Etikettarkiv: naturskog

Barkborrar i reservat och naturskogar

Det finns ibland på miljömyndigheterna en bild att barkborrar i naturskogar begränsas bäst genom fri utveckling. Att detta ofta är fel förstår nog Skogsstyrelsen, men man pratar ofta med kluven tunga. Ett sådant exempel är denna text från Skogsstyrelsens hemsida som jag menar skönmålar naturskogens förmåga att värja sig från barkborrar.

Man skriver bland annat att granbarkborren är en sällsynt art i en riktigt stor naturskog. Texten bygger på en del missuppfattningar. En sådan framkommer i meningen: ”I en riktig urskog är den grandominerade skogen mycket variationsrik med olika stora granar uppblandat med tall, rönn, björk, asp, sälg med flera trädslag”. I en grandominerad skog som inte utsätts för storskaliga störningar kommer på sikt pionjärträden oftast försvinna och granen helt ta över. Det ger nästan rena granskogar. Men granskogar på frisk mark drabbades förr ofta av bränder som i praktiken tog död på all gran. Lövbrännor etablerades där granen åter kom underifrån. Den nya gran-generationen som successivt tog över hade ofta inte så stor åldersspridning när lövträden åter började dö. Jag tror därför även att man ska se kritiskt på Skogsstyrelsens bild av att åldersspridningen i naturskogar gör avståndet mellan de gamla träden så stort att spridning av barkborrar förhindras. Naturskogar ser helt enkelt olika ut.

Produktionsgranskogar där angripna träd inte omhändertas löper störst risk för barkborrehärjningar. Men jag tror också att barkborrehärjningar bör betraktas som en naturlig storskalig störning som även förekom i ett svunnet naturlandskap när rätt förutsättningar fanns.

Att naturreservat drabbas av omfattande härjningar råder det inget tvivel om. Efter denna sommar har jag fått flera telefonsamtal från oroliga skogsägare som är fastighetsgrannar till barkborreangripna naturreservat i olika delar av södra Sverige. Själv bor jag nära ett stort naturreservat norr om Uppsala där delar av reservatet ser ut som på bilden nedan. Huvuddelen av de stora granarna i hektar efter hektar har dött under sommaren om de inte dött tidigare år. Så här stora sammanhängande arealer död granskog har jag personligen aldrig sett i produktionsskog. Det beror förstås på att träden där vanligtvis omhändertas.

IMG_5556

Angripna träd i Storskogens naturreservat norr om Uppsala

IMG_5554

Storskogens naturreservat. Även där tallinslaget är stort har de gamla granarna ofta dött.

För några år sedan var jag i Kanada, en resa där ett av syftena var att lära mer om härjningarna av den barkborre som främst angripit contortatall där. I British Columbia, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige, har en mycket stor del av contortaskogarna fullständigt slagits ut. Det gäller både naturlig skog och kulturskog. Vi besökte bl.a. angripna skogar och träffade forskare och entomologer. Anledningen till det enorma utbrottet var att flera gynnsamma faktorer för barkborrarna sammanföll. En avgörande faktor var den stora tillgången på gammal skog. Skogsbränder hade bekämpats effektivt samtidigt som avsaknaden av bränder inte kompenserats av avverkningar. Det gjorde att mängden gammal skog var större än naturligt. Trots att delstaten har omfattande arealer relativt orörd skog, har även de orörda skogarna drabbats.

När nästan alla större contortatallar i hela landskap nu har dött, saknas yngelmaterial och barkborrepopulationerna har nu minskat dramatiskt.

Innan skogsbruket fick stort genomslag skapade bränder en variation i svenska skogar och begränsade mängden gammal gran. Det bidrog säkert till att omfattande angrepp av barkborrar förhindrades. Men så ser det inte ut i svenska naturreservat. Även i Sverige har vi lyckats effektivt med brandbekämpningen. Det gör att en oproportionerligt stor andel av reservaten domineras av gammal granskog som är utmärkta förökningsområden för barkborrar.

På Skogsstyrelsen har man stor kunskap om granbarkborrar. Men när granbarkborrens roll i ekosystemet beskrivs görs det av bevarandebiologer som gärna vill beskriva naturskogen som det enda goda. Den bilden tar många av länsstyrelsernas naturvårdare till sig när de ska besluta om insatser i reservaten. Jag tror att det är farligt.

I ett läge när barkborrarna riskerar att få närmast katastrofala följder måste alla aktörer samverka för att förhindra spridningen. Viktigast är de insatser som görs i produktionsskogen. De stora aktörerna är medvetna om detta och kraftsamlar för att begränsa skadorna, även om man inte alltid lyckas. Men även staten måste ta sitt ansvar i de områden man förvaltar. I vissa fall ska den naturliga processen få fortgå. Men särskilt när kringliggande fastigheter riskerar att drabbas måste man överväga insatser, eller åtminstone kompensera skogsägarna för förluster och merkostnader utan att lägga över bevisbördan på den enskilde i domstol. Problemet får inte ignoreras utifrån en föreställning att det alltid är bäst att skogen lämnas för fri utveckling.