagge, men också många andra arter. Flera av dessa nyttjar inte ens träd. Men Artdatabanken anser att avverkning innebär att substrat som skulle kunna brinna tas bort genom avverkning och att avverkning därigenom missgynnar arterna. Det står stick i stäv med vad naturvårdsdebattörer som kritiserar skogsbruket för bränderna anger. Sanningen är att brukandet har mycket liten betydelse för bränderna när det är riktigt torrt.

Vad gäller nävorna anger Artdatabanken samtidigt att hyggen och markberedningsfläckar utgör livsmiljöer i brist på brand. Ändå anges avverkning som den enda negativa påverkansfaktorn, och arterna kommer därmed med i statistiken över de arter som hotas av skogsbruk.

Listan kan göras lång. Gulsparv och ortolansparv är två fågelarter som minskat kraftigt till följd av förändringar i jordbrukslandskapet. För båda dessa arter har dock hyggen blivit en viktig livsmiljö. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor, i dessa fall dock endast med viss negativ effekt. Likväl kommer de med i statistiken.

Exemplen antyder att man för många arter nästan schablonmässigt angett avverkning som en negativ påverkansfaktor. Det är ett skäl till att skogsbruket ges en alltför stor skuld till hoten mot den biologiska mångfalden. Jag misstänker att den som granskar rödlistan på djupet skulle hitta väldigt många tveksamma exempel på bedömningar av vad som påverkar arterna. Samtidigt ska vi inte förneka att det finns ett stort antal arter som missgynnas av skogsbruk. Många är rödlistade. Huvuddelen av dessa kommer att klara sig bra tack vare de avsättningar som görs och den hänsyn som tas.

Successionen i en frivillig avsättning

Bara 50 meter från vårt boningshus i Jämtland har vi en frivillig avsättning. Det är verkligen ett skogsområde som sticker ut. En högproduktiv gammal skog med grov och hög gran och massor med vindfällen. Här finns också många vedsvampar som anses känneteckna skog med lång kontinuitet av träd och lågor. Skogen är mindre än 1 hektar men förvånansvärt artrik.

file1.jpeg

Redan min morfar som dog 1971 ville att skogen skulle stå kvar. På sin tid tog han dock hand om vindfällen. För honom som var självverksam jord- och skogsbrukare var förstås vindfällen alldeles intill gården en alltför viktig resurs för att bara lämnas kvar i skogen. Men sedan han dog har de flesta vindfällena fått ligga. Själv tog jag ut ca 10 m3 som föll i samband med stormen Hilde, då risken för barkborreangrepp var uppenbar. I övrigt har nya lågor succesivt tillkommit och brutits ner under nästan 50 års tid.

De äldre träden verkar vara ca 150 år gamla. När de etablerades hade det varit någon form av odlings- eller betesmark på platsen. På kartan från Laga skifte från år 1850 anges marken som ”odlingsmark, käl” (käl innebar om jag förstått det rätt att det var fastmark, till skillnad från myrodlingar). Markvegetationen och markens påtagliga brist på sten, liksom det faktum att området har skogsinnehavets bästa bonitet tyder också på en tidigare användning för jordbruket.

I de närmaste omgivningarna finns ingen äldre skog, och det har inte heller funnits någon sådan under lång tid. Bilden nedan visar hur skogens omgivningar såg ut runt år 1960.

Svartskogen 1960

Flygfoto taget ca 1960. Urklipp från kartbild.com där det aktuella området markerats.

I norr, öster och väster omgavs skogen av åker, gård och betesmark när min mamma växte upp på 40-, 50- och 60-talen. Inte heller i söder har det funnits gammal skog på länge. Det angränsande området i avsättningens sydöstra hörn, som på flygfotot ser ut att vara äldre skog, är idag ca 30-årig tallskog. I byns omgivningar är skogarna sedan länge ganska intensivt brukade. Det är alltså ett litet tämligen isolerat område som inte på något sätt är någon ursprunglig skog. Ändå finns här de rödlistade arterna rosenticka, taigaskinn, rynkskinn, ullticka, granticka m.fl. Här finns säkerligen också intressanta arter av mossor och lavar, vilka jag dock är sämre på att identifiera.

För tjugo år sedan arbetade jag med nyckelbiotopsinventering och jag har länge haft ett intresse för skogens naturvärden och arter. Jag har därför följt områdets naturvärden i mer än tjugo års tid. Det går att få en ganska bra överblick över området eftersom det är så litet. Jag vet därför i stor utsträckning vilka lågor och arter som tillkommit. För 5-6 år sedan hittade jag rosenticka och rynkskinn för första gången och i år hittade jag taigaskinnet. Arterna kan förstås ha funnits några år, och som mycel tidigare än så. Men mycket talar för att de etablerats i sen tid. Detta trots att det inte tycks finnas några skogar i närområdet med potential att hysa arterna.

Vedsvampar

Taigaskinn, rosenticka (tillsammans med garnlav) och rynkskinn fotograferade i det aktuella området.

Idag är skogen helt dominerad av gran, men en del äldre tallar finns där också. Dessa tycks ha ungefär samma ålder som de äldsta granarna. Mycket tyder dock på att skogen sett annorlunda ut tidigare. Det finns en hel del rester av döda björkar, och jag gissar att skogen en gång haft ett betydande lövträdsinslag. Sannolikt har både tall, lövträd och en stor del av granen etablerades ungefär samtidigt för ca 150 år sedan, när marken var mer eller minde öppen. Förutom någon enstaka björk finns idag inga levande lövträd i skogen.

IMG_4524.JPG

Rester av gamla björkar, inklusive en högstubbe uppe till vänster i bild.

Eftersom det knappt finns några levande lövträd finns av naturliga skäl få arter knutna till lövträd. Tills för några år sedan fanns dock en asp som ännu levde. På aspen som nu är en låga växer ännu lunglav och stor aspticka som båda är rödlistade arter. Dessa är förstås dömda att dö ut i området när aspen brutits ner för mycket. Arterna får hitta nya miljöer i andra skogsområden, kanske på någon asp som vuxit upp efter att ha etablerat sig efter någon avverkning.

file.jpeg

Rester efter ett av skogsområdets sista levande lövträd, en asp där det fortfarande lever lunglav (i förgrunden) och stor aspticka (längs bort).

Skogen och hur den utvecklats påminner om att lövträdens naturvärden är förgängliga i boreala skogar på frisk mark. De kan inte bevaras på samma plats genom långsiktiga avsättningar utan måste hela tiden nyskapas i landskapet genom storskaliga störningar.

Men framförallt visar exemplet att höga naturvärden med ”kontinuitetsarter” kan utvecklas i skog som inte tidigare haft dessa värden. Även i små områden utan närhet till andra skogar med höga naturvärden. En större andel av skogsägares frivilliga avsättningar än vi idag tror kommer hysa arter som idag är rödlistade. Det ger hopp för framtiden.

 

Hur ska förändringar i rödlisteindex över tid tolkas?

Jag känner att jag behöver förtydliga mig kring rödlisteindex efter reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag fick en del reaktioner och alla syns inte i kommentarsfältet. Några menar att jag gör en felaktig tolkning av rödlisteindex. Att rödlisteindex inte ändrats ska enligt dessa tolkas som att hotet fortfarande är lika stort mot arterna och att arterna fortsätter minska i samma takt. Man hänvisar till Artdatabankens tolkning. Där anges att ”Jämförelsen mellan 2000, 2005, 2010 och 2015 års rödlistor visar att trenden är mycket stabil, dvs. den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald har varken ökat eller minskat”.

Även Skogsstyrelsen gör en sådan tolkning i den årliga uppföljningen av miljömålet Levande Skogar. Där anges att Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats. Rödlisteindex tas också upp av Ulf Gärdenfors, Artdatabanken i senaste numret av Biodiverse där han menar att ”RLI är ett trögrörligt index och om det är stabilt över åren betyder det att utdöenderisken är likartad över tiden, inte att läget är under kontroll”.

Jag vidhåller. Det enda sätt man kan tolka ett oförändrat index på är att arterna inte i genomsnitt är närmare utrotning än de var år 2000. Artdatabanken misstolkar medvetet eller omedvetet sin egen statistik. Men framförallt pratar vi olika språk. Jag ska förklara.

Enligt Artdatabanken har indexet en skala mellan noll och ett, där noll betyder att samtliga arter i ett urval är utdöda, medan ett betyder att samtliga är livskraftiga. Ju närmare noll indexet ligger desto närmare är arterna utdöende i genomsnitt. Om indexet är oförändrat innebär det att de i genomsnitt inte är närmare att dö ut, dvs att nettoförlusten är noll. Ulf Gärdenfors har därför helt rätt när han säger att utdöenderisken är likartad över tiden. Risken att arter skulle dö ut ökar inte från år till år, vilket hade varit fallet om vi hade en nettoförlust. Arter som minskar borde ju med tiden löpa allt större risk att dö ut.

Att han menar att läget inte är under kontroll handlar mer om att vi har olika syn på hur allvarligt det är att vissa arter minskar samtidigt som andra ökar, och att det trots allt finns en risk att arter dör ut. Jag utesluter inte heller att han har rätt i att indexet är trögrörligt, vilket skulle innebära att bristen på förändring över 15 år inte säger någonting. Men det är trots allt Artdatabanken som publicerade figuren och måste tyckt att den visade något.

Men att indexet som Artdatabanken skriver visar att den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald varken har ökat eller minskat håller jag inte med om. Rödlisteindex för ett enskilt år visar inte hastigheten med vilken vi förlorar mångfald. Det visar inte heller huruvida vi har en nettoförlust av artmångfald. Tänk er en hypotetisk situation där inga arter minskar. Likväl skulle många arter vara rödlistade på grund av att de är sällsynta. Indexet skulle fortfarande ligga under ett. Indexet skulle ocskå vara oförändrat över åren precis som det är i verkligheten.

Förlorar vi ingen artmångfald har förstås hastigheten varken ökat eller minskat. Men om vi hade en pågående nettoförlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara närmare utrotning idag än för 15 år sedan.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar (A-kriteriet) tycks fortsätta att minska. Det rör sig om 13 % av de rödlistade arterna. Men om de hela tiden fortsätter att minska borde några av dessa med tiden bli så sällsynta eller få så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Då borde de också hamna i en allvarligare rödlistekategori.

Rödlisteindex visar hur nära utdöende arterna är i snitt, inte hastigheten för utdöendet. Därför visar ett oförändrat index att arterna i genomsnitt inte närmat sig utdöende utifrån den kunskap vi har. Ingenting annat.

Biologisk mångfald som ekosystemtjänst

Förra veckan skrev jag på ett remissvar till Skogsstyrelsens rapport Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Rapporten är i remissversionen anmärkningsvärt tendentiös, och ger en mycket dyster bild av den svenska skogens möjlighet att tillgodose människans behov.

Rapporten ska bland annat användas för att utvärdera om vi når miljömålen, vilket gör den viktig ifall den ses som relevant. Av vårt remissvar framgår tydligt att vi inte ser rapporten som relevant i nuvarande utförande. I detta inlägg kommer jag dock begränsa mig till problematiken med klassningen av Biologisk mångfald som ekosystemtjänst.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som syftar till att sätta människan i centrum. Det är de produkter och tjänster från naturen som människan har nytta av. Det finns delade meningar om huruvida biologisk mångfald i sig ska räknas som en ekosystemtjänst. Ursprungligen har man inte klassat det som ekosystemtjänst. Däremot har man sett mångfalden som en viktig förutsättning för att ekosystemtjänsterna ska kunna levereras. Och det är förstås viktigt med en mångfald i naturen för att tillgodose alla de nyttor vi vill få ut av den. Men i Sverige, där vi framförallt följer upp den biologiska mångfalden utifrån rödlistade arter uppstår en motsägelse. Det är väldigt sällan vi kan hävda att just de rödlistade arterna har betydelse för vår vällevnad. Vilka tjänster utförs av trådbrosklaven eller barkkvastmossan, som inte kan utföras av andra arter? Vi vill gärna tro att alla arter har en funktion i ekosystemet, men sanningen är att de flesta arter bara finns till för att slumpen erbjudit dem en plats. De gör ingen specifik nytta för någon annan än sig själva.

Det faktum att nyttor för människan inte kan motivera ett fokus på rödlistade arter har medfört att naturvårdsetablissemanget vill klassa biologisk mångfald i sig som en ekosystemtjänst. Då blir det ju per definition nödvändigt att hela den biologiska mångfalden behövs, inklusive de rödlistade arterna.

Ekosystemtjänster brukar ofta delas in i försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster. Jag kan köpa att biologisk mångfald klassas som en kulturell ekosystemtjänst, eftersom mångfalden i sig kan bidra till vår naturupplevelse, och eftersom vissa människor mår bra av själva vetskapen att det finns en rikedom av arter i naturen.

Skogsstyrelsen har valt att klassa Biologisk mångfald som en stödjande ekosystemtjänst. Stödjande ekosystemtjänster är funktioner och processer som behövs för de andra ekosystemtjänsterna. Exempel på sådana är fotosyntesen och markens biokemiska kretslopp, som ju är beroende av olika biologiska organismer. Biologisk mångfald är ingen process eller funktion. Att klassa det som stödjande ekosystemtjänst är lika relevant som att klassa ”träd” som ekosystemtjänst. Träden är förstås viktiga för att många ekosystemtjänster ska kunna levereras, men de är ingen funktion eller process i sig.

Ännu märkligare blir det när Skogsstyrelsen anser att Biologisk mångfald som stödjande ekosystemtjänst saknar god status, med motiveringen att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Man reflekterar överhuvudtaget inte kring ifall bristen på biologisk mångfald som stöd för andra ekosystemtjänster påverkar vårt välbefinnande negativt, vilket borde vara en förutsättning för att tjänsten ska klassas som otillräcklig.

För att späda på sitt cirkelresonemang ytterligare tar Skogsstyrelsen även med Habitat och livsmiljöer som stödjande ekosystemtjänst. Man tycker sig inte alls behöva visa hur bristen på habitat och livsmiljöer påverkar vårt välbefinnande negativt, utan klassar den som otillräcklig för att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Även om inte Habitat och livsmiljöer direkt behövs för människan så behövs de för Biologisk mångfald, som man i sin tur inte heller har visat varför det är en tjänst för människan.

Plötsligt har man två ekosystemtjänster som inte tillgodoses tillräckligt trots att man aldrig visat hur människan kommer in i bilden. Att miljömålen inte nås tas istället som intäkt för att tjänsterna är otillräckliga. Sedan kan denna bedömning i nästa miljömålsuppföljning ligga till grund för slutsatsen att miljömålen inte nås. Så är cirkeln sluten.

I vilka skogar kan det förväntas finnas rödlistade arter?

Nyckelbiotoper definieras som skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. Samtidigt har ofta rödlistade arter i sig varit ett argument för att skogar ska lämnas obrukade. Jag tror att det är betydligt vanligare med rödlistade arter än vad man förleds att tro utifrån hur begreppet används.

Självklart finns det arter som har mycket stora krav på sin miljö eller som är mycket sällsynta. Men samtidigt finns rödlistade arter som är ganska vanliga liksom arter som förekommer i ganska vardagliga miljöer. Frågan är vilka skogar som kan förväntas hysa rödlistade arter?

I en studie från Göteborgs universitet jämfördes skalbaggsfaunan i 10 nyligen röjda unga produktionsbarrskogar, och 10 närliggande naturskogsartade nyckelbiotoper.  De två skogstyperna skiljde sig inte i antal funna arter, eller i antal funna rödlistade arter. I snitt hittades 4 rödlistade skalbaggsarter per biotop oavsett om det var ungskog eller nyckelbiotop. I en annan, men lite mindre studie av samma författare fick man motsvarande resultat när man jämförde hyggen med närliggande nyckelbiotoper.

Helt klart är att man kan förvänta sig förekomst av rödlistade arter på hyggen och nyröjda ungskogar i Jönköpings län där dessa studier gjordes.

Sveaskog lät Skogsstyrelsen genomföra en studie på deras innehav i nordvästra Dalarna. De jämförde förekomsten av rödlistade arter i nyckelbiotoper med annan skog som var äldre än 70 år. De rödlistade arterna var lika vanliga oberoende om skogen var nyckelbiotop eller inte. På varannan låga hittade man rödlistade arter.

Det är ingen tvekan om att i stort sett all äldre skog i nordvästra Dalarna, och troligen i hela nordvästra Sverige, kan förväntas hysa rödlistade arter. På min egen skog i nordöstra Jämtland hittar jag rödlistade arter i de flesta typer av skogar. Detta trots att jag bara kan några få procent av de rödlistade arterna som förekommer i landet. Exempelvis lunglav dyker upp lite varstans där man lämnat någon sälg i slutavverkningen.

Rödlistad ungskog

De rödlistade arterna lunglav, skrovellav och knärot i en 30 årig tallplantering med rikt inslag av självföryngrad björk. Egen mark nordöstra Jämtland.

Vissa rödlistade arter är dokumenterat vanliga. Ett exempel på en sådan art är kungsfågel som det finns mellan 2 och 5 miljoner par av i Sverige. Den kan förväntas finnas i en mycket stor del av Sveriges uppvuxna granskogar, egentligen oberoende av naturvärde.

I det samhälle utanför Uppsala där jag bor finns ett skogsområde som kommunen nu vill bebygga. Skogen har uppenbara rekreationsvärden, och mina barn fick ofta gå på utflykt till detta område när de gick i förskola. Jag tycker själv att det är lite tråkigt ifall skogen bebyggs, men jag har aldrig upplevt att skogen har unika biologiska värden. Skogen är visserligen varierad, ligger till stor del på kalkpåverkad mark och bitvis finns inslag av riktigt grova träd, men där finns inte mycket död ved och träden är inte exceptionellt gamla. Stora delar är igenvuxna odlingsmarker, medan andra utgörs av äldre barrskog. I skogen finns odlingsrösen, stenmurar och andra spår efter jordbruk, men delar har kanske länge varit skogbevuxen betesmark.

Adolfsberg collage.png

Bilder från skogsområde med höga rekreationsvärden i Storvreta som detaljplanerats för bebyggelse. I skogen har ett stort antal naturvårdsarter hittas.

Rekreationsvärden är sällan tillräckligt för att skogsmark ska bevaras. Chansen är större om man kan visa på biologiska värden, och kring Uppsala finns många artkunniga människor. När sådana inventerade skogen hittades 55 signalarter varav 19 rödlistade arter. De senare var främst svampar. Hur många arter hade man hittat om man också skickat ut entomologer i skogen? Frågan är om den långa artlistan visar på unika värden eller på att man faktiskt letat ordentligt?

När Sveaskog eller något annat skogsbolag hängs ut för någon avverkning, visar man nästan alltid på långa artlistor med minst 10 rödlistade arter. Då är det nästan alltid områden som någon person med naturvårdskunskaper har bedömt inte har unika värden. Det visar framför allt att man kan hitta många rödlistade arter i områden med begränsade naturvärden. Och då kan man sannolikt hitta enstaka arter i ganska triviala skogar.

I Ojnareskogen på Gotland där man ville ha ett kalkbrott uppgavs att man hittat 270 rödlistade arter. Jag vet inte om uppgiften stämmer men den rapporterades upprepat av de organisationer som kämpade mot täkten. Om så är fallet visar det förstås på en mycket artrik miljö. Men kan man hitta så många arter på en plats vore det ytterst märkligt om inte en stor del av dessa arter går att finna på andra platser på Gotland som inte alls anses ha samma bevarandevärden. Bara rätt personer letar. Om man letar noga och bara hittar 10 rödlistade arter ter det sig i sammanhanget som ganska trivialt.

För mig blir de långa artlistorna bara ytterligare ett bevis på att de rödlistade arterna är vanligare än man tror. I de fall man letat har man främst gjort det i områden som bedöms ha naturvärden.

Ju mer man letar och ju fler artkunniga personer som är delaktiga desto fler arter hittar man. Registreringar av rödlistade arter visar betydligt mer var biologer befunnit sig än var arterna faktiskt finns. För sannolikt kan rödlistade arter förväntas förekomma i en mycket stor del av den svenska skogen.

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.