Etikettarkiv: Nagoya

Lågproduktiva, men bevarandevärda skogar

Det saknas idag enighet om vilka skogar som får räknas in som bevarad skog, och därmed kan tillgodoräknas våra internationella åtaganden liksom svenska etappmål om bevarande av natur. Både de fjällnära skogsreservaten och de lågproduktiva skogarna, (de trädbärande impedimenten) är ifrågasatta. Ett skäl till detta är att de inte anses representativa. Ett annat skäl, vad gäller de lågproduktiva skogarna, är att de inte anses ha samma värde för den biologiska mångfalden. Jag menar att impedimenten har stort värde för mångfalden, inte minst som spridningsområden och som refugier för arter som är känsliga för avverkning.

Nyligen publicerade en forskargrupp från SLU en studie där de jämförde lavförekomster i talldominerade impediment och produktiva skogar, inkl naturvårdsavsättningar. Det visade sig, tvärt emot vad man förväntat sig, att den största artrikedomen fanns i bergimpedimenten. Där fanns till och med fler arter än i de produktiva naturvårdsavsättningarna. Forskarna drar slutsatsen att bergimpedimenten har stora bevarandevärden för lavar, kanske till och med större än den produktiva skogen. Slutsatsen gäller visserligen i detta fall bara lavar, men indikerar ändå att bevarande av impediment är viktigt och kan vara en mycket kostnadseffektiv bevarandeinsats.

Samma forskargrupp gjorde tidigare en liknande jämförelse för vedlevande skalbaggar. Impedimenten hyste ungefär motsvarande sammansättning av skalbaggar som de produktiva naturvårdsavsättningarna. Visserligen inte i samma omfattning, men om en större areal impediment skulle avsättas, skulle det ge motsvarande bevarandeeffekt för skalbaggarna som om produktiv mark avsattes.

Ovanstående studier gäller bara två artgrupper som lever i ved och bara i tallskog. Förekomsten av arterna var starkt korrelerat till mängden och variationen av substrat, dvs döda och levande tallar. Vi vet egentligen ganska lite om hur viktiga de lågproduktiva skogarna är för andra artgrupper. I de kalkrika trakter där jag äger skog tror jag t.ex. att impedimenten har minst lika stora värden för markfloran som den produktiva skogen.

Även om impedimenten ofta hyser höga naturvärden i sig är nog deras viktigaste värde för den biologiska mångfalden att de bidrar till en viktig kontinuitet och finns spridda i landskapet.

Men de avsättningar vi ska räkna in i våra mål behöver inte ha särskild betydelse för biologisk mångfald, utan de kan också vara viktiga för ekosystemtjänster. Det framgår av både våra nationella etappmål och de internationella målen från Nagoya. Skälet till att impedimenten är undantagna från skogsbruk enligt lag är just deras värde för ekosystemtjänster. Det framgår av propositionen 1992/93:226 som ledde till att de lågproduktiva skogarna skyddades. Där anges om impedimenten: ”De har i många fall höga naturvärden och bidrar till variationen i ekosystemen, de ingår som en del i vattenhushållningen och fungerar som kvävefällor, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är ofta vackra inslag i landskapsbilden”. Det är just ekosystemtjänster man pratar om.

En viktig ekosystemtjänst som sällan nämns är att våtmarksimpedimenten lagrar mycket kol. Med utgångspunkt i våra klimatmål är det många som menar att vi bör lägga igen diken som våra förfäder grävt för att minska läckaget av kol från torvmarker. Än viktigare borde vara att bevara våra befintliga våtmarker odikade. Skyddet av våtmarkerna är därför viktigt och måste också erkännas.

Det finns många paralleller mellan skogsklädda impediment och fjällnära skog i ett naturvårdsperspektiv. De fjällnära skogarna har precis som impedimenten i mindre utsträckning än andra skogar påverkats av skogsbruk. Det beror förstås på att det inte på samma sätt varit lönsamt att bruka skogarna. I många fall har skogarna aldrig varit kalhuggna. Även om vissa rödlistade arter är vanligare i fjällnära skog än i andra delar av landet, är de precis som impedimenten oftast tämligen artfattiga. I den fjällnära skogen finns många individer av ett fåtal rödlistade arter, men väldigt få är unika för den fjällnära skogen. Den överväldigande majoriteten av rödlistade arter hittar man inte här utan i andra delar av landet. Gör det dem mindre bevarandevärda?

Även i impedimenten är vissa arter vanligare än på andra platser, men de flesta rödlistade arterna finns i mer produktiv skog. Myndigheter och miljörörelse vill gärna utelämna både impedimenten och den fjällnära skogen från statistiken om skydd av skog. Detta samtidigt som man ofta tillmäter dem mycket stora bevarandevärden. Jag tror inte heller att det skulle finnas någon acceptans för att vi skulle börja bruka impedimenten.

I en statlig utredning ska man nu lämna förslag till hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Detta samtidigt som mycket talar för att FN-målen från Nagoya kommer att höjas på mötet i Kunming i Kina hösten 2020. Ska detta vara möjligt måste vi inkludera mer i begreppet bevarande. Det gäller brukade områden som bidrar till bevarande av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Men vi kan definitivt inte exkludera de impediment som faktiskt inte får brukas.

Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

Nyligen publicerade Länsstyrelsen i Örebro län rapporten Från skydd av skog till grön infrastruktur skriven av Per Angelstam. I rapporten knyter Angelstam an till sina gamla bristanalyser men gör också bedömningar av vad som krävs för att Sverige ska uppfylla Aichi-mål 11 från CBD-avtalet från Nagoya. Angelstam drar tämligen långtgående slutsatser som till stor del tycks vara hans personliga bedömningar.

1997 var Angelstam en av författarna till en regional bristanalys som fick stort genomslag för bedömningar av hur mycket skog som anses behöva skyddas. Bristanalysen fick en uppföljning år 2010. I dessa gjordes bedömningen att mellan 8-16 % av skogslandskapet behöver ges ett skydd för att klara den biologiska mångfalden. Den högsta siffran, 16 %, gäller sydligaste Sverige. I snitt ansågs 10 % behöva ett skydd. Nivåerna ansågs nog på sin tid vara mycket svåra att nå, men med den dramatiska utveckling naturvården haft de senaste 20 åren skulle nog många mena att vi idag nått nivåerna i stora delar av landet.

Men i Angelstams nya rapport hävdar han att nivåerna inte längre är aktuella. Nivåerna var nämligen satta så att de gällde om tillräckligt mycket av det brukade landskapet skulle skötas med skogsbruksmetoder som härmade naturlig skogsdynamik. Angelstam menar att skogsbruket inte levt upp till förväntningarna och att det därför krävs betydligt större avsättningar. Vad Angelstam förväntade sig 1997 (och 2010 när man ännu ansåg att bedömningarna stod sig) vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att skogsbrukets naturvårdsinsatser har överträffat alla rimliga förväntningar de senaste 20 åren. Mängden frivilliga avsättningar blev dubbelt så stora som de målnivåer man hade då. Den generella hänsynen ligger idag på ca 8 % av avverkningsarealen medan man för 10 år sedan bedömde att den låg mellan 2-3 %. Genom målbildsarbetet torde hänsynen också utformas på ett bättre sätt.

Tyvärr känns de nya bedömningarna som en efterhandskonstruktion vilket inte stärker tilltron till rapportens vetenskapliga kvalitet. Jag tror personligen inte det går att hitta en nivå för hur mycket naturskydd som behövs för att bevara biologisk mångfald. Mångfalden som den ser ut vid ett särskilt tillfälle är inget som kan bevaras. Hur mycket som ska avsättas handlar istället om en ambitionsnivå. De artspecifika tröskelvärden som belagts i vetenskapliga studier handlar om andelen lämplig miljö för arten, och inte om andelen ursprunglig eller skyddad miljö.

Aichi-mål 11 från CBD-mötet i Nagoya innebär att världens länder ska bevara minst 17 % av land- och sötvattensytan i form av områden av särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Angelstam menar att Sverige är långt ifrån målet eftersom bara formellt skydd och frivilliga avsättningar på produktiv skogsmark kan räknas med, för att 17 % måste skyddas i alla biogeografiska regioner och för att många områden inte kan inräknas på grund av bristande konnektivitet. Angelstam tycks helt ha missat att nivån är politiskt beslutad som en avvägning mellan olika intressen, inte satt för att tillgodose naturvårdens önskemål. Den har framförhandlats mellan länder för att vara möjlig att nå. Det går därför inte att som Angelstam tro att ens egen tolkning av målen är korrekt, utan tolkningen måste bli ett politiskt beslut.

Faktum är att Sverige till stor del redan gjort sin tolkning av hur målet ska uppfyllas genom regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Där anges att etappmålet visar hur Sverige ska uppnå Aichimål 11. Hit räknas formella och frivilliga avsättningar oberoende av naturtyp, men också de skogliga impediment som håller tillräcklig kvalitet för att medräknas.

Men vari ligger då Angelstams misstag? Först anser han att målet gäller 17 % för produktiv skogsmark och att målet ska vara 17 % i varje naturgeografisk region. Han menar därför att Sverige inte kan tillgodoräkna sig stora avsättningar kring fjällen. Detta motiverar han med att det ska vara representativa områden. Men Nagoyamålet specificerar aldrig hur bevarandet ska fördelas mellan naturtyper eller regioner. Och vad som är representativt torde vara ganska mycket i betraktarens öga. Någon kanske skulle säga att ett stort fokus på fjällmiljöer vore representativt för Sverige.

CBD (Konventionen om biologisk mångfald) anger dock själva i en vägledning hur det kan tolkas. Där förklarar man “be ecologically representative” som “protected area systems should contain adequate samples of the full range of existing ecosystems and ecological processes, including at least 10% of each ecoregion within the country”.  Det handlar alltså om urval av existerande ekosystem, och inte en proportionell fördelning av dem. Likaså pratar man om minst 10 % i varje ekoregion inom länderna när Angelstam hänvisar till 17 % i varje biogeografisk region.

Men det jag upplever som mest problematiskt med Angelstams tolkning är kanske att han anser att många områden inte kan inräknas för att de inte ingår i en fungerande grön infrastruktur. Han anser att en stor del av avsättningarna och värdekärnorna inte är funktionella. För att arterna ska överleva måste det nämligen finnas tillräckligt mycket av rätt miljö i landskapet. Men hela det svenska skogslandskapet är en del av den gröna infrastrukturen. Även i det brukade landskapet finns strukturer som är värdefulla även för arter som anses missgynnas av skogsbruk. Avsättningarna har därför betydelse för en mängd arter och kan bidra till bevarandet även av många arter som har långt till nästa avsättning.

Med bedömningen att avsättningar och värdekärnor inte är tillräckligt funktionella för att inräknas i Nagoya-målet säger han också indirekt att de flesta nyckelbiotoper inte alls har särskild betydelse för biologisk mångfald och därmed egentligen inte är nyckelbiotoper.

Områdena ska enligt Nagoyamålet ha särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, vilket inte betyder att alla arter ska bevaras av miljöerna för att de ska medräknas. För övrigt kan även områden som är viktiga för ekosystemtjänster inräknas. CBD exemplifierar detta med områden av betydelse för vattenförsörjning, erosionsskydd samt heliga platser. Ett område avsatt för friluftslivet kan alltså inräknas även om det helt saknar betydelse för bevarandet av ovanliga arter.

Som forskare får man naturligtvis ha åsikter och torgföra dem precis som andra. Men det är olyckligt när mer privata ställningstaganden ges en legitimitet i sken av att vara forskning, när de publiceras i myndigheternas rapporter.

Kan strandskyddsområden anses vara skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen?

I Sverige har vi en tradition att endast räkna strikt skydd, dvs skyddsformer som inte tillåter något brukande, i det som räknas som skyddad natur. Så är det inte i övriga världen. Exempelvis i Tyskland, som redovisar att de skyddar mer än 40 % av sin landareal, utgörs 90 % av den skyddade arealen av landskapsskyddsområden som i stor omfattning tillåter både jord- och skogsbruk. I Tyskland finns också ett vildhetsmål (das Wildnisziel), att två procent av landets yta ska bestå av vild natur till år 2020. Idag uppgår ytan till ca 0.5 procent. Men det är siffran 40 % vi i Sverige jämförs med. Likartade förhållanden råder på många andra håll i världen. Det gör att Sverige ofta tycks avsätta lite natur jämfört med andra länder när statistik om naturskydd redovisas. Men Sverige är i själva verket bland de länder i Europa som avsätter absolut mest natur genom strikt naturskydd, samtidigt som vi också använder skyddsformer som vi inte redovisar.

På FN-mötet i Nagoya 2010 gjordes en överenskommelse om att världens länder ska skydda minst 17 % av land- och sötvattensarealen. Det ska ske genom skydd eller andra effektiva bevarandeåtgärder och särskilt omfatta områden av specifik betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det finns inget krav på att skyddet ska hindra brukande eller bevara ett ursprungligt tillstånd. Att skydda mot avskogning ses i stora delar av världen som viktigare än att förbjuda skogsbruk.

Det svenska strandskyddet syftar till att bevara biologisk mångfald, och att gynna ekosystemtjänsten friluftsliv. Det är alltså en skyddsform som helt uppfyller Nagoya-kriterierna. Med de nya strandskyddsbestämmelser som infördes för några år sedan är det mycket svårt att få dispens, och inte alls möjligt om man inte kan påvisa något av de sex särskilda skäl som anges i lagen. Strandskyddet hindrar, förutom byggnader, även anläggningar och åtgärder som påverkar friluftslivet eller växt- och djurlivet. Man kan idag inte räkna med att få anlägga en grillplats på sin egen mark. Skyddet torde i flertalet avseenden vara betydligt starkare än exempelvis de landskapsskyddsområden som finns i Tyskland. Ändå räknas det inte som skyddad natur i Sverige.

Men -, säger vän av ordning, – strandskyddet hindrar ju inte jord och skogsbruk. Just här har vi ett annat synsätt än den övriga världen. Ett skyddat område behöver inte skydda mot allt. Det är ofta effektivare att fokusera på de viktigaste hoten, i det här fallet exploatering av våra stränder.

Strandskyddet innebär en allvarlig inskränkning i den enskildes rätt att använda sin mark. Därför behöver naturvårdsmyndigheterna bestämma sig om huruvida strandskyddsområden verkligen är skyddad natur. Ska man fortsätta hävda skyddets stora vikt för naturvärdena och hävda behovet ett strängt skydd, kan man inte samtidigt med trovärdighet säga att det inte ska ses som ett skyddat område.