Etikettarkiv: Nordvästra Sverige

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.

Det finns inget areellt tröskelvärde för bevarande av den biologiska mångfalden

Detta inlägg är delvis en fortsättning på mitt tidigare inlägg om hur mycket naturskog som behövs för att bevara mångfalden.

Vissa menar att det finns en tröskelnivå för bevarande av biologisk mångfald när andelen ursprunglig natur ligger mellan 20-30 %. Eller att denna nivå åtminstone ger en gräns för när den biologiska mångfalden kan bevaras. Ett tröskelvärde skulle innebära att marginalnyttan av insatser för att bevara den biologiska mångfalden är störst när andelen höga naturvärden närmar sig 20-30 % av landskapet. Det anses därför ofta bättre att göra ytterligare avsättningar i ett område som redan har runt 20 % avsättningar och värdekärnor än i ett landskap som bara har 5 %. Synsättet tar sig bland annat uttryck i arbetet med värdetrakter liksom i Skogsstyrelsens argumentation kring nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Jag menar att man drar felaktiga slutsatser av den forskning som finns.

Vissa arealkrävande arter behöver 10 -30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att bibehålla livskraftiga populationer. Exempel på arter man undersökt tröskelvärden på finns bl.a. i denna rapport på s 51. För de arter för vilka sådana tröskelvärden är belagda är det sällan eller aldrig nödvändigt med områden som har specifika naturvärden. En stor del av det brukade landskapet fungerar ofta utmärkt som livsmiljö, och kan för dessa arter räknas in i procentandelen lämplig miljö. De svenska arterna (främst fåglar) med belagda tröskelvärden har också i allmänhet haft stabila eller ökande populationer de senaste 20 åren vilket tyder på att de klarar sig bra i det svenska skogslandskapet som det ser ut idag. Om tillgången till livsmiljö understigit ett tröskelvärde borde vi ju sett dramatiska minskningar, åtminstone för några av arterna.

Mycket miljöspecifika arter, t.ex. de som lever i raviner, på silikatklippor eller månghundraåriga ekar hade aldrig kunnat överleva om 20 % av landskapet skulle varit nödvändigt för dem. Tröskelvärden på dessa nivåer är därför aldrig relevanta för sådana arter. Det samma gäller många av våra sällsynta naturskogsarter – de lever ofta på specifika substrat som aldrig heller var vanliga innan skogarna började brukas. Substraten är måhända bristmiljöer idag, men de fanns aldrig i 20 % av landskapet.

För de arter där tröskelvärden är belagda är lämplig miljö något helt annat än ursprunglig miljö. Men framförallt har tröskelvärden för enskilda arter ingenting att göra med tröskelvärden för hela mångfalden.

Ändå dras ofta slutsatsen att ca 20 % av landskapet behöver vara ”ursprungligt” för att bevara mångfalden och att arterna inte kan överleva långsiktigt om andelen är lägre. Slutsatsen av detta blir, om man behöver prioritera, att det är bäst att satsa resurserna i värdetrakter eller i nordvästra Sverige och prioritera bort övriga natur.

Ett tröskelvärde innebär att det är en dramatisk skillnad beroende på av vilken sida av tröskeln man befinner sig. En art skulle exempelvis kunna ha starka populationer i de flesta lämpliga miljöer om mer än 25 % av landskapet är lämplig miljö men knappt kunna tillgodogöra sig den lämpliga miljön alls, och därmed riskera att försvinna om miljön utgör mindre än 20 %. Tröskelvärdet ligger då på mellan 20-25 %.

Den här typen av tröskelvärden är inte relevanta när man ser till hela mångfalden. Det finns ingen nivå där en stor del av arterna skulle riskera att utrotas om andelen skyddad natur skulle understiga nivån. Hur mycket avsättningar som varje art behöver är individuellt, men de flesta rödlistade eller skogsbrukskänsliga arterna klarar sig på betydligt mindre än 20 % av landskapet, eller så kan de tillgodogöra sig mycket mer av landskapet än avsättningar och värdekärnor. En stor andel avsättningar bidrar förstås till bevarandet av en rik mångfald, men sett till hela mångfalden avtar sannolikt marginalnyttan av nya avsättningar långt tidigare än vid 20 %.

Om det fanns ett tröskelvärde för den biologiska mångfalden eller en nivå som behövs för att bevara mångfalden på 20 % ursprunglig miljö i landskapet, skulle mångfalden teoretiskt bevaras om drygt 20 % av naturen avsattes i perfekt fördelade områden. Detta även om resten av naturen asfalterades. Men så fungerar förstås inte naturen. Många arter trivs utmärkt i, och är mer eller mindre beroende av den brukade naturen. Vissa arter kräver storskaliga störningar och lever idag främst på hyggen eller i successioner efter dessa. Om vi skulle hitta en perfekt mix av avsättningar som ska klara hela mångfalden måste vi därför även ha en väsentlig andel hyggen i avsättningarna. Avsättningar om 20 % som även förväntas bevara vardagsnaturens arter skulle aldrig vara tillräckliga för många av de arter som faktiskt har tröskelvärden på runt 20 % lämplig miljö. Vad som är lämplig miljö för dessa är ju olika för olika arter.

Tack vare vårt brukade landskap har vi en enormt mycket rikare mångfald av skogsarter än vad vi skulle haft med 20 % reservat i ett i övrigt avskogat landskap.

Hur mycket avsättningar vi ska ha kan inte avgöras av vetenskapen. Det handlar om en ambitionsnivå som måste avvägas mot andra samhällsintressen. Och själv tror jag ofta det är en dålig strategi att satsa resurserna där vi redan har mest. Vi har en rik mångfald som ofta kan bevaras med ganska små insatser. Inte minst gäller det miljöer som är sällsynta i landskapet och som hyser arter som inte finns på så många platser. I sådana området är marginalnyttan av bevarande stor.

 

Vem sprider myter om nyckelbiotoperna?

Skogsstyrelsen för nu en kampanj under hashtaggen #biotopmyterna för att sprida sitt budskap om nyckelbiotoperna. Man menar att det florerar ett antal myter om nyckelbiotoperna och att man nu vill avliva dessa med fakta. Problemet är att man plockar statistik selektivt och därmed själva bidrar till mytbildningen. Detta samtidigt som man inte preciserar vad myterna säger eller redovisar några belägg för att myterna faktisk förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Bland annat anger man att en av myterna handlar om hur stora arealer som totalt sett berörs av nyckelbiotoperna, samtidigt som man anger som fakta i frågan att ”Två procent av svensk skog är klassad som nyckelbiotop”. Det stämmer att två procent av skogen registrerats som nyckelbiotop. Men siffran blir väldigt vilseledande när man samtidigt talar om hur stora arealer som berörs totalt sett. Det som oroar skogsägare är nämligen inte i första hand de registrerade nyckelbiotoperna utan de som riskerar att tillkomma. En kontrollinventering år 2000 indikerade att det då fanns lika mycket oregistrerade nyckelbiotoper som registrerade. Utöver detta vet vi att Skogsstyrelsen idag biotopklassar skogar som inte tidigare sågs som nyckelbiotop. Om det stannar runt 4 % vet vi därför inte idag.

twitter SkS

Skogsstyrelsen säger aldrig var myten förekommer eller vad den innefattar mer än att den handlar om hur stora arealer som berörs. Man misstänker att de använder sig av den klassiska taktiken att anklaga en motståndare för ett påhittat påstående och sedan argumentera mot det påståendet.

Särskilt i nordvästra Sverige finns en oro för att en stor del av skogen kan klassas som nyckelbiotop. Jag har själv gett uttryck för en sådan oro bland annat utifrån stickprovsinventeringar på Holmens mark i Ströms Vattudal, där nästan all slutavverkningsmogen skog betraktades som nyckelbiotop. Kanske tycker Skogsstyrelsen att jag sprider myter när jag skriver att en stor del av den slutavverkningsbara skogen i delar av nordvästra Sverige riskerar att betraktas som nyckelbiotop. I så fall hoppas jag de kan garantera att så inte kommer bli fallet.

I en debattartikel angav Skogsstyrelsen att det förekommer en myt att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper, trots att 85 % av dagens skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Motsvarande budskap sprids på facebook och Twitter.

Myt 85 % saknar nb

Även detta skulle jag säga är en påhittad myt. Jag har aldrig hört någon säga att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper. Här nämner man inte ens att siffran 85 % handlar om hittills registrerade nyckelbiotoper. Man tycks vilja invagga skogsägare i en falsk förhoppning att de övriga inte har något att oroa sig för.

I samma artikel anser man det vara en myt att skog ”beslagtas” utan ersättning. ”Beslagtas” är förstås ett tillspetsat ord. Men många skogsägare upplever nog just att skogen beslagtas. Och att många blir utan ersättning är ingen myt. Skogsstyrelsen vill här ge sken av att de flesta skogsägare kommer få ersättning om de blir med nyckelbiotoper de inte vill avsätta frivilligt. Så är inte fallet.

Förutom att nyckelbiotoperna blivit ett ekonomiskt problem skapar de stor oro och irritation hos många skogsägare. Jag förstår att Skogsstyrelsen vill dämpa oron genom att ge sin bild. Men jag tycker det är skamligt att man påstår att andra sprider myter om nyckelbiotoperna om sådana myter inte förekommit eller om Skogsstyrelsen inte vill precisera vari de består. Om man sedan med trovärdighet ska avliva eventuella myter måste man som myndighet nyansera sig. Man kan då inte bara redovisa selektiva fakta som är irrelevanta för det skogsägare faktiskt oroar sig för.

Förändrad syn på nordvästra Sveriges naturvärden?

Nordvästra Sverige har fått en ny innebörd i skogliga naturvårdssammanhang. Det är det område där Skogsstyrelsen gjorde en paus i nyckelbiotopsinventeringen och där en ny metod nu ska börja användas från årsskiftet. I grova drag omfattar det området väster om väg E45 från Torsby kommun i Värmland och norrut. I Norr- och Västerbotten hela kommunerna med fjäll.

Tidigare har man mest pratat om fjällnära skog. Där är redan hälften av skogen formellt skyddad och en stor del av återstoden omfattas av frivilliga avsättningar. Det har gjort att området inte alls prioriterats för ytterligare formellt skydd. Ytterligare skydd där har varit så lågt prioriterat att avsättningar där inte ens ska räknas in i uppfyllandet av etappmålet om skydd av skog.

Nordvästra Sverige är en light-version av fjällnära. Det är de skogar som är nära fjällnära. Även i detta område finns stora arealer skog som inte varit helt kala, och i många fall är de arter man vill bevara desamma som de som finns i fjällnära skog. Även här är en relativt stor del av skogen undantagen från skogsbruk. Detta område nedan fjällnära har dock ingått i etappmålet om skydd av skog och en inte oväsentlig del av anslagen till formellt skydd har gått till detta område. Men bedömningen har hittills aldrig varit att skogarna i nordväst ska ges särskild prioritet.

En viktig källa för vägledning kring hur skyddet ska fördelas har tidigare varit de bristanalyser som togs fram av bl.a. Per Angelstam. I dessa bedömer man skyddsbehovet till 9-16 % av skogen, 9 % i norra Sverige (boreala skogar) och 16 % i sydligaste Sverige (nemorala skogar). Utifrån detta vore ett rimligt antagande att marginalnyttan med ytterligare avsättningar i nordvästra Sverige torde vara begränsad. Det borde vara en ganska hög tröskel för de skogar som inte redan undantagits innan de anses ha särskild betydelse för flora och fauna.

avsatt skog NV

Skog undantagen från skogsbruk. I statistiken saknas enskilda skogsägares frivilliga avsättningar. Bild från Skogsstyrelsen.

Man kan tycka att vi borde prioritera de statliga pengarna för naturskydd till de områden som har störst betydelse för biologisk mångfald, eller åtminstone områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna.

Skogar som har mycket stor betydelse för flora och fauna är nyckelbiotoper och det finns inte någon storleksbegränsning på nyckelbiotoperna enligt Skogsstyrelsens definition. Det enda som egentligen krävs utöver detta för att ett område ska klassas som nyckelbiotop är att där kan förväntas finnas rödlistade arter, vilket knappast torde utesluta några områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna. Förutom naturskydd med annat syfte än att bevara biologisk mångfald låter det som en uppenbar felprioritering att skydda annat än nyckelbiotoper.

Nu tror jag att det är minst lika viktigt att tillvarata skogsägares drivkrafter vid det formella skyddet som att utgå från naturvårdsbiologisk teori. Men i många fall sammanfaller detta med att satsa på nyckelbiotoper. Om vi ändå skulle utgå från naturvårdsbiologisk teori tror jag ingen skulle hävda att det är fel att satsa på de områden som har störst betydelse för flora och fauna.

Som jag tidigare nämnt indikerar stickprov på bland annat Holmens mark att en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Sannolikt ligger en betydande del av de skogsområden som Skogsstyrelsen kommer bedöma ha mycket stor betydelse för flora och fauna i nordvästra Sverige.

På ett möte nyligen bekräftade Naturvårdsverket att man ser skogarna som särskilt skyddsvärda. Deras representant lyfte att det är unikt i Västeuropa med så stora sammanhängande arealer med relativt orörd skog. Han menade att vi har ett europeiskt ansvar för detta område och att det därför bör betraktas som det kanske mest skyddsvärda vi har. Uppenbarligen tyckte man det var rätt att stora arealer ska anses vara nyckelbiotop här. Men borde då inte dessa områden prioriteras särskilt i naturskyddet?

Så sent som för ett år sedan tog Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fram en ny strategi för skydd av skog. I denna fördelas inte resurserna i proportion till hur man nu tycks värdera skogen i nordvästra Sverige. Efter den heta debatt kring nyckelbiotoperna som uppstått under 2017 tycks staten ha gjort en helomsvängning kring vilka skogar som är mest värdefulla för naturvården. I annat fall måste man se till så att mina farhågor om en stor andel nyckelbiotoper i nordväst inte besannas.

Har det skett en omsvängning? Eller kommer tröskeln för vad som är nyckelbiotop höjas i nordväst? Eller är det bara så att nyckelbiotoperna, trots definitionen, inte nödvändigtvis är områden som har mycket stor betydelse för flora och fauna?

Var finns FSC:s sociala ansvar?

Ingen vet idag hur mycket som kommer bli nyckelbiotop i Skogsstyrelsens nya nyckelbiotopsinventering. Men med den nivå man lagt den senaste tiden verkar det som om en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Stickprov på Holmens mark i Ströms Vattudal i Jämtland indikerar att nästan all deras slutavverkningsmogna skog där bedöms som nyckelbiotop. Det kanske inte är sannolik att situationen är den samma i resten av det som i nyckelbiotopssammanhang kallas för ”Nordvästra Sverige”. Det rör sig trots allt om en fjärdedel av landet. Men risken är stor att betydande delar av skogen i detta område i praktiken blir obrukbar i till följd av Skogsstyrelsens bedömningar och till följd av FSC:s regelverk.

FSC säger sig ha som mål att utveckla skogsbruksmetoder som på bästa sätt tar hänsyn till miljön och sociala förhållanden. Man arbetar utifrån tre olika kammare – en för miljö, en för ekonomi och en för social hållbarhet. De sociala aspekter man hanterar rör bland annat rennäringsfrågor och skogsarbetares villkor. Men man tycks helt negligera de sociala effekter nyckelbiotopsinventeringen får på tredje part. De som drabbas värst är nämligen inte de certifierade skogsbolagen, utan enskilda skogsägare som sällan är FSC-certifierade. Men även hela bygder kan drabbas.

Det handlar sannolikt om tusentals enskilda skogsägare som riskerar att inte kunna sälja sitt virke med den oligopolsituation vi har på massavedsmarknaden där alla aktörer är FSC-certifierade. Anledningen är att FSC-certifierade bolag anser sig tvingade att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Detta även när staten inte tycker det vara värt pengarna att skydda biotoperna, och oavsett vilka konsekvenser det får för markägaren.

Värst riskerar situationen att bli i nordvästra Sverige som på många håll redan idag har problem med befolkningsunderlaget. För det man nu gör, genom nyckelbiotopsinventeringen och certifieringsreglerna, är att man dränerar dessa landsdelar på ekonomiska resurser.

Jämtländsk nyckelbiotop

Jämtländsk nyckelbiotop?

Många boende i Norrlands inland kan idag renovera sina hus eller göra investeringar i jordbruket tack vare inkomster från skogen. Investeringarna skapar arbetstillfällen i form av hantverkare som gör dessa renoveringar och handlare som säljer material till byggena. Man glömmer lätt att skogsinkomsterna ofta är förutsättningen för ett livskraftigt jordbruk och för att husen i byarna ska hållas i skick. Utan skogsbruket skulle fler hus förfalla och fler byar växa igen. Och ju fler som hindras bruka sin skog utan ersättning, desto fler investeringar kommer att utebli.

Om en mycket stor del av den avverkningsbara skogen blir nyckelbiotop riskerar det att slå hårt mot de landsdelar som drabbas. Lyckas inte Skogsstyrelsen få till en rimlig nyckelbiotopshantering ligger ett tungt ansvar på FSC:s intressenter att hitta lösningar så att inte enskilda och hela landsändar kommer i kläm. Att fortsatt hävda att man tar ett socialt ansvar utan att reda ut nyckelbiotopsproblematiken vore inte trovärdigt.

Den som köper virke från FSC-skogsbruk får idag inte det mervärde man tror. Samma villkor vad gäller nyckelbiotoper omfattar ofrivilligt även de som inte certifierat sig. Och det är ofta dessa som tvingas avsätta störst andel av sin skog. Det rimliga vore att högre krav ställs på skogsägare som faktiskt anslutit sig till FSC-certifieringen. Den som förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper har ju valt detta själv.

Ska nyckelbiotoperna fungera som ett positivt styrmedel för naturvården måste vi ha ett system där staten tar ansvar för de nyckelbiotoper skogsägare inte själva valt att avsätta. Då kan vi inte ha en certifiering som tvingar skogsägare att ta detta ansvar själva oberoende av om man är certifierad eller inte. Ingen borde mot sin vilja och utan ersättning kunna bli fråntagen sin brukanderätt. Det är en princip FSC också måste anamma om man menar allvar med sitt sociala ansvar.