Etikettarkiv: lövrik skog

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.