Etikettarkiv: naturvårdshänsyn

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Det finns inget entydligt svar på vad som är en hänsynskrävande biotop

Skogsstyrelsens hänsynsuppföljningar kommer nog alltid användas som ett slagträ mot skogsbruket. Det kommer alltid att finnas miljöer i skogen som skogsägaren inte sparat men som kan bedömas vara sådan hänsyn som ska sparas enligt skogsvårdslagen. Det gäller inte minst hänsynskrävande biotoper. Eftersom alla biotoper som Skogsstyrelsens inventerare bedömer vara hänsynskrävande inte sparas, höjs emellanåt röster för ett absolut förbud att avverka sådana områden, liksom krav på straffsanktioner för dem som avverkar dem. Vad kritikerna bortser från är att det är en subjektiv bedömning vad som är en hänsynskrävande biotop och att det sällan finns något facit i frågan. Det är därför lagstiftningen ser ut som den gör, dvs att skador på biotoperna inte är förbjudna men att skador på dem ska förhindras eller begränsas.

Det är olyckligt när man i kritiken utgår från att inga hänsynskrävande biotoper får skadas. Detta eftersom det sällan finns någon sanning vad som är en hänsynskrävande biotop. Senast i raden att använda hänsynsuppföljningen för att svartmåla skogsbrukets miljöhänsyn är Naturskyddsföreningens Malin Sahlin som gör det i sin blogg. Inte heller hon bryr sig om subjektiviteten i bedömningen av vad som är en hänsynskrävande biotop utan konstaterar bara att skogsägarna gör fel.

Den senaste statistiken visar att 17 % av de berörda hänsynskrävande biotoperna fått allvarliga skador i samband med skogsavverkningar.  Men är egentligen 17 % en så dålig siffra eller är det kanske så att skogsbrukaren och Skogsstyrelsens inventerare i många fall bara gjort olika bedömningar av vad som varit hänsynskrävande biotoper? Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av myndighetens egen hänsynsuppföljning  tydliggör hur subjektiv bedömningen är. Här skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmigt”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält ska bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gör man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Hur ska skogsägaren med säkerhet veta vad som är en hänsynskrävandebiotop när Skogsstyrelsens experter inte är i närheten av entydiga bedömningar? Många hänsynskrävande biotoper är solklara och lättavgränsade, men i andra fall är det den enskildes preferenser, väderlek eller vilket håll man kommer ifrån som avgör om en biotop anses vara hänsynskrävande.

Självklart gör skogsbrukare misstag, och i många fall borde hänsynskrävande biotoper ha identifierats och sparats trots att så inte varit fallet. Skogsbruket arbetar därför med att implementera de målbilder för god miljöhänsyn som tagits fram gemensamt i skogssektorn. Dessa behandlar även hänsynskrävande biotoper och ska bland annat bidra till en ökad samsyn inom sektorn kring vad som är en hänsynskrävande biotop. Det är bra och leder förhoppningsvis allt oftare till att skogsbruket och Skogsstyrelsens inventerare gör samma bedömningar. Men naturen är alltför oförutsägbar för att man i ord och bild ska kunna göra en beskrivning som täcker in alla biotoper. Oavsett utbildningar och kalibreringsövningar kommer därför skogsägare även i framtiden avverka biotoper som av andra bedömts som hänsynskrävande. I stället kommer andra områden sparas som kanske på sikt har minst lika stor betydelse för skogens biologiska mångfald. Det kanske bara är bra att vi gör lite olika.