Etikettarkiv: miljömål

Biologisk mångfald som ekosystemtjänst

Förra veckan skrev jag på ett remissvar till Skogsstyrelsens rapport Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Rapporten är i remissversionen anmärkningsvärt tendentiös, och ger en mycket dyster bild av den svenska skogens möjlighet att tillgodose människans behov.

Rapporten ska bland annat användas för att utvärdera om vi når miljömålen, vilket gör den viktig ifall den ses som relevant. Av vårt remissvar framgår tydligt att vi inte ser rapporten som relevant i nuvarande utförande. I detta inlägg kommer jag dock begränsa mig till problematiken med klassningen av Biologisk mångfald som ekosystemtjänst.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som syftar till att sätta människan i centrum. Det är de produkter och tjänster från naturen som människan har nytta av. Det finns delade meningar om huruvida biologisk mångfald i sig ska räknas som en ekosystemtjänst. Ursprungligen har man inte klassat det som ekosystemtjänst. Däremot har man sett mångfalden som en viktig förutsättning för att ekosystemtjänsterna ska kunna levereras. Och det är förstås viktigt med en mångfald i naturen för att tillgodose alla de nyttor vi vill få ut av den. Men i Sverige, där vi framförallt följer upp den biologiska mångfalden utifrån rödlistade arter uppstår en motsägelse. Det är väldigt sällan vi kan hävda att just de rödlistade arterna har betydelse för vår vällevnad. Vilka tjänster utförs av trådbrosklaven eller barkkvastmossan, som inte kan utföras av andra arter? Vi vill gärna tro att alla arter har en funktion i ekosystemet, men sanningen är att de flesta arter bara finns till för att slumpen erbjudit dem en plats. De gör ingen specifik nytta för någon annan än sig själva.

Det faktum att nyttor för människan inte kan motivera ett fokus på rödlistade arter har medfört att naturvårdsetablissemanget vill klassa biologisk mångfald i sig som en ekosystemtjänst. Då blir det ju per definition nödvändigt att hela den biologiska mångfalden behövs, inklusive de rödlistade arterna.

Ekosystemtjänster brukar ofta delas in i försörjande, reglerande, stödjande och kulturella ekosystemtjänster. Jag kan köpa att biologisk mångfald klassas som en kulturell ekosystemtjänst, eftersom mångfalden i sig kan bidra till vår naturupplevelse, och eftersom vissa människor mår bra av själva vetskapen att det finns en rikedom av arter i naturen.

Skogsstyrelsen har valt att klassa Biologisk mångfald som en stödjande ekosystemtjänst. Stödjande ekosystemtjänster är funktioner och processer som behövs för de andra ekosystemtjänsterna. Exempel på sådana är fotosyntesen och markens biokemiska kretslopp, som ju är beroende av olika biologiska organismer. Biologisk mångfald är ingen process eller funktion. Att klassa det som stödjande ekosystemtjänst är lika relevant som att klassa ”träd” som ekosystemtjänst. Träden är förstås viktiga för att många ekosystemtjänster ska kunna levereras, men de är ingen funktion eller process i sig.

Ännu märkligare blir det när Skogsstyrelsen anser att Biologisk mångfald som stödjande ekosystemtjänst saknar god status, med motiveringen att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Man reflekterar överhuvudtaget inte kring ifall bristen på biologisk mångfald som stöd för andra ekosystemtjänster påverkar vårt välbefinnande negativt, vilket borde vara en förutsättning för att tjänsten ska klassas som otillräcklig.

För att späda på sitt cirkelresonemang ytterligare tar Skogsstyrelsen även med Habitat och livsmiljöer som stödjande ekosystemtjänst. Man tycker sig inte alls behöva visa hur bristen på habitat och livsmiljöer påverkar vårt välbefinnande negativt, utan klassar den som otillräcklig för att vi inte når miljömålen om biologisk mångfald. Även om inte Habitat och livsmiljöer direkt behövs för människan så behövs de för Biologisk mångfald, som man i sin tur inte heller har visat varför det är en tjänst för människan.

Plötsligt har man två ekosystemtjänster som inte tillgodoses tillräckligt trots att man aldrig visat hur människan kommer in i bilden. Att miljömålen inte nås tas istället som intäkt för att tjänsterna är otillräckliga. Sedan kan denna bedömning i nästa miljömålsuppföljning ligga till grund för slutsatsen att miljömålen inte nås. Så är cirkeln sluten.

Annonser

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.

Kan handlingsplaner för grön infrastruktur klargöra hur etappmålet om skydd av landområden nås?

Sverige har beslutat om ett etappmål att senast år 2020 ska 20 % av land- och sötvattensområdena i Sverige vara skyddade. Enligt Regeringsbeslutet ska det ske genom formellt skydd, frivilliga avsättningar och insatser för grön infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om de olika sätten att räkna på vilken skog som är skyddad kopplat till etappmålet.

Grön infrastruktur är sambanden mellan olika delar av naturen, som bland annat är viktiga för att olika arter ska kunna förflytta och sprida sig. Men frågan är vilka insatser för grön infrastruktur som kan räknas in i målet. I regeringsbeslutet skriver man:

Det finns även andra skydds- och bevarandeformer – utöver de som Miljömålsberedningen har redovisat – som är lämpliga komponenter i en grön infrastruktur. Till exempel omfattar det generella strandskyddet 100 meter från strandlinjen både på land och i vattenområ­det. Den miljöhänsyn som tas i samband med skogs­bruksåtgärder är värdefull för att bevara den biologiska mångfalden i skogen…

…En del, men inte hela ytan impediment kan av kvalitetsskäl inte räknas in som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur.

Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, till­sammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020.

Helt klart menade regeringen att även områden som varken är skyddade enligt miljöbalken eller som frivilliga avsättningar ska kunna räknas in om de har höga naturvärden eller bidrar till den gröna infrastrukturen. Det gäller lågproduktiv skogsmark och avsatta hänsynsytor, som båda har ett skydd enligt skogsvårdslagen.

Vad gäller det formella skyddet vet vi exakt var i terrängen det ligger och därmed hur stor areal det omfattar. Det finns också ganska bra statistik över de frivilliga avsättningarna. Det är betydligt svårare med den gröna infrastrukturen som aldrig ritats in på karta.

Nu har länsstyrelserna ett uppdrag av regeringen att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. Hur dessa kommer att utformas är ännu oklart och kommer variera mellan länen. I de flesta fall kommer man dock ta fram någon form av nulägesbeskrivning av vilka delar av landskapet som är viktiga för den gröna infrastrukturen.

Att på karta rita in områden som är viktiga för den gröna infrastrukturen är på många sätt problematiskt ur markägarsynpunkt. Sådana områden tenderar ibland att omöjliggöra markanvändning på ett sätt som från början inte var avsett. Men det kan också innebära en möjlighet att faktiskt bestämma storleken på alla områden som har ett skydd, men som inte koordinatsatts. Det kan ske oavsett om områdena ritas in på karta eller inte.

I de fall hänsynsytor och impediment anses ha betydelse för den gröna infrastrukturen bör de i enlighet med regeringsbeslutet också räknas in i miljömålet. Handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett utmärkt tillfälle att avgöra vilka hänsynsytor och impediment som faktiskt har betydelse. Inte nödvändigtvis på karta, men genom uppskattningar utifrån vad som anses viktigt i varje region.

Samtidigt kan man bedöma vilka strandskyddsområden mm som har betydelse för infrastrukturen. Då har vi också möjliggjort en uppföljning av om vi faktiskt klarar etappmålet.

Att sätta ett värde på naturen

Regeringen har fastställt som etappmål i miljömålssystemet att ”senast år 2018 ska betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster vara allmänt kända och integreras i ekonomiska ställningstaganden, politiska avväganden och andra beslut i samhället där så är relevant och skäligt”. Det handlar om att kunna prioritera samhällets resurser på rätt sätt.

Att värdera den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna är svårt, men det finns situationer där värdet definitivt kan integreras i ekonomiska ställningstaganden. Ett sådant är när skog genom myndighetsbeslut ska undantas från skogsbruk. Riksdagen tar varje år genom statsbudgeten beslut om hur mycket det är värt att lägga på skogsavsättningar i förhållande till andra satsningar. Alla är inte överens om nivån. Några tycker bevarandet av naturen är värt mer pengar, andra vill satsa mindre. Men likväl är det en värdering.

Men värderingen sker också i den enskilda avsättningen. Genom att markägaren får ersättning för att hen inte får bruka sin skog har man bedömt att värdet av att bevara skogen är större än värdet att bruka den. Det är en situation där man tydligt integrerat betydelsen av biologisk mångfald i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Genom att skogen har ett pris prioriterar vi de skogar som anses mest kostnadseffektiva att avsätta. Värderingen leder till en någorlunda vettig prioritering. Vad gäller reservaten lever vi alltså i huvudsak redan upp till etappmålet.

Men det finns situationer där myndigheterna inte är beredda att prissätta värdet av de skogar man vill avsätta. Det gäller inte minst i samband med artskydd och nyckelbiotoper, där man hittills inte bedömt att det finns någon rätt till ersättning. Efter Mark- och miljödomstolens dom angående bombmurkla i Värmland har nu länsstyrelsen tvingats ge markägaren dispens från artskyddsförordningen. Men domstolen menade även att man skulle överväga om skyddet för bombmurklan kan uppnås genom någon form av områdesskydd som ger fastighetsägaren möjlighet att få ersättning. Myndigheterna gjorde sådana överväganden men ansåg inte att det var värt priset. Bevarandevärdet av skogen översteg helt enkelt inte skogsbruksvärdet, med den budget riksdagen fastställt.

Samma sak gäller de skogsområden i Hälsingland som inte fått avverkas till följd av lavskrikans närvaro. Inte heller dessa skogar anses bevarandevärda med den budget man har. Trots att skogsbruksvärdet i båda dessa fall bedöms som större än bevarandevärdet har man meddelat förbud att avverka. Beslut som uppenbarligen saknar kostnadseffektivitet. Sen kan man alltid skylla på lagstiftningen och att vi är tvingade till detta. Men i så fall bör lagstiftningen förändras.

När man bedömer att det inte är värt pengarna att avsätta ett område har man integrerat värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samhällsbeslut och ekonomiska ställningstaganden. Men när man trots detta vill hindra skogsbruket har man inte integrerat värdena.

Om samhället med trovärdighet vill arbeta mot etappmålet bör man börja där man själv har rådighet. Det finns knappast något mer uppenbart exempel än att faktiskt betala markägare för de intäkter de förlorar på att producera ekosystemtjänster och mångfald åt samhället.

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Rödlistan osynliggör de positiva trenderna

Jag har tidigare skrivit om att många arter skulle missgynnas av ett kontinuitetsskogsbruk. När jag påpekar problematiken får jag ofta som motreaktion att det ju bara är vanliga arter som skulle minska och inte de rödlistade. Det är sant att många av de arter som skulle missgynnas idag är vanliga, även om det på sikt även skulle innebära att många rödlistade ljusälskande arter liksom arter knutna till pionjärlövträd också skulle drabbas hårt.

Men det skulle också innebära att rödlistan skulle se helt annorlunda ut efter en tid. Och det är ingenting som talar för att antalet rödlistade arter totalt sett skulle minska. Skulle vi helt eller i stor omfattning gå över till hyggesfritt skogsbruk kommer många vanliga arter som mjölkört, kruståtel, hallon och älg att bli rödlistade. För att en art ska rödlistas räcker det nämligen med att arten minskar med 15 % under 10 år, eller under tre generationer för arten. Även några av våra vanliga pionjärträdslag riskerar då att rödlistas, även om det skulle ta längre tid eftersom en generation för träden är så lång.

Rödlistan sägs vara en prognos för risken att enskilda arter dör ut. Men att arter är rödlistade, eller rent av hotade, betyder inte att de på allvar riskerar att dö ut från den svenska naturen. Att rödlistan i stor utsträckning överdriver risken för utdöende har bland andra Dag Lindgren visat.

Självklart kommer varken mjölkört eller hallon försvinna från Sverige för att vi ändrar skogsbruket. Detsamma gäller många av de arter som missgynnas av dagens skogsbruk. Tänk er en art som är så känslig för skogsbruk att den garanterat försvinner vid en slutavverkning och aldrig kan komma tillbaka, men som finns i livskraftiga populationer i fjällkedjan. När artens alla lokaler nedan fjällkedjan avverkats kommer arten också försvinna från rödlistan eftersom den inte längre minskar. Den har ju fortfarande livskraftiga populationer kring fjällen.

Kraftigast ökning av antalet rödlistade arter får vi när vi gör en dramatisk förändring i en markanvändning som pågått under en längre tid. Exempel på sådana påtagliga förändringar är igenväxning av tidigare vanliga ängs- och betesmarker, eller som i det här exemplet en dramatisk minskning av hyggesarealen.

Om en minskning av mjölkört och hallon är ett problem eller inte låter jag är vara osagt. Men det belyser ett problem kring hur vi utvärderar utvecklingen i skogsmiljön. Rödlistan tar inte hänsyn till om det är en önskad eller oönskad förändring som orsakat minskningen. Hur ska vi värdera vilka arter som det är acceptabelt att de minskar och vilka som det inte är det?

Det är ett problem att vi i första hand utvärderar utvecklingen i naturmiljön utifrån de arter och faktorer som minskar. Oavsett vad vi gör får vi då negativa trender. För det vi följer upp minskar ju per definition. I miljömålsuppföljningen konstateras att nyckelbiotoper avverkas trots att mångdubbelt fler nyskapas. Alltså går det dåligt för miljön i det avseendet. Men ännu vanligare är att skogsbrukets misslyckanden exemplifieras med rödlistade och minskande arter utan att de arter som ökar nämns.

Risken är stor att man anser att skogsbruket misslyckats för att exempelvis spillkråka och kungsfågel minskat den senaste 15-årsperioden. Detta trots att det går bra för de flesta andra skogsfåglarna. Arter kommer att minska hur vi än gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Det är därför inte rationellt att bara titta på de minskande arterna utan att också titta på de som ökar. Då först förstår vi att vi får något annat istället.

Vi får mer gammal skog, mer död ved och fler grova lövträd i våra skogar. Det måste rimligen berika den biologiska mångfalden, och de nyskapade nischerna kommer att nyttjas av skogens växter och djur. Både av rödlistade och icke rödlistade arter. Jag misstänker att rödlistan undervärderar betydelsen av nya miljöer vilket jag skrivit om här. Men oavsett detta ger rödlistan bara halva bilden. De arter som gynnas av en förbättring kommer aldrig synas på samma sätt som de minskande gör.

Kan miljömålen i skogen nås?

Vid varje miljömålsuppföljning konstaterar man att miljömålet Levande skogar, liksom de flesta andra miljömål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Därför föreslås ständigt nya styrmedel. Frågan är om miljömålet Levande skogar är möjligt att nå överhuvudtaget med dagens preciseringar? Jag kommer här försöka besvara denna fråga med exempel utifrån några av preciseringarna.

Skogens biologiska mångfald är bevarad i alla naturgeografiska regioner

Ofta tolkas denna precisering som att det är exakt den mångfald vi har idag som ska bevaras och att vi ska ha livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter. Rödlistan blir ett viktigt kriterium för uppföljningen och helst ska inga arter vara rödlistade. I Artdatabankens klassning är nämligen livskraftiga arter just sådana som inte är rödlistade.

Arter som är mycket sällsynta har inte livskraftiga stammar, och många arter är naturligt sällsynta. Detta har jag skrivit mer om här. Några av dessa arter kommer att dö ut, antingen nationellt eller i någon naturgeografisk region, oavsett vad vi gör i skogen. Med ovanstående synsätt kan preciseringen därför omöjligt nås. Av de 82 skogslevande arter som klassas som akut utrotningshotade är huvuddelen listade för att de har en mycket liten population eller mycket liten förekomstarea. Det största hotet mot dessa arter är slumpmässiga lokala utdöenden, och inte i första hand skogsbruk.

Har man istället ett synsätt som innebär att vi ska bevara en rik men föränderlig biologisk mångfald, där vissa arter ökar samtidigt som vissa tillåts minska så kanske vi redan nått preciseringen. Vi är åtminstone på god väg. Men detta synsätt tillämpas inte av myndigheterna.

Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus

Bevarandestatusen för naturtyper följs upp utifrån Artdatabankens definitioner och kriterier för de naturtyper som finns upptagna i EU:s art- och habitatdirektiv. Detta har jag skrivit mer om här. Kriterierna innebär att om vi ska nå preciseringen behöver vi nyskapa mer än 2,5 miljoner hektar skog som uppfyller kriterierna för EU-naturtyp. Att skapa nya skogar som uppfyller kriterierna tar många decennier om det överhuvudtaget är möjligt. Preciseringen skulle således inte nås ens om all svensk skog undantogs från skogsbruk.

Hotade arter har återhämtat sig

Denna precisering tolkas ofta som att alla de hotade arterna ska ha återhämtat sig.

Som nämnts ovan är de flesta arterna naturligt sällsynta, och mycket sällsynta arter kommer alltid att vara hotade eftersom risken för utrotning ökar med minskad population. Vi kommer alltså alltid ha hotade arter. Ju rikare mångfald vi har desto fler blir de hotade arterna. Ett mål om att alla hotade arter ska ha återhämtat sig, dvs inte längre vara hotade, är därför fullständigt orealistiskt och knappast önskvärt.

Särskilt intressant blir preciseringen vad gäller de arter som nyligen tillkommit till den svenska floran eller faunan. De är ofta hotade eftersom deras populationer fortfarande är små trots att de är på frammarsch. Det gäller exempelvis brandkronad kungsfågel och brun glada. Kan en art som nyligen tillkommit till faunan återhämta sig?

En generös tolkning av att ”hotade arter har återhämtat sig” skulle ju förstås kunna innebära att flera hotade arter, eller minst två, har återhämtat sig. Då skulle vi förstås nå preciseringen. Hittills har jag dock inte hört någon från myndigheterna förespråka denna tolkning.

Så som miljömålen följs upp kan de alltså inte nås ens i teorin. Men även med en mer generös tolkning av Levande skogar kan vi inte säga att vi klarat miljömålen om vi inte också nått generationsmålet. Generationsmålet innebär att de stora miljöproblemen ska vara lösta utan att orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. Globalt är vår kanske största utmaning hur vi ska ersätta fossila och miljöskadliga produkter och energislag. För att klara generationsmålet är därför ett aktivt skogsbruk med export av miljövänliga produkter vårt viktigaste redskap. Vi kan alltså inte tro att vi kan klara miljömålen genom att minska användningen av skogen.