Etikettarkiv: naturvårdshänsyn

Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

Nyligen publicerade Länsstyrelsen i Örebro län rapporten Från skydd av skog till grön infrastruktur skriven av Per Angelstam. I rapporten knyter Angelstam an till sina gamla bristanalyser men gör också bedömningar av vad som krävs för att Sverige ska uppfylla Aichi-mål 11 från CBD-avtalet från Nagoya. Angelstam drar tämligen långtgående slutsatser som till stor del tycks vara hans personliga bedömningar.

1997 var Angelstam en av författarna till en regional bristanalys som fick stort genomslag för bedömningar av hur mycket skog som anses behöva skyddas. Bristanalysen fick en uppföljning år 2010. I dessa gjordes bedömningen att mellan 8-16 % av skogslandskapet behöver ges ett skydd för att klara den biologiska mångfalden. Den högsta siffran, 16 %, gäller sydligaste Sverige. I snitt ansågs 10 % behöva ett skydd. Nivåerna ansågs nog på sin tid vara mycket svåra att nå, men med den dramatiska utveckling naturvården haft de senaste 20 åren skulle nog många mena att vi idag nått nivåerna i stora delar av landet.

Men i Angelstams nya rapport hävdar han att nivåerna inte längre är aktuella. Nivåerna var nämligen satta så att de gällde om tillräckligt mycket av det brukade landskapet skulle skötas med skogsbruksmetoder som härmade naturlig skogsdynamik. Angelstam menar att skogsbruket inte levt upp till förväntningarna och att det därför krävs betydligt större avsättningar. Vad Angelstam förväntade sig 1997 (och 2010 när man ännu ansåg att bedömningarna stod sig) vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att skogsbrukets naturvårdsinsatser har överträffat alla rimliga förväntningar de senaste 20 åren. Mängden frivilliga avsättningar blev dubbelt så stora som de målnivåer man hade då. Den generella hänsynen ligger idag på ca 8 % av avverkningsarealen medan man för 10 år sedan bedömde att den låg mellan 2-3 %. Genom målbildsarbetet torde hänsynen också utformas på ett bättre sätt.

Tyvärr känns de nya bedömningarna som en efterhandskonstruktion vilket inte stärker tilltron till rapportens vetenskapliga kvalitet. Jag tror personligen inte det går att hitta en nivå för hur mycket naturskydd som behövs för att bevara biologisk mångfald. Mångfalden som den ser ut vid ett särskilt tillfälle är inget som kan bevaras. Hur mycket som ska avsättas handlar istället om en ambitionsnivå. De artspecifika tröskelvärden som belagts i vetenskapliga studier handlar om andelen lämplig miljö för arten, och inte om andelen ursprunglig eller skyddad miljö.

Aichi-mål 11 från CBD-mötet i Nagoya innebär att världens länder ska bevara minst 17 % av land- och sötvattensytan i form av områden av särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Angelstam menar att Sverige är långt ifrån målet eftersom bara formellt skydd och frivilliga avsättningar på produktiv skogsmark kan räknas med, för att 17 % måste skyddas i alla biogeografiska regioner och för att många områden inte kan inräknas på grund av bristande konnektivitet. Angelstam tycks helt ha missat att nivån är politiskt beslutad som en avvägning mellan olika intressen, inte satt för att tillgodose naturvårdens önskemål. Den har framförhandlats mellan länder för att vara möjlig att nå. Det går därför inte att som Angelstam tro att ens egen tolkning av målen är korrekt, utan tolkningen måste bli ett politiskt beslut.

Faktum är att Sverige till stor del redan gjort sin tolkning av hur målet ska uppfyllas genom regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Där anges att etappmålet visar hur Sverige ska uppnå Aichimål 11. Hit räknas formella och frivilliga avsättningar oberoende av naturtyp, men också de skogliga impediment som håller tillräcklig kvalitet för att medräknas.

Men vari ligger då Angelstams misstag? Först anser han att målet gäller 17 % för produktiv skogsmark och att målet ska vara 17 % i varje naturgeografisk region. Han menar därför att Sverige inte kan tillgodoräkna sig stora avsättningar kring fjällen. Detta motiverar han med att det ska vara representativa områden. Men Nagoyamålet specificerar aldrig hur bevarandet ska fördelas mellan naturtyper eller regioner. Och vad som är representativt torde vara ganska mycket i betraktarens öga. Någon kanske skulle säga att ett stort fokus på fjällmiljöer vore representativt för Sverige.

CBD (Konventionen om biologisk mångfald) anger dock själva i en vägledning hur det kan tolkas. Där förklarar man “be ecologically representative” som “protected area systems should contain adequate samples of the full range of existing ecosystems and ecological processes, including at least 10% of each ecoregion within the country”.  Det handlar alltså om urval av existerande ekosystem, och inte en proportionell fördelning av dem. Likaså pratar man om minst 10 % i varje ekoregion inom länderna när Angelstam hänvisar till 17 % i varje biogeografisk region.

Men det jag upplever som mest problematiskt med Angelstams tolkning är kanske att han anser att många områden inte kan inräknas för att de inte ingår i en fungerande grön infrastruktur. Han anser att en stor del av avsättningarna och värdekärnorna inte är funktionella. För att arterna ska överleva måste det nämligen finnas tillräckligt mycket av rätt miljö i landskapet. Men hela det svenska skogslandskapet är en del av den gröna infrastrukturen. Även i det brukade landskapet finns strukturer som är värdefulla även för arter som anses missgynnas av skogsbruk. Avsättningarna har därför betydelse för en mängd arter och kan bidra till bevarandet även av många arter som har långt till nästa avsättning.

Med bedömningen att avsättningar och värdekärnor inte är tillräckligt funktionella för att inräknas i Nagoya-målet säger han också indirekt att de flesta nyckelbiotoper inte alls har särskild betydelse för biologisk mångfald och därmed egentligen inte är nyckelbiotoper.

Områdena ska enligt Nagoyamålet ha särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, vilket inte betyder att alla arter ska bevaras av miljöerna för att de ska medräknas. För övrigt kan även områden som är viktiga för ekosystemtjänster inräknas. CBD exemplifierar detta med områden av betydelse för vattenförsörjning, erosionsskydd samt heliga platser. Ett område avsatt för friluftslivet kan alltså inräknas även om det helt saknar betydelse för bevarandet av ovanliga arter.

Som forskare får man naturligtvis ha åsikter och torgföra dem precis som andra. Men det är olyckligt när mer privata ställningstaganden ges en legitimitet i sken av att vara forskning, när de publiceras i myndigheternas rapporter.

Annonser

Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Det finns inget entydligt svar på vad som är en hänsynskrävande biotop

Skogsstyrelsens hänsynsuppföljningar kommer nog alltid användas som ett slagträ mot skogsbruket. Det kommer alltid att finnas miljöer i skogen som skogsägaren inte sparat men som kan bedömas vara sådan hänsyn som ska sparas enligt skogsvårdslagen. Det gäller inte minst hänsynskrävande biotoper. Eftersom alla biotoper som Skogsstyrelsens inventerare bedömer vara hänsynskrävande inte sparas, höjs emellanåt röster för ett absolut förbud att avverka sådana områden, liksom krav på straffsanktioner för dem som avverkar dem. Vad kritikerna bortser från är att det är en subjektiv bedömning vad som är en hänsynskrävande biotop och att det sällan finns något facit i frågan. Det är därför lagstiftningen ser ut som den gör, dvs att skador på biotoperna inte är förbjudna men att skador på dem ska förhindras eller begränsas.

Det är olyckligt när man i kritiken utgår från att inga hänsynskrävande biotoper får skadas. Detta eftersom det sällan finns någon sanning vad som är en hänsynskrävande biotop. Senast i raden att använda hänsynsuppföljningen för att svartmåla skogsbrukets miljöhänsyn är Naturskyddsföreningens Malin Sahlin som gör det i sin blogg. Inte heller hon bryr sig om subjektiviteten i bedömningen av vad som är en hänsynskrävande biotop utan konstaterar bara att skogsägarna gör fel.

Den senaste statistiken visar att 17 % av de berörda hänsynskrävande biotoperna fått allvarliga skador i samband med skogsavverkningar.  Men är egentligen 17 % en så dålig siffra eller är det kanske så att skogsbrukaren och Skogsstyrelsens inventerare i många fall bara gjort olika bedömningar av vad som varit hänsynskrävande biotoper? Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av myndighetens egen hänsynsuppföljning  tydliggör hur subjektiv bedömningen är. Här skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmigt”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält ska bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gör man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Hur ska skogsägaren med säkerhet veta vad som är en hänsynskrävandebiotop när Skogsstyrelsens experter inte är i närheten av entydiga bedömningar? Många hänsynskrävande biotoper är solklara och lättavgränsade, men i andra fall är det den enskildes preferenser, väderlek eller vilket håll man kommer ifrån som avgör om en biotop anses vara hänsynskrävande.

Självklart gör skogsbrukare misstag, och i många fall borde hänsynskrävande biotoper ha identifierats och sparats trots att så inte varit fallet. Skogsbruket arbetar därför med att implementera de målbilder för god miljöhänsyn som tagits fram gemensamt i skogssektorn. Dessa behandlar även hänsynskrävande biotoper och ska bland annat bidra till en ökad samsyn inom sektorn kring vad som är en hänsynskrävande biotop. Det är bra och leder förhoppningsvis allt oftare till att skogsbruket och Skogsstyrelsens inventerare gör samma bedömningar. Men naturen är alltför oförutsägbar för att man i ord och bild ska kunna göra en beskrivning som täcker in alla biotoper. Oavsett utbildningar och kalibreringsövningar kommer därför skogsägare även i framtiden avverka biotoper som av andra bedömts som hänsynskrävande. I stället kommer andra områden sparas som kanske på sikt har minst lika stor betydelse för skogens biologiska mångfald. Det kanske bara är bra att vi gör lite olika.